När jag åkt hem hade jag så många ord i mitt huvud, ord som kommit rakt från hjärtat och som så bra skulle beskriva allt jag känner och tänker.

Men nu är det borta... Jag minns ingenting!

Tusan också!

I går kände jag mig så stark. Efter att ha varit hos doktorn och fått positiva besked så kände jag mig så hel, så glad och så lycklig. Jag kände att jag kunde koncentrera mig på det positiva och ljusa här i livet...

Men säg den lycka som varar. Så värdelöst!

Omedelbart blir jag satt på plats.

Egentligen borde jag berätta om kvällen igår, när vi åkte med jobbet till Uppsala och åt julbord. Själva maten var ingen höjdare. Torrt och tråkigt, mkt var faktiskt bränt. Men vi bowlade efteråt och det var himla trevligt att umgås, även om jag åkte på storstryk i bowlingen.

Jag och en kollega gick omkring i Uppsala och fick nästan ingenting gjort, haha! Till slut hittade vi en frisörsalong som kunde fixa kollegans hår i alla fall. Det blev riktigt snyggt.  

Dagen idag har varit desto mer värdelös. Eller det är helt fel ord, för det har den inte alls det, den har i själva verket varit bra och utvecklande för mig, men det har inneburit att det varit jobbigt för mig.

Jag mår mycket bättre än vad jag har gjort på mkt länge, men samtidigt har jag sjunkit ner i en svacka nu. Och fy vad det är tufft!

Jag vill så mkt men jag kan inte.Eller jag kan en massa saker, men jag kan inte just nu.

Varför är det så bråttom? frågar min beteendevetare mig. Och jag vet inte. Jag har faktiskt inte en aning. Jag försöker hänga med i det tempot som alla andra springer, men jag orkar inte.

Jag vill vara alla till lags, göra alla nöjda. Jag vrider och vänder mig ut och in, försöker lyssna på instruktioner men får sedan andra. Vilket ben ska jag stå på?

Och när något blir fel så tar jag på mig skulden, kanske inte utåt, men inombords.

För bara några månader sedan när det blev så här så kände jag att mitt liv var över. Det fanns inget mer att försöka med, jag var värdelös och det spelade ingen roll hur jag försökte. Det saknade ändå mening.

Fokusera på beteendet och be om att få ta det senare. Ta några djupa andetag och fortsätt sedan med uppgiften du påbörjat.

/Kastrullhäxan  

Hihi, vi glömde visst reflexen i svansen över natten   

Min lilla skogshäst    

STORA istappar   Vinterlandskap   Gamla bilrutan som nu är ersatt med en ny. Tack och lov, jag stod knappt ut sista dagarna!

Vilken helg hör ni!

I går förmiddag ringde min stallkamrat och frågade om jag vill träna med hennes häst. Självklart! Så jag övertalade sambon att följa med och det gjorde han på villkoret att han fick ta Jum-Jum.

Det tyckte jag var helt OK eftersom det var hoppning på schemat.

Väl framme skrämde jag och min lånade lilla häst alla andra hästar med våra barfotaskor, så de fick jag sitta av och ta väck och träna utan Tur att jag vet att det funkar!

Därefter fick jag vet att min kompis trillat av tidigare och gjort illa foten riktigt ordentligt. Nu har jag fått mer information, men jag vet inte hur mkt hon vill att jag ska lägga ut såhär öppet.

Du vet vem du är och du vet att vi tänker på er!  

Hoppträningen gick i alla fall superbra. Jag kände mig hemskt nöjd och njöt av att sitta på en häst som verkligen var framåt och gillade hoppningen. Trots att han är fjording precis som Jum-Jum så är de väldigt olika att rida!

Sambon fick sitta av två gånger. Första gången hoppade Jum-Jum hinder nr 1, men nitade på nr 2, så Stefan åkte fram över huvudet på Jum-Jum, fick tag i bommen på hindret med händerna och slog en handvolt över hindret. Jag såg det inte själv, men det ska ha sett ganska läckert ut. Andra gången stannade Jum-Jum på samma hinder igen (detta pga att han inte är tillräckligt framme och hoppar av för nära på första hindret och då blir det helt fel när han kommer på nästa) och Stefan landade då på Jum-Jums hals och valde att sitta av. Båda gångerna landade han på fötterna -välbehållen och glad.

