Jag önskar att jag hade något vettigt att skriva, men jag har faktiskt inte något särskilt på hjärtat utan gör ett inlägg mest bara för inläggens skull.

Jag håller fortfarande på med pappren som ska till FK och jag hoppas att de länkar som jag skickat till min chef kommit fram. Det känns inte helt enkelt längre. Ryktet säger dessutom att handläggningstiden hos FK är lång, så jag hinner kanske bli förlöst innan FK har tagit något beslut.

Pust! Jag önskar att någon annan kunde göra detta åt mig, men så fungerar inte livet har jag märkt.

Den 8e paril är det dressyrtävlingar i Västanå och jag är så grymt sugen att ställa upp, men jag vet att det finns en risk att min lille gula kompis inte kan hålla sig i skinnet utan jag åker av istället och det är inte värt det.
Vi i DalaGästrike Fjordhäsförening har iaf skapat ett samarbete med Västanå och tanke är att vi ska kunna samarbeta även i framtiden och köra SM-kval hos dem.
I år blir det inget SM-kval, utan istället kommer dagens bästa Fjorshästekipage att koras. Spännande!

Just på hästsidan känner jag mig egentligen ganska taggad. Jag VILL så mkt, jag vill kvala till SM i bruksridning med Jum-Jum och dressyrtävla och en massa andra saker. Men just nu måste jag sätta mig själv och Göte i första hand och nöja mig med att vara "coach".

 
Jag bjuder på en bild från hopptävlingarna förra året när jag red Mulle. Enda gången jag hopptävlat med honom. Och jag är INTE sugen att prova fler gånger.

Nu ska jag ladda lite inför en fika ihop med Camilla. Ladda gör man bäst i soffan med en bra bok.
Just nu är det "änglamakerskan" som jag mal igenom. Jag är ungefär halvvägs och den är bra.

/Kastrullhäxan  

Jag vet inte riktigt var jag ska börja skriva någonstans.
Helgen har varit helt suverän även om det inte finns så mkt tid för återhämtning. Men så länge man gör saker som man tycker är roligt så spelar det ju ingen roll.

I fredags var jag till barnmorskan och allt ser bra ut. Enligt hjärtslagen ska det vara en liten pojke som ligger där inne och jag själv känner mig numera så övertygad att jag kommer bli riktigt förvånad om det blir en liten tjej. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag är bara glad så länge det är friskt!

Det är spännande att höra ljudet av bebis hjärta och varje blodtryckstagning har jag gjort till en utmaning. Jag ska fixa att hålla ner blodtrycket så länge som det bara är möjligt!

Jag fick ju väga mig också och jag hade gått upp tre kilo sen sist, alltså är det sammanlagt fyra kilo sedan jag skrev in mig för ungefär 20 veckor sen. Magen hade växt tre centimeter sedan förra tillfället vi mätte och det ser kalasbra ut enligt alla diagram!

I lördags började vi med att åka till stallet och jag klättrade faktiskt upp på Jum-Jums rygg och red en liten lugn tur. Han är så himla förståndig och försiktig och nu när jag inte längre behöver klä på mig 200kg kläder så sitter jag lite stadigare också. Dock blev det som sagt en lugnare tur då jag har en växande mage att tänka på.
Göte sa i alla fall inget om själva ridningen och väl hemma vid stallet igen var jag en väldigt nöjd Lillan.

Sedan var det bara att ge sig hemåt eftersom Nallen väntade på oss utanför och han hade med sig ett par rejäla kryckor och en sits som man sätter i badkaret så att man kan sitta och duscha. Så äntligen kan jag duscha utan att vara rädd att slå omkull i badkaret!

Därefter ramlade det inte lite mer folk eftersom min kära sambo fyllt jämnt och de lyckades såklart passa in varandra precis så soffan blev tvärfull med folk. Jag hade fullt upp med att räkna hur många vi var sammanlagt.
Riktigt trevligt trots att jag var lite trött!

