Hipp hurra till världens bästa gula traktor.
13 år o bättre än någonsin. Snäll som ett lamm, klok som en bok o stark som, ja, en traktor!

Dagen började med att Julie väckte mig vid åtta o sen var det bara att rulla igång med sysslorna. Frukost, blöja, behandla märket på näsan osv.
Sen satte jag henne i vagnen o gick på en promenad. Ungefär 5km blev det i lagom tempo. Julie somnade ungefär halvvägs o vaknade när vi kom in på röda korset.
När vi kom in på gården här hemma ställde jag ner Julie vid vagnen o hon höll sig i fotstödet o sköt den framför sig medan hon gick efter. Superduktig tjej!
En av grannarna kom förbi o Julie slog givetvis på stora charmen o både log o vinkade.

Grannen tyckte att det var roligt att Julie är uppe o traskar o att Julie har fina ögon.
Och det har hon verkligen.
Varje gång hon tittar på mig o ler så smälter jag!

Igår var det ett år sen som jag var inne på förlossningen första gången pga mitt höga blodtryck. Jag blev hemskickad den kvällen.

Det är ungefär två veckor kvar till Julie blir ett år. Tiden har gått otroligt fort o Julie utvecklas på ett kanonfint sätt, allt ser bara bra ut trots att hon fick en lite tuff start i livet.

Idag upptäckte jag att hon stoppat in en kloss o ett lock till vällingflaskan i en högtalare.
Det slutade med att grannens pojk fick komma hit o lirka loss det med två gafflar.
Julie blev väldigt förtjust i grannpojken. Jag vet inte vad jag ska göra med den tösen för hon charmar verkligen alla!
Julies pappa kommer ha fullt upp med att hålla pojkarna på avstånd när Julie kommer upp i tonåren, det är ett som är säkert!!!

Och snart har halva året gått. Hittills har du känts rätt ok. Visst, det är olika från dag till dag och ibland har det varit riktigt tufft o jag har fått ta några riktigt djupa andetag för att komma vidare med förståndet i behåll.
Men överlag har det varit bra med mkt glädje o framtidsdrömmar.
Julie är vår solstråle här hemma o att jag lyckades kvala till SM med Jumme är ju en dröm som jag haft länge.

Nu är det dags att krypa lite längre ner under täcket. Fönstret står pyttelite på glänt o jag hör regnet utanför. Mysigt!

http://gd.se/nyheter/gavle/1.5921443-facebookvarningar-om-italienare-som-vill-fota-hastar
http://gd.se/nyheter/gavle/1.5924085-mystiska-italienarna-jobbar-at-sandvik

Många gånger är Facebook jättebra.
Man når snabbt ut till många människor, kan få svar på frågor och hålla kontakten med gamla bekanta.

Ibland är det inte riktigt lika bra.

Det som började med ett oskyldigt inlägg om att det rörde sig folk omkring några stall i Valbo och en försiktig undran om det var fler som sett dem slutade i en lång rad spekulationen och artiklarna ovan.
Man kan, när man läser artiklarna, tro att det är trådskaparen som hängt ut de här männen och skrivit elakheter om dem.
Men hon hade inte alls det i åtanke utan ville bara veta om dessa män synts till på andra ställen och samtidigt uppmana andra att hålla ett extra öga på sina hästar.

Jag behöver inte gå in närmare på det hela. Det verkar i alla fall vara en hel rad missförstånd.

Männen är från Italien och pratar knackig engelska.
Man måste komma ihåg att utomlands så är inte allt som det är i Sverige. Det är inte helt enkelt att komma till ett annat land och förstå sig på deras "oskrivna regler".
Hur det är i Italien vet jag inte, det kanske är hur naturligt som helst att åka runt och fotografera andras djur på bete?


SJÄLVKLART ska vi vara uppmärksamma och prata med varandra om vi ser något som verkar underligt, men vi ska nog akta oss för att på förhand spekulera i vad andra människor har i åtanke.
Det hade ju varit kanon om någon hade pratat med de här männen och berättat att det hänt en hel del otrevligheter de senaste åren och att folk blir oroliga när de ser okända människor kring hästhagarna.

/Kastrullhäxan  

Här hade man påbörjat värsta långa inlägget med bilder och djupa känslobeskrivningar.
Och vad händer???? Mozilla kraschar!!!

Men, då är det väl inte meningen att ni ska få läsa eländer jag just skrev.
Istället kan ni få veta att jag åkt efter min gula traktor i speedcarten idag. Sned är den fortfarande men jösses vad man sitter bra!
Tänk om man kunde räta ut den så att man slapp sitta som om man vore krokig!
Jumme travar så lätt och jag körde till och med förbi avfarten hemåt och travade vidare och vände efter en bit. Det där med att vända hade han visst glömt utav, men efter lite övertalning och några sekunders stillastående så fick vi till det.
Jag insåg att han försökte vända hemåt samtidigt som han backade vilket gjorde att vagnen inte hamnade där jag ville och när jag tog i vänstertömmen så vred han bara på huvudet och fick skalmen i halsen vilket inte är så skönt.
Mer träning så blir han kanonbra!!!

