Om jag ska vara helt och hållet ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.

Men jag känner att jag inte riktigt längre orkar vara den positiva, glada, gravida Lillan som "alla" förväntar sig.

Eftersom jag tidigare försökt förklara hur jag känner, och framförallt att mina känslor är väldigt blandade, i min graviditet, och då tyvärr stött på en del förundrade blickar och kommentarer så har jag valt att hålla tyst. Åtminstone såhär.
Inför min sambo har jag varit ärlig och rak, för det förtjänar han. Han vet min oro och har verkligen stöttat mig igenom hela graviditeten.

Jag har inte världens mest lyckade graviditet. Jag  har, tack o lov, inte den värsta heller. Jag kan bara gratulera alla er som gått igenom era graviditeter utan större bekymmer, och som kunnat göra allt ni velat väldigt långt in i graviditeten.
Jag kan inte det, och det gör mig väldigt, väldigt ledsen.
Saker som tidigare har gjort mig glad, gett mig energi och hjälpt mig att orka resa mig igen när jag fallit, finns inte inom ramarna för graviditeten längre.

När jag försökt prata om detta verkar det som om jag uppfattats som otacksam. Det finns ju kvinnor som aldrig kommer kunna bli gravida, och jag borde vara så förbaskat lycklig och tacksam för den gåvan.

 Det gör riktigt, riktigt ont när jag stöter på den uppfattningen. För jag har aldrig tyckt att vårt stundande barn varit oönskat på något sätt. Jag har önskat att min graviditet vore annorlunda, att jag var mer "fri" och slapp ha så förbaskat ont hela tiden.

Jag kommer inte ens ihåg i vilken vecka jag var när jag började få ont, och insåg att det där med ridning inte riktigt längre funkade... Men jag VET att det var FÖRE vecka 19. Så jag skulle spontant säga att det kom redan i vecka 14-15 i alla fall.

Jag åker till jobbet varje dag, jag är där och gör alla de uppgifter jag klarar (vilket innebär att jag får säga ifrån om alla tunga lyft) och sedan har jag så ont att jag haltar ut till bilen. Väl hemma drar jag mig upp för trappan från parkeringen och ja...
Jag kan med nöd och näppe ta på mig mina egna skor fortfarande. Men ska jag knyta skosnörena måste jag be om hjälp. Ibland får jag be om hjälp för att få av mig strumporna på kvällen och jag kan inte vända mig i sängen utan hjälp/att ta tag i något och dra mig runt.

Nej, idag känner jag mig inte som den mest hippa, positiva människan i världen. Och jag behöver inte vara det heller. Det är bara lite tråkigt med att man förväntas vara så sprudlande och energisk och förbaskat tacksam, och att man ska visa det HELA tiden.

Nej, jag orkar faktiskt inte hålla den här fasaden uppe längre. Jag har skitont, så gott som varje dag. Det är inte roligt. Men snälla! Inse att det inte har att göra med mina känslor för den lill* som ligger där inne. Det handlar inte om att jag skuldbelägger någon på nåt sätt, utan det handlar om att det gör ont i min kropp.

/Kastrullhäxan  

Hej och hå!
Plötsligt fullkomligt exploderar nätet av alla dessa annonser med hästar som ska säljas, och om de inte försvinner inom det eller det datumet så skickas de obönhörligen på slakt.

Överallt ser jag länkar till dessa annonser och hur människor skriver kommentarer "Åhhh om jag ändå hade en stallplats till..."

Ja, jag måste då verkligen vara känslokäll och elak, men vad tusan?!
Är det här något sätt att skriva till människor samvete och försöka få småtjejer att reagera och övertala mamma att köpa en där billiga hästar som annars måste dö? (Och ja, jag vet att det finns annonser som är seriöst menade också, men fattar ni inte hur fel det blir när man skriver ut hästens dödsdatum? Varför har hästen inte gått ut på annons tidigare, innan man bestämt sig för att hästens "bäst före" passerat?)