På lördag kvällen var vi bortbjudna på middag, men sambon hann ändå med att ta en whiskey ihop med sin brorsa. Ibland behöver man faktiskt bara få luta sig tillbaka och ta ett djupt andetag.
Middagen var riktigt trevlig med goda vänner och glada skratt. Skönt att bara kunn sitta ner och ta del av det som är livets goda, och kunna vara sig själv!

Givetvis började det regna på lördagkvällen och jag var så tacksam över hästarnas vindskydd som jag visste att de stod i. När vi åkte hem på kvällen hade regnet blivit till en förrädisk hal yta överallt.

Söndagen bjöd inte på någon långvarig sömn, utan det var bara att dra sig en liten stund, kliva upp, få i sig frukost och sedan köra iväg sambon på fotbollsmatch. Där fick han rycka in som målis eftersom den ordinarie inte kunde och mina gamla fotbollskläder hade fått äran att komma ut ur garderoben.
Behöver jag ens säga att sambon storspelade i målet? De förlorade visserligen matchen, men jag var ändå riktigt stolt över alla grabbarna som gjorde en jättefin match. De försökte verkligen lira boll, snacka och röra på sig.
Men jag ska nog inte vara med på deras matcher egentligen eftersom jag drabbas av en oerhörd hög puls och står vid sidan av planen och försöker guida dem...Haha, jag låter nog som värsta tränaren där jag står och skriker! (Än så länge har ingen bett mig knipa käft i alla fall).

Efter matchen åkte vi hem så sambon fick duscha, stoppade i oss ett par pannkakor var och åkte sedan till stallet så sambon fick motionera sin häst lite.

Och ja... Det var väl vår helg i stort och smått antar jag.
Idag är det tisdag och jag jobbar på så gott jag kan. För det mesta innebär det att jag asar mig runt i köket och släpar ena benet efter mig eftersom jag har rätt ont. Nu har tom barnen som vi serverar börjat observera att något är på tok och börjat fråga hur det är egentligen.

Idag fick jag i alla fall äran att göra en Tigerkaka åt de gamla. Jag har gjort det någon gång förut men aldrig blivit riktigt nöjd med mönstret. Idag kladdade jag och grejjade och rätt som det var så fick jag se hur himla bra jag lyckats! Så nu är det bara att hålla tummen att det smakar lika gott som det ser ut!

 
Innan gräddning.

/Kastrullhäxan  

Dags för ett nytt inlägg då.

Jag sitter hemma med ont i bäckenet, för tillfället mest på höger sida, och håller på att bli tokig.
Jag vill göra en massa saker men jag har fullt upp med att försöka ta mig ur stolen som jag sitter i. Skit också!

Jag vill ha sommar, sol, långa varma dagar med vackra solnedgångar på kvällarna, ledighet och en massa mys!
Jag VILL! Jag VILL! Jag VILL!

I söndags var det hopptävlingar för vår del.
Jumme startade först med en väninna till mig och framhoppningen bestod av BUS till tusen. Min väninna är dock en tuff tjej och satt bara still i sadeln, skrattade och styrde mot hindren i alla fall.

De fick upp tusan till fart, men tyvärr vände Jum-Jum åt fel håll efter hinder nr 2 och fick fyra fel för felaktig väg...
Sambon startade sedan på Mulle och där hade vi redan innan bestämt att han skulle försöka sänka tempot och få till bättre vägar. Lugnare gick det ju, men sambon hade minsann sett att de andra kunde ta snäva svängar i omhoppningen så det gjorde han och Mulle också. De fick ett pet, men en riktigt bra tid och när de gick ut från banan var de klassledare.
Sambon satt av Mulle och sedan direkt upp på Jum-Jum, som hade bestämt sig för att han var klar för dagen och vägrade gå in i ridhuset igen. Han backade in i både mig och Mulle och ni som känner mig vet att det gör man inte osträffat! Jag fick tag i en tygel och släpade den envisa lilla fjordhästen in i ridhuset. Grrr!
Det är dags att han växer upp och slutar bete sig som en bortskämd skitunge! (Jag kan säga att när han förstod att han lyckats reta upp mig så följde han snällt med).

