Med risk att det här inlägget blir låååångt...

VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN OCH VÄRLDEN VÅR LILL FLICKA!

Nu är det så länge sedan som jag uppdaterade att jag inte riktigt minns vad jag redan berättat. Men ni vet säkert att jag redani början av graviditeten hade högt blodtryck och nu sista veckorn ahar det börjat smyga iväg uppåt igen.
Den 29e maj vaknade jag med huvudvärk som hade kunnat spränga berg och en alvedon tog bara udden av en värsta smärtan, så när jag hade varit och lunchat hästarna valde jag att ringa till förlossningen och fråga vad jag skulle göra. Jag fick order om att omedelbart komma in för en kontroll.
För att göra en lång historia kort så fick jag ligga i ett mottagningsrum med en apparat på mig som mätte ev sammandragningar och barnets hjärtljud. Jag fick lämna urinprov och blodtryck. Och givetvis låg jag lite högt så de valde att behålla mig över kvällen. Sent den kvällen blev jag hemsläppt i alla fall.

Den 1a juni hade jag blodtryckskontroll hos mödravården, och givetvis låg jag högt i tryck och barnmorskan ringde till förlossningen för att rådfråga. Jag hade varken huvudvärk, ont i magen eller protein i urinen men de ville ändå att jag skulle komma för kontroll. Så det var bara att åka hem och hämta BB-väskan och sedan åka till förlossningen. Där hade de MASSOR att göra och jag fick vänta nästan en timma innan någon hade tid med mig.
Ingen fara för min del dock. Denna gång blev jag inlagd över natten och de valde att börja medicinera mot mitt höga blodtryck. Först fick jag en tablett Trandate, trots att jag sa att jag reagerar konstigt på dem. De ville i alla fall prova och jag somnade efter att jag tagit den, sov i ungefär en timma och vaknade sedan och skakade okontrollerat. I ungefär 30 minuter lyckades jag hålla kontroll på mig själv men sedan blev ångesten så stor inombords att jag var tvungen att ringa på personal.
Jag reagerar så konstigt på Trandate, skakar, känner mig svimfärdig och får sån ångest att jag skulle kunna göra något dumt. Men nu har jag provat Trandate två gånger och aldrig någonsin mer!
Det beslutades att jag skulle få vara kvar över natten för observation och jag fick också prova en annan medicin mot blodtrycket. Dagen efter blev jag hemskickad.

Den 4e juni hade jag ny blodtryckskontroll och även denna gång låg jag högt i tryck. Nytt samtal till förlossningen som ville ha in mig. Även denna gång blev jag inlagd över natten.
Jag skulle egentligen varit till familjehälsan för ett stödsamtal, men det blev inställt som ni förstår...

Det pratades om en igångsättning av mig, men efter att ha undersökt mig beslutade de att skicka hem mig istället med ordinationen VILA. Hur jag skulle kunna vila mer än vad jag redan gjort visste jag inte, men så länge jag bara låg i sängen och stirrade i taket så höll sig trycket under kontroll...

Jag åkte hem och misstänkte att vi snart skulle ses igen.

och mycket riktigt, jag hade blodtryckskontroll igen den 8e. Då hade jag klivit upp, ätit frukost och gått ner till bilen innan de tog mitt tryck och ändå hade jag ett tryck på 160/110. Det räckte med att barnmorskan ringde förlossningen och sa mitt förnamn så sa förlossningen åt henne att skicka dit mig.

Åter igen undersöktes jag och det var bara markant mer "moget" än sist. Men nu beslutades att jag skulle sättas igång. Bebis var klar inne i magen och skulle må bäst av att komma ut. Så jag fick en tablett som skulle få det hela att mogna och vanligtvis får man inte värkar av de här tabletterna -men det fick jag!
På natten beslutade läkarna i samråd med mig att jag skulle få sova så jag fick smärtstillande och sov faktiskt riktigt gott.

   
Rejält på tjocken kan man säga!

9.15 på morgonen den 9 juni undersöktes jag igen och det beslutades att jag skulle få en ballong uppkörd och uppblåst för att öppna mig. De sa visserligen att det skulle gå fort, men de stoppade upp ballongen ungefär 9.30, fyllde den och när den nästan var full gjorde det SKITONT och jag skrek som en stucken gris. Läkaren blev lite fundersam då det inte ska göra ont (det är givetvis obehagligt, men hon hade nog inte varit med om att någon skrek som jag gjorde) och hon tittade på min sambo och frågade om det verkligen gjorde sådär ont. Hur ska han veta det?!
Tre minuter senare ramlade ballongen ut och så drog förlossningen igång.

