Jaha... Dags att uppdatera igen.

Jag lever fortfarande och i ungefär två veckor har mitt liv känts riktigt bra. Förra veckan flöt som en dans, jag kände att jag hade koll och kontroll och det fungerade riktigt bra.

I lördags var vi på P&J i Västanå och eftersom banan frusit fick vi vara i ridhuset så det blev trångt men allt gick bra. Jag och Jum-Jum hoppade 50 och 60 cem och om man bortser från hur trög Jum-Jum var så gick det jättebra. Han gjorde inga som helst dumheter och hoppade snällt alla hinder. Så i 50cm-klassen blev vi faktiskt vinnare och fick en blågul rosett. I 60 cm fick vi en rivning på sista hindret. Lite förargligt, men jag får ta på mig det. Jag borde ha "tryckt till" honom lite innan så att han tog i lite extra. Men nu är det som det är och jag är jättenöjd ändå.

I söndags gjorde vi i princip ingenting, kl 15 somnade jag ändå och sov i ungefär en timma innan min stackars sambo fick liv i mig och fick med mig till stallet. Sedan somnade jag vid 20-tiden igen tror jag.

Så, som ni förstår, jag är fortfarande väldigt trött. Fast jag känner mig piggare under min vakna tid i alla fall.

Igår var det hoppträning med Jum-Jum igen. Först skötte han sig jättebra och vi kunde galoppera runt på spåret tillsammans med de andra utan problem (han brukar ju busa så annars) men när vi skulle börja hoppa så kunde han inte hålla sig i skinnet längre. När Allram kom galopperandes förbi så slog Jum-Jum på en bakutspark som fick mig att lyfta ur sadeln och nästan tappa stigbyglarna.

Jag slog givetvis i handen i något. Jag vet inte om det var hans manke eller sadeln eller nåt, men jag stukade i alla fall mitt lillfinger. Tack för den!

Sedan hoppade han jättebra en stund, han är riktigt duktig.

Men sen så höjde vi något och då var det tvärstopp, han tänkte inte ta ett språng till. Och han nitade så att jag hade svårt att hänga med ibland.

Tillsist hoppade han i alla fall, med mig som en hängande vante i sadeln. Tyglarna blev för långa och jag var inte alls i balans. Att jag satt kvar var nog bara tur för det var blande det läskigaste jag varit med om. Eferåt stannade jag bra och satt av, jag hade inga planer på att rida något mer alls, inte i hela mitt liv typ.

Och sen grät jag. Dumma häst! Varför gör han sådär? Vi skulle avsluta och det var ingen konstig höjd. Visst är det lite problematiskt att hoppa kombinationer, men han försökte ju inte ens med första hindret.

Det slutade i alla fall med att jag blev omkramad och fick låna Allram istället. Och han hoppar i alla fall. Fast jag har aldrig hoppat honom så vi hade lite kommunikationsproblem i kombinationen, men det gick bra ändå tycker jag.

Tack för att ni var så fina och ställde upp allihop.

Jag älskar mig häst av hela mitt hjärta, men jag hatar när han tycker att det är ok att bralla runt och bete sig som en idiot.

Idag ska Jum-Jum i alla fall få nya skor, och jag ska försöka kurera mitt stackars finger.

Igår var jag också och lämnade fler blodprov, bla för att kolla mitt socker. Det skulle ju inte förvåna mitt ett dugg om jag åkt på diabetes eller nåt. Det vore så typiskt just nu!

Nåja, vi får vänta och se. Jag klarade mig i alla fall från blåmärke den här gången.

/Kastrullhäxan  

Nu är det ett tag sen som jag bloggade igen. Jag har helt enkelt inte orkat riktigt.

Det går fortfarande lite upp och ner och det svänger till ganska ordentligt ibland, men jag försöker hålla mig på fötter.

Jag kan ju ta allt det jobbiga först:

Jag är bättre, men jag är inte bra. På vissa delar är jag nog kanske tom något sämre, men det behöver vi inte gå in närmare på.

