Tisdag... och jag är trött. Ändå känner jag mig mer pigg inombords än vad jag har gjort på väldigt länge.

Här på östkusten har solen visat sin närvaro och när jag åkte hem från jobbet var det minsann hela +14 grader. UNDERBART!

Jag åkte givetvis omvägen förbi stallet och gav hästarna morötter. De blev väldigt glada.

Jag passade också på att ta lite bilder i stallet. Jag hade bara mobilen med mig så ni får stå ut med kvalitéen.

  In hit kommer Jum-Jum att få flytta. Det här är hörnboxen och anledningen att han får flytta hit är att jag lagt beslag på utrymmet utanför boxen. Jum-Jum hade fått flytta hit vare sig Mulle kommit eller inte. Det var redan planerat.

Krubban är ny och saltstenshållaren (den svarta) är ny. Intill den svarta hållaren ser ni var dn gamla krubban satt. Jag har valt att placera den på ytterväggen så att Jum-Jum kan gå fram och kika över boxkanten där den gamla krubban satt. Boxväggarna är ganska höga så jag ville ge honom bästa möjliga utgångsläge.

  Boxarna från utsidan. Jum-Jum står för tillfället i den första med alla grimmorna på. Han flyttar alltså bara ett steg längre ned. (och här ser ni att den boxväggen är lägre)

  Varför har jag då valt att byta saltstenshållare? (ni kan ju ignorera att Jum-Jum på bara några dagar skitat ner sin hållare!)

Förut hade jag en sån hållare där stenen liksom "står upp". Ni vet säkert vilken modell jag menar, för de allra flesta har såna i sina boxar.

Problemet är att när saltstenarna blir använda och det blir små bitar kva så ramlar de ner. I en sån här liggande modell kan hästen äta upp HELA saltstenen utan spill. (Stenen ni ser här hade ramlat ur en sån "vanlig" hållare vid det här laget.)

Sen får jag nog var alite mer noggrann att hålla efter min lille grisige häst. Han gillar sina saltstenar!

Något annat smart vi har. Fast jag kan erkänna att jag behöver egentligen en till! (det ligger en inne i garderoben men jag har inte lyckats skruva upp den än)

Enkelt att hitta bland sina spön och sporrar!

      Och eftersom det är så fint väder här så får Jum-Jum vara ute och njuta utan täcke. Visst ser det mysigt ut?

Häromdagen satt jag uppepå honom och funderade på om han är på väg upp i vikt igen... Jag måter ju med viktband emellanåt för att inte bli för hemmablind...

Men min kamrat skrek rakt ut, han får inte gå ner ett endaste dugg till för han är tydligen superfin nu. Jag måtte honom i alla fall och då skulle han enligt bandet ha gått upp 3 kg sen sist.   Så nu ska vi bara lyckas möta våren och gräset på ett bra sätt. Det är inte alls enkelt vill jag lova!

Nej... Nu ska jag se till att något landar i min mage och sedan kanske man ska åka till stallet och förgylla eftermiddagen med lite pussar från världens bästa häst?! 

/Kastrullhäxan 

Ps Tack o lov att det inte är jag som ska mocka den här hagen... Ds

Denna veckan är första som jag jobbar hela min heltid (det är alltså 6 tim/dag för er som inte vet) efter min sjukskrivning. Jag har varit trött på eftermiddagarna och det var bara i torsdags som jag lyckades hålla mig vaken till kvällen.

Men trots att jag har sovit "middag" så har jag inte haft några problem att somna på kvällen. Tack o lov!

Det har i alla fall fungerat bra i veckan. Det är lite små saker som ibland faller bort för mig så det är skönt att jag och mina kollegor kommunicerar bra så inget faller i glömska!

Nog om det!

Idag har jag tränat med Jum-Jum. Först var vi helt ensamma i ridhuset, men snart kom det en annan häst och då glömde Jum-Jum bort mig en liten stund. Men han har blivit riktigt duktig ändå.

Han har inte allt och det finns massor att träna på, men vilka framsteg vi har gjort!