Sambon red en riktigt bra runda och fick rida omhoppningen. Jag hade andan i halsen där jag stod med Mulle intill mig och de som såg Jum-Jum hoppa för ett år sedan skulle nog inte känna igen honom idag!
Även med Jum-Jum tog sambon snäva svängar och Jum-Jum ställde upp och försökte. TYVÄRR petade han med hovspetsen på en bom i sista hindret och bommen föll till marken. Så SYND!
Men så kollade domaren på klockan. De hade pressat tiden med ca en sekund och var klassvinnare! 
Hade jag inte stått och hållt i Mulle så hade jag nog kastat mig på dem och pussat på både sambo och häst! Vilket ekipage!

 
Det är inte alla dagar som man åker hem med både en första- och en andraplats från samma klass!

Jag har kommit fram till att det här är mitt sätt att öva till jag blir ponnymorsa. Vänta till jag står där vid staketer med en okontrollerbar unge på en het ponny inne på banan, och skriker! Haha!

Visst har ni sett att det går att lägga omslagsbilder på Facebook? Så nu har jag roat mig med att göra några stycken. Bl.a den ni ser ovan. Den blev jag riktigt nöjd med!

Sedan har jag också gjort dessa två:
   

Sedan MÅSTE jag ju skriva att idag har vi ett födelsedags"barn" i familjen. Min sambo blir nämligen 30 år. Tråkigt nog är han i Skåne just nu. Men då hinner jag slå in hans paket som jag har planerat att han ska hitta i morgon bitti när han kommer hem.
Vi firar ju dessutom ett års förlovning idag. Tänk vad tiden går fort ändå!
På lördag förmiddag blir det lite fika här hemma. Släkt och vänner är såklart välkomna hit och smaka på lite tårta då.

/Kastrullhäxan  

På söndag är det årsdebut på tävlingsbanan för båda hästarna.
Det blir "bara" 60 cm för dem båda, men det känns ganska lagom såhär i början så kan vi klättra i klasserna lite längre fram.
Jag har ju som mål att sambon och Mulle ska ta sig runt en bana på 80cm i sommar, men vi får se.

Jag har suttit och tittat på bilder från Bruksridning. Och jag blir så sugen! Jag vill också!
Att jag har en häst som skulle gilla det och fixa det med glans gör mig ännu mer sugen, men det går ju inte riktigt just nu.

Annars är väl kroppen som vanligt, öm och ond överallt. Jag vankar runt som om jag hade glödande kol i skorna, men ibland släpper det korta stunder och då njuter jag rejält.
Inne i magen är det aktivitet värre. Jag vaknade till vid 5 i morse, då låg jag och höll om katten som var överlycklig att jag brydde mig om henne, och genast blev det full fart där inne i bulan som vuxit fram.
Men jag börjar inse att jag inte kan skjuta upp inköp av kläder längre. Nästan varenda långärmad sitter väldigt tajt över magen och de enda byxor jag får på mig och trivs i är mjukisbyxorna. Men snart är det sommar och jag kan gå i klänning istället, det ska bli riktigt skönt!

Idag skyndade jag mig från jobbet till doktorn eftersom jag fått tid där. Tur att man har stadig bil och inte behöver ligga och lusköra bakom alla pensionärer som skulle ut och finåka och titta på skogen.
Jag fick en diagnos, och en remiss är skickad, men ni behöver inte oroa ihjäl er. Även om det känns himla tråkigt att det är såhär så är jag vid gott mod. Jag får väl helt enkelt vänja mig vid ett nytt sätt att se på livet. HAHA!

Jag håller också på med aktiviteter i föreningen. Just nu går det framåt och jag känner mig så nöjd! Att jag dessutom får möjlighet att samarbeta med en så positiv och glad förening som VHF gör saken bara ännu bättre!
Senär det ju ett ansvar som jag tagit på mig. Jag vet att jag måste kopiera protokollet och skicka in och lite sånt där smått och gott, men det löser jag snart.

Klockan är halv sex och jag funderar på om jag orkar åka till stallet och göra någon nytta. Att åka dit är inga bekymmer, det är att kroppen ska orka runt där också.
Men jag skulle faktiskt behöva se mina två hästar i dagsljus någon gång.