Den senaste länken snubblade jag över på Facebook. En liten prickig ponny som köptes efter att ha setts på film. Den transporterades sedan långt men redan efter några dagar uppvisar den ett aggressivt och oönskat beteende, särskilt mot barnen.
Det här är tragiskt på högsta nivå. Dels för ponnyn som uppenbarligen inte mår bra och som inte litar på människor, men också för de människor som trodde att de köpte en trevlig ponny till barnen och som fick något som kan liknas vid ett monster och som riskerar att skrämma barnen för hästar resten av livet.

Men, jag undrar, VARFÖR köper man en ponny till sina barn utan att åka och träffa hästen live? Även om ponnyn är jordens ängel med ägaren så är det väl ändå högsta prioritet att MITT barn fungerar ihop med den ponny JAG tänker köpa? Klickar det inte så kan följderna bli otrevliga, även o mde sällan slutar i sån katastrof som i det här fallet.
Den här ponnyn ska också vara 9 år gammal, men har inget pass. Nu kan ju passet ha försvunnit på vägen, men det är i alla fall något som JAG skulle ifrågasätta som köpare. Det är liksom lag på att hästen ska ha pass, och det långt innan den fyller 9 år.

Om jag väljer att köpa en häst osedd åt mig så är det en sak, men varför, VARFÖR, till sina barn?

/Kastrullhäxan  

Jahopp...

Då har jag varit hos specialistmödravården. Efter att ha följt skyltarna hamnade jag i ett litet väntrum utan fönster och det kändes ungefär som om jag hamnat mitt i Gävle sjukhus stora byggnad. Värsta labyrinten ju!

Jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle få göra, men det var inget läskigt alls.

Jag fick en hel del informtion om havandeskapsförgiftning och när läkaren pratat en stund så insåg hon själv hur tokigt det lät. Haha, ungefär som om jag med säkerhet skulle få det förr eller senare...
Nåja, nu vet jag i alla fall vad som händer om jag drabbas, och att jag i så fall måste söka vård.
Därefter tog vi ett blodtryck och det såg bra ut.

/kastrullhäxan  

Eftersom jag inte gör så mkt annat än skiter pengar hela dagarna så passade jag på att hämta hem en ny bil.
Jag blev rekommenderad en Hyundai Veloster och ja, än så länge upplever jag den som en väldigt trevlig liten bil. Med betoning på liten nu när man är van att köra runt i Santa Fé som är som ett mindre hus i jämförelse!

  Eftersom den är liten så var det inga problem att få in den i garaget heller  
Annars så... Tja, den är 6-växlad med manuell låda och knappar precis överallt. Rätt söt, eller hur?

Ang hästarna så sköter de sig fortfarande. Jum-Jum är ju i Cs förvar ganska mycket men han ser nöjd ut och C klagar inte utan säger att han sköter sig.
Igår var jag och sambon ute en sväng med Mulle. Vi provade att tolka efter honom. Sambon satt uppepå och bestämde fart och gångart och jag satt bakom i pulkan och höll i mig för glatt livet.
Behöver jag säga att Mulle tyckte att det var roligt och sträckte ut fint i traven. Det är så skönt när han väl tar i och verkligen jobbar på bakifrån och inte bara går och småharvar framåt! 
Och jag satt och log med hela ansiktet precis hela turen. När sambon lät Mulle rulla över i galopp uppför järnvägsviadukten så skrattade jag så tårarna rann utefter kinderna. Det är helt otroligt vad min familj och hästarna betyder för mig.
Och även om jag personligen inte tycker om Mulle rent ridmässigt så är han helt fenomenal i all hantering från marken. När vi ska ta in de andra för kvällen så har det så bråttom och det händer att man får tillrättavisa dem. Mulle däremot, han går på det avstånd man placerat honom och man märker knappt att man har honom med sig i grimskaftet när man går.
Går man in i hagen behöver man bara peka med handen så backar Mulle omedelbart undan, inte för att han är rädd utan för att han förstår att det betyder att man vill ha lite mer utrymme. Jum-Jum däremot, honom får man vifta som värsta fågelskrämman framför och då kanske han viker bort huvudet och blundar... 