Idag tränade vi mkt på att länga stegen och att hitta stödet i yttertygel. Det här kanske låter skitenkelt, men sitt upp på Jum-Jum så ska ni få se!

Så fort man tar honom i munnen så tappar han ALL framåtbjudning. Han är så känslig i munnen (och det var därför som Stefan fick prova att hoppa på hackamoret förra veckan).

    Men jag klagar inte. Idag är det första gången som jag ridit i ridhuset och känt att han faktiskt galopperar av sig själv. Förut har jag fått driva, driva, driva tills jag blivit blå av andnöd! Sen kan man säkert tycka en massa om formen osv, men det struntar jag i just nu!

och framförallt: INGET BUS!  

När vi kom hem släppte jag honom direkt i hagen, och jag hann knappt få av grimman innan han la sig och rullade i snön. Vi stack åt honom några strån silage också så han stod i solen och åt och njöt!

Nu på kvällskvisten var jag där och skulle grejja med honom. De hade dock precis fått mellis när jag kom så de stod i hagen och åt. Och i samma veva kom grävskopan med grus till vindskyddet och körde fram och tillbaka i hagen. Allram blev misstänksam och travade iväg några steg men Jum-Jum tittade mest lite förbryllat och återgick sedan till sitt mellanmål igen.

När de ätit upp tog jag med Jum-Jum in och flätae hans svans och borstade bort det värsta av all torr svett i pälsen.

Vi kan inte duscha våra hästar den här årstiden så jag fick helt enkelt göra så gott jag kunde. Tack o lov att det är snö i hagen!

Jum-Jum förstod inte alls varför han var tvungen att följa med in, grävskopan var ju intressant!   Vi stod bara några meter ifrån den när han kom och hämtade mer grus ur högen. Jum-Jum hade gärna gått fram och kollat lite närmare om han fått!

Vi har också grejjat lite i stallet. Den rostfria krubban som satt i boxen som Jum-Jum ska få sitter numera i Allrams box och en ny krubba ä uppsatt i Jum-Jum nya box. Den sitter på ytterväggen, precis som jag önskade mig och där finns även en ny saltstenshållare. Jag tror att det kommer bli kanonbra.

Uppe på loftet har jag hängt upp en täckhängare så jag ska försöka fixa till lite grann där också. En täckhängare ska också upp i kallstallet är det tänkt.

  Saker införskaffade inför Mulles ankomst.

I morgon är det tävlingsdags. Jag och Jum-Jum ska starta LC1 dressyr. Det var många starter i min klass så jag sa att jag ska rida dåligt så att jag inte behöver vänta på prisutdelningen   men när jag kom hem i eftermiddags hade jag fått ett SMS från en väninna vars dotter också har fjordhäst.

Någon "halvblodstant" (kan man kanske anta?) hade tyckt att det var modigt att ställa upp och tävla med en häst vars kropp inte alls hade de rätta förutsättningarna. Så nu jä*lar!  

Sånt där är bara gamla fördomar och dumheter! Visst, min häst är gul, och ärligt talat så är han ju inte ens en häst utan en ponny! Men var vi än kommer så är det ALLTID folk som kommer fram och säger något positivt om honom. Endera att han är så fruktansvärt lugn och cool, eller att han har en väldigt trevlig utstrålning och att han är jättetrevlig att se på!

Och om jag ska dra allt till sin yttersta spets så skulle jag aldrig någonsin byta Jum-Jum mot alla halvblodshästar i hela världen. Och de som träffat mig och Jum-Jum vet precis varför!

Jag skojade i alla fall med min väninna och sa att halvblodsfolket är så rädda att vi ska vara bättre än dem så de vill psyka oss! Det vore väl pinsamt om en liten gul fick bättre poäng?

Hur som helst, så är det nog ingen med halvblod som behöver oroa sig. Jag kan inte sitta ner i traven, endera blir det "tassigt" eller så studsar jag så att ingen kommunikation mellan mig och hästen fungerar tillfredsställande. Men jag har heller inga krav på mig att vinna. Med det bagage som jag och Jum-Jum har så är jag nöjd om han genomför programmet utan trams eller bus.

