Kanske är det därför jag trivs så bra med att jobba nätter, för att jag aldrig hinner känna eller tänka efter?

Det är så enkelt att stoppa undan allting långt därinne, att stoppa huvudet i sanden och inte känna efter...

Det jobbiga är när man får ont i huvudet, man har slutat andas och hjärnan skriker efter syre, då måst eman slå upp sina vackra blå och så väller alltihopa fram.

Det är som en akut magsjuka, det bara kommer, kastar sig över en och det finns inget man kan göra åt det. Det är bara att springa och hoppas att man hinner fram innan det kommer ut.

ibland känns det som att jag inte når fram, jag försöker men hittar inte de rätta orden, förstår inte mina egna känslor. Och hur ska man kunna förmedla något som man inte själv förstår?

Men det är så nyttigt för mig att ibland falla tillbaka, att känna lite grann av den där djupt rotade smärtan som jag en gång bar inom mig. Idag känns det så overkligt för mig, att det har funnits dagar när det inte fanns någon lycka i mitt liv... Det fanns mer eller mindre sorg, men aldrig någon riktig lycka.

Hjärtat hade slutat slå och de gånger det ändå gjorde något slags upplivningsförsök så gjorde det så ont inom mig.

Smärtan var obeskrivlig, den gjorde så ont att inget annat kunde överskugga den.

Varje gång något i mitt liv verkade positivt var smärtan där och knackade på och la sitt mörker över det.

Det är så nyttigt för mig att minnas den människan som räckte mig sin ena hand till försoning och som sedan slog mig med den andra och spottade mig i ansiktet innan jag fick gå igen.

 Det är så nyttigt för mig att minnas hur jag grät på julafton och bara några dagar senare återvände och gjorde mig själv så illa som bara en människa kan göra.

Det är så viktigt, för jag ska aldrig tillbaka dit igen.

Där och då fanns bara ett mål för mig -overlevnad. Allt annat fick vänta, bara jag överlevde.

Och jag är en erfarenhet rikare: Det är jobbigt att slåss för sitt liv när man slåss med sig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...