De vill ju så gärna komma in på kvällarna. Båda står i grinden och väntar med spetsade öron. Man kan se när man är utanför hagen hur Mulle lägger öronen bakåt och flyttar bort Jum-Jum (men i nästa sekund är Jum-Jum tillbaka på samma plats igen) men så fort vi är innanför grinden så skulle Mulle aldrig komma på idén att flytta Jum-Jum. Då är det vi människor som övertagit bestämmandet och Mulle vet att det blir hans tur förr eller senare att komma in.

Snart har han varit här i ett år. Mulle alltså. Tiden går så fort! Det vi pysslar med mest är att ha roligt, hitta en foderstat som är lagom så att han håller hullet ordentligt och hålla hans rygg varm så han inte stelnar till.
För det mesta är han glad och positiv och det är ett tag sen som jag fick rapporter om dumheter från hans håll.
Sambon masserar ju igenom hästens bakdel innan varje ridpass och förhoppningsvis hjälper det.

 
Så här på slutet få ni en bild på tvären. Vi är på väg bort från stallet och har ganska nyligen börjat vår tur.

/Kastrullhäxan  

Nu tänker jag åter igen säga att jag är inget proffs, jag jobbar inte med tillpassning av hästens utrustning och även jag kan ha fel.
Däremot tänker jag prata utifrån de erfarenheter jag har och hittills har jag råkat göra ganska bra ifrån mig.

Tillpassning av sadel, vad behöver man veta?
Ja... Som många har märkt så är det inte bara att kasta på en sadel och rida iväg. De flesta hästar säger visserligen inte så mycket en enstaka ridtur i en icke passande sadel (medan andra blir oxtokiga) men i längden är det inte bra och kan till och med vara skadligt!

För det första: Hur stor anläggningsyta har jag att spela på? Här har jag ritat lite på en något rund Jum-Jum som står och äter. Det ni ska kika på här är de två röda streck jag ritat dit.
Där det främre strecket är går bogbladet. LÄgger man sadeln för långt fram hamnar ortspetsen  som finns inne i sadeln att hamna alldeles intill, eller till och med ovanpå bogbladet. Det gör ont, precis som när våra skor klämer mot tårna.

 
Jag fick låna en bild av en god internet-vän (TACK!) och har kan ni se en bom ser ut om den är naken. Ortspetsen ska, när hästen står still, ligga ungefär 5 fingrar ifrån bogbladet för att inte ta emot när hästen sen rör sig.

Om ortspetsen trycker emot, eller till och med ligger ovanpå bogbladet kommer hästen troligen att korta steget och bli ovillig att gå fram. Sadlar man Jum-Jum för långt fram (vilket inte alls är särskilt svårt då han har ganska stor bog) så bockar han!

Sadlar som glider fram hamnar också mot bogbladet och gör ont.

Varför sadeln glider fram kan ha olika orsaker. Sadeln kan vara för vid, för smal, för böjd eller för rak i bommen. Det kan också vara så att sadelns läge och sadelgjordens läge inte matchar varandra utan det slutar med att sadelgjorden drar fram sadeln och lägger den ovanpå bogbladet. Viktigt att hålla koll på när man ridit en stund!

Det bakre strecket är ett försök att illustrera var det sista revbenet går. Om man har en häst som inte är i alltför gott hull så kan man känna var det sista revbenet går någonstans.
Detta läge ska man försöka ha koll på, eftersom sadelläget faktiskt oftast är kortare än vad många tror! Revbenet går ju i en båge!
http://user.tninet.se/~xvj408j/skelett.jpg (här ser man på en bild av hästens skelett hur det ser ut)
Eftersista revbenet blir hästens rygg mindre stabil, just för att det inte finns revben som "stöttar upp". Har man en sadel med för lång anläggningsyta, eller som glider bak, så trycker sadeln emot och man kan få en häst med ont i ryggen!

Nästa grej man måste fråga sig är hur bred bomvidd man behöver. Och man ska komma ihåg att 32" i stubben inte är samma bomvidd som 32" i Morris & Nolan! "Vid" är inte heller samma i Thorowgood som Albion!
Det bästa är att ta reda på hur många grader hästen mäter och sedan tar man reda på vilka sadlar som har bomstorlekar i ungefär samma vidd. Detta kräver en del forskande då en del sadlar kan skilja från en årsmodell till en annan, eller i olika modeller.

