Tack Yvonne för att vi får möjlighet att låna Mulle utav dig.

Han och Stefan verkar trivas jättebra ihop och det blir mindre och minre bråk för varje dag som går. Nog har Mulle sina åsikter alltid, men det verkar som om han börjar förstå att det inte är någon idé att trilskas för att få igenom dem.

  För varje dag som gå så ser jag de här två växa tillsammans, utvecklas och ha roligt -precis som vi hade tänkt från början.

Det syns att Stefan och Mulle trivs bra tillsammans och att de gillar samma saker. Stefan är aldrig rädd att släppa iväg Mulle på en snabbare galopp, och Mulle är helt med på att man ska sakta av efteråt utan att vara stark eller dumma sig på något sätt.

Om de ska hoppa två hinder som står på en raksträcka så manar Stefan på Mulle emllan hindren, och plockar sedan försiktigt in honom några galoppsprång innan nästa hinder så att Mulle både får sträcka på sig och ha roligt, men också möjlighet att trycka ifrån och vara stark i bakdelen i varje språng.

Och mot hindren bjuder Mulle alltid!

Efter varje ridpass streckar Stefan Mulle och det har gett resultat, han är redan mjukare och kangöra sina rörelser högre. Dessutom tycker han numera att det är himla skönt! När Stefan lyfter frambenen börjar Mulle vispa med mulen och vill klia tillbaka! Men än är det en bit kvar innan han är lika mjuk som Jum-Jum!

Hoppningen verkar vara bra för Mulle, dagen efter är han lösgjord som aldrig förr och pig och glad. Stefan har joggat med honom (i grimma och grimskaft) dagen efter träning och det är då en mycket glad och nöjd Mulle som hänger på och travar efter honom.

Han vet sin plats, ibland är det nästan så att Stefan tror att han tappat honom, för han drar aldrig i grimskaftet, stannar inte och försöker äta eller drar hemåt. Han travar glatt på efter Stefan med öronen framåt.

      Tack så jättemkt att vi får låna och förvalta den här hästen, möjlighet att utvecklas tillsammans och bara ha roligt ihop!

För Stefan är det här guld värt och Mulle har blivit en väldigt god vän till honom.

  Myluck ox

1997

Garanti ox - Bomarc ox

Jag har en del att fundera på nu känner jag.

Dels är det mitt arbete. Jag vet att jag pratat om det till och från, men jag har nog aldrig riktigt klargjort hur det är med allt. Jag vet inte om jag bör göra det heller så här offentligt...

Jag har dock funderingar på om jag ska stanna eller söka mig vidare.

Och att jag är på en annan arbetsplats (men med samm arbetsgivare!) just nu är en del av den funderingen.

Jag jobbar kvar där en vecka till och då har trycket ökat med lite i taget. När jag återvänder till min ordinarie arbetsplats v.34 så är det full fart + lite till som gäller.

Och jag vet faktiskt inte om jag orkar. Jag har inget facit, men ändå vet jag liiiiite vad som väntar och ärligt, jag vet inte om jag pallar... 

Där jag är nu, där kan jag stå och bara lyssna på "tystnaden", stå och arbeta utan att prata, bara vara i min egen lilla värld med den uppgift jag har just där och då. Och allt känns inte som ett evighetsgöra, redskapen är inte av modell "tvåhandsfattning" och ugnarna är inte större än vad jag är.

Ni undrar varför jag inte kan stanna? Det undrar jag också...

1. Jag vet inte om det finns en tjänst ute än.

2. Jag vet inte om den tjänsten redan är "bortlovad"

3. Jag vet inte om jag kan omplaceras dit.

4. Antagligen förvandlas den här tjänsten från 75% till heltid -orkar jag det + pendla varje dag och hästarna?

.....................................

Jum-Jum är fortsatt halt. Igår var veterinären ute (jag hade sån tur att han hade ärende till vårt stall ändå) och det är liksom ingen tvekan om att hästen haltar, åtminstone inte i trav.