Nu antar jag att det är bäst att jag går och putsar mitt träns inför morgondagen  

Önska oss lycka till i morgon, det behöver vi!  

Och alla som vill får givetvis komma och kika ;)

/Kastrullhäxan  

Idag är det ÄNTLIGEN fredag och jag har längtat efter helg egentligen hela dagen!

Just nnu sitter jag här och önskar att jag hade färg i skrivaren så att jag kunde pyssla lite mer.

Och så skriver jag en "önskelista" på saker som vi behöver införskaffa till "Mulle".

Stefan har av någon anledning börjat kalla honom "Mulle Meck" Jag har ingen aning om varför...

Men det blir kanske "Jum-Jum Skitdum" och "Mulle Meck är väck" en vacker dag! 

En del saker kommer Jum-Jum och Mulle att kunna dela på eftersom de har samma storlek (tex i täcken och ev även benskydd om det behövs någon gång) men det är lite annat smått och gott som vi behöver.

Jag har redan varit och köpt en täckhängare som vi ska sätta på väggen utanför boxen. Alltså inte på själva boxen utan på väggen ovanför mitt sadelskåp. (Det finns skaderisk med täckhängare utanför boxarna om hästarna när dem)

Jum-Jum kommer ju få flytta in i hörnboxen (tänkte göra det runt 1 april eller nåt sånt) och där ska jag skruva ner krubban och hänga in en mindre, och lägre ner på väggen. Ingen av dessa två hästar är ju några direkta jättar, och Jum-Jum kommer garanterat få problem om han ska äta ur krubban som den sitter nu.

Jag funderar också på att flytta krubban till ytterväggen istället för på boxens framsida. Det för att han ska få mer plats. Vi får se!

En vattenhink till boxen ska införskaffas. Jum-Jum slet ju sönder sin så jag har ingen extra.

Ja, lite såna där små saker är det som ska införskaffas.

Sen får vi se. Mulles ägare kommer att skicka med en hel del saker skulle jag tro (var ska jag få plats med allt???) och sedan får jag införskaffa saker allteftersom helt enkelt.

I allra värsta fall har jag ju en hel del goda vänner som ställer upp och lånar mig saker. Men i ärlighetens namn så tror jag inte att jag behöver bekymra mig det minsta!

Idag har jag i alla fall jobbat. Dessutom har jag haft en måndagsstrumpa och en fredagsstrumpa så då är det inte så konstigt att dagen blir knas.

Slutligen har jag varit till Ronja och suttit hårmodell så att hon skulle få chansen att göra sitt halvtidsprov till frisör.

Trött var jag och ganska idélös, men jag tyckte att Ronja fixade det bra. Som jag fattade så blev hon godkänd.

Bilder från helgen som var:

  Gimli   Jum-Jum      

Nej hör ni... Nu är det dags att slagga framför TVn en stund!

Trevlig helg!

/Kastrullhäxan  

Bonusbild på guldklimpen:  

KÄRLEK

Egentligen borde jag lägga mig och vila en stund så att jag orkar upp till hästen sen, men jag misstänker att det här kommer bli ett låååååångt inlägg.

Så nu får ni skrapa ihop eran tid och läsa igenom!

I lördags var vi iväg och tävlade med Jum-Jum. Det blev Stefan som fick hoppa och de började med 50cm. Jum-Jum spelade korkad och sprang inte ett dugg fortare än vad nöden krävde. Med andra ord bjöd han inte ett endaste dugg på hindren och bokstavligen sprang över dem -med en hel del nedslag som följd.

Stefan valde då omstart och lyckades få fart på hästen och tog sig igenom felfritt vilket gav en blågul rosett (är man ensam startande i sin klass så är ju inte konkurrensen mördande direkt)

I 60 cm skötte sig Jum-Jum KANONBRA och hoppade fint. Tyvärr blev han lite trött mot slutet och råkade peta ner en bom.