Därefter måsta man ta reda på om hästen har en rak ryggprofil eller en svängd.
Titta på bilden ovan på Jum-Jum igen. Här står han i och för sig och slappar och är mest intresserad av sin mat, men rent spontant så skulle man väl vilja lägga på en sadel som har lite svängd bom för att sadeln ska ligga an över hela ryggen? (alltså mellan de två röda strecken menar jag då)
Sanningen är, att när man dragit sadelgjorden och suttit upp, och framförallt när man får hästkraken att arbeta så höjer han sig rygg och punkterna mellan de röda strecken är så gott som helt rak istället för det lilla "hängmattehäng" som man kan ana på bilden.
Har jag då lagt på en sadel med svängd bom så kommer den att bli som en gungbräda ovanpå och kommer således att vippa fram och tillbaka ovanpå ryggen.

Tvärom blir det ju med en häst som faktiskt har svängd ryggprofil. Lägger man en rak bom på den hästen kommer sadeln att ligga som en bro över en dal med tryckpunkter framtill och baktill. Låter det inte underbart att få bära något sånt varje dag?!

Sedan ska man titta på sin häst bakifrån när den står uppställd med alla fyra ben i golvet. Är hästen formad som ett stupande tak från ryggen och ner efter sidorna, eller är den platt upptill och slutar ner senare? Detta har också med sadelinpassningen att göra!

Jag skulle kunna hålla på i all evighet och tjata om detta ämne.
Vet man inte vad man pysslar med så bör man fråga om hjälp. Och åker man och provar en ny sadel så råder jag er att få provsitta med sadeln ovanpå hästen! För även om alla mått stämmer så känner man ändå bäst när sadeln faktiskt ligger uppepå och man sitter i.

Och, en gång för alla: Lura er inte på billiga splitt nya sadlar! Visst, det är en speciell känsla att köpa en splitt ny sadel och komma hem med, men i hästvärlden betalar man OFTAST för det man får.
Bra produkter och gediget hantverk är DYRT. Läder är dyrare än syntet och därför kostar lädersadlar mer.

Nya sadlar som säljs billigt (oftast billigare än många begagnade sadlar av kvalité) har väldigt ofta trista följder. Lädret är inte samma kvalité och slits fort, bommarna är av sämre material och vem tror ni sitter och syr en splitt ny sadel som sedan säljs för en spottstyver? Inte en utbildad sadelmakare i alla fall!
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1001494
Här är en länk som jag tycker att alla kan kika på. Det är en billighetssadel, iofs begagnad, som fått sätta livet till då en nyfiken bukefalist ville ta reda på vad som fanns inne i. Ingen trevlig syn om ni frågar mig.

Satsa istället på en begagnad sadel av kvalité. Den kan man ha glädje av i många år och kanske till och med få pengarna tillbaka för om hästen växer/musklar ur den.

Sånt här skit köper folk fortfarande, och försöker t.o.m att sälja vidare! Riktigt skrämmande!  
Och efteråt undrar folk varför deras hästar är halta och är ovilliga att gå fram.

Nu ska jag sluta vara surtant och låta er smälta mitt halvilskna inlägg i lugn och ro.
/Kastrullhäxan  

Nu har vi suttit och sorterat upp barnkläderna och ska försöka få en tvättid. Det är egenltigen inte smutsiga barnkläder vi fått tag i, men de har legat i kartong ett tag så därför tänkte vi tvätta igenom dem.

Se och njut!

                           
Reflexerna på overallen verkar i alla fall fungera som de ska  

/Kastrullhäxan  

Igår var vi till min svägerska och tittade på en del av hennes avlagda barnprylar.
Jättefina saker som säkert kommer att fungera väldigt bra även för oss.
Hela bilen var tvärfull med barnvagn och babykläder när vi åkte hem. Två stora, fullsmockade flyttkartonger med barnkläder i varierande storlek.
Mest pojkkläder, men också lite för flicka, så vi reder oss nog ganska bra första tiden.
Jag är inte rädd att dra på min pojke ett par rosa byxor, men det känns inte lika intressant att dra på honom en klänning. Det blir den sort det blir helt enkelt.

