Ibland får man information som man inte vet hur man ska hantera. Information som smärtar inombords och vrider om hjärtat på en.

Ibland får man ett förtroende så tungt att bära, men ändå vet man att man inte kan bryta förtroendet utan bara dela det med den som delat det med sig.

Förhoppningsvis kommer saker och ting förändras inom snar framtid, annars måste vi agera. Det vet både förtroendegivaren och jag i det här fallet.

Det är inte det viktigaste att ha rätt här i livet, men det är viktigt att tänka sig för så att man gör rätt och skyddar varandra på rätt sätt.

Jag tänker inte se människor i min omgivning bli en av alla de 1500 personer som tar sitt liv varje år. Ett liv är värt så mkt mer än så.

Idag har jag räckt ut min hand, jag hoppas bara att det är någon på andra sidan som fattar tag i den så att jag kan hjälpa till att dra upp den...

/Kastrullhäxan  

Ok, bara för att min mamma är tokig så betyder det ju inte att jag är det.

Har alla förstått???

  Fotograf antar jag är B-I Lindberg

  VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG

Läs min titel idag.

Precis det skrev en tjej till mig i går. Ja, hon vet säkert att det är henne jag syftar på, men det sturntar jag i. Jag tänker inte hänga ut henne med namn eller så här, och det är helt och hållet upp till henne om hon vill läsa mina blogginlägg eller inte.

Alla ni andra som följt min blogg här ett tag vet hur tacksam jag är över att äntligen vara på fötter igen. Ni vet också, åtminstone delvis, hur jag kämpat och gråtit för att komma upp igen.

För alla er som inte vet så kan jag berätta lite:

Jag drabbades för ca ett år sedan (ingen vet exakt när) av en depression. Först var det nog inte så illa, jag försökte hålla modet uppe, men kände hur jag blev mer och mer ensam och klarade allt mindre.

Ändå rullade mitt liv på, jag åkte och tränade med hästen, men var aldrig nöjd. Busade eller bråkade han tappade jag humöret direkt och jag hade ingen ork längre.

Jag kände hur kraven omkring mig växte, jag skulle göra så mkt, jag hade så många måsten och jag fick inte tappa ambitionen en enda sekund. Så fort jag felade rasade hela min värld ihop och jag kunde inte ta emot det som var positivt. Det negativa växte inom mig och det åt mig in ifrån och ut. För var dag som gick så sjönk jag längre ner i hålet.

Jag åkte på ridläger och jag vet inte hur mkt jag grät, både för min egen skull och för stackars Jum-Jum. Och hur det än var så var han den trygga klippa jag behövde just då.

Så... Det blev augusti och jag började jobba igen. Snart kom skolorna igång och vi fick mer och mer jobb. Det här är en lång historia, som jag inte tänker dra här av olika skäl, men det slutade med att jag kände mig otillräcklig. Hur jag än gjorde, hur jag än vred och vände så räckte jag inte till.

Så en dag när jag var på väg hem från jobbet. Radion var på i bilen, men jag minns inte vad jag lyssnade på... I nästa sekund inser jag att jag sitter och planerar ett självmord, mitt självmord...

Idag har jag svårt att känna den här känslan av totalt vemod, eller känslan av ingenting alls. En känsla av att det bara finns en enda utväg... Att allting är slut och att det är bättre av att jag försvinner.

Det som stoppade mig den där dagen var rädslan för att misslyckas. Den sista tiden hade jag ju inte lyckats göra något riktigt bra, och om jag misslyckades med ett självmord så skulle jag få stå med skammen inför alla jag känner. Jag skulle behöva vara tvungen att förklara, försvara och skydda det val jag gjort, men inte kunnat genomföra.

Den kvällen satte jag mig och skrev ett ganska långt och jobbigt inlägg om hur saker och ting kändes. Och det rasade in kommentarer både här och på min Facebook. Människor som inte kände mig, men som vet vem jag är hörde av sig och skrev om sin oro. Nära och kära sträckte ut sina händer till hjälp och stöd...

Det här var en fredag vill jag minnas...

På måndagen ringde jag till hälsocentrale och bad om hjälp. Jag fick tid på tisdag och lovade dyrt att inte göra något dumt innan dess.

Där fick jag träffa en läkare, och jag var så tom inne i att jag knappt kunde gråta. För att skydda mig själv hade jag nog stängt av så mkt som möjligt inombords. Det enda jag inte lyckades skydda mig var all kritik, skit och dumhetar som kastades emot mig.