Veterinären kollade när min sambo sprang med honom och Jum-Jum som vilat tre veckor var jätteglad och tog galopp och började busa. Liten då! 

Efter att ha kollat hur han rörde sig så började veterinären klämma och känn, pilla och böja och dra -utan att hitta ett endaste dugg som kan vara fel. Ingen värme i hovarna. Inte ens puls i benen...

Men likt förbenat är hästen 3 gradigt halt på höger fram när han travar (skritt är utan anmärkning)

Så vi är ordinerade två veckor vila till och blir han inte bättre så är det röngten som gäller.

  Ett litet klipp taget med mobiltelefonen. Jag har ingen aning om hur man vänder på dem så ni får titta såhär...

Förr har Jum-Jum varit mitt stora stöd, och nu är han dålig och jag vet inte alls vad jag ska göra. Varje linkande steg är som en kniv i mitt hjärta.

På tisdag kommer hovis som sagt... Hoppas att det ligger en liten sketen hovböld som han kan skära upp och ta väck, eller nåtogt så "enkelt".

Nej... Nu är det dags att jag avslutar det här inlägget. Nästa gång är jag förhoppnignsvis mer positiv.

/Kastrullhäxan  

Under de sista veckorna har jag hunnit fundera en hel del.

Jag har tagit en del beslut och vissa har varit lättare än andra och en del beslut har jag fått ändra.

Jag har bla slutat ta min medicin. Det var helt och hållet mitt eget beslut.

Än så länge fungerar det, men hjälpligt så vi får se hur det blir... Jag funderar på att börja ta en liten dos igen för att orka med ordentligt... Vi får se som sagt.

En annan sak som jag verkligen har öppnat ögonen för är en kompis.

Kontakten har alltid varit lite sporadisk sådär, men jag har ändå tyckt att det har fungerat skapligt...

Sista tiden har det dock dragit iväg "åt lite fel håll" eller hur man ska säga.

När vi väl hörs av så är det för att låna något av varann och jag har inte alltid varit helt nöjd med hur saker och ting lämnats tillbaka. Detta har jag påpekat och då fått "undanflykter" till förklaring. Jag har förståelse för att saker kan hända, men då hör man väl av sig och berättar det? Inte bara lämnar tillbaka grejjerna och låtsas som det regnar och sedan får JAG ta reda på skiten som blev?!

Och numera får jag bara kontakt med den här "kompisen" om jag av någon anledning behövs. Eller om jag ska låna ut något till denne...

(att få tag i kompisen är däremot nästan omöjligt)

Och eftersom jag för länge sedan tröttnat på att känna mig utnyttjad så väljer jag att avsluta den här så kallade "vänskapen".

Det är skittrist för det är inte så länge sedan som jag trodde att vi skulle kunna ha mkt sällskap av varandra och ha riktigt trevligt ihop. Men nej...

Och om du läser det här och inte fattar att det är dig som jag pratar om, så lär du snart upptäcka det. Jag kommer nämligen att göra precis som du, strunta i att svara på SMS och när du ringer. 

Jag är helt enkelt värd något bättre!

/Kastrullhäxan  

  Ni kan vara lugna, allt gick bra!

/Kastrullhäxan  

Jaha ja... Man kanske ska uppdatera er om hur livet lever med mig just nu då...

Jag är ju igång och jobbar igen. Men jag är inte på min ordinarie arbetsplats utan i ett annat skolkök i samma kommun.

Det är jättelitet i jämnförelse med min ordinarie arbetsplats, men just nu är det väldigt, väldigt lugnt också eftersom många förskolor och så slagits samman.

Denna veckan har vi bla inga barn som äter  våran matsal... De kommer nästa vecka.

Det som är så skönt är att det inte är så mkt stress, det finns plats att vara på och man klättrar inte på varann så fort man vänder sig om! Det är så skönt!

Jag kan stå i köket och bara njuta av tystnaden (fast det är inte knäpptyst) och känna att jag klarar av mitt jobb.

Både igår och idag har JAG lagat maten och det har gått bra. Det har tom gått riktigt bra. Och det känns bra inom mig också.