Jag har hur som helst fått ändrade arbetstider så nu ska jag enbart gå fömiddagsskift ett tag framöver. Detta för att jag ska känna mig lite varmare i kläderna och kunna finna en uppgift.

Jag vet att det låter konstigt att jag inte kan finna en uppgift under eftermiddagspassen, men jag vet faktiskt inte om jag vill sitta och förklara det i min blogg. Jag vill inte heller försvara mig själv eller det jag känner. Så här är det just nu och ja, det bara är så här.

Har i alla fall haft kontakt med min läkare i dag. Jag har lite svårt att förstå vad hon säger ibland eftersom hon bryter på något utrikiskt språk, men hon verkar i alla fall vettig. Vi har pratat lite om hur jag mår, hur saker har förändrats för mig och hur min situation ser ut just nu. Och vi beslutade att höja min medicin ytterligare. Dessutom fick jag åka förbi hälsocentralen på vägen hem och lämna ett blodprov för att de vill kontrollera min sköldkörtel.

Här kan ni läsa mer om sköldkörteln, vad den gör och vilka symptom man kan få om den inte fungerar som den ska.

http://www.elisabet.org/dokument/skoldkorteln.htm

Jag blev i alla fall stucken i armen. Jag hatar det ju, men är inte alls så rädd som jag har varit. Mina blodkärl är ju inte obefintliga, men de ligger inte direkt på ytan och väntar på att bli stuckna i. Sköterskan kämde i alla fall lite och hittade ett blodkärl i vänsterarmen (det är det blodkärl de brukar hitta på och som de vågar sticka i, i högerarmen är det något svårare att hitta ett vettigt blodkärl). Jag tittade bort, hon frågade om jag var stickrädd och jag erkände ju. Så hon berättade att hon skulle sticka (jag känner hur det sticker till) och så säger hon "Och det blev ju ingen gladare av..." BLÄ!!! Det kom inget blod!   Så kände jag att hon "grävde runt" (överdrivet uttryckt) i armen på mig och så säger hon "JO då! Nu kommer det!"

Jag hade kunnat dött där jag satt. Det var länge sedan ett blodprov gjorde så ont. Nu vet jag ju att jag är extra känslig, men BLÄÄÄ!!!

Så nu hoppas vi att jag slipper fler prover.   Kolla in jätteplåstret! Jag kommer säkert få ett skapligt blåmärke också. Det är så typiskt mig.

Nu kan vi prata om det lite bättre i mitt liv:

Jum-Jum går jättebra. Vi har hopptränat en del och bara man talar om för honom att han ska anstränga sig så är han verkligen jätteduktig och det är så roligt att rida honom. Lika med dressyren. Sambon tränade dressyr förra veckan och de har provat lite öppna. Det är inte klockrent, men en rikigt bra början.  

Igår morse hade han passat på att rymma ur hagen också. De skulle flyttas till hagen på andra sidan vägen och så togs Allram ut först. Misstaget var att enbart lägga på den övre grinden. Jum-Jum körde bara ner huvudet och så gick han under grinden. Han behövde inte böja benen eller nåt, bara gå rakt fram. Lille skrutt då! Hur envis och tokig han än är så älskar jag den lilla gulingen!

Han har dessutom blivit riktigt duktig på att stanna i boxen. Vi har övat massor att han ska ha hovarna innanför tröskeln och för det mesta är det inga bekymmer (framförallt inte om det finns mat därinne) men de gånger som han envist sätter ut en hov stup i ett så stänger jag faktiskt in honom.

Det gillar han inte. Boxdörren är ganska hög och han har svårt att se ut. Mycket bättre med öppen dörr då så han kan stå och hänga ut och kika lite.

Så... Nu ska jag gå o försöka vila lite så att jag orkar med gulingen ikväll. Ha det fint hör ni!

/Kastrullhäxan  

Efter regn kommer solsken sägs det, och det får jag verkligen hoppas!

