Till dig som körde på en räv på Bredforsvägen mellan Hedesunda och Söderfors i morse, 2 november 2011.

Jag kom strax efter dig och hittade den stackars räven liggande mitt i vägen, svårt skadad!

Tyvärr hade jag inte möjlighet att avliva den själv, utan fick ringa polisen som skickade ut jägare för att göra slut på den arma rävens lidande!

En taggig kvist även till alla ni som körde förbi, knappt lättandes på gasen fast jag stod med varningsblinkers och reflexväst, utan att stanna och åtminstone fråga om jag behövde hjälp!

Ni borde skämmas!

/En förbannad och väldigt ledsen Kastrullhäxa.

Nu har det gått länge sedan jag uppdaterade här sist igen.

Det händer massor, samtidigt som det inte händer så mkt alls.

Det liksom traskar på i samma spår elle rhur man ska säga.

Det har i alla fall varit Fjordhästens dag. Vi åkte dit med Jum-Jum som visade att en och samma individ kan göra flera olika saker och dessutom vara bra på det.

Först lånade min väninna honom och red honom i dressyren. De kämpade väl och kom 4a. Riktigt trevlig ritt. Tyvärr stannade Jum-Jum och sket mitt under programmet. Det går inte att flytta honom då  

     Därefter bytte vi den engelska utrustningen till westernutrustning och jag och Jum-Jum visade tillsammans hur trail går till, samt att vi visade en del rörelser med en handsfattning. Han var så duktig!

     På slutet kläddes han snabbt ut till Rudolf med allt vad det innebar och tomten kastade sig upp på hans rygg för att vara med i maskeradhoppningen.

Här fick de tyvärr ner en bom vilket gav 4 fel och de blev utan rosett. Men vad gör det när man är pigg och glad änå? Jum-Jum hade ju precis innan haft rodeouppvisning på framridningen utanför!

    Samtidigt måste jag ju passa på att visa att jag lånade ut våran westernutrustning till Sandra och hennes Gimli. De fick fart på publikn när de kom in i ridhuset som två banditer!

Sedan har svägerskan varit här med sina två barn. Den äldre äv dem, drygt ett år, åkte med i vagnen bakom Jum-Jum på torsdagskvällen. Det blev en lite kortare tur för att det skulle passa grabben, men på vägn hem sov han så gott i sin mammas famn.

På fredgen fick jag oturligt nog jobba över. Inget jag uppskattade, men vad ska man göra? Man sätter ju inte gärna sina kollegor i skiten heller. Hästarna fick i alla fall vila och vi åkte ut till sambons släktingars gravar och satte några ljus. Lite förvirrat var det först eftersom dikten vi satt där hamnat på en annan grav och gravstenen på graven vi skulle till var borta. Så det blev lite letande innan vi kom på att stenen är på hugeriet för att få flera namn på sig.

Hästarna tar, som ni vet, mycket av vår tid. Framförallt nu när vi har varsin.

Igår var det dressyrtävling i Västanå och vi åkte med båda hästarna.

En god vän lånade ut sin dressyrsadel till oss och jag känner mig nöjd med båda ritterna även om det finns massor att fila på. Men jag blir ju bara mer och mer westernryttare, det är bara att inse.

  Jag startade först med Jum-Jum och han kändes faktiskt fin. Han lyssnade bra och jag gjorde så ott jag kunde där uppe i sadeln fast jag skumpar runt som en annan boll.

Vi plockade i alla fall ihop 168 poäng och 57,93%. Riktigt bra gjort!

      Sist i klassen var det jag och Mulle. Han är något stelare än Jum-Jum, men jag sitter å andra sidan mer still på honom. Det blev några missförstånd oss emellan (backa istället för framåt och en sen galoppfattning) men jag är ändå jättenöjd.

Vi fick beröm för våra fina halter och fina balans i galoppen. Gissa vilken som är Mulles favoritgångart!

Vi samlade ihop 157 poäng och 54,14% vilket jag också är jättenöjd med.

Idag har jag bara varit trött. Jag fick i alla fall med sambon till stallet så vi red en kort sväng barbacka. Jättetrevligt så länge Stefan och Mulle inte travar ifrån oss. Stefan påstår att det är svårt att hålla Mulle när han rider barbacka, men varför väljer man sidepullet den dagen man väljer bort sadeln då?!

Nåja, Jum-Jum är ju tryggheten själv så det är inga större problem i alla fall.