Om jag har tid och ork senare så kanske jag kan ta lite bilder på en del av kläderna. Jag tänkte sortera igenom kartongerna lite i storleksordning och sådär i alla fall.

Nu sk ajag gå och äta frukost med den underbaraste mannen jag känner här i världen! 

/Kastrullhäxan  

Idag är ju min första semesterdag. Jag började den med att ligga och dra mig alldeles för länge för att sedan käka rostad bröd till frukost (äntligen finns det en brödrost i huset!) och sedan drog vi till hästarna.
Vattnet i stallet har frusit så nu får vi bära vattendunkar in i från, alternativt ta med oss hemifrån. Lagom skoj, men så är det.

Jag selade i alla fall ut min högt älskade guling och sambon slängde sig upp på sin bruna springare och vi gav oss iväg mot Bomhusbacken. Det blev en del trav och Jum-Jum var hur fin som helst idag och travade på utan att köra huvudet i vädret hela tiden. Skönt att han kan slappna av lite i överlinjen och inte bara dra iväg som värsta travhästen jämt. Dock blev han lite trött på slutet. Att det varit så kallt och att hästarna varit så pigga under en tid har nog gjort sitt till. Det var en alldeles lagom tur idag, för även om temperaturen blivit mildare så var vinden ilsket kall mot kinderna.

Hästarna har varit alldeles stolliga ett tag. Förra veckan red jag ju ut en sväng på Jum-Jum och tänkte att det var dags att prova stångbettet igen. Nu håller vi ju oss till låga hastigheter och Jum-Jum verkar vara införstådd med att han ska vara rädd om mig. Jag kan säga att jag fick ångra det bettvalet då han var superduperpigg och bara ville MER, MER och MER. Tur att han är snäll och lyhörd, för man vill inte gärna sitta och dra i stångbettet hela tiden. Samtidigt som det känns annorlunda så är det så kul att han är taggad!
Det är en helt annan häst än den tjuriga valack som jag hämtade hit våren 2009. Det beror ju säkert dels på att han blivit äldre, mer välutbildad och att han vet att han inte kommer undan med dumheter längre, men också att han är i bättre kondition och allt är inte enbart superjobbigt längre. (Vilken han tyckte i början och hellre la energi på bråk än att vara tillags)

Sambon red sedan igenom LB1-programmet på banan medan jag selade av Jum-Jum. Det såg helt ok ut.
Jag försökte ta några bilder med mobilkameran och de blev ju sådär, men man ser i alla fall färgen på lindorna.

Igår var vi på hästloppis och kom hem med ett träns med babyblått foder. Vi får se om det kan passa på Mulle sen. Det var splitt nytt och jag gav 100kr för det.
Det blå schabrak som ni ser på Mulle fick också följa med hem och sedan köpte jag två tedelade bett för 20kr styck. Det ena tänkte jag faktiskt prova på Jum-Jum, trots att han iten gillat tredelat innan. Men just den här varianten har han inte fått smaka. Man måste ju fråga för att få veta vad de tycker. Gillar han det inte så får det väl hänga och samla damm tillsammans med mina andra bett som ingen vill kännas vid.

Jag är nöjd med mina kap i alla fall.

Vi var också in på Skohuset och kom ut med två par skor. Jag hittade ett par Snow Joggers (kommer ni ihåg dem från när man var liten?) med utfällbara brodd på. De fick följa med hem och bli mina nya stallskor. Och än så länge fryser jag inte i dem trots minusgrader och stillasittande i vagnen bakom Herr Gul.
Det andra var ett par vinterkängor. Sambon, barnmorskan och en kollega har gjort mig uppmärksam på att gympapjux inte är sarskilt smarta skor vintertid, särskilt inte för en gravid kvinna som skaffat sig lite mage redan.
Så det är väl bäst att jag följer deras råd och använder mina nya skor. Persnolien tyckte jag faktistk att de var ganska fina också.

Strax ska vi åka till barnens hus, så alla som vill slippa träffa mig kan ju hålla sig därifrån.

Kram banan från Kastrullhäxan