Jag jobbar heltid och är jättetrött när jag kommer hem på kvällarna, fötterna värker när jag går så mkt hela dagarna och vägen till och från jobbet är inte den bästa. Men det är värt det om det fortsätter att kännas såhär bra.

Och idag kände en av killarna som kör våra mattransporter igen mig.  Jag trodde inte att jag utmärkte mig så mkt faktiskt. Inte för dem utanför arbetsplatsen i alla fall. 

Berättade jag om Jum-Jums tappsko?

Han drog ju av sig en sko när vi var på semester. Hoventrasade sönder och vi fick bli hämtade med transport ute i skogen... JO, men det här måste ni ha hört innan!

I alla fall, jag fick hjälp att slå tillbaka skon. (Tack underbara vän !!! Du är värd guld!!!) och sedan kollade min hovis upp Jum-Jum på måndagen.

Han kikade, grejjade, plockade, kände och klämde. Vi funderade lite och så föreslog han att han skulle ta bort sulorna (alltså, Jum-Jum har plastsulor under sina skor) för att kunna använda tunnare söm.

Jag gick med på det och så fixade hovis till hovarna. Jum-Jum visade lite ömhet när vi gick ut, men det gjorde han ju innan hovis kom också.

Men sedan har det sakta men säkert gått utför för min stackars häst.

I lördags gick han så knaggligt att jag inte ens ville leda honom tillbaka över 76an igen. Och han VÄGRADE trava.

Jag satt med telefonen i handen och funderade vem tusan jag skulle ringa. Folk har ringt mig och frågat om råd, men jag visste ärligt talat inte vem jag skulle ringa och frsöka få ett vettigt svar ur... Ta inte illa upp nu, men det är kanske inte så lätt att ge tips om en häst som man inte har sett hur den rör sig...

Så jag ringde min hovis... Han var på trav i en annan del av Sverige (typ) men är så gullig att han svarade ändå!

Så på söndagen stod han i vårat stall och la på sulorna igen.

Så nu är det bara att be till gudarna att skorna sitter kvar!

Jum-Jum är i alla fall redan bättre även om han fortfarande linkar lite när han travar.

Nej, jag orkar inte blogga mer... Ha det kalas!

/Kastrullhäxan  

Det finns tre tillfällen som är vanliga när vi vill lasta våra hästar.

Träning, tävling och veterinären.

Vid alla tre tillfällena finns det ofta en tid att passa, vilket medför att om hästen inte kliver på så blir vi stressade.

En häst som varit skadad och fått åka mycket till veterinären på sista tiden kommer med stor sannolikhet att förknippa transporten med veterinärbesök.

Just veterinärbesök kan vara svåra att omvandla till något positivt, men träning och tävling kan vi delvis påverka.

Träning och tävling ska i första hand vara ROLIGT! Om hästen upplever träning och tävling som något skoj så kommer tranportresan dit också att kännas något roligare...

När jag hämtade hem Jum-Jum så krånglade han en held el vid lastning, och jag vet inte hur många gånger jag hotat honom med att jag ska bära in honom och köra hem honom till sin förra ägare. Eller ringa och säga var han finns och att hon får hämta honom...

När det seda gick så långt att hn blåvägrade gå in och hade sönder en lampa på transporten och slängde sig över staketet på paddocken så fick jag nog.

Vi införskaffade då en egen transport och började träna med honom.

Nu för tiden åker vi så pass ofta att Jum-Jum upplever transporten som något alldagligt. Och man kan ju råka hamna på ett ställe med en massa andra glada hästar som man får umgås med! 

Till råga på allt har jag haft tur och sluppit köra honom till klinik hittills.

Nu har vi ju istället Mulle som behöver träna.

Dock tror jag att Mulles problem är helt annorlunda än Jum-Jums. (Jum-Jum tyckte hel enkelt att det var bekvämare att stanna hemma än att åka någonstans och behöva jobba).

Mulle går ju in, men nåde om man inte stänger bakom honom illa kvickt -då kommer han ut i 190 km/timme!

