Tänkte att det är bäst att jag skriver ett inlägg även idag så att ni inte tror att jag har dött.

Drömmarna har avlöst varandra i natt, jag har bla drömt att jag missat en hel del viktiga uppgifter som jag åtagit mig i samband med Fjordhästens dag som kommer vara i september. (Dit tycker jag förresten att ni ska åka! Ta med er familjen och njut av en härlig dag i fjordhästarnas tecken!)

I kväll åker sambon iväg till Skåne igen. Jag tycker faktiskt synd om honom. Han har åkt på en förkylning (som jag för tillfället kämpar för att inte bli smittad av) och jag har inte riktigt haft orken att umgås med honom de här dagarna som han har varit hemma.

I morgon är det jobb igen för min del, eftermiddagsvecka. Jag kan ärligt säga att jag inte har den blekaste om vad vi ska göra, men det lär jag upptäcka när jag anländer på måndag. Mitt team börjar ju förresten före mig, två timmar, så jag vet ju inte heller hur långt de hinner.

Tisdag är det träning med hästen, dressyr. Så jag måste packa alla grejjer som ska med så att det i princip bara är att lasta när jag kommer. Jag kommer vara SÅ TRÖTT på tisdag kväll när jag anländer hem...

Nåja... Jag har ju ett liv i alla fall.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Just nu åker jag i en känslomässig berg- och dalbana och för varje vända jag åker så funderar jag på hur länge jag ska orka.

Det är tufft, så otroligt tufft. Jag vänder från en sekund till en annan, irriterar mig på helt banala saker och blir jättelycklig för något som verkar obetydligt.

Det som verkligen skrämmer mig är att ingen verkar se, eller uppmärksamma, hur tyst jag har blivit. Så upplever jag det i alla fall själv.

Jag berättar inte längre, för det finns inget att berätta.

Och igår slog det mig lite granna varför jag inte säger något längre...

När jag ger ett förslag så får jag ofta mothugg, och trots att jag omedelbart backar undan och ger med mig så fortsätter det bara. (Exakt så här är det inte, men jag upplever det ofta så, tyvärr!)

När jag sedan försöker berätta så möts jag av ett motstånd. Jag kan inte förklara det. Vissa tycker bara att jag talar strunt, att det inte stämmer det jag säger och att jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig. Andra lägger sig till med en kuslig tystnad, luften omkring oss blir kylig och det finns inga svar alls längre.

Det är helt enkelt lika bra att vara tyst för då finns det ingen Lillan att säga emot, skratta åt eller bara fundera över...

Så länge jag är tyst så verkar det ju bra, och det är nog bäst att det är så.

Men själv vet jag inte vad jag ska göra åt de här turerna upp och ner, jag kan inte hindra dem. Jag kämpar emot, försöker och dränker mina jobbiga tankar och känslor i något helt obetydligt. Eller så åker jag till hästen och glömmer hela omvärlden. Hos honom står tiden stilla och mina personliga bekymmer finns inte längre...

Mitt största hinder är rädslan att misslyckas... Att bli ensam kvar emot alla andra och försöka förklara något som ändå ingen förstår.

Jag kommer nog aldrig att bli tillräckligt modig...

Jag älskar dig Jum-Jum. Din existens ger mitt liv en mening, du får mig att orka lite till. Du har uppfyllt den största dröm jag någonsin haft -en egen häst!

Hörru! Ät inte upp min näsa!

Ni två är det bästa för mig. Ni är som medicin, som balsam och som näring. När jag är trött stöttar ni mig och jag önskar att jag kan göra detsamma för er.

Utan er två rasar min värld ihop och allt vore över...

/Kastrullhäxan  

Idag har vi planerat inför Fjordhästens dag. Det blir i Gävle i år och jag har lovat att ställa upp och anordna lite.

Fältis är iaf bokat den 18 september och det blir dressyrtävlingar, show och hoppning. Vi vill visa hur mångsiiga och trevliga våra fjordhästar är.

Det är verkligen dags att slå hål på alla myter om envisa, korkade fjordingar som bara tänker på mat och vägrar gå framåt.

Kan säga att det är en del som ska göras i alla fall... Dels så ska det ju ordnas med alla detaljer inför själva dagen. Vem ska ta emot anmälningarna tex? Och så behöver vi ha en speaker och lite sånt där smått och gott.

Jag har tagit på mig en del ansvar, det måste man göra om något ska bli av... Så nu får jag väl sätta upp en lapp någonstans så att närminnet hänger med också.

Sedan ska jag ju fundera på grejer till hoppningen. Jag funderade faktiskt en sekund om jag skulle ställ aupp i hoppningen själv, men nej... Något måste min sambo få ha för sig själv. Och jag är nog inte "där" rent känslomässigt. Det är ju faktiskt inte så många månader sen som jag sa att jag inte tänkte hoppa -ALLS! Jag fick ju ångest över upphöjda bommar bara. Så att jag, för några enstaka helger sen, försökte lotsa min häst runt en bana på 70 cm är faktiskt ganska otroligt.

Så det får bli sambons del. Om han orkar... Han kommer ju hem på morgonen stackaren. Han får sova lite i bilen eller nåt.

Nej hör ni... I morgon är det upptigning tidigt och matlagning till 2100 personer, så nu är det sängdags för mig.

Skolan började ju idag, så nu är det full rulle igen.

Vi har fått en del nya ställen att skicka till, och först idag fick vi turlistan. Den stämde inet med den listan som jag trodde att jag gjort rätt. Behöver jag säga att jag blev väldigt stressad ett tag??? BLÄ!!!

Nåja... Det gick bra i alla fall, eftersom jag hade ställt grejjerna i den bästa ugnen i köket.