De ringde på narkosläkaren för att jag skulle få ryggbedövning (jag hade bett om att få allt jag kunde få) och han kom ner men lyckades tyvärr inte få bedövningen att ta. 25 minuter efter att han lagt den skrek jag åt sambon att ringa på personal då jag hade så ont. De gav mig lustgas, förklarade hur jag skulle andas i masken och undersökte mig igen. "Ring narkosläkaren och säg att han inte behöver komma. Han kommer inte hinna för under värkarbete är hon öppen 8 cm." sa barnmorskan.

Jag behöver inte ta alla detaljer här, men 12.55 är vår lilla Julie född och allt hade gått bra. Jag som varit så rädd för smärtan hade fixat förlossningen med enbart lustgas och ett kanonfint stöd av personal och min sambo.
Mellan två krystvärkar hade jag vänt mig, tittat helt vimmelkantigt på sambon (som trodde att han skulle få höra något riktigt elakt) och sagt: "Du... Jag älskar dig..." 
Julie vägde 3086g och var 48cm lång. Vi hade ingen aning om könet, även om jag under sista veckan börjat fundera på om det inte var en flicka ändå. Men vi var så glada och min sambo blev så glad och så stolt!

Vi blev sedan körda till BB och det här är en historia som jag helst vill glömma. Jag tänker inte ta allt här, men tyvärr är jag ganska besviken på tiden vi spenderade där.
Julie var väldigt, väldigt trött och det visade sig ssenare att hon åkt på gulsot och var så svag att hon inte klarade av att äta. Jag är förstföderska och vet inte ett dugg om hur man hanterar ett barn eller hur mkt de äter eller hur länge de ska amma...

       
Julie har mått dåligt av sin gulsot och gått ner i vikt och jag har mått skitdåligt över att Julie är dålig, att jag nte fick i henne tillräckligt med mat och att vara instängd på BB.
Men jag tror inte att jag ska skriva mer om det för jag blir bara uppriven och ledsen.

Det slutade med att en barnmorska kom in till oss på torsdag eftermiddag och sa att de beslutat att Julie skulle få en sond i näsan, så det var bara för oss att ta på oss skorna och följa med henne ner till barnavdelningen där sonden skulle sättas in.
Att hon fick sond var helt rätt beslut och bra, men det togs helt och hållet ovanför våra huvuden. INGEN frågade oss föräldrar vad vi hade för åsikt i frågan...
När vi kom ner till neonatalavdelningen bröt jag ihop för säkert tusende gången den veckan. Meningen var att vi skulle tillbaka till BB och personal från barnavdelningen skulle komma upp och mata Julie genom sonden åt oss, men när läkarna såg mig och i vilket skick jag var, samt min sambo som försökte trösta mig, så beslutade de att omedelbart lägga in oss på neonatalavdelningen istället.

Förutom att Julie kom till världen, så var flytten till neonatalavdelningen det bästa som hänt oss.

Julie fick i sig mat, dels genom att amma lite och dels genom sonden och både jag och sambon fick lära oss att sondmata. Julie behandlades också mot sin gulsot och piggnade till ganska snart.

Hela den här historien slutar i alla fall med att jag tog beslutet att prova att ge Julie nappflaska istället för att amma. Hon klarade inte av att amma tillräckligt för att få ork och jag hade bara ångest över att jag inte lyckades med amningen.

Det beslutet är det bästa jag någonsin tagit. Julie tog flaskan direkt och åt så bra att vi fick i henne en hel portion och då beslutades det att sonden skulle väck! Och när jag visat att Julie klarade av att äta med flaskan så fick vi åka hem.
Julie är fortfarande drabbad av gulsoten och är därmed också inskriven på neo fortfarande. Vi åker och lämnar rover med jämna mellanrum, men jag lovar att jag skulle kunna bära henne till sjukhuset varenda dag om det så krävdes för att hon ska bli bra igen!

Just nu ligger hon i alla fall här intill mig och sover så sött. Hon har ökat upp portionsstorleken och säger själv till när hon är hungrig. Det är en helt annan tjej än den kråkunge jag hade hand om på BB.