Annars är det bara lite smått och gott som händer här hemma. Jag vinner någon nätauktion emellanåt, hämtar ut paket och lämnar omdömmen. Varannan vecka är jag till biblioteket och lånar en ny talbok om jag lyssnar på när jag åker till och från jobbet.

Nej, nu är det dags att åka ut till hästapållarna och se om de vill ha mat.

See you!

/Kastrullhäxan  

Om en vecka har man suttit till häst en hel dag och tävlat western.

Jag och Mulle ska starta i 6 klasser och Jum-Jum har jag lånat ut till Amanda som ska starta 4 klasser.

Jag och Mulle startar:

Western pleasure PP och E

Western Horsemanship PP och E

Western Riding PP och E

Amanda och Jum-Jum startar:

Western Pleasure PP

Western Horsemanship PP

Western Trail PP

Western Riding PP

Jag ska låna hem en westernsadel till Jum-Jum så att Amanda får rida i westernutrustning. En Continental blir det  

Det är verkligen tur att jag har så himla fina vänner som ställer upp och lånar ut sina saker till mig! 

Klädsel vid westerntävling: Byxor i jeansmodell, skjorta med lång ärm och krage och hatt eller hjälm. Är man under 19 år ska man ha hjälm. (Och varför inte annars? Den är ju inte direkt i vägen!) Skor med klack.

Själv har jag ingen direkt tävlingsutrustning än utan har rotat igenom garderoben efter det jag hittat.

Sporrar är tillåtna men inte pisk. Säkerhetsväst får bäras.

  Bild från förra året. Det är inte denna sadel jag tänkt låna dock.

Sedan, den 1 oktober, smäller det igen! Då är det Fjordhästens dag på Säters RK och dit hra jag anmält Jum-Jum.

Dels ska min kära vän Sandra (som tävlade Fjord-SM med sin Gimli i år) tävla Jum-Jum i dressyren. Det ska bli intressant att se hur det går. Sandra är himla duktig, men har inte ridit Jum-Jum så mkt!

Jag ska göra någon typ av westernshow. Hade tänkt göra ett litet program med en annan tjej, men får inget svar hur hon tänker så nu vet jag inte hur det blir. (Jag hatar att inte veta!)

Sedan ska Stefan maskeradhoppa. Jag hade en superbra plan för vad jag skulle ha varit, men det fungerar inte eftersom Stefan är en man och jag är en kvinna. Så vi får hitta på något annat nu. Det blir säkert också bra.

Klädsel vid dressyr: Det finns lite olika bestämmelser, men oftast rider man i ljusa ridbyxor (vita eller beige) och mörk kavaj med en vit polo/plastrong eller skjortbröst under. Man får också ha vit skjorta med vit slips, vilket Stefan brukar ha när han tävlar. Ridstövlar. (I vissa klasser får man byta ridstövlarna till shortchaps utan fransar och ridsko med klack)

Säkerhetsväst får bäras på eller under kavajen.

Sporrar är tillåtna men pisken ska lämnas innan man rider in på banan.

Ringde i förra veckan till hälsocentralen eftersom jag upplever att jag inte längre fungerar på min medicin. Grejen är den att jag inte fungerar utan min medicin heller. Så det är bara att inse att jag behöver hjälp och inte alls är frisk än!

Idag var första tiden de hade, och jag kände att det inte var så akut så jag har hankat mig fram på en miniminidos av min gamla medicin.

Och nu efter besöket så vet jag inte riktigt vad jag väntat mig.

Alltså, jag hade ju hoppats på en annan medicinering, och det fick jag också... Men jag kände mig också väldigt... typ granskad, eller hur man ska uttrycka det.

Jag fick berätta att som jag berättat i telefonen förra veckan och förklara hur jag avslutat min medicinering. Alltså ganska tvärt och inte med nedtrappning som man ska...

Jag berättade att jag känner att jag inte är riktigt framme vid målet än, utan fortfarande behöver lite stöd av medicin (jag vill inte, men det är bara att inse fakta, jag måste medicinera för att fixa det här).

Jag berättar att jag inte känner mig direkt deprimerad, men lite nedstämd (man kan ju undra vad skillnaden är, för det är nog egentligen ingen. Det är bara jag som tänker deprimerad som när jag var som djupast) och då säger han:

"Jag vet vad felet är. Du har avslutat din medicinering för fort och inte trappat ner som man ska. Det var smart att höra av dig nu och inte senare för du kommer bli deprimerad igen"

Han sa det med en bestämd men vänlig stämma, men ändå kändes det som om han gett mig en örfil.