Den tisdagen fick jag min diagnos, måttlig depression.

Det kaske låter löjligt, eller inte så stort, men en depression är inte att leka med, eller förneka. När jag berättade att jag var beredd att skada mig själv för att slippa smärtan så togs jag omedelbart på största allvar.

Jag skickades hem med tabletter, och förhoppningen om att få en samtalstid med psykosociala teamet. Men istället lades min hälsocentral ner och jag hamnade mellan stolarna...

Jag stretade på  med jobbet och livet i stort. Jag blev hemskt trött av medicinerna och efter ett tag fick jag byta arbetstider på jobbet för att orka med.

Ändå fortsatte jag att sakta sjunka ner i hålet. Jag kämpade för att komm aupp igen, men jag klarade inte av det. Istället blev företagshälsovården inkopplad.

Medicinen justerades och under en period grät jag ännu värre än tidigare, men jag fick också samtalsstöd. Och jag vr så trött och bitter.

Jag har själv funderat på att ha ett sånt där yrke där man lyssnar och ger råd till andra, men efter att ha hört mig själv och mina icke logiska tankar så vill jag nog inte längre... Jag skulle nog aldrig klara av att höra sånt hela dagarna.

Det blev jullov och det lugnade ner sig lite. Jag frös när jag var i stallet, men tvingade mig kvar för att jag mådde bra runt hästen och i stallet.

Jag fick också prova att handha andra uppgifter på jobbet och det fungerade riktigt bra. Jag kom på mig själ flera gånger att le och skratta. Jag kände att jag hade kontroll, att det flöt på och att jag fixade med arbete riktigt bra. Då ska ni också veta att den veckan jobbade jag 25% mer än vanligt.

Veckan efter sprack bubblan. Jag grät tre dagar i rad och visste inte var jag skulle ta vägen. Mina kollegor blev uppriktigt bekymrade för mig och min närmaste chef bad mig att ta kontakt med min läkare och sjukskriva mig.

Så när jag lugnat mig så ringde jag och fick tid att träffa henne veckan efter.

Jag träffade henne 24e januari och hon sjukskrev mig helt i en hel månad. Det var bara att åka tillbaka till jobbet och lämna pappret till chefen och sedan åka hem. Vi provade att höja min medicin (men jag fick såna biverkningar av det så jag fick sänka igen) och så hade jag blivit beordrad att vara i stallet så mkt som det bara var möjligt.

Så, en stor del av februari levde jag på festis och knäckebröd medan jag mockade och donade i stallet. Jag var ute på ridturer med Jum-Jum och pysslade med saker i det oändliga. Jag började med stegräknare och kämpade för att nå mitt mål på 10 000 steg varje dag.

Sakta men säkert kände jag hur livet återvände och i slutet av februari återvände jag till jobbet, först sjukskriven på deltid, och sedan på hela min anställningstid.

Det har varit superduper-jobiggt för mig. Jag har varit väldigt djupt ner i depressionens gyttjehål och fler än en gång har jag funderat på sätt att dämpa den smärta jag känt.

Min sambo har dragit ett otroligt tufft lass under tiden. Jag har inte orkat någonting mer än jobba och sköta om hästen. Och det har jag fått bita ihop för att fixa.

Under hela den här tiden har jag fått så många konstiga och knäppa råd. Det har kommit från människor som inte förstår bättre och som ingenting vet.

Och jag har förklarat säkert tiotusentals gånger varför jag inte klarar av vissa saker, att jag inte an ta mig upp själv och att jag behöver mina andningspauser. Och jag har mötts av människor som inte förstår, som inte vill förtå och som inte är intresserade av min åsikt. Jag har mött människor som frågat hur jag mår, men som vänt och gått när jag börjat berätta, männsikor som egentligen inte varit intresserad av hur jag mår, eller människor som blivit hemskt rädda när de förstått hur det egentligen är.

Samtidigt har jag i ögonvrån sett så många oroliga människor som hejjat på mig, som kämpat för att jag ska orka lite till... Om jag bara orkade en dag till så var det en vinst för dem, en vinst som gjorde att de orkade hålla mig uppe lite till.

Det har kommit privata meddelanden från människor som haft anhöriga som suttit i samma sits som jag. Jag har fått stöd, jag har fått råd och jag har fått telefonnummer dit jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Så... Om det nu är någon som på allvar tror att jag inte är glad över mitt välmående, så tror ni helt fel. Nu tror jag inte att det var så den här tjejen menade heller.

