Jag trodde först inte mina ögon och var tvungen att titta igen...
Vad tusan???

 
Säljer han ost??!!!


(Ni ser vem det är va?? Eller...???)

/Kastrullhäxan  

Igår när jag väl kom i säng så storögonen i kors på mig. Jag var så trött att jag skickade meddelanden till min väninna att jag inte visste om jag och Julie skulle orka komma och hälsa på som vi tänkt.
Hon sov i alla fall till någon gång strax innan fem i morse och jag hade sån tur att sambon fortfarande var vaken så han bytte hennes blöja medan jag värmde hennes mat och gav henne.
Hon somnade sedan snällt om och 9.30 vaknade jag och chansade på att jag skulle hinna in i duschen lite snabbt innan hon vaknade igen.
Mycket riktigt så var hon vaken när jag duschat klart, men hn gnällde inte utan log när hon såg mig och fann sig i att vänta medan jag drog på mig lite kläder och värmde hennes mat.

Därefter fick jag i mig några mackor och så fick Julie lite rena kläder och så gick vi över till väninnan så Julie fick leka lite med hennes son. Han är ungefär två veckor äldre än Julie och förhoppningsvis blir de goda lekkamrater framöver.  
Därefter gick jag hem, lämnade Julie hos sin far som vaknat och åkte till stallet för att flytta våra hästar till skogen.
Tanten verkar ha förstått att hon kan få komma upp till skogen om hon kommer även dagtid. Skönt att slippa jaga henne för den sakens skull. (Det skulle jag för övrigt aldrig göra, det har jag inte tid med).
In med sadel och klippmaskin i bilen och så brumma hem. Jag hade händerna fulla med grejer när jag kom hem och hoppades att sambon skulle kunna komma och öppna. Men icke. Han och Julie hade krupit ner i badkaret och lekte för fullt när jag lyckades klämma mig igenom ytterdörren...
De hann precis kliva upp innan våra kära vänner kom förbi för en kopp kaffe och för att låna med sig sadeln hem då hennes sadel inte kommit från försäljaren än.
Som jag fattade det så hade hon försökt låna andras sadlar men det hade inte fungerat. Jummes sadel hade däremot legat som formgjuten på hennes häst. Och det var ju bra!

De åkte, sambon började med maten och vi hann precis lägga upp på tallrikarna när nästa väninna kom med sin son på armen. Ungefär 6 veckor yngre än Julie och förhoppningsvis också en god framtida kamrat till henne.
 Men man kan inte tvinga barnen att tycka om varann utan det måste komma av sig själv. Hoppas får man ju givetvis alltid göra däremot!

Därefter har kvällen bra rullat på. Julie har suttit här i mitt knä och knappat på tangentbordet. Tydligen den nyaste hobbyn. Hon slår och slamrar på tangenterna och sen sprattlar hon med benen och är superlycklig.
Tar jag bort henne börjar hon småstudsa i mitt knä och vill mer!
Och man kan ju inte låta bli att charmas av de små när de är så där glada och förtjusta.

Jag erbjöd Julie lite fruktjuice idag (en sån juise som är för barn från 4 månaders ålder) men det spottade hon genast ut. Usch! Annars är det inte så många saker hon ratar.
Idag när vi åt fick hon smaka pyttepytte på sambons köttfärssås och i nästa sekund kastade hon sig emot hans tallrik och tryckte ner hela sin hand för att få mer.
Hon fick en liten tesked med vatten också och det var i alla fall bättre än fruktjuice!

/Kastrullhäxan  

O vad passar så bättre än att byta header på bloggen ???
Och visst är det rätt likt mig???  

Julie växer så det knakar. Stannar hon inte av snart så måste jag byta liggdelen mot sittdelen i vagnen då det börjar bli trångt åt henne.

I söndags var vi till Bollnäs o tävlade lite dressyr. 5 fjordingar var det som ställde upp i tre olika klasser.
Jag o Jumme startade i LB1 och jag är nöjd med insatsen vi gjorde. Han kändes lite seg men gjorde iaf vad jag bad honom om. 
       
Travlängnigen blev bra de sista två stegen, i övrigt var det vingligt, på gränsen till att bli inslagav galopp.

Ökningarna i galopp kändes däremot riktigt trevliga. Det är nog de bästa ökningarna som vi gjort i galopp.
Synd bara att domaren inte oxå tyckte det... Hon dömde grymt hårt.
Jag fick inte alls någon mersmak för dressyr kan jag säga. Under alla år som jag haft Jumme så vardet här första gången som vi fick en nolla i protokollet.

