Jag hade så mkt att skriva, men nu när jag satte mig här så försvann det bara.

Jag är uppriktigt ledsen för din skull.

Egentligen vet jag inte varför, för jag har faktist ingen anledning att vara det. Men om det är sant som du säger så kan jag bara beklaga.

Uppdatering långt in på nattkvisten:

Jag är inte arg längre, vad skönt det känns! Det är så himla befriande.

Livet som var så orättvist förut har plötsligt blivit så mkt lättare.

... varför du plötsligt är den som får veta saker sist av mig.

Du undrar nog varför jag aldrig berättar något längre förrän det är klappat och klart och alla etiketter och tejpbitar är på.

Det är för att det känns som du hela tiden dömer mig. Vad jag än gör eller ger mig in på så känns det som att du aldrig blir nöjd med det. I dina ögon borde jag prestera liiiiite mer och vara lite bättre.

När jag inte klarar av det jag tagit på mig så är du där, omedelbart, och talar om för mig vilken uppgift som väntar härnäst.

Aldrig att jag ska få en chans att gå igenom det misslyckande jag gjort, aldrig att jag ska få älta någonting som blivit fel.

Det är bara på det igen.

Du är väldigt duktig på att tala om hur negativ jag är, istället för att se det jag menar så ser du någon sorts negativ klang i allt jag säger. Det känns verkligen jättesorgligt för mig, för du har faktiskt varit en av dem som jag vänt mig till för råd och stöd.

Men jag har slutat med det eftersom det jag känner att jag får ifrån dig är till 80% negativt. 

Bara för att du mår dåligt och för att du inte vet hur du vill ha din framtid så behöver du inte pracka på mig det. Jag lyssnar gärna och ger råd om jag kan, det är inga problem, men gör då detsamma för mig! *morr* 

Vid köksbordet ser jag att sambon råkat fått på sig tröjan ut och in.

Så jag fnissar och påpekar det.

Han tittar och så säger han:

"Det gick för bråttom"

Tydligen är det en blandning av "det gick för fort" och "Jag hade för bråttom"

Så har man för första gången agerat fyllechaffis.

Och det gick bra trots att jag inte mörkerkört på måååååånga månader, jag inte kände till hela vägen, det spelades musik på hög volym och vi fick två extra passagerare med oss, varav den ena plötsligt kom på att han skulle av på en busshållsplats.

Kvällen i övrigt var jättetrevlig och jag hade kalaskul utan alkohol.

Synd att det var kallt bara och att jag blev knottbiten. Men knotten försvann så småningom i alla fall.

Idag vet jag inte vad jag ska göra, har varken häst eller någon annan sysselsättning inplanerad. Så vi får väl se vad som händer och sker under dagen.

Veckans uttryckt är en punkt som jag tänkte skulle återkomma här i bloggen med jämna mellanrum. Vi får väl se hur det blir.

Anledningen till tanken är iaf min sambo som ibland lyckas utrycka sig lite... Vad ska man säga? Bakochframlänges... =)

För några veckor sen myntade han uttrycket "underst under"... Det ska tydligen vara synonymt med "innerst inne" =)

Idag tvättade vi bilen, inte ens en Saab lyckas hålla sig 100% ren, framförallt inte utanför lerig hästhage.

I biltvätten:

S= sambon

J= jag

S: Jag undrar hur de där borstarna som tvättar bilen känns egentligen?

J: Tja... Jag fick känna på några såna där när de bytte på en biltvätt i Örebro. De känns som... Nån gummiblandning.

S: Ja det är ju gummi.

Därefter åkte vi in i torkrummet (där vi tvättar bilen är det separata rum)

S: Undrar vilket tryck den blåser med egentligen.

J: Ja du... Det har jag  faktiskt ingen aning om.

Två minuters tystnad.

S: Undrar hur många som har sex medan de tvättar bilen?

Hallå??? Var fick han den tanken ifrån? Han spann iaf vidare med att det säkert fanns folk som gjorde det (och ja, det skull einte förvåna mig)

Jag undrar om min sambo är lite understimulerad vad gäller den sexuella biten?

=D

Foto: Vickan

Må i ömt försvag du taga,

den som ej sin nöd kan klaga,

som ej talets gåva fick.

Det som djuret tacksamt känner,

läs uti dess varma blick.

Jag har ju faktiskt inte talat om att jag skaffat stegräknare.

Det är bara en liten enkel sak som räknar varje steg jag tar och *phu* vad jobbigt det är att komma upp i antalet steg jag ska när man inte har någon vettig sysselsättningen på dagarna.

Nu räknar den här varken med cyklingen eller ridningen som min förra gjorde.

Hur som helst, stegräknaren har legat på bordet några dagar då jag varit lite låg ett tag och int etänkte tvinga mig att komma upp i antalet bestämda steg.

Igår blev det iaf 3530 steg, Hipp hurra! =)

Så har man varit ute och luftat bilen även idag då.

Men det första man möts av är en repa på förardörren. Vad f*n?!

 Den var inte där när jag körde sist i alla fall.

Och så hela vägen från Sörby Urfjäll till att jag svänga av här hemma had ejag en peguet i arslet. Jag trodde nästan att han var på min dragkrok ett tag. Han låg så nära att jag inte såg hans framlyktor i min bakspegel och så trodde jag att han ville köra om för i min vänstra spegel såg jag halva hans bil.

Och ja, jag VET att det var en han. Det syntes tydligt. Yngre man med solbrillor. Jättecool =S

Så trots att jag gasade ifrån honom vid 70-skylten så hann han ifatt mig. När jag blinkade och svängde mot vägkanten och började sakta ner så la han sig precis i rumpan på min bil. Han hade nog kunnat knuffa på.

Någon jag känner kanske? Någon som vill säga mig nåt?

Ni kan ju ta det med mig direkt istället för att försöka skrämmas. Det där var bara ett omoget beteende som får mig att ligga ännu mer på hastighetsbegräsningen, gärna något under den.

Väx upp!

Och förresten: Kolla jag kan parkera!