Nu måste jag sluta.

/Kastrullhäxan -numera mamma  

Idag kommer det ett inlägg som inte är så fullt med glädje och lycka, men jag vill ändå berätta lite.

Igår fick vår högt älskade katt Lumi tillsist somna in. Det har varit ett tufft beslut för oss, men i slutänden måste man sätta djurens väl och ve i första rummet.

Lumi har alltid älskat min sambo, från första dagen hos oss har hon varit min sambos katt och det bästa hon visste var att få lägga sig på hans bröst när han la sig för kvällen. Där låg hon kvar tills han somnade och därmed slutade klia hennes mage.
Jag kan nog inte beskriva Lumi och samtidigt vara rättvis, för hon har varit en så stor del av våra liv och samtidigt som hon varit en otrolig skönhet så har hon haft en helt underbar personlighet.

Sista tiden har Lumi inte mått riktigt bra. Hon har varit så fäst vid min sambo att hon inte längre kunnat hantera att han åker bort och jobbar borta. Hon har sett hur han packat sin väska för att fara iväg och det har utlöst en stress hos henne som hon inte kunnat hantera. Och för att visa oss att något är fel har hon börjat kissa inne.
Ni ska veta att det här beteendet har studerats ett tag. Från början visste jag ju inte ens vilken av katterna som gjorde det, men sista gångerna har jag tagit Lumi på bar gärning samt haft koll på vad Pyret pysslar med.
Beteendet är också starkt kopplat till min sambos Skåneresor, då Lumi varit rumsren när sambon jobbat hemma.

Detta är inget som vi beslutat över en natt utan vi har funderat fram och tillbaka ganska länge.
Jag har fått flera förslag på folk som kan tänka sig att adoptera henne, men det har aldrig varit aktuellt då Lumi var omplacerad flera gånger redan och jag hade lovat hennes förra ägare, och framförallt henne, att det här var sista anhalten. Ett sånt löfte bryter man inte.
Jag har också fått förslag på vad som kunnat vara "fel" med henne, bl.a att hon inte tycker om den andra katten och vill vara ensamkatt.
Jag vill att ni ska veta att jag förstår att folk kommer med förslag i all välmening, men när man inte känner katten kanske man ska vara lite försiktig i sina uttalanden? Det är ett otroligt tufft beslut att avliva sin vän, och att då få det beslutet ifrågasatt känns väldigt krävande.

Vet man inte Lumis historia och varför hon slutligen hamnade hos oss så är det jättesvårt att veta varför det blivit som det blivit.

Lumis förra kattkamrat avled i armarna på sin ägare efter en tids sjukdom. Lumi blev då ensamkatt. något hon inte alls trivdes med och eftersom vi börjat fundera på ett sällskap till Pyret så provade vi med Lumi. Jag fick löftet att om de inte fungerade så skulle förra ägaren ta tillbaka Lumi och jag fick avge löftet att vi skulle bli Lumis sista hem om hon fungerade hos oss.
Självklart fanns det både spott och fräs mellan katterna första dagarna, men Lumi stod på sig och inom en vecka hade hon lagt beslag på både klätterkojan och sovrummet. Pyret sov i soffan och var allmänt sur.
Men därefter har det aldrig varit något bråk dem emellan. De har sovit tillsammans, lekt ihop och utforskat alla nya saker som kommit hem tillsammans.

Ibland har jag undrat om Pyret är för "på" henne, men i nästa sekund är det hon som legat och kurat bakom en dörr för att hoppa på honom och leka.

Lumi har alltid varit skeptisk till att gå ut, och man har inte fått henne utanför dörren om inte Pyret gått före. Lumi har varit nöjd med att ligga i trädgården, tugga på grässtrån och titta på grannarna när de går förbi.
Pyret däremot, han vill gå på promenader, klättra i träd och jaga fjärilar i buskarna -inte helt lätt med sele, koppel och ägare efter sig.

Men om man tagit ut Pyret, för att gå en promenad med honom, och lämnat Lumi hemma så har hon blivit jätteledsen. Hon har sprungit mellan lägenhetens fyra utgångar och bara jamat och jamat till dess att Pyret kommit hem igen.

Jag hoppas att ni, när ni läser det här, inser att vi faktiskt har haft koll på våra katter och dragit slutsatser om saker och ting efter att ha studerat hur de beter sig i olika situationer.