Varje morgon som jag vaknar och känner att "idag finns det något att leva för" så känner jag mig glad. Vissa dagar är tyngre än andra, vissa dagar är till och med skit och jag önskar att jag legat kvar i sängen, men nu är jag i alla fall på väg någonstans i mitt liv.

/Kastrullhäxan  

Egentligen behöver jag väl inte skriva mer än så.

Jag kan bara kontatera att folk inte vet särskilt mkt.

Ta vara på det ni har, Nästa gång ni vaknar kan det vara försent...

För övrigt så äger jag världens bästa häst, ingen kan intala mig något annat. Punkt!

  /Kastrullhäxan  

Så var det en måndag till ända igen då.

Den här veckan har jag lyckats planera bra. Idag jobbade jag, i morgon ska jag på utbildning (hela dagen!), på onsdag jobbar jag, på torsdag är det kristi himmelsfärd (då ska jag o Jum-Jum tävla) och på fredag jobbar jag igen.

Men det blir ingen långhelg för mig eftersom jag tagit på mig ett extrapass på måndag.

I fredags var vi ju till Gröna Lund och jag har fått väldit irritareade luftrör efter det. Jag tålde nog inte stadsluften antar jag. 

Idag har jag köpt nya skor, trekvartsbyxor och en blus. Jag är jättenöjd.

Jag köpte också en sadelgjord med platta åt Mulle. Sambon sa att både han och hästen blev väldigt nöjda och att sadelgjorden satt bra. Skönt att höra att man gjort något positivt iaf!

Nej, nu är det tandborstning och sova som gäller för mig så att jag orkar med resten av veckan. Just nu känns det som om lungorna ska rasa ihop.

/Kastrullhäxan  

Igår fick jag jobba lite längre för att vi skulle hinna med allt innan det var dags att åka mot Stockholm och Gröna Lund. Vi hade nämligen en personalfest där.

Vi hade hyrt en buss och jag hade med mig en kudde och öronproppar så jag lyckades faktiskt somna en stund. Jag förstod att jag skulle behöva det för att orka med hela kvällen.

Jag vaknade när vi närmade oss vårt mål och överallt utanför bussen satt det skyltar om de höll på att byga Norra länken.

Dessutom satt jag på sidan där det var sol och det var något grymt varmt, det var nog därför som jag vaknade.

När vi kom till Grönan gick vi runt och kikade lite på de olika attraktionerna (och åkte kättingflygaren) innan vi gick till restaurangen och åt middag. Gott var det!

Vi satt länge och pratade och under tiden öste regnet ner utanför. Lagom till vi kände oss nöjda hade regnet gett med sig och vi samlades i olika lag för att delta i femkampen!

Det fem grnar som valts ut åt oss var:

BoomBall

BullDog

SkeeBall

Skjutbanan

Woody

Vi kämpade hårt och när vi skulle räkna poängen hade jag problem att få ihop det eftersom jag slarvat så med siffrorna. Men jag kladdade lite längst ner på sidan och räknade på telefonen så fick jag till det. 5010 poäng hade vi fått ihop tillsammans.

Lagen samlades sedan och där avgjordes det när vi läste upp poängen -VI HADE VUNNIT! 

Det var vi verkligen värda, så som vi kämpat! Dietkokerskan som var med i vårat lag hade dessutom slagit i fingret när hon spelade Woody, så hon började blöda.

Behöver jsg förresten säga att jag ÄLSKADE Woody!?!?!

En av kockarna kom och sa att spel där man skulle lå på saker verkade vara något för mig! 

Därefter var det fritt fram för egna aktiviteter och efter att kollegan fått i sig en lngos så började vi köa till Twister .Grönans nya berg- och dalbana i trä.

Den var rolig, Fast i första nerförsbacken så blundade jag! 

Därefter gick vi i lustiga huset, det var jätteroligt. Jag gillar verkligen lustiga huset! Det är nästan så att man kan kalla det för motion, haha!

  Tre kollegor kommer ut på en matta från lustiga huset...

Och efter det gick vi och åkte radiobilarna. Fransmannen jag jobbar med gillar dem så då åkte vi för hans skull så att han också skulle få lite extra   glädje av besöket på Gröna Lund!

Därefter åkte vi Extreme -en karusell som jag inte hade tänkt åka först eftersom man tidvis hänger upp och ner (vilket jag avskyr) men en av dietkokerskorna följde med så då tuffade jag till mig och åkte. Det var en upplevelse jag inte tänker göra om. Usch för alla upp och ner-grejer!