Därefter var det bara att åka hem och duscha, äta något som hastigast, packa ihop grejjerna och åka mot närke. Vi skulle provrida en häst!

Vi blev bjudna på god mat, trevligt prat och slutligen somnade vi i en varm säng och sov gott tillsammans med min väninnas blyertsgrå katt  

Morgonen därpå bjöd på frukost och Vasaloppet via SVTPlay innan vi gav oss iväg mot stallet och träffade Mulle.

Mulle, eller Myluck som han heter, är en 14-årig arabvalack som en kompis till mig ägar. Jag behöver inte ge några anledningar alls, men om allt går som det ska så kommer Mulle att bo hos oss ett tag framöver.

Jag har ju ridit, och tom hoppat, Mulle tidigare, men vi åkte ändå ner för att bekanta oss lite mer.

  Snygging!

Jag red först och sedan fick min sambo prova. Vi har pratat om  vem som ska ha vilken häst. Sambon tycker ju att Mulle kommer att bli som hans häst eftersom jag redan har Jum-Jum. Men sen blev han osäker när han fick höra vilka hyss Mulle kan hitta på och sa att det kanske var bäst att han ändå behöll Jum-Jum och Mulle fick bli min...

Men när vi hade ridit så tror jag ändå att Mulle kommer att trivas bäst ihop med Stefan. Mulle uppskattar säkert Stefans mjuka hand runt tygeln, och att få komma ut och galoppera för fullt (när han kommit igång ska tilläggas) och så är Stefan jätteduktig på att berömma!

Och vet ni vilket underbart väder det var???!!!

Söndag kväll var vi hemma igen, efter att han besökt min Farmor och spelat Fia med knuff hemma hos henne. Farmor sken upp som en sol när vi ville spela och hon skrattade gott när vi knuffade tillbaka varandra i boet hela tiden!

Sedan har veckan rullat på. Jag började måndagen med att göra en massa potatismos. Det blev riktigt bra och jag har fått massor av beröm!

I tisdags fyllde min sambo år och vi hade bestämt att vi skulle ha ett litet kalas här hemma.

Men han är så himla gullig så han kliver upp tidigt på morgonen och gör frukost till mig. Jag hade inte alls någon lust att kliva upp, jag var så trött! Men jag skulle ju till jobbet så efter några minuter är jag på fötterna och klär på mig.

Och när jag kommer ut i köket ser jag det finaste frukostbord jag någonsin sett!

  Levande ljus, tio röda rosor (som han hade haft gömda i garderoben över natten så att jag inte skulle se dem!) och en ask med guldringar i! Våra förlovningsringar!  

Gissa om det var en lycklig tjej som åkte till jobbet sen!

Nej hör ni... Nu måste jag lägga mig några minuter. Dagarna blir långa för mig nu för tiden!

Kram på er!

/Kastrullhäxan -numera förlovad  

Eller möjligtvis ett rockband... Det spelas i alla fall en massa musik uppifrån.

Idag har det varit en bra dag.  

Hoppas att det fortsätter såhär nu fö då kommer det bli bra.

Jag fnissar lite vid ett minne av dagen, men det säger jag nog inget mer om...

/Kastrullhäxan  

Vad är det för fel på folk? Klagar och gnäller och tycker att världen är orättvis.

Och ja, det är den. Livet är långt och hårt och orättvist. Det har jag också tyckt.

Jag har sett att det är mkt klagande på de möjligheter som man har i livet. Man tycker inte att man har tillräckligt många möjligheter, man har inte tillräckligt stora tillgångar och ALLT är någon annans fel.

Jag kan bara se till mig själv och de möjligheter jag har haft.

Jag började ida som 9-åring. Min pappa träffade då en kvinna som hade en halvblodshäst. Han var stor som ett hus åt mig, men som tur var så var han himla snäll så att jag kunde få sitta lite på honom i alla fall.

Varenda lov och många helger var jag hos pappa. Vi hade stall hemma på gården, men inga egna hästar där. Ändå hängde jag i stallet, jag mockade åt folk och packade deras höpåsar. Jag var med och fodrade hästar, gjorde utsläpp och plockade fallfrukt från trädgården om hösten som hästarna fick.