Vi lastade, åkte hem och gav hästarna mat. Jag lovade då mina stallkamrater att ta in deras hästar till natten. Jag hade ändå inget för mig så jag kunde ta mig de extra minutrarna. De tyckte också att det var bra, så slapp deras hästar komma in så tidigt.

När vi sedan kom på kvällen så högg jag Divas grimma och gick ut. Jag såg ju att hon stod och ville in. Men när jag kom närmare så ser jag att Divas hagkamrat står i hagen intill... Dit ska hon inte kunna komma. Så jag fick ta med henne in (vilket gjorde Diva hemskt upprörd) och sedan hämta Diva. Jag hittade i alla fall inga skador på de  hästarna som jag höll på med, men vi hittade ett nedrivet staket. Att inte Diva följt efter har varit ett under!

När alla hästar är inne så ska jag fixa fram lite hinkar som vi ska använda att frysa fast stolp i. (Ett tips om ni måste akutfixa något mitt i vintern. Fyll hinkar med vatten och ställ en stolp mitt i och låt frysa över natten, observera att detta är högst provisoriskt!) Jag går i alla fall upp på höloftet/höskullen. Trappan dit är inte snäll, den är smal och brant och jag går med största försiktighet. Jag vet att andra har fallit i den och golvet nedanför är hårt och kallt.

Jag hittar hinken med en gång och ska gå ner. Tyvärr har jag fått snö under sulan på skon och halkar redan på första trappsteget. Jag ramlar baklängen (TACK O LOV!) och åker på rumpan hela vägen ner!

Stallägaren som stod i varmstället hörde bara hur det dundrade till och sedan blev det tvärtyst. Han trodde att jag ramlat ner och slagit ihjäl mig.

Behöver jag beskriva var jag hade ont när jag vaknade i morse???

Vänster skinka skulle någon bara våra ta i, då smäller det! Men jag har haft tur för jag har klarat svanskotan och inte brutit något. Jag är lite bläslagen på höger armbåge och har riktigt ont i en muskel i vänster arm (antagligen försökte jag hålla i mig i trappräcket)

Men jag kom i alla fall upp i sadeln idag. Så Tilde 7 år har fått åka pulka bakom Jum-Jum idag. Det resulterade i en vurpa för Tilde men annars gick det jättebra!

Nej, nu ska jag krypa ner och lägga mig o sova. I morgon ska bilen lämnas för byte av vindruta så jag ska åka tåg i morgon bitti. Hoppas att det inte är förseningar bara!

Ha det fint allihopa!

/Kastrullhäxan  

Hissar och Dissar verkar ju vara på bloggtoppen nu. Och jag gör väl ett undantag och härmar alla andra (jag brukar inte riktigt gilla att göra det annars)

Och givetvis blir det Hissar och Dissar inom hästvärlden.

Fast om ni vill så kan jag hissa och dissa ugnarna på jobbet i tur och ordning någon gång...  

Min första Hiss går till: *trumvirvel*

    SÄKERHETSSTIGBYGLAR! (på den övre bilden är det Kwick-out)

Det finns flera olika sorter av säkerhetsstigbyglar och alla är de omdiskuterade.

Själv använder jag ett par Kwick-out (på hoppsadeln) och de med gummisnodd på dressyrsadeln.

Jag vet att många inte tycker om de med gummisnodd då de kan ge vika (jag har sett det själv) och att man kan fastna med tex skosnöret i.

Själv avskyr jag stigbyglarna med båge/böj på. Dels har jag själv fastnat i dem och dels får jag grymt ont i fotterna. De är inte ens stabila tycker jag.

Kwick-out kan börja gnissla (behöver då smörjas) och behöver givetvis ses över emellanåt så att de löser ut lätt vid en ofrivillig avsittning.

Jag pratade med en kvinna från Agria och hon berättade att det finns två bra sätt att skydda sig mot allvarligare ridolyckor.

1. Ha tampen på stigläderkrampan nedfälld så att stiglädret kan lossna från sadeln.

2. Använd säkerhetsstigbygel.

Nästa hiss går tilll:

REFLEXER!

Man kan aldrig få för mkt reflexer och man kan aldrig synas för mkt. Så överös er med reflexer, ju fler desta bättre. En pannlampa är också bra att ha, men tänk på att inte lysa rakt in i mötande bilar för då kan ni blända dem!