Nu blev alla ekipagen lika hårt dömda, så det säger jag ingenting om. Men dressyr är verkligen en bedömningssport, och ja... Jag kan ärligt säga att jag först blev lite ledsen när jag läste protokollet. Man tycker själv att man gör en av de bästa ökningarna någonsin och i protokollet står det att man inte lyckats göra någon längning alls.
Nåja. Jag försöker se det som en lära för livet -den domaren åker jag inte och tävlar något mer för!


   

Skit samma. Även om det känns grymt tråkigt så måste jag se till min och Jummes förtjänst. För några år sedan hade han stannat varje gång vi red förbi utgången, antagligen bockat i galoppfattningarna och inte varit eftergiven alls.

Nu ska jag försöka få min dotter att sova en stund så att jag också kan få en liten blund innan ögonen trillar ur sina hålor. Ikväll ska vi ut på promenad med Jumme en sväng.      

Idag har Juli fått träffat BVC-sköterskan igen.
Julie följer både vikt- och längdkurva hur fint som helst och allt ser bra ut.
Hemangiomet går tillbaka, sakta, sakta (mätte det inte idag dock) och har börjat blekna.

Nu har hon haft det så länge, så det kanske är tur att det går tillbaka långsamt för annars skulle man väl inte känna igen henne om det bara "poff!" var borta en dag!
Skönt att det försvinner i alla fall.
Härom veckan fick jag höra att det såg ut som en clownnäsa. Det var säkert inget illa menat, men jag kan tänk amig hur det skulle kännas för Julie om hon fick höra det dagligen i tex skolan.

Sen tittade sköterskan på mig och undrade hur det var. Och ja, vad ska man säga?
Jag erkände bara rakt av att mitt liv faktiskt inte fungerar längre.
Jag försökte förklara och då tittade hon på mig "Ojoj försöker du ta hand om en häst mitt i allt det här? Du måste sätta ner foten vet du. Julie måste komma i första hand."

Och ja... Det var väl heller inget illa menat, men under en bråkdels sekund funderade jag över om det skulle gå att läsa mellan raderna att jag inte borde ha häst utan ägna hela mitt liv åt Julie istället.
Nåja, hon rådde mig i alla fall att återuppta den kontakt jag haft på familjehälsan så att jag får prata med någon. "Det finns ingen anledning att vänta om du inte mår bra" sa hon.
Och det har hon ju givetvis rätt i.
Jag borde ite se det som något nederlag, och det gör jag väl egentligen inte heller. Men jag vill faktistk inte. Jag vill bara att livet ska flyta på och fungera utan en massa krusiduller.

Jag kan också ärligt säga att jag är på väg att kapitulera emellanåt.
Jag har fullt upp med mitt liv och allt vad det innebär.
Sista tiden har jag fått höra att jag ska göra det som känns rätt för mig och skita i andras åsikter. Och ja, det borde jag göra, och det gör jag i mångt och mycket.
Men det är också tufft att hela tiden bli ifrågasatt varför man gör vissa val.

Kanske ska jag bara börja svara "För att det är det som passar mig bäst just nu?"

Hur många människor skulle tycka att det var ett ok svar, och ändå tycka att jag inte är särskilt otrevlig???

 

/Kastrullhäxan -med många funderingar i ett litet huvud.  

Just nu är det en hel del som händer i mitt liv.
Jag tänker inte gå in på alla smaskiga detaljer men det är lite saker i görningen på flera olika håll.

Först och främst försöker jag bara att få vardagen att gå ihop.
Det innebär att Julie fick följa med till stallet igår och ligga i vagnen medan tant häst fick sina tänder kollade och därefter blev rakad.
Vi hade hoppats att tant skulle få en dos lugnande men icke, så vi provade att klippa henne ändå och det gick jättebra. Hon är kanske inte det vackraste världen har skådat, men klippt är hon!

Julie somnade sen i vagnen och sov väldigt gott där fast vi körde igång dammsuagern och städade toautrymmet och att stallägaren hämtade grus med traktorn precis utanför stallet.
Vi måste också lägga grus i grindhålet, det håller på att gegga igen där igen. Inte skoj!

Dessutom håller medryttarens mosters karl på och hjälper oss att fixa en ställning för slow feeding av hästarna. Känslan är att det kommer bli ruskigt bra när det blir klart. Men då är det ju också ett geni som ligger bakom idén   
Hehe, jag skojar bara! Jag har googlat lite, letat lösningar på nätet och funderat. Det här är nog den lösning som kan fungera för oss. Att jag dessutom hade nederdelen klar redan är ju bara ett plus.