Flera gånger fick jag rida som tack för hjälpen.

Sommaren när jag var 10 lånade pappa och hans dåvarande hem en ponny åt mig.

Silver Girl hette hon och hon var tjock. Ägarinnan hade tröttnat lite på hästar och visste inte om hon verkligen ville behålla SIlver. Jag lånade henne i alla fall över sommaren och vi lärde oss massor av varann, även om jag åkte av sammanlagt tre gånger och nitade på det blåvita hindret varenda gång.

Det var en schysst ponny, men jag vet inteom hon var så vidare utbildad direkt. Nu var ju inte jag heller någon stjärnryttare, men skänkelvikningar kunde vi bara göra åt höger och när jag ville göra en framdelsvändning så gjorde hon en bakdelsvändning.

Vi köpte henne aldrig eftersom jag ändå skulle komma att växa ur henne inom ganska snar framtid. Vi skickade hem henne, betydligt smalare än när vi hämtade henne och med en sadel som hon växt ur och jag tror att hon såldes ganska snart efteråt. Om någon vet vad som hände Silver efter den sommaren (1995-96 någonting) så hör av er!

Därefter gick pappa och kvinnan isär, gården såldes och jag blev hästlös helt och hållet. Jag var nog utan häst ganska länge tror jag och jag svalde varenda bok om hästar som jag kom över. Allt från noveller till faktaböcker om foder.

Av någon halvdan slump fick jag börja rida min kusins fjordvalack. Jag hade ju ridit honom när jag var liten, alltså ridit som i "rida och bli ledd samtidigt" och då hade han ju varit schysst, men jag visste att han kunde vara riktigt envis och att det inte var alla som klarade av honom.

Men jag provade, och upptäckte ganska snart att Miller helst stannade hemma på gården.

Han var snäll att hämta ur hagen, men sen fick man se upp! Lika väl som han kunde stå snällt medan man stängde grinden efter sig, lika gärna kunde han sätta högsta fart och sticka. Jag lärde mig att inte försöka hålla emot, utan hämtade istället en hink med havre och fångade in honom.

När man skulle sitta var det inte alltid som han stod stilla, men vi övade och övade och vi var envisa som röda grisar bägge två. Sedan gick han en liten bit och väste sedan fast i marken och vägrade gå fram. Så fort man skänklade eller smackade så backade han.... (Känner ni igen det här?) Och vi har snurrat säkert miltals med varann, vi har backat kilometervis och vi har varit både trötta och uppgivna ibland. Men i slutändan var det jag som bestämde och Miller fick ge sig.

Men jag minns den gången när han vägrade kliva åt sidan så jag fick sitta av. Älgjakt var det så jag var tvungen att rida på bilvägarna och givetvis tänkte Miller inte släppa förbi några bilar. Jag fick sitta av och flytta ner honom i diket. När jag sedan skulle sitta upp så drog han som en skottspole hemåt. Och där hängde jag på sidan med en fot i stigbylen och funderade på om jag skulle klättra upp eller släppa och hoppa av.

Jag gjorde det sistnämna och såg en överförtjust Miller skutta iväg SKITNÖJD hemåt. Det var bara att börja gå. Arg som ett bi var jag, men efter att ha fått gå en bit så hittade jag pisken och önskade då bara att hästkraken skulle ta sig hem för egen maskin utan att skada sig.

Efter ytterligare en bit blev jag upplockad av jaktlaget. De hade hört Miller komma i full kareta efter vägen och min kusins pappa hade klivit ut i vägen framför hästen och Miller hade stannat. Min kusins pappa är nämligen den som gett Miller mat under många år, så att han stannade där är föga förvånande.

Jag red Miller under några år. Minns vid ett tillfälle när han mosade mitt knä mot en trädstam, och den gången när han drog min dåvarande pojkvän genom ett helt gäng av granar.

