Jag saknar honom så det gör ont inombords.

Fina, fina Jum-Jum.
Jag vet inte hur jag ska lösa det, men en dag ska du hem igen, det är ett som är säkert!

 
Bilden har jag fått låna av tjejen som äger hästen i mitten. Jag tror att det är hennes kille som tagit bilden.
Jag har ju en förhoppning om att jag ska få se fler bilder.
Min syster som rider Jumme, om ni inte redan räknat ut det.

/Kastrullhäxan  

Så kom den, trots hot om jordens undergång och förkylningar, julafton 2012.

Jag har faktiskt inte känt mig så stressad i år. Inte förrän på själva julafton i alla fall.
Vi valde att vara hemma och svärmor har hjälpt oss en del med maten. Julskinkan griljerade jag igår och då passade jag också på att svänga ihop en Janssons frestelse. Den blev inte alls så bra som förra året, men en Jansson blev det i alla fall.

Syrran anlände med barnen i morse och sedan dess har det varit full ös. Först tyckte syrran att pojkarna inte alls behövde spela TV-spel, men när hon upptäckte att man måste aktivera sig för att få spelet att fungera så slutade med att hon själv stod där och försökte spela medan barnen försökte få henne att sluta så att de fick spela.   

Efter att vi ätit mat och tittat på Kalle så var det dags att dela ut julklappar. Jag kan lova att pojkarna var mer ivriga på att få öppna paketen och de delades ut med en farlig fart. Tänk att man själv varit sådär galet nyfiken en gång i tiden!

 
De tyckte att det var lite orättvist att Julie fick så många paket, men egentligen fick hon nog inte så många fler än dem. Om jag förstod saken rätt så hade de öppnat något paket redan igår kväll och så något i morse också.

Men när man väl sitter vid granen och ser Julies hög växa så är det klart att det ser mkt ut.
Att hon hade fått tre lådor (skolådestorlek) med Duplo + en ganska stor nalle gjorde ju att högen såg ännu större ut.

Julie däremot, var inte så intresserad av vad som fanns i paketen. Roligast var att försöka stoppa julklappspappret i munnen.

Jag, som varit intställd på att inte få några paket alls, eftersom jag fick panikköpa ett par vinterstövlar i all hast, blev förvånad när det fanns tre kuvert till mig under granen.

Och ännu mer paff blev jag när jag öppnade dem och insåg att min kära syster och min sambo gått ihop och lagt pengar åt mig så att jag kan få rida för Rickardo Reis!
Hahaha, jag tror att jag blev gladare än Julie (som inte riktigt har förstått det här med julen än).
Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen för det här var helt oväntat för mig!

Jag och sambon hade sagt att vi inte skulle köpa något åt varann utan att pengarna skulle gå till Julie. I smyg hade jag varit och köpt en parfym till sambon och Julie hade köpt två paket till honom. Inga snordyra grejer och inte alls i närheten av den summa som mina vinterstövlar + ridlektionen kostar!
Att jag dessutom fick köpa en sadel till Jumme i höstas...

Åh, förstår ni vilken fin familj jag har?!?!?!  

Och ändå är det inte den ekonomiska delen eller alla grejer jag får som gör det. Det som betyder allra mest är all stöttning och kärlek jag får!
Ibland känns det som om 2012 har varit året från helvetet, både för min egen del och för andras.
Och i vått och torrt har min sambo funnits där, stöttat, lyssnat och lugnat.

Någonstans verkar han ha en varningsklocka inbyggt. Han verkar veta precis när han ska ringa. Han kan vara på väg till Skåne med lastbilen, men lyckas ändå tajma precis när jag har det som tuffast och trots att han blir orolig så lyckas han lugna mig, stötta mig och göra mig så stark att jag orkar lite till.

En sak kan jag säga: Skulle han fria så skulle jag inte tveka en sekund. För en bättre och generösare människa finns inte. Han kanske inte är den snabbaste alla gånger, men han är precis den klippa som jag behöver i mitt liv.

Och en annan sak jag kan säga är att jag har en hel bunt med jättefina vänner! Ni ska ha ett stort tack och veta att jag många gånger skänker er en och annan varm tanke för allt fint ni gör för mig och min familj.

Jag hoppas att ni alla har haft en jättefin och trevlig jul 2012!

Många kramar från Kastrullhäxan  

Idag är det 20 dagar sedan jag lämnade av min älskade häst hos min syster.
Det var en kylig men solig dag och jag tror inte att Jum-Jum riktigt förstod vad som hände egentligen.

Istället för att komma till en tävlingsplats fick han komma in i stallet, byta täcke och sedan gå ut i en hage i snön.

Jag plockade in hans grejer i stallet, packade hans höpåsar och gick sedan ut för att krama om honom och säga hej då.