Lumi var en väldigt god vän, och faktiskt även familjemedlem, för oss.

Det gör oerhört ont att få höra att vi tagit beslutet enbart för vår egen skull, när det inte alls är så.
Hade jag varit egoistiskt och tänkt på mina egna känslor i första hand så hade Lumi varit kvar här, instängd i ett tomt rum de veckor sambon kör till Skåne och det hade antagligen gett henne ännu mer ångest och stress.

                                                       


Alla dessa bilder är från 2009 men är i blandad ordning.

Vila i frid älskade Lumi 

/Kastrullhäxan  

Tänkte bara slänga in ett snabbt inlägg här idag. Mest för att tala om att jag lever.
Jag är stor, tung, trött och har allmänt ont i kroppen.
Göte roar sig så gott han kan där inne, men det börjar onekligen bli trångt och ibland trycker han så att det gör ont.

I fredags var det lektion på banan och C  provade att rida Mulle. Hon har suttit på honom några enstaka gånger tidigare men det här var första lektionen.
Och ja, Mulle är stel och till en början går han och låtsas att han inte vet vad man vill, men när C fick order om att fortsätta rida Mulle framåt och på det viset få honom att kliva över den där tröskeln så tuffade C till sig och var på Mulle till han faktiskt gav efter. De hade knappast slagit Brink och Briar, men tusan vad nöjd jag var med deras insats. Det var roligt att se Mulle under någon som är lite stadigare i sin sits och ridning än vad min stackars sambo är. (Inget ont om honom, men han har inte erfarenheten än)
 
Vi jobbar fortfarande för fullt med Mulles hull. Jag skäms inte för att släppa honom utan täcke men nog tusan vill jag ha några kilo till på honom innan jag känner mig nöjd. Men tanke på hur han såg ut ett tag i vintras så är han ju helt klart på bättringsvägen nu, men det tar tid! Nu har ju det gröna gräset kommit, men det är ju inte enbart att släppa iväg hästarna på bete eftersom de blir väldigt dåliga i magen av det,

Idag "lurade" jag Stefan att köra Mulle istället för att rida. Jag tycker att det är ett jättebra alternativ till ridningen och Mulle tycker att det är superskoj. Så jag hjälpte honom att sela ut med travsele och speedcart (det var så jag lyckades övertala honom) och sedan åkte jag upp till järnvägen för att finnas till hands om Mulle skulle krångla (det är där det ofta uppkommer problem). Men idag knatade Mulle snällt in efter järnvägen (även om det går låååångsamt) medan Jum-Jum däremot försökte gå åt ett annat håll.
Fy vad han testar C. Jag har sett hur han kör alla fula knep, tex vända bort huvudet och skjuta ut bogen = han blir skitstark och hon orkar inte hålla honom = han kan köra ner huvudet och beta.
Grrr...
Han försöker med mig också, men jag känner ju honom på ett helt annat sätt och läser därför av honom och jag är stenhård. Det är ingen idé att han försöker för jag går på honom med en gång och han vet att det blir mkt jobbigare att tjafsa än att bara göra som jag säger.
Men det är helt otroligt hur en häst kan förvandlas från urmysig och världens snällaste till totalt döv för omvärlden -bara för att det finns EN grästuva på hela gårdsplanen!

 
C på Jum-Jum och sambon i speedcarten efter Mulle. Sambon körde med svart och vinrött idag. Det syns inte på bilden men de hade matchat jättefint!

 
Jag bjuder på en fin bild på Mulle också. Tyvärr lyckades jag lägga in den åt fel håll men det får ni leva med.

Vi skulle ha tävlat igår, men det blev inställt pga ett envist regnande. Nåja, sånt är livet. Sambon och C inväntade solen på eftermidden och gav sig ut då istället. Det blev en tur i Hemlingby och Mulle hade tydligen känts oförskämt fräsch efter fredagens lektion. 

På tisdag kommer mamma och hennes sambo hit några dagar. Jag längtar verkligen fast jag vet att dagarna komm gå fort och de snart åker hem igen.

Nu har jag inget mer att berätta, såvida ni inte vill höra en massa gnäll. Själv tycker jag att ni fått så mkt negativt härifrån sista tiden så nu kan ni för en gångs skull få läsa nåt kul istället.

/Kastrullhäxan  

Vet ni???