Säga vad man vill om denna envetna häst, mycket tok hade han för sig, men när det verkligen gällde så ställde han upp. När ja red vilse så bar han mig tryggt hem, och ville jag rida barbacka så var det bara att parkera honom i närmaste grästuva och ta sats och kravla sig upp på hans rygg.

Under den här tiden red jag inte för någon. Jag och Miller hittade på våra egna sätt att lösa saker och ting, och så gott som altid red jag ensam på honom i skogen.

Jag började på gymnasiet är jag red en del, och träffade då en kille vars pappa hade travhästar hemma. Miller föll tyvärr bort lite grann under de här tiden, eftersom jag hade fått längre till honom och andra saker tog min tid. Istället red jag lite grann på travhästarna (de som jag lyckades sitta på i alla fall). Det här pågick också under några år och hästarna varierade både utseendemässigt och i sinnet. Slutligen fick jag tillgång till ridhus, men jag red fortfarande inte för någon intruktör. En av de här travhästarna ville inte heller gå hemifrån en dag, så jag provade knepen jag lärt mig av Miller och detfungerade. Sedan den dagen hade jag inga problem att få henne hemifrån. Guuud vad jag saknar de här hästarna!

Samtidigt som jag njöt av tillvaron att få sköta och hantera dessa underbara varelser så kände jag att det enda jag fungerade som var någon skogsmulle, jag skulle aldrig bli något. Jag såg hur andra red för instruktörer, att de åkte och tävlade och priserna de kom hem med. Jag ville också, i alla fall prova. Men inte ens de små pay & jump som anordnades i ridhuset kunde jag vara med på...

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag ägde ETT par ridbyxor, när de var smutsiga red jag i strechjeans. Jag fick senare två par ridbyxor av min syster och det var välkomna presenter må ni tro. Min hjälm hade flera år på nacken och började verkligen bli trång och shortchapsen var slitna.

Den utrustning jag hade var sånt jag samlat ihop, sånt som andra inte längre ville ha och som skulle slängas annars.

Men det var också den här tiden som jag började få någon krona över här och där, så jag lyckades införskaffa mig några borstar och något enstaka hästtäcke på reor och sånt.

När den här tiden sedan var slut av olika anledningar så hade jag samlat på mig ett litet förråd av saker som hamnade i källaren.

Jag saknade hästarna så och när jag efter en tid fick ett erbjudande om att börja rida en fjording så var jag nyfiken, men tveksam. Jag kom ihåg den envisa Miller -han måste ha bestått av 1/4 åsna eller nåt. Skulle jag rida en till sån?

Men jag provade... Det här var hösten 2006  och som många av er kanske vet så var Jum-Jum en busig 6-åring. Livet var en fest, och om jag ville vara med så fick jag festa på hans villkor. Men han var aldrig elak, utan bara full av tokigheter och äventyr. Att jag inte ramlade av oftare är en gåta!

På Jum-Jum försökte jag börja rida lite lektioner, jag drig med mig kompisar ut och vi grejjade på gärdet. Ibland gick det bra, ibland mindre bra...

Jag hade lagt mig till med en massa fula ovanor, och la till ännu fler...

När jag sedan flyttade till Gävle 2008 kom en vändning för mig. Jagf ick tag i en äldre arabvalack. Han var nog inte världens vackraste, men han var snäll och väldigt välutbildad! Dessutom hade han en ägare som var ööpnehjärtad och lät mig hantera honom som min egen (det hade jag ju gjort med Jum-Jum också). Och jag red några lektioner, men det var svårt!

2009 hämtade jag ju hit Jum-Jum och kämpade på med honom -utan instruktör fram till hösten.

Då var han väldigt övergödd och hade inga större planer på att samarbeta några längre stunder.  

Sommaren 2010 köpte jag Jum-Jum och han är en helt annan häst. Alla ni som följt oss vet ju hur det har varit och var vi är idag!

Det jag vill ha sagt med det här är att vissa har det mer förspänt än andra. Det är orättvist, men det får man tyvärr leva med. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa. Och man ska komma ihåg att varje framsteg man gör är ett eget framsteg!