  Extreme

Därefter åkte vi Kvasten, rolig men lite för kort. Och slutligen åkte vi Vilda Musen. Den ser inte ut att vara något läskig, men fy 19!! Kurvorna är i 180 grader och jag funderade hela vägen på hur tusan vagnen satt fast! Läskigt värre tycker jag!

Jag köpte en bild från Vilda Musen och sedan en bägare med glass och därefter var det dags för hemresa. Även på hemvägen lyckades jag somna, med pokalen, från femkampen, vi vunnit i handväskan. Den lämnade jag dock över till en kollega med bättre minne än vad jag har!

Det var en helt underbar kväll, jag blev som ett barn och ville åka en massa karuseller! Jippie!

  Berg- och dalbanan stannade vis ett tillfälle.  Man såg hur folk satt däruppe och undrade vad tusan som pågick...

En helt underbar kväll som jag gärna återupplever! Tack ALLA som var inblandade i detta!

/Kastrullhäxan  

    Jag låter bilderna tala sitt klara språk!

Hela mitt liv verkar handla om hästar, trots att jag numera bara har dem som hobby och inte jobbar med dem.

Det gör mig egentligen ingenting, jag älskar ju hästar och skulle inte vara mig själv utan dem.

Under min djupaste tid av depressionen så var det Jum-Jum som var ljuspunkten i mitt liv.

Hur som helst så blev jag under en period överöst med hästar som ingen annan ville/kunde ha. Dock insåg jag min egen begräsning och tackade nej.

Nu bestämde sig ju min sambo för att han vill ha egen häst, och vi lånade hem Mulle. Ni vet, den där halvtokiga araben som jag visat en massa fina bilder på...

Och nog är det en go häst alltid, men när han inte vill så är det en vilja utan dess like.

Idag skulle han int gå över en träbro (det värsta han vet) så jag fick sitta av och försöka leda honom över. Behöver jag ens säga att han släpade mig därifrån, hängandes i tyglarna? Och när jag efter om och men fick honom att gå fram till bron studsade han ut som en studsboll, landade mitt på bron (där jag stod) och tog ytterligare att jätteskutt över på andra sidan. Pust!

Sedan skulle han inte gå över järnvägen... Läskigt värre! istället backar han ner i ett skapligt dike och hotar att resa sig...Även där fick jag sitta av och då studsande han faktiskt över utan att släpa iväg mig först.

Dock är jag av åsikten att hästar får inte hoppa och landa i sin människas knä, så jag ledde helt enkelt tillbaka honom och lät honom stanna precis framför spåret och då vågade han nosa och titta och sedan klev han över -fortfarande misstänksam men försiktigt, och sedan gick vi tillbaka igen, jättefint!

Då fick han givervis massor av beröm och klappar, för duktiga hästar ska veta att de gjort något som är bra!

Hur som haver, det var ju inte alls det jag skulle prata om.

Idag hade jag fått ett jättefint mail från en bekant från gymnasietiden. Hon arbetar numera som travtränare och har en del hästar i träning. Några av dem har gått riktigt bra och setts på travbanor i större delen av Sverige.

Nu är det i alla fall så att en av hennes hästar har fått problem med hjärtat och därför kan han int elängre prestera på topp. Han skulle fungera utmärkt som någons favorithäst, och om någon vlll ut och tävla lite andra saker (som int eär lika hårt för hjärtat som ett travlopp) så fungerar han bra.

Den här bekanta skrev så fina saker, bla att hon sett hur jag sköter mina hästar och att de är i gott skick. Som jag förstod det så hade hon nog gärna sett att han fick flytta hem till mig, men jag har ju redan två stycken.

Så nu bollar jag det här vidare:

Det finns vissa krav om man åter sig den här hästen (som egentligen borde vara inpräntat i varje hästmänniskas hjärta och hjärna): Man ska ha ett stort och gott hjärta, man ska ha ekonomin att ta hand om honom och framförallt så ska man ha tid. Den här hästen ÄLSKAR att arbeta och är positivt inställd till alla nya saker och utmaningar man ställer honom inför. Han är både körd och riden och kan stå still och vänta om det krävs. Han stressar inte upp sig och är mjuk och fin i munnen.

Han passar både till körning och ridning -han blir det du gör honom till.

Hade jag haft möjlighet så hade jag tagit honom, men jag har redan två att ansvara för och man ska inte stjäla mer än vad man kan bära!

/Kastrullhäxan