/Kastrullhäxan  

Igår var jag på utbildning i Stockholm.
För alla er som inte hört historien om mina tågbiljetter så kommer den här. Läs och njut och skratta en stund, det är det enda man kan göra åt eländet!

Eftersom det här är en utbildning via mitt jobb så är det min arbetsgivare som ställer upp och betalar (sådant blir man ju alltid glad för, utbildningar är aldrig fel!) och det innebär också att arbetsgivaren betalar resan.

Så jag fick hem en faxblankett som jag skulle fylla i och faxa till SJ.

Men jag tänkte vara smartare än så, så jag traskade iväg till SJ här i Gävle och tänkte att jag löser det på plats i stället. Men icke! Jag behövde ha en underskrift från arbetsgivaren eftersom den ska betala.
Och eftersom jag hade semester så var det bara hem och stoppa blanketten i scannern och skicka den till arbetsgivaren. Jag fick sedan tillbaka blanketten med underskrift och bokningsnummer och hela baletten.

Kanon! tänkte jag.

MEN... Historien är långt ifrån slut där. Då dyker räkningen upp hos min arbetsledare och den är ordentligt saltad. Beloppet var ungefär det dubbla...
Så... Ett nytt mail till ekonomiansvarig som kollar, arbetsgivaren ringer upp mig och säger att detta ska redas ut.
Och hur de löser den biten är jag inte så bekymrad om, bara jag får ut mina biljetter.

Så, i fredags åkte jag från jobbet, hämtade upp sambon på vägen, var in på apoteket en sväng och patade i telefon JÄTTELÄNGE (jag övervägde att stänga av den till slut för jag blev så trött) och sedan åkte vi till SJ igen för att få ut biljetterna.

Jag visar blanketten för killen vid disken, han knappar in bokningsnumret och får upp två röda rutor. Biljetterna är återköpta!
Så där står jag, fredag eftermiddag, utan biljetter och ska åka tisdag morgon. Underbart!
Bläddrar i telefonen och hittar ett nummer till en människa inom samma område som jag jobbar och som tur är så är hon kvar och svarar i telefon. Efter ett samtal med henne får jag skicka ett nytt mail till min arbetsgivare och invänta svar på måndagen.

På måndagen ringer arbetsgivaren och berättar att hon varit i kontakt med SJ och försökt reda ut saken om räkningen. Det hade då visat sig att SJ gjort fel och det skulle rättas till, men istället har man tydligen återköpt biljetterna helt och hållet. Grattis SJ. Ni sätter verkligen era kunder i skiten och kan uppenbarligen int elösa det på något enkelt sätt. Men det kanske finns en anledning att ni heter SJ AB. När man läser det baklänges så förstår man ju precis vilket skitföretag man har att göra med...

Ja, hur slutade dagen då?
Jag fick kliva upp en timma tidigare, ta bilen till Tierp för att kliva på Upptåget där, en minut tidigare än vad mitt SJ-tåg skulle ha avgått från Gävle C. Tack SJ, tack tack!

Jag åkte från Gävle vid 6 i går morse, och 19.15 stannade jag min bil på stallbacken för att göra de sista manövrarna innan det var dags för intag av de fyrbenta vännerna som jag har.
Behöver jag säga att mina ögon stod i kors när jag väl parkerat bilen i garaget?

Idag har jag jobbat några timmar extra. Givetvis välkomna slantar i kassan nu när man precis pungat ut med en rejäl påse pengar till veterinären. Men vad gör man inte för sina älsklingar?
Det var en väldigt groggy Jum-Jum som jag hittade i boxen i måndags eftermiddag, men nu verkar han vara helt återställd igen.

I övrigt försöker jag hålla uppdraget i föreningen kort. Lika bra att få alla delar gjorda så fort som möjligt, då får man mest ordning och reda.
Men det händer en del på den fronten. Jag har skickat en förfrågan om möjlighet att använda oss av den lilla gulliga föreningen som vi brukar tävla hos ibland som en möjlighet till våra SM-uttagningar. Och de var väldigt positiva vilket känns riktigt roligt då jag vet att de är en aktiv och jättetrevlig förening. Jag hoppas verkligen att övriga fjordhästekipage ska hitta dit också!