I år lånade jag en klippmaskin och för första gången någonsin klippte jag Jum-Jum själv. Jag har tidigare bara klippt kor (eller ja, jag har provat att dra något enstaka drag på en häst nån fån, men det räknas väl knappast?!)
Man är sin egen värsta kritiker sägs det, men jag blev faktiskt ganska nöjd med resultatet.
Nu ska det få växa lite så det ser mer "normalt" ut och sen ska vi och dressyrtävla i Bollnäs i oktober.

Jag har börjat träna innebandy också. Har provat vid två tillfällen nu och bäckenet är inte riktigt som det ska än, men det är i alla fall roligt att spela. Om jag får ordning på bäckenet och kondisen så blir det ännu bättre.

Jag fick ju löneförhöjning. Men Försäkringskassan följer inte samma linjer som arbetsgivaren.
Förhandlingarna blev klara och avtalet är påskrivet sista augusti. Avtalet säger att jag ska ha retroaktivt från april, men FK går efter att avtalet är påskrivet. = jag får inte retroaktivt för juni och juli. Eventuellt inte för augusti heller. Bara för att jag varit mammaledig. Världens orättvisa kallas det väl antar jag!
För att förändra detta måste jag gå till typ regeringsnivå...

Men, nu måste jag sluta. Ögonen är som bly och lilljäntan ska ha mat färdigt i kylen så det är bara att ta tag i saker och ting innan jag faller ihop över tangentbordet...

/Kastrullhäxan  

Så sa de på nyheterna för några veckor sedan och jag kan nog antagligen bara tala utifrån min egen erfarenhet, men är det så konstigt???

Jag var ju på sjukhuset en vecka med Julie eftersom hon blev sjuk. Jag kämpade på med den där förbaskade amningen, ringde på personal som både försökte hjälpa och kom med olika förslag (som många gånger sa emot sig själva) och grät över att jag inte fick det att fungera.
Inte nog med att Julie inte fick i sig tillräckligt (vilket de sa berodde på att jag hade för lite mjölk, men det tror jag knappast på!), det gjorde dessutom förbaskat ont eftersom Julie inte hade rätt teknik.
Nu fick jag ganska tidigt en amningsnapp att sätta över bröstvårtan och det hjälpte mot själva bitandet (ni kan ju själva föreställa er hur mysigt amningsstunden är när man hela tiden blir illagjord och därför sitter och spänner sig) men det gjorde det ju ännu svårare för Julie att få i sig något så hon var så kraftlös.

Julie var knappt en vecka gammal när jag tillslut valde att gå över på flaska. Jag pumpade ett tag, men det sinade ganska omgående och tillslut var det inte mödan värt längre.
De absolut flesta har varit positiva och stöttat mig i det här beslutet. Sagt att det är jag som känner Julie bäst och att det finns massor med barn som växt upp på ersättning som är fullt normala idag.
(Sen finns det någon enstaka som tyckt att jag gjort fel)

Jag själv har tampats med det här beslutet och varit ledsen över att jag inte fick amningen att fungera. Jag har några gånger försökt lägga till Julie igen och hon har tagit bröstet, men ganska omgående släppt igen. Och det är ju klart, det har ju sinat och efter några tag så kommer ju ingenting längre...
När jag tagit upp detta i vården har jag blivit tillsagd att det tyvärr är så att det sinar av ganska fort om man inte ammar och att jag inte ska vara ledsen.

Igår var jag inne på en fd klasskompis blogg. Hon skriver väldigt intressanta inlägg om livet i stort och smått och mycket handlar om vardagen med hennes barn.
Där hade hon skrivit om amning, att det inte är så förbaskat enkelt och att hon kämpat också.
Hon skrev om ett preparat som heter Syntocinon.
Jag googlade det och vad ska man säga??? I Gävleborg kanske det inte finns? Det är ALDRIG någon som sagt det till mig i alla fall...
Kanske skulle fler kvinnor i Gävleborg amma om man fick största möjliga chans till en bra start?
 

Idag ser jag bara fördelar med att ge flaska. Jag mådde så dåligt över att amningen att jag antagligen hade gått under om jag försökt fortsätta så som jag gjorde. Att ge flaska var vändningen för oss.

Men man måste själv känna vad som känns mest ok. Vill man verkligen amma och mår bra av det så ska man naturligtvis göra det. Men om man hela tiden sliter sig fördärvad, mår dåligt och ammar för att man tror att samhället tycker att man ska göra det så ska man nog stanna till och fundera lite över vad man själv vill.