Jag har alldeles för mkt "vänner" på min Facebook. Egentligen är det inget fel med det (det är därför jag inte rensat i vänlistan) men det finns några enstaka personer som jag under en tid vägt fram och tillbaka om jag verkligen har någon glädje av som "vän".
Det har mest handlat om onödiga kommentarer bland mina bilder. Saker som inte ens den mest korkade behöver få läsa...
Idag fick jag nog. Det var en kommentar, som visserligen snabbt raderades bort av personen själv i fråga och byttes mot en annan kommentar. Men jag hade redan sett den första kommentaren och eftersom den här personen under en tid legat precis på kanten för vad jag tolerarar och accepterar så försvann även den nya kommentaren i fråga och personen togs bort från min vänlista.
Vi umgås inte, har inget utbyte av varann osv osv... Så nej, jag tar inte skit över internet heller då.

Ni får gärna tycka att jag är dum och egoistisk. Det känns som om jag funnits för andra hela livet, men nu är jag tvärfull med gravidhormoner och istället för att sitta här hemma och koka så tar jag bort kommentarerna och låtsas som om det regnar istället.

Jag kan säga att jag inte under hela mitt liv mött så många idioter som jag tycker mig möta nu under graviditeten. Det är säkert färgat av hormonerna som sprutar ur öronen på mig, men så är mitt liv just nu. Jag kan inte göra så mkt åt det, utan får försöka acceptera läget och leva med det.

För övrigt kan jag upplysa om att den lill* är fullt aktiv där inne och jag är galet sugen på apelsiner.
Jag såg på ett program igår innan jag somnade (=jag såg inte hela programmet) men där var det någon kvinna som pratade om att barnet känner smak via fostervattnet när det är 7 månader inne i livmodern.
Det hade utförts studier där en del gravida kvinnor fått äta anis (en krydda som har en smak som påminner om lakrits) under graviditeten och när barnen var födda hade man provat att ge dem mat med liknande smak.
De barn, vars mödrar ätit anis under graviditeten visade ingen större reaktion alls utan åt som vanligt. De övriga barnen hade uppvisat beteenden som kan översättas med "BLÄ!".
Så mitt barn kommer att gilla glass, choklad och en massa frukt när det kommer ut! 

 
/Kastrullhäxan  

Här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg, så alla ni som inte orkar läsa/inte tänker bry er/ tänker slänga ur er dumma kommentarer kan klicka på det lilla krysset uppe i hörnet och sluta läsa nu.

Jag har knappt fem veckor kvar till beräknad förlossning och har varit hos föräldragruppen vid tre tillfällen. Vi har pratat förlossning (och efter det kan jag erkänna att jag inte kände mig speciellt sugen på att bli förlöst), smärtlindring och sett film om förlossningen samt första tiden efter att barnet kommit.

Inne i mitt huvud är tankarna ett enda virrevarr och känslorna avlöser varandra hela tiden. Som många av er redan vet så har jag ju inte berikats med graviditeten från 7e himlen och det har tagit väldigt mkt kraft att bara acceptera den situation som jag har.

De här månaderna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och det verkar inte direkt som om saker och ting kommer att bli lättare, utan istället blir jag mer och mer låst i min egen kropp och dess begränsningar.

Och jag kan ärligt säga att det finns tusen saker som jag vill, men jag orkar faktiskt inte.
Jag vill gärna finnas där för andra och ja, ni vet... Men jag kan inte, just nu räcker jag inte till!
I fortsättningen tänker jag ställa frågan en, MAX 2 ggr och om jag inte fått något vettigt svar då då kommer jag helt enkelt bara att köra mitt eget race och så får ni bli sura.

Jag kan ge er några enkla tips:

Om känslan säger: "Jag vill men jag kan/hinner inte" då är svaret nej.
Om känslan säger: "Åh vad skoj. Det passar rätt bra i min kalender" då är svaret ja.
Om känslan säger: "Njae... Är det verkligen något jag vill göra?" så är svaret troligen nej.

Just nu fixar jag inte några "Njae... Vi får se." eller "Jag vet inte om jag kan/hinner". (I det sistnämnda fallet, kolla upp saken och återkom snarast).
Jag har, hör och häpna, faktiskt ett eget liv att styra upp. Ni får gärna vara en del av det men börja inte krångla för det klarar jag inte att hantera just nu.