Och efter lite luskande och funderande och upplysningen om att han inte gillar träbroar, och hans beteende när han ändå är tvungen att gå över dem, så ser jag vissa likheter.

Jag tror att Mulle är rädd för rampen!

När man leder på honom så tar han helst inget steg alls på rampen (men han är ju tvungen) och när han väl kliver på så har han bråttom att kliva av den (upp i transporten eller kasta sig bakåt).

Jag TROR att det är ljudet som gör att han förknippar träbro med ramp på transporten.

Ett enkelt sätt att testa det här vore ju en transport utan ramp, men det har jag inte att tillgå, och jag har inga planer på att skaffa en heller.

Utan jag är tvungen att tillgå ett svårare sätt = lära Mulle att rampen är helt ok att gå på.

Och numera går ju Mulle på träbroar, om än med en viss misstänksamhet, så varför skulle transporten inte gå att lösa?

Och nu när vi var nere i Askersund och blev tvungna att åka transport pga Jum-Jums tappsko, så klev Mulle ur transporten väldigt stillsamt. De var inte helt så som jag vill ha det, men detvar en klar förbättring.

Dock när vi kom hem i söndags morse så kastade han sig ut igen -gissningsvis för att rampen låg lite snett och rörde sig när han klev på den. Så nu ska vi vara jättenoga med att den ligger rakt innan urlastning.

Vad använder jag vid transport av häst:

Jag lastar helst i repgrimma om jag inte vet att hästen går på i vanlig grimma. Jag är inte för att lasta i träns, men på tävlingsplats är man ju tvungen enligt TR.

Jag vill helst att hästen har transportskydd. Men om den inte accepterar transportskydd så är det bättre att den får åka utan.

Svansskydd är också ett plus, framförallt för hästar som gillar att klia sig mot bommen bak. (Jum-Jum ÄLSKAR det!)

Lädergrimma och transportgrimskaft med panikhake känns som ytterligare en säkerhet.

Om jag sätte rpanikhaken i grimman eller i bindringen i transporten beror på hur transporten ser ut. Det som avgör är hur nära hästen jag måste krypa vid en ev olycka för att få loss den. Ligger man på sidan och hästen sprattlar så vill man helst inte krypa in och förbi hästen för att få loss den...

/Kastrullhäxan     

Då så var det fredag igen och jag har min sista semesterdag. På måndag ska jag vara i Söderfors kl 7 och inleder då tre veckor med heltidstjänst. Hur det blir efteråt vet jag inte.

Semestern har gått fort, och vi har haft så mkt att göra att jag inte riktigt vet om det varit någon riktig semester, men vi har i alla fall haft roligt och det är huvudsaken.

Först var vi ju i Rättvik på ridläger i en vecka. Både jag coh sambon var iväg och hade med oss hästarna.

Vi har lärt oss massor, både om oss själva och hästarna och i ridningen.

Vi kom hem därifrån på söndagen och åkte ner till Askersund och mina släktingar igen på torsdagen. Under de dagar vi var hemma hade jag tänkt att vi skulle ha det lite lugnt och fint, men istället kände jag hur allt bara vällde över mig. Det vi hade planerat var att måla boxarna i stallet (men det har inte blivit av alls) men istället har vi bytt olja i bilen (det var dock akut och skulle göras) och hästar som ska motioneras och skos och bla bla bla. Tillslut kände jag bara att jag inte orkade mer. Stressnivån stod mig upp i halsen.

Torsdag morgon lastade vi på våra hästar och alla grejjer som skulle med. Det gick jättebra. Sambon stannade till i Sala och vägde hela ekipaget. Med bil och transport och lastning så vägde det 2,8 tom. Precis vad det får väga för att framföras lagligt. Det var också då som jag vaknade upp igen efter att ha somnat någonstans utanför Gävle. Solen hade nämligen kommit fram och det började bli varmt i bilen.

Vi stannade till på McDonalds i Västhaga och åt. Hästarna erbjöds vatten och salt (även pommes frites gick ner) och sedan åkte vi vidare.