Mina föräldrar hade inte råd att låta mig gå på ridskola, inte köpa mig någon egen häst eller ens köra mig fram och tillbaka jämt. Ibland släppte mamma av mig och cykeln på vägen till stallet. Då fick jag cykla sista halvmilen.

Och när jag hade Jum-Jum så cyklade jag nästan jämt. Det var tufft och jag slet som ett djur, men var är jag då idag?

Det är först sista 1,5-2 åren som jag haft möjlighet att träna regelbundet och som jag haft möjlighet att åka ut och prova att tävla. Då ville min häst från början inte bli lastad, så även det har jag kämpat med.

Jag skaffade min första egna häst när jag var 25 år, för att jag först då fick möjlighet och kände att jag var mogen för det.

Vad framiden har med sig för mig, det vet jag inte, men tillsammans med hästarna är det så mkt lättare att känna sig komplett.

Klaga inte utan försök se till det ni har!

Hade jag inte haft den envis Miller i mina tonår så hade jag kanske inte klarat av Jum-Jum som nog är lika envis. Och i så fal hade jag ju gått miste om en väldigt trevlig kompis och aldrig blivit vän med den otroligt charmiga kille som han faktiskt är.  

/Kastrullhäxan  

I förmiddags pratade Stefan om en artikel i tidningen. Ardennerhästen Paroll utför arbete i Sandvikens kommun.   

Här är artikeln: http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.2794647-forsta-hasten-pa-kommunens-lonelista

Därefter somnade jag och drömde att Paroll blev rädd för en älg och skenade ut på en is, hamnade på ett isflak och flöt iväg och ramlade slutligen i. Hur det slutade vet jag inte riktigt, men jag vet att de letade efter hästen (och släden han hade på sig) i det kalla vattnet.

Det är såna här drömmar som inte ger mig ro på nätterna, och uppenbarligen inte dagtid heller.  

Idag har vi varit och tränat med Jum-Jum. Hoppning blev det och jag valde ljusblå utrustning. Är det något som han är söt i så är det ljusblått!

Men såhär i efterhand borde jag verkligen ha tjatar mer på Stefan, han skulle ha tagit den här träningen.

Jum-Jum startade det hela med att gå och smågnägga åt Gimli som var i ridhuset, och när Nova och Allram sedan också kom så blev han såklart jättelycklig. Därefter blev vi plötlsigt 8 st som skulle rida på samma sida i olika gångarter och riktningar. Jag kände att det var lite mer än vad mina nerver klarade av.

Träningen började bra, men sedan började han stanna och jag tappade självförtroendet helt. Tillslut satt jag av och gick omkring med honom intill mig en stund. Han stoppade sitt stora huvud i min famn och myste med mig en stund. Allt är ju inte hans fel, även om jag tycker att han kunde vara schysst och försöka ibland i alla fall. Just nu kör han med varianten: "Om du inte rider och verkligen håller mig framme -då gör jag något annat!"

Jag tror knappast att han har ont, för om jag får till alla känslor och vågar rida honom framåt -då hoppar han som en liten gud!

    Men jag har bestämt mig nu. Jag ska inte hoppa något mer. Visst kan jag ta ett eller annat skutt hemma på banan, men jag tänker inte hoppa Jum-Jum som förberedelse inför tävling något mer. Det får ligga på Stefans axlar och intresse istället.

Själv vill jag satsa på något annat. Helst vill jag ju satsa helhjärtat på western, men det blir nog mer åt dressyrhållet skulle jag tro.

Framtiden får utvisa helt enkelt.

Nu ska jag maila tävlingsarrangörerna som vi ska till i helgen, och höra om det går att göra ett ryttarbyte i ena klassen.

/Kastrullhäxan  

Jag hade egentligen tänkt foderblogga idag, men jag orkar faktiskt inte.

I natt har jag drömt en massa konstiga och obehagliga drömmar och vaknat stup i ett. Usch!

Nej, idag är ingen höjdardag. Jag hoppas att ni andra förstår och respekterar det!

/Kastrullhäxan