   
Han kom fram till mig och fick några godisar, men jag tror inte att han riktigt förstod.
Min fina gula kompis som jag gjort så mkt tillsammans med. Varken han eller jag trodde väl att något skulle kunna skilja oss åt.
Men så blev det, och när vi åkte därifrån med den tomma hästtransporten efter bilen lyfte Jumme på huvudet och tittade efter oss när vi åkte. Och då brast det inombords.
Min fina häst. Min älskade fina underbara bästa kompis. Det gjorde så fruktansvärt ont!

Nu är det 20 dagar sedan jag lämnade honom där. Han har hunnit byta stall, spränga grinden i en hage, trassa in hoven i ett hönät och varit lös på stallgången och ätit upp de andra hästarnas morgonfoder en natt.
Jag har hunnit vara till honom och hälsa på i två omgångar. Jag har hunnit mysa, rida och umgås med honom och jag vet att han känner igen mig.
Sist jag var nere så visslade jag på honom och då kom han i galopp genom hagen. Snön yrde runt hovarna på honom och pannluggen kom på sned -precis som den brukar när han springer.

Han gnäggar när han ser mig och är sig lik i många avseenden. Mat är viktigast, sen kommer kompisar och han är superpigg nu när snön och vintern kommit på riktigt.
I ridningen är han fortfarande bäst och stundtals får jag honom riktigt fin helt på egen hand, utan instruktör. Me allra mest är han den stora mysige kille som han alltid har varit.

 

När jag ridit honom i ridhuset har jag suttit av och gått med honom. Första gången trodde jag att han skulle lägga sig och rulla, eller börja springa runt och busa. Men han gick troget efter mig, hack i häl och inväntade instruktioner.
Sist hade jag tom dörren öppen, men han valde att gå efter mig och vara med mig.
Åh vad jag saknar honom!
       

Men nu, såhär 20 dagar efter att vi lämnade honom, känns det ändå som om jag gjort rätt.
För nu har jag fått lite sinnesro inombords, jag känner mig lugnare och hjärnan går inte längre på högvarv.
Jag har fortfarande lång väg att gå, både vad gäller min depression och livet i stort, men just nu behöver jag den här pausen.

Jag vet att det till viss del innebär att mina drömmar inte besannas just nu. Min syster håller förvisso igång Jum-Jum åt mig, men om jag och Jum-Jum, TILLSAMMANS, kommer vara så finslipade att vi fixar ett SM vet jag inte.
Men jag får ta en dag i taget. Först ska jag se om det finns möjlighet att kvala in/bli uttagen att få åka och därefter får jag ta beslut om huruvida vi är redo. Jag rider honom ju emellanåt och som sagt, han känns grymt fin och det märks att han och jag verkligen är "VI", eller "Team Jum-Jum". Om han är handsen så är jag handen som ska passa däri och just nu gör jag det.

Jag önskar att det varit annorlunda, men det är inte det och istället får jag lov att acceptera att det måste vara såhär ett tag nu.
Om det är meningen att det ska vara vi tillsammans, så kommer det att bli så och fram till dess får jag försöka jobba med mitt liv och min situation så att jag är bra förberedd när den dagen är här.    

Bilder på hur han bor just nu.

/Kastrullhäxan  

Antar att ni är en del som varit in och läst på min Facebook och de som kommenterat där hittills verkar förstå.

Jag har funderat länge fram och tillbaka och verkligen försökt hitta en lösning, men någonstans måste jag inse att det faktiskt inte fungerar längre.
Så idag har jag tagit beslutet att skicka iväg min älskade Jum-Jum.
Stallplatsen är uppsagd och datum för lastning och transport av Jum-Jum är spikat.
På söndag åker han.
 

Min älskade lilla gula häst. Det är ett under om jag inte grinar när jag lämnar honom.
Nu är det ändå tur att min syster kan ta honom. Jag kommer vara fri att hälsa på när jag vill, rida honom när tillfälle passar mig och jag kan plocka hem honom när min livssituation förändrats.
 
Men just nu behöver jag en paus. Mitt liv går inte ihop längre. Jag har försökt så länge att jag kommit till bristningsgränsen och jag måste förändra något för att komma på fötter igen.
Och, tyvärr, är det Jum-Jum som får stryka på fote den här gången.
För jag orkar faktiskt inte längre.

Hur jag ska kunna leva utan att se min älskade gula kompis så gott som dagligen vet jag inte. Hur jag ska kunna andas, växa inombords och känna hjärtat slå... Jag vet inte. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag vet inte om stallplatsen är kvar den dag jag bestämmer mig för att ta hem Jum-Jum igen och jag vet inte om vi kommer att ta oss till det där SMet som jag drömt om.
Men jag kan inte fortsätta bekymra mig. Jag måste lägga oron bakom mig och försöka blicka framåt -en dag i taget.
 

