Antar att ni är en del som varit in och läst på min Facebook och de som kommenterat där hittills verkar förstå.

Jag har funderat länge fram och tillbaka och verkligen försökt hitta en lösning, men någonstans måste jag inse att det faktiskt inte fungerar längre.
Så idag har jag tagit beslutet att skicka iväg min älskade Jum-Jum.
Stallplatsen är uppsagd och datum för lastning och transport av Jum-Jum är spikat.
På söndag åker han.
 

Min älskade lilla gula häst. Det är ett under om jag inte grinar när jag lämnar honom.
Nu är det ändå tur att min syster kan ta honom. Jag kommer vara fri att hälsa på när jag vill, rida honom när tillfälle passar mig och jag kan plocka hem honom när min livssituation förändrats.
 
Men just nu behöver jag en paus. Mitt liv går inte ihop längre. Jag har försökt så länge att jag kommit till bristningsgränsen och jag måste förändra något för att komma på fötter igen.
Och, tyvärr, är det Jum-Jum som får stryka på fote den här gången.
För jag orkar faktiskt inte längre.

Hur jag ska kunna leva utan att se min älskade gula kompis så gott som dagligen vet jag inte. Hur jag ska kunna andas, växa inombords och känna hjärtat slå... Jag vet inte. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet inte om stallplatsen är kvar den dag jag bestämmer mig för att ta hem Jum-Jum igen och jag vet inte om vi kommer att ta oss till det där SMet som jag drömt om.
Men jag kan inte fortsätta bekymra mig. Jag måste lägga oron bakom mig och försöka blicka framåt -en dag i taget.
 

Det ni inte vet, kära vänner, är hur slut jag är mentalt. På det viset behöver jag Jum-Jum.
Men eftersom jag inte lyckas hitta någon som kan hjälpa mig i den utsträckning jag behöver, och eftersom jag är nästan ensamstående mamma på knappt halvtd, så måste jag skjuta det här ifrån mig ett tag.
Jag har provat i sex månader nu och det har trasslat på mer än ett sätt.
Nu ska jag prova något annat ett tag, se hur det känns och göra en bedömning efter en tid.

 
Jag är, av flera personer, avrådd från att göra mig av med Jum-Jum. Men just nu behöver jag ett brejk.
Den överenskommelse som finns är att Jum-Jum ändå är min.
Det är jag som har honom installad någon annanstans, i en annan stad, i ett annat landskap. Det är jag som betalar han boende, mat och övriga omkostnader. Det enda som är skillnaden är att någon annan sköter hans dagliga omsorg.

Men jag behöver fortfarande hjälp.
Jag har en foderbinge, ganska rejäl pjäs, som jag helst vill behålla. En dag kommer ju Jum-Jum hem och då vill jag använda den. Var kan man förvara en sån pryl?
Lika med hästtransporten... Ska jag ställa den hos hästen och låta den rosta ihop under tiden?
 
Tänk om allt bara vore enkelt istället...

/Kastrullhäxan    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...