Jag borde egentligen försöka få tag i min läkare eftersom det behövs göras en uppföljning av medicinen, dock är det typ bara en månad kvar innan hälsocentralen här stängs och ersätts av privat sjukvård istället.

Här kan ni läsa lite mer om det:

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2272671-landstinget-lamnar-bomhus-halsocentral

Själv har jag ingen aning om vad det innebär för min del.

Så där, nu har jag i alla fall ringt. På hälsocentralen var alla tder upptagna idag, men de ska ringa mig i morgon bitti. Stort tack till Sjukvårdsupplysningen som hjälpte mig och som lyssnade.

Jag vaknade i morse och kände att dagen nog skulle bli skaplig, och efter någon timmes jobbande kändes det helt ok och jag tom gick omkring och log.

Men sen rasade allt. Jag har ju noll i närminne, framförallt vid stress eller om jag blir avbruten. Och ja, jag behöver inte gå in på några detaljer, men saker blev fel och jag kände att jag tappade kontrollen och därmed blev det lite för mkt för mig.

(Nu vet jag i efterhand att allt blev rätt, minnet återvände och jag visste därmed att jag hade fyllt upp den där sista katinen. 4,8 liter var det i den)

Jag tror att det är riktigt att förstå hur jag känner mig om man inte mått såhär själv.

Jag kan ärligt talat säga att jag drar mig mer och mer undan från allt (utom min kära häst och jag försöker hålla mig stadigt intill min sambo även om han inte kan göra så mkt för mig) eftersom jag upplever att ingen förstår.

Jag har inte valt att må såhär. Hade det varit så enkelt så hade jag redan valt om, men nu styr jag inte mina känslor och mitt mående med ren vilja.

Känslorna förändras blixsnabbt och många gånger står jag ut, jag biter ihop och försöker lite till, men när jag ställs inför en situation som jag inte kan förändra, eller när jag ber om hjälp och ingen hör -då orkar jag inte längre.

Det har sagts så mkt saker sista tiden. En del har jag hört och det ni sagt bakom min rygg kan ni behålla för er själva.

Det har hänt att människor i min omgivning har sagt åt mig att rycka upp mig och komma igen som om inget hänt, jag har hört att jag borde skaffa barn, att jag borde vara skitlycklig för allt det fina som jag har i mitt liv (tror ni inte att jag är det?!?!?! Tror ni verkligen inte att jag uppskattar och älskar min sambo, min häst och den lilla ljusglutt som syns i mitt liv?!?!) Jag borde rannsaka mig själv och leta upp "felet" och åtgärda det (och det har jag ju kommit fram till att jag inte klarar själv, och eftersom jag inte får samtalshjälp för tillfället så får jag försöka hålla mig ovan ytan med hjälp av medicin) Jag har hört att jag är ung och inte borde drabbas av depression, sånt kan man ha när man blir gammal och livet är över, osv...

Och eftersom jag drar mig undan, och till råga på allt HATAR frågan som innebär att jag måste tala om hur jag mår, så blir jag ännu mer ensam. Plötsligt är jag tillbaka i det som jag tidigare i mitt liv kallat för "glasburken".

Det innebär ungefär att jag är instäng i en glasburk och folk går förbi utanför och märker mig inte. Jag har bankat på glaset, jag har skrikit och jag har sparkat. Och någon gång ibland går någon förbi utanför, granskar mig uppifrån och ner och går sedan vidare. Men jag är fortfarande instängd i min glasburk.

Jag orkar inte ens berätta nu...

För övrigt är de snabba på hälsocentralen, de har redan ringt upp mig och jag kommer få ett telefonsamtal från min läkare den 11e oktober. Så något positivt fick jag fram idag.

Nu närmast ska jag skrapa ihop lite vila så att jag orkar med hästen ikväll.

/Kastrullhäxan  

Idag är en sån där dag som bara har varit långsam och trött. Jag är trött och orkeslös och därmed känner jag mig himla tråkig.