Jag själv använder en benreflex (modell mjukare) runt svansroten på Jum-Jum.Det är en jättebra reflex bakåt! 

     Reflexer finns i många utföranden och prisklasser och de kan sättas nästan var som helst! Det är bara fantasin (och hästens tålamod) som sätter gränser!

Bett med fasta ringar får också en HISS av mig. De ligger lite mer stilla i munnen på hästen och skaver inte så lätt i mungipan som rörliga ringar.

Jum-Jum trivs bäst på rakt bett med svag böjning och på tvådelat bett.

Folk säger att tredelade bett ska vara så himla bra, en i själva verket måste man fråga sin häst vad den tycker. Jum-Jum går knappt att styra på tredelat. Dessutom ska man se till att få en kort mittdel så att inte "skarven" mellan delarna kan skava någonstns inne i munnen.

För övrigt vänder jag mitt bett ibland. Eftersom tvådelade bett aldrig har lika långa delar så kan det vara bra att sätta höger sida på vänster eller tvärtom. Dock får man aldrig vända bettet fel.

Diskhandskar!

Skaffa ett par såna här och ha i stallet. Jag använder mina när jag badar min häst eller när jag ska rengöra skitiga hovar på hösten. De är också jättebra att använda om man tex ska tjära hovar

(fast då kan det vara bra att ha ett par speciellt för det)

Om man inte har så stora händer så kan man ha ett par "magiska" vantar under dessa. Blir man blöt om händerna så fryser man snart, men med ett par diskhandskar så håller man vätan ute.

    Och sista hissen går till två av mina täcken.

Det övre är ett tunnare vintertäcke. Weaterbetha Landa tror jag det stavas och heter. Det har halvhals, superbra passform till min grovhalsade och storbogade ponny, håller vätan ute och verkar tåla en hel del.

Det har små reflexdetaljer (fast jag hade gärna sett fler, tex baktill på svansskyddet) och så har det ett helt enormt svansskydd. SÅ regnar det en dag så kan man helt enkelt ställa sig bakom hästen, fälla ut svansskyddet och därmed slippa bli blöt av regn!  

Absolut sist ska jag slänga in en stor fet diss!  

Skydd som ALDRIG passar. Det gäller både transportskydd och vanliga skydd.

Är de tillräckligt stora så att de når runt min ponnys gula, grova ben så är de för långa. Är de tillräckligt korta för att inte hamna någonstans vid hakan på honom, ja, då når de inte runt så man kan inte knäppa!

Så få kan väl inte vi med större typen av ponnier vara?!

Nu ska jag vila en kvart, det behöver jag efter den här långa dagen!

See you!

/Kastrullhäxan

Vad har jag gjort idag då som är värt att blogga om?

Typ inte ett dugg.

Det enda vettiga är att jag motionerat min häst i snön i nästan 2 timmar. Det var helt underbart väder, fantastiskt underlag och trevligt sällskap så det är klart att man passar på då.

Har åter igen släpat fram min bomlösa sadel och rider i den. Det är underbart såhär i kalla årstiden, jag har ju ett fårskinn att sitta på  

Men jag måste visa vad jag fick av en stallkamrat för några veckor sen. Jag förevigade den efter att jag vägt den. Över 600g vägde den, och det tog Jum-Jum en kvart att äta upp den typ.

Annars har jag bara lite bilder från Farfars begravning. Min kamera har ju försvunnit så jag fick försöka med mobilen och då blev det inte så bra bilder tyvärr.

Bagravningen var lika fin som Farfar var.

Pappa med ett av sina barnbarn.

Jag mår i alla fall bättre för tillfället. Jag är inte lika trött och hängig längre (fast i fredags ramlade jag i säng direkt efter hemkomsten och sov i ca 2 timmar. Sambon fick kämpa för att få liv i mig igen) men jag känner mig inte heller så motiverad och glad som jag brukade göra.

Och nu kommer vi snart till den högtid som är väldigt känslig för mig. Jul.

Visst, jag gillar att pynta mitt hem, göra det fint och mysa under en filt i soffan med en massa ljus tända.

Men allt trams och stress runt jul hatar jag.