Vi travade på vägen tillbaka och jösses vilken känsla.
Nu blir min fjording aldrig som en travhäst, men alla som suttit på min fjording vet att man inte får ta honom i munnen för då stannar han. Idag travade han på med lite kraft i steget och jag hade lite häst i handen utan att han för den sakens skull blev stark på något sätt.
Det är så roligt att åka efter honom då!

Julie fick sen rida till beteshagen och jösses vad glad hon var.
Är det något här i världen som hon gillar så är det att rida på hästen!

I förmiddags bytte sambon blöja på henne och jag tog fram nya kläder åt henne ur garderoben medan hon leker på golvet. Jag hör att hon är nöjd och när jag tittar till henne så har hon, på något sätt, lyckats klättra upp på sin häst Alhgren.
Zebran vet jag ju att hon kan ta sig upp på, men Ahlgren har hon inte lyckats med tidigare.
Men nu satt hon alltså på hans rygg, stolt över att ha klarat bedriften och hon manade honom att skynda sig på.
Det är nog tur att han inte är på riktigt, för då hade det nog gått undan i lägenheten. Julie tycker nämligen om fart!

I övrigt är hon som barn i hennes ålder är mest -full av bus och äventyrslusta och hon vill undersöka ALLT!
Vrider man bort huvudet en stund kan kan få en hjärtattack  när man tittar till henne igen. Hela lägenheten är, enligt henne, ett äventyrsland och hon lider inte brist på fantasi när det gäller att hitta på nya saker att leka.
 

/Kastrullhäxan  

Mitt liv är fortfarande väldigt mycket upp och ner och ibland har jag fortfarande svårt att hantera motgångar på ett tillfredsställande sätt.
Senaste tiden har det handlat väldigt mkt om min kropp, hullet och min inställning till det hela.

Jag har gått ner kilona som jag gck upp när jag väntade Julie, men resterande extrakilon sitter stenhårt fast och jag har valt att erkänna att jag behöver hjälp och går numera hos dietist. Vi jobbar mycket med min vardag och håller på att förändra min livsstil lite grann för att få rätsida på problemet.

Men det är jättejobbigt när hälften av mina kläder i garderoben inte passar och det är riktigt nerslående när man provar ett par fina byxor som NÄSTAN passar.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag för alltid kommer vara tjejen som går i träningsbyxor och t-shirt. Jag sitter fast i det facket och kommer inte därifrån.

Och det har tärt på mig. I spegeln har det varit svårt att se något annat än magen som hänger efter graviditeten och som får kläderna att se ut som om de krympt i tvätten.
Eller kläder som jag haft sedan högstadiet och som, otroligt nog, både håller ihop och har trycket kvar, och som bara borde användas i stallet eller möjligtvis när jag städar här hemma.

Jeansen som jag använde före graviditeten kommer jag förvisso i och med nöd och näppe kan jag stänga dem, men de sitter som ett korvskinn över rumpan och höfterna och är inte alls särskilt beväma.

Vissa dagar har jag bara haft lust att stänga in mig i garderoben och strunta i att komma ut innan jag krympt i mina kläder igen.
Självklart förstår jag att kroppen förändras efter en graviditet, men så som jag ser ut idag gör mig långt ifrån nöjd!

Men idag var känslan annorlunda och det var så befriande.
Jag köpte en tunkia/klänning (vilket man nu vill kalla det) på HM och tillsammans med ett matchande nagellack och ögonskugga samt en genomkörning med curlern i håret (tack för hjälpen svärmor!) så blev jag så nöjd och det var med stolthet och glädje som jag gick ner till bilen för att åka på avtackningsmiddag i Tierp idag.
ÄNTLIGEN kände jag mig som den jag vill vara. Sträckt i ryggen och med hakan lyft.
Jag har lång väg kvar att vandra, men det är den här känslan jag VILL ha. Jag vill må bra, njuta av livet, goda vänner och vara nöjd med den jag är.
 

Ibland får jag uppfattningen om att folk tror att jag är någon eller något som jag faktiskt inte är.
Och i en hel del fall förstår jag att folk tror det och att de missförstår den jag är. Detta beror på att jag i vissa sällskap inte fungerar som jag ska. (Vad det nu innebär???)
Jag försöker uttrycka mig, men istället för att låta som den jag är så låter jag kaxig eller så håller jag käft helt. Eller så tittar jag ner och mumlar något.
Det här är också skitjobbigt. Jag är medveten om det men ändå är det så svårt att förändra.
Jag vill ju vara den där rakryggade personen som säger det jag tycker, men som ändå förstår när det är läge att inte säga något alls.