Sedan har veckan rullat på. Vi har varit på Fjord-SM lördag och söndag. Och vilka fina ekipage! Jag har sett en del hingstar, tex Haldol Kry 257, Torps Gusten 197 (som reds av den yngsta deltagaren, blott 12 år gammal), Cheen Femtio 207 och Romeos Cabri 238.

Emil 243 har jag sett på bild, samt genom gallret på hans boxdörr. En riktig snygging!

Vi har varit ute på tur med våra egna hästar. Första vändan missade jag en avstagsväg och vi hamnade ute i Svinnersta. Där kände nog Mulle igen sig för tusan vad han skrittade på helt plötsligt!

Vi har varit på Marieberg, vi har träffat min Farmor  och vi har haft en exotisk afton. Jättetrevligt. Dessutom lyckades vi trycka in en dag på Karlsborgs fästning (där pappa slog huvudet i en dörrpost) och en förmiddag i stadsparken i Askersund. Jag tror att min sambo uppskattade de dagarna då han i lugn och ro kunde gå runt och titta på lite olika saker som haft historisk betydelse.

Jag får inte glömma att jag hunnit träffa min käraste bästis och hennes dotter!

Novalie har ju blivit 5 månader och det här var första gången jag fick se henne live. En jättesöt liten tjej som var lite svårflirtad första dagen för att hon var trött, men det släppte sedan.

Jag är så ledsen att vi inte hann hem till er och träffa er där  och Pontica såklart.

Tack ändå för att ni tog er till Askersund!  

Givetvis lyckades Jum-Jum tappa en sko när vi var ute och red. Det var bara att ringa hem till Askersund och be dem komma med hästtransporten så att vi kunde lata och få hem hästarna. Jum-Jums hov hade trasat sönder ganska rejält och att gå efter grusvägarna hem var inte ens att tänka på.  

Han har fått på sin sko igen, men det finns så gott som ingenting att sko i. Så nu är han lite lätt halt på hårt underlag och ska vila. Det enda vi har gjort är att ta honom på en kort promenad i grimma och grimskaft, samt att han får gå till och från hagen varje dag. Jättetrist. Nu har han dessutom vilat en vecka. Så fort han blir bra så är det hårdbantning som gäller eftersom det är utställning om knappt en månad. Skit också!

  Min sambo fick en ny kompis när vi var i Askersund. En treårig kille som pratade hela tiden och som hade många ideer och funderingar, sådär som treåringar ska vara. Men de blev nog kompisar först på riktigt när min sambo lät treåringen vara med och tvätta bilen.

Behöver jag säga att det fanns lite separationsångest när det var dags för oss att säga hej då???

För övrigt finns det ytterligare en medlem i den här familjen:

  En 13-åring med humör som alla tonåringar. Henne ska ni passa er för när hon lyckas ta sig ut på tävlingsbanorna med sin fjording Ramona. Än så länge tränar de, och de behöver möjligtvis skaffa sig lite tävlingsrutin, men sen lär ni andra få rida som tusan för att hänga med de här två på hoppbanorna.

Josse har gjort ett helt fantastiskt jobb med Ramona. Allt har inte varit plättlätt och allt har inte varit spikrakt. Men nog är de på väg i alla fall!

mer om Josse och hennes hästar kan ni läsa på www.rapide.blogg.se  eller  www.dressyrduon.blogg.se

Nej, nu ska jag sluta tjata om min semester och istället försökta ta tagi  dagens sysslor. Ikväll är det ett kalas inplanerat och ev måste jag hämta min sambo på has jobb. Innan dess ska paketet vara inslaget (= jag måte köpa presentpapper) och hästarna ska ha fått sin dagliga dos av kärlek och omsorg.

Till råga på allt ha rjag en hel hög med rentvättade kläder tt ta reda på.

Så... Ha det gott!

/Kastrullhäxan  

Jag har kommit på att jag är helt fel i livet.

Jag vill egentligen inte jobba instängd i ett kök, jag vill jobba med kundservice och att möta och hjälpa människor.

Yey! Det känns lite avlägset just nu...

/Kastrullhäxan