Visst skrattar och skojar jag en del och jag känner glädje, men när jag sen kommer hem så är jag så trött. Kroppen är trött utifrån och in och jag får kämpa för att orka lite till.

Livet i stort har varit bättre nu ett tag, det har till och med känts riktigt bra. Och det har gått bra. Jag och Jum-Jum har varit iväg på träningar och tävlingar och grejjer och gjort väldigt bra ifrån oss.

Men livet är fullt av fallgropar, och när man blir lite trött är det lätt att råka trampa snett eller ramla ner i nåt hål.

Jag är inte i något hål just nu, men jag är så trött...

När det blir kämpigt så gäller bara en sak: Att orka liiiite till.

Och efter det är jag helt slut...

Nåja, nog om det. Ni som vill veta närmare om hur det är med mig får höra av er.

Som sagt, jag och Jum-Jum har varit iväg och grejjat lite grann. Först var vi på Clear Round-hoppningar på Fältis. Jag och Jum-Jum hoppade en bana på 50cm och min sambo försökte styra runt hästen (som då surnade till för att han blev ensam på banan) på 60cm. Jag lyckades få runt oss felfria, trots att hästen bara bjöd åt ett håll -mot kompisarna. Sambon och Jum-Jum fick tyvärr ett nedslag på tredje hindret.

Här kan ni se en film från det.   

Jag och Jum-Jum efter hoppningen. Vi var jätteduktiga tycker jag!

Vi har också varit på fjordhästens dag. Där fick Jum-Jum först öva på att stå i transport läääääänge och sedan maskeradhoppade vi. Jag och Jum-Jum var utklädda till lastbil och chaufför. Jag hade målat Jum-Jum med röd krita. Det stod DHL på hans rumpa    Mina ridstövlar blev rosa efter det.

Tyvärr finns det inga bilder, för jag har tydligen tappat kameran.  

Och slutligen var vi på Westerntävlingar i Ockelbo. Och vilken häst jag har! Han skötte sig PERFEKT, var riktigt framme och lyssnade bra på mig. Det kändes verkligen kanon att rida honom och vi startade sammanlagt i 5 klasser -vilket resulterade i 5 plceringar och lika många rosetter med oss hem. Bland annat en blågul (första plats) i western riding. Så nu ska jag försöka få tag i en egen westernsadel och satsa på Agia Cup nästa år!

Här är från den lite svårare Trail-klassen där vi kom 4a. Tyvärr är ju vänster galopp våran svåraste så det blev tyvärr fel galopp för oss.

  Jag och Jum-Jum efter westerntävlingarna, med våra rosetter.

Tack ALLA som gör det här möjligt för oss!  

/Kastrullhäxan   

Jag är fortfarande vid liv. Tänkte först skriva ett jättelångt inlägg om allt som har hänt sedan sist, men jag orkar faktiskt inte. Jag är trött och måste få vila en stund.

Men det är mycket som känns bra nu och jag känner mig starkare än på länge. Vi får väl se, men förhoppningsvis håller det i sig.

/Kastrullhäxan  

Nu börjar vi få rätsida på alla detaljer till Fjordhästens dag. Det är en hel del pyssel att anordna sånt här ska ni veta.

Jag har i alla fall fixat musik (bde vinnarmusik och sånt som vi kan spela under dressyrprogrammen) och målat en banskiss inför hoppningen (och bestämt vilka bommar vi ska ha!)

Jag har tagit reda på hur många placerade det blir i vare klass och jag funderar på att fixa fram ett pris till.

Jag ska fixa fram min egen mkeradklädsel till maskeradhoppningen och åka och hämta utrustningen till showen.

Ni är bäst!  

Just nu är jag lite trött så det hä rinlägget kommer säkert att bli ganska svamligt, men jag gör ett försök ändå.

Mitt mående, eller vad man nu ska kalla det, skiftar ganska mkt från dag till dag.