Nu ska jag smita iväg och gör alite småbestyr innan det är dags för ett ombyte och färd mot stallet.

/Kastrullhäxan  

Tjolahoo tjolahej.
Här är det så att man är gravid värre. Magen är stor och rund och där inne är det full aktivitet.
I går kväll somnade jag med ens när jag la huvudet på kudden och då hade sambon passat på att ligga med haden på min mage och njutit av aktiviteten där inne. Jag myser ju hela dagarna (av just den biten) men sambon får ju inte riktigt samma möjlighet så han får passa på kvällstid.

Idag har vi varit iväg och tränat igen. Mulle var den som fick följa med oss idag eftersom ingen ville rida Jum-Jum (en stallkompis lånade honom och tog en körtur efter järnvägen istället). Mulle skötte sig jättebra. Att jag lastade honom med en krycka i handen bekom honom inte alls när vi åkte till ridhuset, och när vi skulle hem skickade jag in honom ensam. Först tvekade han; "Ska inte du med in?" men när jag smackade och pekade med haden in i transporten så klev han raka vägen på. Han fjantar sig inte längre för rampen som han gjorde i början.
Under ett hinder stod två små grindar som Mulle tyckte såg lite mysko ut, men han hoppade i alla fall -flera meter över hindret! Bäst att dra åt sig hovspetsarna så inte grindarna biter i dem!
När de sedan på slutet skulle hoppa bana så tog Mulle de två första hindren och sedan drog han ner till kompisarna i andra änden av ridhuset och ville helst inte gå därifrån. Lilla tjurskallen!
Men han stannar inte på någonting. Så länge sambon lägger honom rakt mot hindren och håller om med benen och låter blicken vila på nästa hinder så hoppar Mulle -ibland jättestort, men ändå!
De hade den babyblå utrustningen idag, och Mulle är himla fin i den. Så det är inte bara Jum-Jum som blir sockersöt i babyblått!

Idag fick jag höra att Mulle varit ute med sin medryttare och mött en person som var ute med sin hund. ersonen hade frågat om den fick ge hästarna godis och tydligen hade det varit hundgodis, men Mulle hade smällt i sig alltihop! Han äter verkligen vad som helst där de hästen...

I morgon är det årsmöte i föreningen. Det ska bli skönt att få det avklarat. Jag har fixat en smörgåstårta som just nu står i vår kyl. Mumsigt värre! Det ska bli roligt att träffa alla också, även om vi inte blev så många som jag hade hoppats.

I övrigt försöker jag hålla mig ganska lugn. Graviditetshormonerna åker berg- och dalbana, jag har tidvis skapligt ont i kroppen och magen känns sprickfärdig. (Hur stor kan den bli egentligen?) Gör jag något väldigt tungt eller fysiskt ansträngande blir jag snabbt trött och sättet jag rör mig på är lite lätt vaggande.
Haha... Och då har jag bara gått upp ett enda ynkligt kilo sedan jag skrevs in! Jag är faktiskt taggad att försöka hålla ner vikten under graviditeten så att jag kommer ur den i ett litet smalare format än när jag blev gravid. Vi får väl se. I första hand måste jag må bra i alla fall.

Så här på slutet får ni ett gäng bilder:
       
Här ser ni bilden på den bil som jag såg när jag för första gången sa att jag ville ha en Sante Fe. Och tänk, några år senare så har jag en alldeles egen! :)

/Kastrullhäxan  

Idag har jag varit till barnmorskan igen. Jag har ju en ny som ni kanske minns eftersom min ordinarie är sjukskriven.
Jag fick väga mig, lämna blodprov (stick i fingret som jag hatar) och fick en del papper med mig hem om lite allt möjligt som ska vara bra att veta.

Allt är bara bra, Blodsockret ligger på en stadig nivå, blodtrycket likaså och Götes hjärtljud var hur fina som helst.