Några gånger har jag fått höra av andra att de önskade att de var som jag.
Jag har undrat vad det är att sträva efter. De har sagt att det är för att jag är så lugn och förståndig...
Och ja, det kanske stämmer, vad vet jag?
Men frågan är om folk vill gå igenom det jag gått igenom för att bli den människa jag är idag? Jag tror faktiskt inte det...


Nä. Nog med djupa tankar för idag.
/Kastrullhäxan -som faktiskt är nykter fast det kanske inte verkar så!
 

Jag var helt slut och däckade på soffan tidigt igår kväll.
Har sovit till för ca 20 minuter sen och strax ska jag göra mig i ordning för dagen då jag och Julie ska åka och titta på kosläpp.

Har tänkt tillbaka en del på tävlingen igår och trots allt så känns det rätt ok.
Synd att Jumme hade lite annat (läs, en snygg tjej) i huvudet igår och därför blev lite ouppmärksam på vad jag ville vilket gav oss några straffpoäng extra.
Trots detta blev vi trea i klassen och DM-tvåa och det är jag givetvis superglad över.

 

Det som återstår för mig är att fortsätta träna, försöka få tag i intyg från tävlingarna och skicka dem tillsammans med min anmälan till Fjord-SM samt boka boende.

/Kastrullhäxan  

Nyligen hemkommen och har fått mat i magen.
Ansktet bränner trots att solen kom fram först på eftermiddagen.

Vi har varit och tävlat bruksridning i Söderhamn.
Jag och Jum-Jum startade som nr 2.
Han hade en ganska märklig dag då han först skrittade ner till ridbanan i rask takt, för att, väl på banan, bli riktigt seg. När det sedan klev in ett sött fjordsto med långa ben på banan så bev han störtförälskad och travade på, men drog hela tiden mot stoet så jag fick sitta och parera.

Han genomförde banan, men inte utan att jag fick jobba för det.
Bryggan som jag upplevde som svårt sist gick som en dans nu, men när vi sedan skulle vända i det tränga utrymmet så försvann kommunikationen nästan helt mellan oss och när jag tog i höger tygel så ville Jumme gå åt vänster.
När vi sedan skulle gå på brunnslock och trava förbi titthindret så gick det en st förbi utanför. Den var tydligen mer intressant än vad jag var för han tittade åt ett helt annat håll och när vi skulle hoppa så bjöd han inte ett dugg på hindren.
Över lag upplevde jag att det gick sämre på den här banan än när vi var  Dalarna. Banan var tekniskt sett också svårare och det var fler delmoment att ta sig igenom.
Ändå klarade vi oss med mindre straff denna gången.
Jag önskar att Jumme hade bjudit till lite mer idag, men såhär är han ibland och jag vet aldrig när utan får ta det som det kommer.

Det har överlag varit en bra dag, men tyvärr hände lite saker strax före prisutdelningen som fick min glädje att svalna en hel del. Jag tänker inte nämna så mkt om saken då jag inte känner för att hänga ut någon, men jag hoppas att den här dagen ändå blir ett fint minne tillslut för den som var med ledsen.

Jum-Jum och jag lyckades i alla fall skrapa ihop en tredjeplats i klassen så vi fick med oss både diplom, rosett och bronsmedalj hem.

Vi red klassen utan U i någon moment och det innebär att vi är färdigkvalade för Fjord-SM.
Vi blev också tvåa i Distriksmästerskapen och tjejen som vann måste söka dispens för sin ålder om hon ska starta SM. Gör/får hon inte det så är SM-platsen (då pratar vi Bruks-SM 2014) min!

 

Hyrde en boxplats. Skönt att ha någonstans att förvara honom medan vi tittar på de tävlande.

Kom o köp!!! Julie leker kiosk.

 
Bronsmedaljen

/Kastrullhäxan  

Då har den gule traktorn nya dojjor.
Hovarna såg bättre ut än på länge så mitt enträgna smörjande kanske funkar ändå?
I morgon ska han få lite motion o på söndag åker vi o försöker kvala till sm.

Det känns lite som att jag tjatar öronen av er
Ang sm men ni får stå ut ett tag till.

Idag har jag o Julie först varit till distriktssköterskan o kollat mina öron. Jag har haft bekymmer länge men bitit ihop o stått ut -vilket jag inte gör längre.
Och mkt riktigt. En snabb koll visade att hörselgångarna var både svullna o röda. Medicin får jag dock först på tisdag.

Därefter duschade o klädde jag mig o packade Julies skötväska i raketfart. På med kläder på Julie o sen iväg till köpis.
På vägen dit får jag sms från hovis att han skulle komma senare under dagen. Så idag har jag stått i stallet o pussat häst i vita leggings. De är inte vita längre ;-)

Annars har vi umgåtts i goda vänners lag idag. Käkat lunch på Ikea, fikat på gräsmattan utanför stallet o sen ätit middag ihop. Tack tack!
Julie sover som en stock just nu, glad över att äntligen vara hemma. Fast innerst inne är hon nog grymt nöjd över att fått träffa både häst o katt idag.

/Kastrullhäxan