Antar att ni är en del som varit in och läst på min Facebook och de som kommenterat där hittills verkar förstå.

Jag har funderat länge fram och tillbaka och verkligen försökt hitta en lösning, men någonstans måste jag inse att det faktiskt inte fungerar längre.
Så idag har jag tagit beslutet att skicka iväg min älskade Jum-Jum.
Stallplatsen är uppsagd och datum för lastning och transport av Jum-Jum är spikat.
På söndag åker han.
 

Min älskade lilla gula häst. Det är ett under om jag inte grinar när jag lämnar honom.
Nu är det ändå tur att min syster kan ta honom. Jag kommer vara fri att hälsa på när jag vill, rida honom när tillfälle passar mig och jag kan plocka hem honom när min livssituation förändrats.
 
Men just nu behöver jag en paus. Mitt liv går inte ihop längre. Jag har försökt så länge att jag kommit till bristningsgränsen och jag måste förändra något för att komma på fötter igen.
Och, tyvärr, är det Jum-Jum som får stryka på fote den här gången.
För jag orkar faktiskt inte längre.

Hur jag ska kunna leva utan att se min älskade gula kompis så gott som dagligen vet jag inte. Hur jag ska kunna andas, växa inombords och känna hjärtat slå... Jag vet inte. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet inte om stallplatsen är kvar den dag jag bestämmer mig för att ta hem Jum-Jum igen och jag vet inte om vi kommer att ta oss till det där SMet som jag drömt om.
Men jag kan inte fortsätta bekymra mig. Jag måste lägga oron bakom mig och försöka blicka framåt -en dag i taget.
 

Det ni inte vet, kära vänner, är hur slut jag är mentalt. På det viset behöver jag Jum-Jum.
Men eftersom jag inte lyckas hitta någon som kan hjälpa mig i den utsträckning jag behöver, och eftersom jag är nästan ensamstående mamma på knappt halvtd, så måste jag skjuta det här ifrån mig ett tag.
Jag har provat i sex månader nu och det har trasslat på mer än ett sätt.
Nu ska jag prova något annat ett tag, se hur det känns och göra en bedömning efter en tid.

 
Jag är, av flera personer, avrådd från att göra mig av med Jum-Jum. Men just nu behöver jag ett brejk.
Den överenskommelse som finns är att Jum-Jum ändå är min.
Det är jag som har honom installad någon annanstans, i en annan stad, i ett annat landskap. Det är jag som betalar han boende, mat och övriga omkostnader. Det enda som är skillnaden är att någon annan sköter hans dagliga omsorg.

Men jag behöver fortfarande hjälp.
Jag har en foderbinge, ganska rejäl pjäs, som jag helst vill behålla. En dag kommer ju Jum-Jum hem och då vill jag använda den. Var kan man förvara en sån pryl?
Lika med hästtransporten... Ska jag ställa den hos hästen och låta den rosta ihop under tiden?
 
Tänk om allt bara vore enkelt istället...

/Kastrullhäxan    

Igår var hovis ut till oss för att fixa ordning på Jummes hovar.
För en gångs skulle har Jum-Jum kunnat gå nästan 8 fulla veckor utan att hovarna ser ut som havregryn i nederkanten. Jag vågade dock inte vänta längre utan nu fick hovis komma och sätta på ordentliga vinterskor.

Så nu är vintern mer än välkommen med snö och kyla. Det skulle uppskattas av både mig och Jum-Jum!

Hur som helst, det första min hovis lägger märke till när han ställer sig intill Jum-Jum är hästens hull.
Jag fick jättemkt beröm för att Jum-Jum är i ett sånt fint skick. "Det är inte många fjordingar som är såhär fina!"

Jag är ju partisk när det gäller Jum-Jum. Men nog tusan får jag erkänna att jag själv är väldigt nöjd med hur han ser ut. För nuvarande ligger han runt 425kg, ser välmående ut och är supertrevlig att rida.
Han har så gott som fri tillgång på grovfoder och badfodret är hösilage, vilket han får 9kg av varje dag.
Ovanpå det får han ett kilo lusern och lite mineraler och smått och gott.
Dagtid har han tillgång på halm vilket han står och pillar i för att hålla magen i trim.

Men nog tusan känns det himla gott att få beröm för en häst som man kämpat med så länge. Jag ser ju resultatet själv, men ser minsann till att suga i mig av allt beröm vi kan få!

För övrigt är han som en dröm att rida. Vi har påbörjat det som ska bli både skänkelvikning och öppna i galopp nu. Vi har tusen saker kvar att klara innan vi är där, men det här är starten till något som ska bli riktigt bra. :)

/Kastrullhäxan