Det ska handlas julklappar (och visst, det kan jag gå med på) men det ska bara vara dyra exklusiva saker som en vanlig död inte har råd med. Tusen människor far runr i affärerna och trängs och letar leksaker till barnen, nya vantar till mormor och nyaste spelet till PS3 till brorsan. Usch, jag mår nästan illa!

Och anledningen är att jag tänker på alla de som är ensamma, utan att ha valt det själv. Ensamstående mammor/pappor, ofrivilliga singlar och så vidare.

Överallt sitter folk i sina stugor och äter julskinka och öppnar julklappar (eller pinas över att få umgås med sin fjantiga släkt i år igen, det är väl olika för alla antar jag) och i dörren intill kan det sitta någon som är ensam!

Förra året råkade jag på en av alla dessa ensamma personer. Det var en kollega till mig. Och direkt när jag fick veta det så öppnade jag min dörr och bjöd in henne.

Det var många tyckte att jag var fin som gjorde så, men i själva verket gjorde jag bara det jag skulle vilja att någon annan skulle göra för mig om jag hamnade i den situationen. Det kändes liksom så självklart för mig att göra som jag gjorde.

Nu ska jag inte gräva ner mig för långt.

Ha det fint allihop!

/Kastrullhäxan  

Nästan varenda natt drömmer jag numera. Det är inte alltid jag lyckas komma ihåg allt jag drömmer, men ofta vaknar jag och minns i alla fall till en början (sedan brukar mitt liv börja rulla på och då glömmer jag bort drömmen)

Natten till igår drömde jag i alla fall att jag var ute och körde bil. Det var efter en lite större väg, men inte lika stor som E4an. Mer som en riksväg.

Helt plötsligt dyker det upp ett tåg som åker tvärs över vägen.

Det är mörkt och jag blir upprörd. Det fanns inga bommar eller något, utan plötsligt var det bara ett tåg där. Jag fick bromsa hårt och så tutade jag, varpå tåget saktade ner istället.  

Och jag vet att jag kände att jag inte ville göra det värre, jag ville hindra mig själv från att tuta igen, men mitt "dröm-jag" kämpar emot och lyckas tuta. Och då stannar tåget. Mitt på vägen, bara sådär. Tvärnit!

 Sedan vaknade jag så jag ve tnite hur det slutade.

I natt har jag drömt om att en tjej fick jobb via kontakter (jag hade sett lyxfällan igår och där hände precis det här scenariot) men så hade hon blivit sjuk och hennes arbetsgivare krävde ett sjukintyg från första dagen.

Vi skulle då åka till arbetsgivaren, jag vet inte alls varför jag var med, men det blev i alla fall prat om vem som skulle stå för kostnaden för intyget och VIPS! så satt jag i något slags förhör med någon av Arbetsgivarens anställda. Det skulle nog vara någon typ av terapeut.

Hon var ganska stor och hade en röd mönstrad sjalett över håret.

Hon frågade mig en massa saker, bl.a om jag hade barn och var jag bodde. Och enligt pappret hon hade framför sig (som jag tydligen fått fylla i tidigare, men det minns jag inte) så bodde jag plötsligt i Tallen igen...

Därefter ringde min väckarklocka så ja blev avbruten. Me jag vet att jag upplevde det som väldigt jobbigt att någon helt utomstående skulle rota i och fråga en massa privata saker.

Jag svarade i alla fall ärligt till henne.

För övrigt kan jag berätta att det kommer bli en omorganisation på jobbet.

Detta innebär ett helt ändrat schema för mig mot vad jag har haft tidigare, men jag tror att det kommer att fungera bra.

Ha en fin dag allihop.

/Kastrullhäxan  

Ja, det kan man ju undra...

Kanske är det för att det inte finns några tårar kvar? Kanske är det för att medicinen gör mig känslomässigt avtrubbad och död inombords?

Eller är det så att det är lyckopiller jag käkar? De ger väl ett lyckorus som varar i flera veckor? Och så känner man varken sorg eller lidande under tiden?

Mn tar väl ett lyckopiller och sen är allt frid och fröjd igen?

Ärligt talat så känns det som jag har gått in i en återvändsgränd igen. Jag har inte grävt ner mig lika djupt som sist, men det är ändå tungt.