Jag passade på att ta upp lit funderingar som jag hade och fick veta att det jag känner är helt och fullt normalt.

I morgon blir det en lååång dag för mig då jag ska jobba förmiddag och sedan iväg på kurs på eftermiddagen.
Jag ska till min gamla arbetsplats och det kommer kännas annorlunda att köra E4an hem igen. Det är ju ett tag sedan jag körde där nu.

På tal om ingenting så hörde jag ett rykte om en framtida brännbollsmatch. Haha. Ja, ska jag springa med kryckor och magen i vädret då eller?  Men givetvis åker jag gäna dit och umgås i alla fall.

/Kastrullhäxan 

Övrigt: Ett barn sa: "Mamma, jag tycker att du är jättevacker. (en stunds tystnad). Men NN (fröken på fritids) är ännu vackrare för hon ser ut som en ängel".

Jag älskar barns spontana kommentarer sådär. De är ju ärliga i alla fall :)

Nu har jag börjat dela lite magbilder på min Facebook. Dock inga bilder på någon nakn mage, för det känner jag faktiskt inte för att dela med mig av. Och det är min mage, så det är jag som avgör!

Jag är i alla fall i vecka 24 nu och magen har varit stor ett tag. Den är i vägen när jag ska knyta skorna och den tar emot när jag står vid diskbänken... Den får inte heller plats under vattnet i badkaret längre.

Det onda är styrt lite av vad jag pysslar med på dagarna. Tunga lyft är riktigt aja baja och helst ska jag undvika att böja mig ner och plocka upp saker från marken/golvet också.

Idag fick jag be min medryttare om hjälp när handtaget till grinden i hästarnas hage trillade ner.

Det onda har också flyttat sig från att vara 90% på vänster sida till att sakta övergå mot höger och då med riktigt otrevliga hugg i bäckenbenet som får mig att skrika rakt ut och inte kunna gå alls.
Ibland har det strålat genom låret ner till knät och legat som en ond ring runt knäskålen.

Det kan både vara att tynga på benet, eller att lyfta benet som gör ont. Inget är självklart utan jag får ta ett steg i taget och bita ihop.

Såhär ser det i alla fall ut just nu. Tungt börjar det bli men ofta med en aktivitet som jag än så länge upplever som mysig. Bebis går under namnet "Göte" (vilket fick min stackars mor att nästan ramla baklänges) och idag diskuterade jag och sambon huruvida Karl-Göte var ett passande namn åt denlill* (om det nuvisar sig vara en prins som kommer ut alltså)
Karl är ett namn som vi redan bestämt att det ska finnas med som mellannamn. Det är dels taget från min sambos efternamn, men också från en kär och god vän som vi miste alldeles för tidigt. Jag har givetvis frågat närmast anhörig till den här vännen om det är ok att vi använder namnet och det var det.

Igår var det träning med hästarna. Hoppning på Fältis och Jum-Jum såg nästan till att det fick bjudas på tårta. Dock har min medryttare god balans och ett rejält knäslut när det verkligen gäller så hon satt kvar, om det än var lite löst där i några sekunder. Själv satte jag andan i halsgropen, men lyckades fånga hela spektaklet (inklusive mitt hastiga andetag) på film.

Mulle har utvecklats och fick väldigt mkt beröm. Det känns kul, och med tanke på tiden vi har haft honom så är det ju egentligen först nu som vi kan börja förvänta oss resultat från hans sida. Han hade ju stått när vi hämtade honom och en hel del har ju gjorts för att ge honom bästa förutsättningarna. Hn har fått sina tänder fixade (och snart kommer veterinären igen och kollar honom), en annan sadel och lite annan vinkel på hovarna.
Det är ju dock samma gamla Mulle som måste ifrågasätta ibland och som gärna kör sitt get race mot hindren och inte vill att man ska lägga sig i så mycket. Han kan ju själv tycker han, och det kan han. Men ibland måste ju ryttaren får bestämma vägen mot hindret i alla fall.  

Nu, kära läsare, ska jag gå och brygga kaffe till den blivande fadern i familjen.

/Kastrullhäxan