Jag försöker att hålla mig på en bra nivå, där jag i alla fall inte stör någon, men jag känner själv hur jag sackar efter och inte har samma ork som tidigare.

Till råga på det har jag hamnat lite i kläm med Arbetsförmedlingen. Helt och hllet mitt eget fel från början, då jag varit så pass dålig att jag, mer eller mindre, tappat närminnet och inte klarat att följa min handlingsplan.

Detta har i alla fall fortsatt så långt att jag blivit tvungen att dra i trådarna vad gäller min A-kassa.

Och igår visade det sig att min inträdesansökan aldrig kommit fram, i alla fall inte hela vägen... Så jag har varken rätt till A-kassa eller mina personliga försäkringar via facket kvar. Och det är jag själv som måste dra igång en karusell och överklaga allting -trots att jag inte har någon inträdesansökan kvar hos mig.  

Detta är egentligen inget som jag har någon ork att göra just nu, men jag är piskad till det, åtminstone att försöka!

Jag ringde runt igår, blev bara skickad från än den ena till den andra och ingen visste nåt... Förrän jag fått tag i henne som skickat mina papper vidare (och där någonstans felar det).

Jag mådde sisådär redan innan och vid lunch (efter alla samtal) så brast det för mig. Jag bröt ihop och började gråta. Trycket inombords blev alldeles för stort och jag pallade inte längre.   Som tur är så har jag helt underbara kollegor som finns där och backar upp mig, som stöttar och hjälper, så gott de kan.

Grejen är, att när jag fått gråta en stund så lättar ju allting (om jag nu inte drar på mig huvudvärk på kuppen alltså) och då börjar jag fungera skapligt som människa igen.

Jag förstår att det är tungt för er andra, och hur mkt jag än vill så har jag skitsvårt att ta åt mig av allt ni säger. Min värld går liksom i slow motion och allt som gör att det känns som det snurrar på fortare ger mig magsår, eller ångest eller nåt.

Jag lever för en dag i taget, jag lever för att orka just här och nu... Och det är jättetufft att ta någon intill mig och berätta hur det är. Människor i min omgivning frågar hur det är, hur jag mår. Och försöker undvika att bara svara att det är "Bra", för det är det inte, även om det är bättre än förut.

Helst vill jag undvika att någon frågar alls. Jag vill bara hejja, orka med jobbet, åka hem och sedan vara instängd här (eller vara hos hästen hela kvällen allra helst!) och bara få vara.

Jag orkar inga långa konversationer, och de gånger jag försöker så lyssnar jag mest och säger inte så mkt. För jag orkar inte.

Inombords bor det något som gör att jag är jätteosäker, om det är självkänslan eller nåt... Den vill i alla fall inte göra fel, inte misslyckas och inte bli anklagad för att vara korkad. Så jag spelar helt enkelt dum, då blir folk tvungna att redan från början förklara allting från grunden.

Och nej, jag vill inte må såhär. Jag försöker kämpa mig upp från skiten. Jag är lovad samtalshjälp men har än så länge inte fått någon.

Jag vet att nära och kära ställer upp och lyssnar, men ingen verkar riktigt förstå. Jag har jättesvårt att acceptera att jag "bara ska rycka upp mig och gå vidare" för det är inte vad det handlar om längre.

Genom livet har jag fallit många gånger, jag har slagit mig, skrapat knäna och jag har gråtit. Men jag har kämpat vidare, rest mig upp, borstat av mig och torkat tårarna. Men nu klarar jag inte riktigt av det längre, fast jag försöker!

För att prata om något roligt så kan ni få se några bilder som inte är så gamla att de dammar i alla fall:

    Tavlan ovanför sängen. För er som inte vet så har vi ju skiftat sovrum/gästrum. Det blev mkt bättre än vad jag hade trott. Vi hade tänkt göra en canvastavla men har faktiskt inte alls tagit tag i det. Dels är det en ekonomisk grej, men också för att jag inte mår helt och hållet bra.

For the light, for the love, for the truth in your eyes...

/Kastrullhäxan