Jag vet att man inte ska avsluta medicineringen så tvärt som jag har gjort, men anledningen till att jag slutat är att jag inte klarar av att ta den eftersom jag blir en mindre bra människa då. 

Det är ju också anledningen till att jag söker hjälp, för om jag inte får den nu utan sjunker tillbaka ner i hålet jag just klättrat upp ifrån så kommer jag ge upp.

Jag vet att det låter pessimistiskt och t.o.m egoistiskt, men det är nog det närmaste sannignen som jag kan komma.

Allt skit jag kämpat mig igenom, allt dömande av mitt mående och mig som person (för även om det mesta varit inbillat så har det funnits vissa saker som varit helt och fullt sanna) och min medicinering -det fixar jag inte en gång till!

Jag är ju på väg upp nu och vill fortsätta, jag kan se att det finns anledning att leva, att kämpa och orka liiiiiite till nu.

Jag har förståelse för att livet inte är spikrakt och att när jag känner att världen rämnar så är det depressionen som talar -verkligheten står kvar där utanför. Möjligen är den något förändrad, men den är fortfarande kvar!

Allt det vill jag inte bara släppa nu för att jag inte fungerar på min medicin!

Och vet ni vad? Läkaren frågade MIG vilken medicin vi skulle skriva ut!

Jag är ingen läkare, jag vet inte ett skit om mediciner. Jag kan bara tala om hur jag mår och reagerar på medicinen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tro om detta. Om tre veckor ska jag höra av mig och berätta hur det går med medicinen. Vi får se hur det blir med allt, annars får jag fråga min chef om länshälsan kan hjälpa mig igen.

För övrigt fick jag lämna ett litet blodprov. Ett sånt där stick i fingret ni vet...

Jag har inte berättat det här på bloggen, men som barn blev jag hemskt sjuk under en period och fick lämna väldigt mkt prover och låg med dropp och lite sånt där smått och "gott". (Jag gick bl.a igenom ett ryggmärgsprov)

Under den tiden blev jag inte trodd när jag sa att det gjorde ont att få antibiotikan i "ingången" som satt på armen. Om jag inte minns helt galet (ni ska vet att det här är 16 år sedan + att jag låg i väldigt hög feber) så fick jag antibiotika en eller 2 ggr/dag och stick i fingret skulle tas 4 ggr/dygn (vilket innebar att de väckte mig mtt i natten)

INGEN trodde mig när jag sa att det gjorde ont, fast jag grät och var helt galen och skrek så jag säkert väckte flera barn som låg inlagda.

Det visade sig senare att den lilla "nål" (som inte alls är någon nål utan mer som en liten plastflärp) som satt inne i min arm var av och liksom vibrerade när de gav mig antibiotika. Konstigt att det gjorde ont eller?

Under den här tiden har folk hållt fast mig för att få ta prover och/eller ge medicin (vilket jag kan förstå, jag var någonstans svävande mellan liv och död och ingen visste vad det var för fel och de var ju tvungna att försöka hålla mig vid liv) och det har verkligen skärmt mig.

Så idag, 16 år sedare, sitter jag i stolen i labbet och blir alldeles kall. Det isar in i från och ut och hjärtat bultar något så vedervärdigt på mig. Usch!

Ärligt talat så tycker jag bättre om provtagning i armen (även om jag inte gillar det heller) men det går i alla fall bättre och bättre hela tiden.

Nu ska jag läsa ignom bipacksedeln på min nya medicin och invänta sambon som strax kommer hem.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Alldeles nyss fick jag se en gammal status som jag skrivit på Facebook för ett år sedan.

Så här stod det:

Håll min hand
Kryp nära intill
och viska i mitt öra
Att jag är trygg

Ligg nära intill
Håll om mig
och låt mig känna
värmen från din kropp

Rör mig långsamt
Tryggt och stilla
Låt mig höra
dina lugna andetag

Låt mig somna
under ditt täcke
med din arm som skydd.
I morgon är nog världen lite bättre...

Plötsligt slog det mig att det är ett år sedan jag fick diagnosen måttlig depression.

Det är ett år och några dagar sedan som jag "vaknade upp" i min bil ute på E4an och insåg att jag satt och planerade ett självmord.

Det var riktigt otäckt och känslan var ungefär som när man varit under vattenytan för länge och kommer upp och har fått en kallsup.

Jag klarade av att köra hem och skrev sedan ett något kryptiskt inlägg här på bloggen och många, många reagerade.