Idag är det läääänge sensom Julie fick bröstmjölk sista gången och hon växer och frodas precis som vilket barn som helst som ammas.
 
Nackdelen är att jag måste släpa med mig ersättning (endera färdigblandad om jag kan värma i mico någonstans eller varmvatten i termos + pulver.) Jag kan inte "bara" vika upp tröjan och stoppa tutten i munnen på henne.
Lika på nätterna när hon vaknar. Många kvinnor har berättat hur de legat och ammat halvsovande.
För min del är det bara att kliva ur sängen och värma åt henne -oavsett tid på dygnet.

/Kastrullhäxan  

Ännu en ny dag och än så länge sover sambon då han kom hem från Skåne i morse.

Igår fick Jum-Jum vila. Jag spenderade några timmar i stallet men var inte alls upplagd för att rida. Dessutom tyckte jag att Jum-Jum förtjänade en vilodag efter helgens tävlingar.

I lördags var det dressyr och C ställde upp i LC1 med honom. Det dåg något segt, men ändå trevligt ut. Jum-Jum gjorde det han blev bedd att göra (dock inte ett dugg mer) och tillsammans skrapade de ihop 67,04% och blev klassvinnare.

Jag ställde upp i LB1 och fick inte galopperna att fungera så bra. Övriga programmet blev däremot riktigt bra för oss och vi fick ihop 62,02%. Med tanke på att jag inte ridit två hela månader sedan förlossningen, och att sista gången jag red innan Julie föddes var i mars, så är det riktigt bra.

7st 8or hade vi dock i protokollet och det är ju ruskigt bra! Jättesynd på galopperna, men det är bara att träna, träna och träna. När vi väl får ordning på galoppen så är den numera riktigt bärig och fin.

   
Bilder från träningen sist.
Jag har för länge sedan konstaterat att Jum-Jum förändrats på många sätt. Samtidigt är han den där godhjärtade och chariga kamraten som han alltid varit.

I söndags var det hoppning. Föratt göra det hela till en kort historia så fick vi 4 fel i 50 och 16 fel i 60.
Feg som jag är vågar jag inte stödja Jum-Jum och då blir det lite knas.
Så jag tror att jag lägger det där med hoppning lite på hyllan ett tag. Vi får börja om från början. ta en dag och ett steg i taget och klättra på karriärsstegan därifrån.

I måndags var C snäll och tog honom åt mig. Hon valde att skritta ut en sväng barbacka för att han skulle få röra på sig, men ändå inte gå någon hårdare sväng efter tävlingarna i helgen.
De hann precis över 76an när två bilar kollerade alldeles bakom svansen på Jum-Jum. Sån änglavakt! Hade de kommit några sekunder senare så är risken överhängande att bilarna kört på dem.
Jum-Jum är dessutom så cool att först när C hoppar högt av skräck uppepå hans rygg så stannar han och vänder på huvudet och tittar precis som om "Vad då? Var det något farligt?"
Det är min kille det!  
När jag fick reda på allt detta (eftersom jag inte var där) så blev jag så glad att jag gjort alla tokiga saker med honom och att han har blivit så trygg med att allt inte alltid är precis som vanligt.

/Kastrulhäxan

Tänkte försöka kasta ihop ett blogginlägg medan Julie är nöjd i babygymmet.
Hon ser dock oroande trött ut så jag blir inte förvånad om hon råkar somna om en liten stund.
Men hon ligger på en tjock filt så jag förstår henne, den är jättemysig att bara ligga och gosa på. Jag får dock vara uppmärksam och lägga på henne en filt sen så hon inte blir frusen.

 

Jag har varit iväg och tränat med den lille gule igen. Man måste rida honom både bestämt framåt och vara väldigt tydlig med vad man vill, men när man väl får honom att ta i det där lilla extra så är han verkligen jätterolig att rida.
I söndags tragglade vi på med skänkelvikningarna och rätt som det var ramlade poletten ner och jag behövde bara vrida överkroppen åt det håll jag ville, samt hålla emot med skänkeln så att han förblev rak och inte sköt in bogen så gjorde han skänkelvikningar som skulle ha gjort många avundsjuka!
Han gjorde också två helt grymma längningar.
Så kom jag ju på att i LC1an är det ok att rida lätt i längningen så egentligen borde jag byta program... Om jag bara kunde komma ihåg LC1an nu då...

Nu har i alla fall startlistan kommit (och Julie har somnat) så nu är jag redan nervös.

PHU!

/Kastrullhäxan