Jag har bitit ihop. Det känns som om jag bitit ihop i snart sex månader eller nåt. Och nu börjar jag fundera på varför. Mitt liv är inte perfekt, det har aldrig varit det och troligen kommer det aldrig någonsin bli fläckfritt även om alla dagar inte känns kolsvarta och bortkastade.
Biter jag ihop för min egen skull, eller för andras?
Det är mitt liv, och det vill jag gärna vara kapten över i första hand!

/Kastrullhäxan  

 
Här i Gävle kan man bara konstatera att våren kommit. Det var förvisso kallt i morse när vi åkte och släppte ut hästarna, men det börjar bli riktigt skönt nu och under dagen skulle det tydligen bli riktigt kalas.

Vi gjorde klart i stallet i morse, så jag tror att min medryttare blir riktigt glad när hon upptäcker att hon bara behöver gå och hämta hästen, borsta och rida ut. Allt annat är nämligen klart.

Igår kom "bossen" (=Allram) hem. Jag var lite smått orolig att våra två inte skulle fatta att han fortfarande är samma häst, men redan när Allram klev ur transporten hälsade Jumme och Mulle glatt och det syntes på dem att de visste att det var deras kamrat som återvänt.
Vi släppte ihop dem i skogshagen en stund och först gick de bara och åt av det lilla späda gräs som kommit upp, men sedan var Allram fram till våra två och la öronen bakåt varpå våra flyttade sig med en gång. Så det var aldrig något tjafs om någon rangordning där utan allt är precis som det var innan Allram åkte. Det kändes jättebra så de fick gå där tillsammans till det var dags att hämta hem dem.
När vi kom på kvällen stod de på rad i grinden och väntade snällt, inga problem alls.

Jag mätte Jum-Jum med viktbandet i fredags. 386kg. Jag är jättenöjd, så nu få rhan lite påökt på kvällsmaten. Så får jag hålla koll så att han inte ränner iväg nu när det börjar komma små gröna strån i hagarna.

Idag har jag varit iväg till läkaren igen och fått min sjukskrivning förlängd. Jag har ju fortfarande inte fått svar från FK om huruvida min havandeskapspenning är beviljad eller inte. Underbart med tanke på att jag ansökt om det från den 15e april. Uppenbarligen ska man helst veta en hel månad i förväg att man ska bli så dålig att man inte kan jobba. Men det där är en annan historia som jag inte tänker babbla om här just nu.

I förrgår gjorde jag en liten ministädning bland mina saker i stallet. Inga stora grejer utan bara att lite vintertäcken fick flytta upp på loftet och så.

I förrgår var jag också och gjorde en kanonaffär. En tjej hade plocat ihop en hel pappåse med barnkläder (för flicka) och ville byta mot ett paket blöjor. Hon skrev att en del klädervar fina och andra mer slitna, men jag for upp på CityGross och köpte de blöjor hon ville ha och upptäckte till min förtjusnning att jag fick 30kr rabatt på dem. Så jag har fått tag i en hel påse barnkläder för ungefär 70kr!
Påkvällen kikade jag och sambon igenom kläderna, och de är ju begagnade men jättefina! När jag hade plockat upp hälften av kläderna fick jag nästan dåligt samvete. Hon hade gott kunnat få två paket blöjor för det där priset!

Förhoppningsvis har jag också gjort en annan fin affär. Det känns så i magen i alla fall, trots att sakerna inte är framme hos den som ska ha dem än.
Jag vet inte hur mkt jag vågar berätta eftersom jag inte vet om personen i fråga läser min blogg och det vore tråkigt att förstöra en bra överraskning. Jag har i alla fall pratat med personens mamma som sa att jag kommer göra en kille väldigt, väldigt lycklig!

Igår fick katterna komma ut på altanen en stund, dessutom i två omgångar. Jösses vad de njöt. Pyret hade så bråttom ut att jag knappt fick på honom sele och koppel. Han for runt innanför dörren och visste inte hur han skulle få kraft att spinna högre av tacksamhet. Lumi var också med och for runt och precis innan jag öppnade dörren började även hon jama av upphetsning.

Och jag vet inte vem utav dem som var ut på gräsmattan och myste först!
Som tack kom Pyret in och la världens kräka i köket, för att sedan gå ut och lägga sig att sola en stund till.

Förhoppningen är i alla fall att vi ska hinna ta ut dem en stund idag också.