För att göra det här inlägget lite mindre långt, så kan jag säga FY   hur dåligt jag har mått!

Då, när jag mådde sådär, så blev jag inte rädd om jag tappade fästet med bilen när jag var ute och körde. Idag blir jag alldeles kall inombords bara vid tanken.

Nu finns det bara en väg ut, och den är UPPÅT!

Tack till alla er som funnits för mig under den här tiden. När jag varit som svagast har jag behövt er, och ni har funnits! TACK! 

Nä... nu ska jag grejja lite med andra saker. Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Bara för att jag har börjat krypa upp ur mörkret och orka mera och verka mer framåt så är det inte ok att belasta mig med en massa grejjer och tvinga mig att ta tretusen beslut.

Nej, nej, nej, gott folk. Lite får ni faktiskt försöka styra upp själva!

För övrigt vet jag att jag varit usel på att uppdatera här på ett tag. Men det mesta som skett i mitt liv senaste tiden har handlat om Jum-Jum.

Han har ju varit mer eller mindre halt och blev tillslut jättedålig och det visade sig vara en hovböld som sprack upp.

Vi lyckades få på en sko, men tyvärr tappade han den och är halt igen, dock på bättringsvägen. (och han har fått dit skon igen)

Vi lyckades i alla fall, mellan halt-period 1 och 2, ta oss till utställninge med honom och skrapade ihop ett silver och 36p. Något som vi är supernöjda med med tanke på att han vilat i drygt 5 veckor.

  Originalbilden är tagen av ml189 på Bilddagboken, men det är jag som redigerat den. Underbar, inte sant!

Jag har hittat ett program på nätet där man kan redigera bilder. Superskoj!

Jag har gjort massvis, bla två stycken som numera pryder väggen i vårat gästrum:

Och så har jag skrivit ett reportage om hästens foder (handlar om grovfoder) till DalaGästrikes FFs medlemstidning. I det reportaget finns bl denna bilden med:

  Ungefär 6 månader emellan. Visst ser man en tydlig skillnad!?

Nä... Nu börjar klockan närma sig kväll, jag är trött, hästen ska matas och jag ska helst hinna duscha innan läggdags.

Jag kan lite snabbt bara uppdatera om att jag är kvar i Söderfors och stormtrivs där. Det är helt annorlunda mot Tierp och jag har själv också förändrats. Jag känner mig mer positiv, glad och inspirerad att göra saker när jag kommer hem!

/Kastrullhäxan  

Hon är ingen spegelbild av mig
Men hon är min vän

Hon har miljoner drömmar
Som hon sparat en och en

Hon kan gömma sig i en värld
Vara svår att nå

Men jag vet att hon finns nära ändå
Hon lägger huvudet i mitt knä
Och vill somna där

Jag måste tala om det nu,
Säga som det är

Jag ska resa långt bort syster
Men jag vet du följer efter
För dina drömmar når mig

Liten ängel, du och jag
Så lika men ändå som natt och dag
Du är en del av mig

Liten ängel, du finns kvar
Låt inget krossa drömmarna du har
De lever, de lever kvar

Hon kan inte vara den jag är
Men hon kan förstå

Fast hon redan saknar mig så
Låter hon mig gå

Jag ska resa långt bort syster
Men jag vet du följer efter
För dina drömmar når mig

Liten ängel, du och jag
Så lika men ändå som natt och dag
Du är en del av mig

Liten ängel, du finns kvar
Låt inget krossa drömmarna du har
De lever, de lever kvar

...............................................

Den här låten har jag fastnat lite grann för nu.

Sofia Källgren – Liten ängel (Promise me)

Åter igen måste jag sända ett extra varmt tack till min hovslagare!

Alltid hjälpsam, svarar på frågor och vill hästens bästa.

Att jag alltid lyckas få problem på helgerna och ringer en lördag eftermiddag spear ingen roll, min hovslagare svarar ändå.

Och kan han inte komma och hjälpa oss så får jag råd på telefon.

Idag åkte han en extra sväng ut till oss för att titta på min halta fjordhäst.

Nu var det en hovböld, men hästens lidande var inte mindre för det.

Men efter att min hovis varit där så hade jag genast en mer avslappnad och nöjd häst än innan.

Tusen tusen tack för allt hjälp vi fått, för alla goda råd och för att du du fortfarnade svarar i telefon fast jag alltid lyckas ringa när du är på travet eller bortrest!

Och tack för att du är så superbra med hästarna, aldrig ett ont ord, vare till eller om dem!

Du är GULD värd!