Det ni inte vet, kära vänner, är hur slut jag är mentalt. På det viset behöver jag Jum-Jum.
Men eftersom jag inte lyckas hitta någon som kan hjälpa mig i den utsträckning jag behöver, och eftersom jag är nästan ensamstående mamma på knappt halvtd, så måste jag skjuta det här ifrån mig ett tag.
Jag har provat i sex månader nu och det har trasslat på mer än ett sätt.
Nu ska jag prova något annat ett tag, se hur det känns och göra en bedömning efter en tid.

 
Jag är, av flera personer, avrådd från att göra mig av med Jum-Jum. Men just nu behöver jag ett brejk.
Den överenskommelse som finns är att Jum-Jum ändå är min.
Det är jag som har honom installad någon annanstans, i en annan stad, i ett annat landskap. Det är jag som betalar han boende, mat och övriga omkostnader. Det enda som är skillnaden är att någon annan sköter hans dagliga omsorg.

Men jag behöver fortfarande hjälp.
Jag har en foderbinge, ganska rejäl pjäs, som jag helst vill behålla. En dag kommer ju Jum-Jum hem och då vill jag använda den. Var kan man förvara en sån pryl?
Lika med hästtransporten... Ska jag ställa den hos hästen och låta den rosta ihop under tiden?
 
Tänk om allt bara vore enkelt istället...

/Kastrullhäxan    

Igår var hovis ut till oss för att fixa ordning på Jummes hovar.
För en gångs skulle har Jum-Jum kunnat gå nästan 8 fulla veckor utan att hovarna ser ut som havregryn i nederkanten. Jag vågade dock inte vänta längre utan nu fick hovis komma och sätta på ordentliga vinterskor.

Så nu är vintern mer än välkommen med snö och kyla. Det skulle uppskattas av både mig och Jum-Jum!

Hur som helst, det första min hovis lägger märke till när han ställer sig intill Jum-Jum är hästens hull.
Jag fick jättemkt beröm för att Jum-Jum är i ett sånt fint skick. "Det är inte många fjordingar som är såhär fina!"

Jag är ju partisk när det gäller Jum-Jum. Men nog tusan får jag erkänna att jag själv är väldigt nöjd med hur han ser ut. För nuvarande ligger han runt 425kg, ser välmående ut och är supertrevlig att rida.
Han har så gott som fri tillgång på grovfoder och badfodret är hösilage, vilket han får 9kg av varje dag.
Ovanpå det får han ett kilo lusern och lite mineraler och smått och gott.
Dagtid har han tillgång på halm vilket han står och pillar i för att hålla magen i trim.

Men nog tusan känns det himla gott att få beröm för en häst som man kämpat med så länge. Jag ser ju resultatet själv, men ser minsann till att suga i mig av allt beröm vi kan få!

För övrigt är han som en dröm att rida. Vi har påbörjat det som ska bli både skänkelvikning och öppna i galopp nu. Vi har tusen saker kvar att klara innan vi är där, men det här är starten till något som ska bli riktigt bra. :)

/Kastrullhäxan  

Som ni vet så letar jag ju medryttare till Jum-Jum igen. De flesta av er här vet hur han är, eller i alla fall vilka tokigheter han ibland kan hitta på.
Ni vet ju också, att trots att han är en liten buse så är han bland det tryggaste som går på 4 ben.

Igår kom det ut en tjej. Hon hade skickat mail till mig och berättat väldigt kort om sig själv. Jag hade ställt följdfrågor och berättat lite om Jumme utöver det som står i annonsen. Jag berättade bland annat att han vägra gå framåt och slänger i backen.

Tjejen kommer till stallet, hjälper mig att fylla vattenhinken medan jag mockar (jag hade Julie med mig och när jag har det så blir det lite improviserat med allting. Det är ju liksom därför som jag söker medryttare...) och sen tar vi in Jumme. Jag gör rent hans hovar och ben medan tjejen drar borsten över kroppen på honom.

Sedan ville hon att jag skulle longera honom så att hon fick se hur han var.
Så ja, jag longerade. Tokstollen till häst lägger sig dock ner och ska rulla -med dressyrsadeln på sig! Det var bara tur att jag fick upp honom igen.