Näää hörni... Nu får jag ta och ge mig. Det finns saker i hemmet att göra också, även om jag inte kan göra så mkt som jag vill.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Fråga: Är det troligare att jag blir gravid om min man använder boxershorts än om han använder tanga?
Svar: Ja, men säkrast är det om han inte använder något alls.

Fråga: Vad är det enklaste sättet att veta när jag blir gravid?
Svar: Ha sex en gång om året.

Fråga: Vad är det vanligaste en gravid kvinna önskar sig?
Svar: Att det var männen som blev gravida.

Fråga: Min blodtyp är 0-positiv. Mina man har A-negativ. Vad händer om mitt barn får AB-positiv?
Svar: Din man blir sur.

Fråga: Både jag och min man är mycket attraktiva. Jag är säker på att vårt barn också kommer att vara tillräckligt vackert för att få vara med i reklamfilmer. Vem ska jag kontakta?
Svar: Din psykiatriker.

Fråga: Jag är gravid i andra månaden. När kommer mitt barn att röra på sig?
Svar: Förhoppningsvis när han gått ut gymnasiet.

Fråga: Hur vet jag om mitt illamående är graviditetssymptom eller influensan?
Svar: Om det är influensa kommer du att bli bättre.

Fråga: Min bror säger att eftersom min man har stor näsa kommer mitt barn att få en stor näsa också eftersom sådana gener är dominanta. Är detta sant?

Svar: Det är troligare att din bror kommer att få en fläskläpp.

Fråga: Sen jag blev gravid har mina bröst och min rumpa, till och med mina fötter, blivit större. Finns det något som blir mindre under graviditeten?
Svar: Din blåsa.

Fråga: När jag blev gravid började jag känna sug efter lökringar när jag lagt mig på kvällarna. Är detta normalt?
Svar: Det beror på vad du vill göra med dem.

Fråga: Ju mer gravid jag blir, desto mer ler främlingar mot mig. Vad beror detta på?
Svar: Du är tjockare än dem.

Fråga: Min fru är i femte månaden och har enorma humörsvängningar.
Svar: Vad var det konstiga?

Fråga: Kommer jag att älska min hund mindre när jag fått barn?
Svar: Nej, men din man kommer att gå dig på nerverna.

Fråga: Vad är skillnaden mellan en gravid kvinna i nionde månaden och utviket i Playboy?
Svar: Ingenting om den gravida kvinnans man vet vad som är bra för honom...

Fråga: Min barnmorska säger att jag inte kommer känna smärta under förlossningen, bara ett tryck. Stämmer det?
Svar: Ja, på samma sätt som en orkan kan kallas för en luftrörelse.

Fråga: När är det lagom att be om ryggmärgsbedövning?
Svar: Så fort du har fått reda på att du är gravid.

Fråga: Finns det någon som helst anledning att jag ska vara med vid förlossningen?
Svar: Ja, två: skilsmässa och underhåll.

Fråga: Jag är blyg. När jag väl är på förlossningsrummet, vem kommer att se mig i den avslöjande ställningen?
Svar: Enbart behöriga personer — läkare, sköterskor, biträden, fotografer, städare, journalister och vem som helst som råkar ha vägen förbi.

Fråga: Hur är det bäst att förvara bröstmjölk?
Svar: I brösten.

Fråga: Finns det ett bra alternativ till mjölkpumpar?
Svar: Ja. Barnläppar.

Fråga: Vad betyder det när barnet föds med tänder?
Svar: Det betyder att mamman bör tänka om angående amningen.

Fråga: Hur håller jag mina bröstvårtor hygieniska?
Svar: Duscha dagligen och använd en ren BH. Det är mycket bättre än att koka dem.

Fråga: När är det lagom att sluta amma?
Svar: När du får tandmärken.

Fråga: Vi källsorterar. Vad händer med blöjorna som hamnar i soporna?
Svar: De lagras i den händelse att det skulle bryta ut kemisk eller biologisk krigföring.

Fråga: Måste jag skaffa ett babybadkar?
Svar: Inte om du är blixtsnabb på att byta blöjor.

Fråga: Vad orsakar småbarnsfamiljegräl?
Svar: Solbrända, slanka brudar.

Fråga: Vad är kolik?

Svar: En biologisk påminnelse om preventivmedel för nyblivna föräldrar.