Det finns en person som jag nästan vill öfila, eller vrida om näsan på. Den här personen gör mig illa inombords. Små kommentarer, gliringar och sättet att leka läkare på hobbynivå gör mig illamående.

Den här personen kommer jag nu att stänga mig inför. Jag har inte längre något att dela med mig av och jag har ingen anledning att ta en massa skit.

Jag förstår att ni tycker att jag låter stark nu, men det är jag faktiskt inte.

Jag känner mig så trött och utmattad. Helst vill jag bara krypa ner under täcket och somna. Jag skulle kunna sova ett helt dygn, men istället väntar ett pass med ganska mkt övertid i morgon. (Förra gången det var samma upplägg så var jag på jobbet i ungefär 10,5 timmar)

Varför verkar folk tro att jag är någon sorts evighetsmaskin?

Jag klarar inte att kliva upp långt innan ljuset stiger på morgonen, jobba en massa timmar och sedan komma hem sent.

De allra flesta har i alla fall förstått att jag behöver Jum-Jum, och min sambo.

Jag orkar inte förklara längre.

Till alla er som vägrar förstå: Det är egentligen er det är synd om!

/Kastrullhäxan   -som är tacksam över att det snart är helg igen.

Jag orkar inte ens berätta om den trista måndagen jag har upplevt idag. Jag längtade inte annat än bort...

Men jag har varit hos beteendevetaren, och det antar jag att många vill veta något om.

Jag fick börja med att fylla i ett papper med olika frågor, det var allmänna saker som hur jag mådde just nu och hur jag skulle beskriva mitt mående. På en del ställen ville jag nåstan sätta krysset mitt emellan två olika alternativ, men jag tog mig tid och funderade lite och kände efter.

Sedan pratade vi. Jag fick berätta mycket själv, men han frågade också en del.

Tydligen försöker vi hitta en lösning på det här, och meningen är visst att jag ska finna svar på många frågor.

Jag sa att ja vill ha lugn och ro inne i mitt huvud, men jag vet inte hur jag ska få det. Jag berättade att jag börjat "skala av" saker som jag kände var onödiga eller som tar för mkt energi. Jag har ju bl.a avanmält mig från Arbetsförmedlingen.

Tydligen har jag tagit många rätta beslut den sista tiden. Jag har valt att lägga energin på MIG, att orka lite till, men utan att bita ihop och lida för det.

Jag berättade också hur jag har blivit bemött av omvärlden, och det är ju ganska blandat. Tack och lov så är det övervägande gott, för det som inte är snällt gör verkligen ont inombords.

Har jag berättat att en person sagt till mig att jag själv valt att ligga platt istället för att försöka resa mig ur eländet? Den personen sa att jag själv inte gjorde tillräckligt för att bli "frisk" och att jag inte kämpr utan bara flyter omkring med näsan precis ovanför vattenytan och är nöjd med det.

Det gör så ont att få höra sånt, jag blir så sårad och ledsen. Varje morgon är en kamp för mig, vissa mornar är lättare än andra men det är tufft, och det är inte så att jag sträcker på mig och tänker "Det här ska bli en riktigt skitdag!"

Ångesten inom mig växer. Det är obehagligt. Jag känner allt oftare hur jag får ta några djupare andetag och hålla mig i någon bänk för att orka lite till...

Det positiva är att jag numera kan önska mig bort, någon annanstans, men jag planerar inte olika sätt för att ta mitt liv längre.

Och bara för att jag känner så, så är det inte tillåtet att klampa fram och säga elaka saker.

Jag försöker rensa och rensa inombords och nu till kvällen är jag så trött.

/Kastrullhäxan  

PS jag var och rättade mitt prov idag och fick med mig mitt Gröna Kort hem. SÅ nu är det bara att träna och sikta på hur högt vi vill nå... DS

Tror aldrig att jag känt mig så rastlös över en helg tidigare.

Dessutom känner jag mig grymt delad. Sambon ska åka bort och jag vill umgås med honom så länge som möjligt, men jag har ändå en häst att ta hand om. Helst av allt vill jag ligga nerbäddad på soffan framför TVn för jag fryser.

Vi har + 16 grader här hemma. Ljuvligt värre!

I morgon är det möte med beteendevetaren. Det ska bli riktigt intressant tycker jag.

Nu ska jag vandra vidare för tillfället...