Sedan ska hon sitta upp och då kryper det fram att hon åkt av och är lite skraj. Hon undrar om han är snäll. Vi står där en stund (så länge att Jumme börjar tycka att det är jobbigt) och sedan sitter jag upp, sätter mig bakom sadeln och glider över hans rumpa ner på marken igen.
Ändå vågar tjejen inte sitta upp.
Hon frågar mig flera gånger om han gör något i ridningen och vad ska jag säga? Jag kan inte med mitt liv lova att han aldrig kommer göra något tokigt.
Men jag vet att folk som inte har ridit förut har ridit på honom, jag vet att han ställer upp på mkt tok och jag vet att det är sällan det kommer andra dumheter än bara backandet nu för tiden.

Men jag vet också att han varit riktigt jävlig tidigare. Jag vet hur jag kämpat med denna häst, att varenda ridtur bestod i att få honom från stallplan och att han gjorde saker som inte alltid kändes så jätteroliga en gång i tiden.
Han har fyra ben, är en häst och är full kapabel att göra luft akrobatik.

Behöver jag ens säga hur det slutade?
Hon frågade om hon fick komma tillbaka en annan dag så att jag kunde rida före henne och visa hur han var.
Tack vare att en stallkompis dök upp så kunde jag lämna ifrån mig Julie några minuter så jag satt upp med gummistövlar och galopperade runt på lång tygel och sa sen åt henne att hon verkligen måste fundera igenom detta.

Hon sa att det enda problem hon har är uppsittningen, men det tror jag inte ett dugg på, för i så fall skulle hon inte fråga om han var snäll i ridningen.
Jag är helt övertygad om att hon inte kommer klara honom när han börjar testa henne och därmed är beslutet taget att hon inte kommer bli någon medryttare till mig och Jum-Jum.

Men om man nu vet att man är så rädd, så VARFÖR söker man?
Hon stod på pallen intill Jum-Jum och var alltså riktigt, riktigt rädd. Hon vågade inte ens sätta foten i stigbygeln!

/Kastrullhäxan  

Egentligen skulle jag ha varit i stallet vid det här laget och varit i full gång med att pyssla om liten fjordhäst.
Men pga allt regnande så blev tävlingen inställd då banan blivit alldeles sjuk av vatten.
Så jag är glad att Jumme fick följa med de andra till skogen och vara där, annars hade han stått hemma i leran och varit eländig istället.

Istället sitt jag här hemma, har nyligen matat Julie och ska själv försöka få i mig något strax. Dessutom ska väl sambon få kliva ur sängen om en liten stund också.

Igår avslutade C och jag det samarbete vi haft runt Jum-Jum. Jag har varit supernöjd med det arbete hon gjort med, och omkring, Jum-Jum, men hon har egen häst nu och behöver mer tjänster än de som ingår i vårt stall.
Jag har vetet om att det här legat på lut ett tag och funderat fram och tillbaka hur jag ska göra med Jum-Jum.
Samtidigt som det krävs en hel del för att ha häst så behöver jag honom för han ger mig trots allt lite egen tid och väldigt mycket energi.
Så just nu letar jag en ny medryttare till honom och sanningen är att det kommer en tjej redan i eftermiddag och träffar oss, samt en annan tjej i morgon.
Vi får väl se vad det hela slutar, men jag har bestämt mig för att om det blir något mer krångel kring det hela så skickar jag iväg honom en period så att jag får lugn och ro i både hjärta och hjärna ett tag.
Jag kommer säkert att sjunka ner i den mentala gyttjan utan honom, men jag vet var han kommer finnas och att jag är välkommen att hälsa på honom i så fall.
Jag vet också att så som det varit ett tag och så som jag har mått under tiden -så kan jag inte längre ha det.
För jag går sakta men säkert under och det är inte rättvist mot någon, varken mig själv eller någon annan.

I övrigt är Jum-Jum den kloka och goda själ som han alltid varit. Jag gav mig ut på en tur i regnet igår, barbacka, i gummistövlar. Jag trodde att han skulle protestera eftersom andra hästar fick komma in och äta, men han skötte sig med bravur!
Sambon fick jogga med barnvagnen då jag och Jumme ville trava i dikeskanten och Julie somnade som en stock där hon satt nerbäddad under regnskyddet.

Julie har fått börja använda sin sittdel i vagnen. Liggdelen börjar bli i kortaste laget och jag har märkt att hon väldigt gärna vill komma upp och se lite mer av omvärlden.
Igår var första gången som hon satt i den och det verkar fungera bra.
     

Nu måste jag sluta för den här gången.
/Kastrullhäxan  

Idag njuder jag och Julie på lite leendet.
Se och njut! Och GIVETVIS- LE MED OSS!    (Alla bilder är klickbara!)

  Observera fjordhästarna på bodyn!

Det finns inget som är så sant och ärligt som ett litet barns leende!
Det sprider sig, smittar och man blir alldeles varm inombords.
Därför bjuder jag och Julie på dessa bilder.
Kanske kan vi få någons vardag att ljusna lite.

Kärlek till er alla!