Fråga: Vad är nattmaror?
Svar: En ruskig dröm där den nyblivna modern tror att hon är gravid igen.

Fråga: Vårt barn föddes för en vecka sen. När kommer min fru att känna sig normal igen?
Svar: När barnen flyttat hemifrån.

Jag vet inte riktigt vad ni vill läsa och ibland känner jag inte för att enbart dela med mig av gnällinlägg.

I morgon har jag burit mitt barn i hela 33 veckor och det känns verkligen på kan jag meddela!
När jg var yngre så sa jag att jag inte skulle ha några barn alls och om någon hade upplyst mig om att jag skulle må som jag har gjort under min graviditet så är nog risken stor att jag faktiskt avstått från att skaffa barn.

(Min syster skulle ha ett helt fotbollslag, men nöjde sig med två barn så nog kan säker och ting förändras!)

Jag har ju valt att vara lite tyst angående min graviditet ett tag. Jag tog beslutet att göra så efter att jag fått lite, som jag uppfattade det, tråkiga kommentarer på min Facebook. Det tråkigaste av alltihop var att jag besökte barnmorskan efteråt och hade ett blodtryck på 140/100. INTE bra kan jag säga och min barnmorska ville faktiskt ge mig FB-förbud. Kommer undertrycket upp på 105 eller mer så blir jag insatt på medicin igen.  

Vi har börjat gå på Föräldragrupp. Trevligt är det faktiskt, men efter att ha pratat om förlossning och smärtstillande så är jag ännu räddare än vad jag var innan. Min förhoppning är att jag gör som mamma och föder ganska snabbt!

I tisdags var vi på ultraljud igen, en tillväxtkontroll. En del har undrat varför. Jo, för att jag haft en besvärlig graviditet, och då inte enbart med saker som andra kunnat se (att jag haltar tex). Jag har tex haft väldigt bekymmer med mitt blodtryck. Jag har själv känt mig hur kry som helst gällande den biten, men i ärlighetens namn kan jag avslöja att jag haft ett blodtryck på 160/125. Och hur tror ni att bebis mår inne i min mage då?

Nu såg allt bara bra ut. Bebis rörde lite på sig därinne, fast det börjar bli trångt, det fanns gott om fostervatten och bebis vikt ligger på drygt 2 kg. Allt är PRECIS som det ska vara och det var jätteskönt att åka hem med de orden i handväskan! 

Numera sitter alla kläder åt. Jag är lite orolig om jag verkligen kommer klara mig med kläder fram till förlossningen! Det är inte många centrimetrar till innan det blir kris kan jag säga!

När jag sitter ner i soffan och lutar mig fram, tex för att nå tv-dosan på bordet, så får jag hela magen i knät.

Ni som aldrig varit gravida kan placera en fotboll under tröjan och göra samma rörelse så får ni se. Ni får tänka er att bollen dessutom väger några kilo och om ni klämmer ihop er så att bollen faktiskt flyttar sig högre upp under tröjan så ska ni veta att den kommer sparka rätt bra på er i irritation! Bebis inne i min mage kan ju inte glida in under revbenen liksom...

Jag har gått upp sammanlagt 6 kg sedan inskrivningen och vill kämpa för att inte gå upp så mkt mer. Men med svullna ben och fötter som gör ont, foglossningar och svårt att andras efter en raskare (haha, vad man nu kan kalla för raskt med den här magen i vädret!) promenad till garaget så känns det tufft.

Jag får hoppas att det blir en fin sommar så att jag kan vara ute och promenera med barnet och vagnen när bebi väl är född.

Namn har vi diskuterat en del och jag tror att vi lyckats enas nu.

Vi vet ju fortfarande inte könet (vi sa att vi inte vill veta) men jag kan avslöja att "Göte" är nog ett namn som blir kvar om det är en pojke som kommer ut. Det kommer dock inte vara tilltalsnamnet då jag hela tiden velat ha J som begynnelsebokstav i tilltalsnamnet. Jag har också velat ha ett namn från var sida av släkten och det verkar vi också ha enats om.
Sen får vi väl se om namnen som vi funderat på verkligen passar på barnet när det väl är ute! Vår Göte kanske visar sig vara en Sofia! Sånt vet man först efteråt!

I övrigt tänker jag faktiskt inte säga så mkt mer om namnen utan vill hålla det lite hemligt sådär.

Ha det fint!
/Kastrullhäxan