Men som min arbetskamrat sa: "Du gör det du är bäst på -löser problemet!"

Och ungefär så var det nog...

/Kastrullhäxan  

I natt har jag drömt något väldigt otrevligt...  

Det hela började med att jag var ute och gick på stan med en vän (han finns i verkligheten och jag har förtroende för honom)

Han var nog lite full (vi skulle till en fest, men jag var nykter eftersom jag skulle köra bil hem sen) och vi gick ganska nära och pratade med varann.

Han säger: "Jag är så glad att du har öppnat dig för mig. Kommer du ihåg i början när du hade ont i magen varje dag för att du var så orolig?"

Jag svarade: "Ja, jag minns. Och jag har börjat tycka om dig."

Han: "Jag tycker om dig också."

Här vet jag att jag fick en känsla av att jag var tvungen att stoppa saker och ting så att det inte skulle gå över styr. Jag tycker om honom, men inte på det viset, och vi har ansvar gentemot andra, så längre än så här får det inte gå.

Han sa: "Jag kan inte förstå vem som gjort dig illa. Jag ser det ju på dig, men jag förstår inte vad det är som hänt."

Det som han pratar om är saker som jag bara pratar om när jag själv känner för det. Och det är inte alla om jag pratar med det om. Han vet ingenting, och jag valde att dra mig undan.

Helt plötsligt blir han som förbytt, han hoppar på mig bakifrån och börjar tafsa på mig och verkar tycka att det är jätteroligt. Han sliter i mina kläder och hänger sig fast. Han är inte så tung, men stark.

Jag blir helt galen. Jag reagerar enbart på instinkt och lyckas vända mig om och få loss honom från mig och ger honom tre rejäla örfilar (varför örfilar i det här läget???) och sedan en knuff så att han far baklänges. Han ger sig dock inte, utan försöker hålla fast mitt ben, så med det andra benet sparkar jag honom medan han ligger. Jag sparkar honom överallt utom mot huvudet och jag skriker åt honom att jag ska sluta när han släpper mig.

Tillslut kommer jag loss, jag är trött och andfådd och jag är tvungen att hämta andan två sekunder innan jag försöker bege mig från platsen. Min kompis ligger kvar som ett paket på marken. Han har ont men är vid medvetande.

Jag börjar gå därifrån, tar upp min blå Ericsson-telefon (förstår ni vilka detaljer jag ändå minns?) och är fast besluten att ringa polisen och anmäla.

Min kompis reser sig up och börjar stappla efter mig.

"Vad gör du?" skriker han.

"Jag tänker ringa polisen, din idiot!" svarar jag och ökar takten medan jag slår 112.

"Men jag tycker bara att du har så fina bröst!" skriker han tillbaka.

"Säg det då för i ******* istället för att försöka våldta mig!"

"Jag försökte inte våldta dig, jag ville bara känna lite!"

Känslorna var helt skruvade inne i mig. Jag var så arg, jag var rädd och jag var ledsen. Det här är ju en kille som jag faktiskt tycker om, och som jag blivit vän med. Nu var det sabbat, det förtroende som jag haft för honom var borta.

Så kom jag fram till polisen. När man ringer 112 brukar det ju gå fort, men istället för att hamna hos en larmcentral som kvickt skickade mig vidare så hamnade jag i någon sorts telefonsvarare.

"Hej och välkommen till polisen. Idag är det polisen i Göteborg som sköter om alla ärenden, och just nu har vi mycket att göra. DU är placerad i kö och har könummer 1000. Vi jobbar givetvis så fort vi kan och kommer strax ta ditt samtal. För oss är alla lika viktiga och därför tar vi alla samtal i tur och ordning. Det finns ju många olika brott att bekämpa och man kanske tycker att ett inbrott får vänta om någon vill anmäla tex en misshandel..."

Jag la på. Vad ska polisen i Göteborg kunna göra när jag befinner mig över 30 mil därifrån? Och om de ska ta 999 anmälningar om inbrott och cykelstölder före ett  försök till en våldtäck (som pågår!) så är det nog ingen idé att ens försöka...

Jag vet inte hur drömmen slutade, jag vaknade där. Och det var nog lika bra....

/Kastrullhäxan  

Nu har jag och Jum-Jum varit på vårat tredje ridläger den här sommaren. Två stallkamrater var med och Jum-Jum var glad och nöjd över att ha kompisarna med sig.

Här kommer i alla fall en bildbomb, hoppas att bilderna hamnar i någolunda korrekt ordning.

/Kastrullhäxan                              

Äsch, lite blandat blev det, men det får ni leva med.  

Tusen saker har hänt, många dagar har passerat.

Det är så många år sen, men ändå är jag fortfarande trasig!

Som ni ser så har jag ny header. Den är gjord av Josse. Tack!

/Kastrullhäxan  

Hörde den här låten idag och fastnade direkt.

Hittade nog inte det bästa klippet på youtube, men ni har nog lite överseende.

Jag känner ingen mig så mkt...

Äntligen är man hemma igen.

Vi har haft det jättebra, men det är ändå slitigt att vara hemifrån. Mest har jag saknat katterna och min egen säng. Pappas bäddsoffa må duga, men den är hästlängder ifrån sängen här hemma.

Vad osm hänt med datorn vet jag inte. Misstänker att minnet börjar bli fullt och jag har försökt att sortera bort en del bilder. Ska försöka bränna en del till CD, men sist vi gjorde det fungerade det inte helt bra vill jag minnas. Det mest tråkiga är att datorn visst har glömt att den känner igen min mobiltelefon, så jag kan inte lägga över bilder från telefonen till datorn.   

Facebook lever också sitt eget liv, jag har inte lyckats ladda upp alla bilder från lägret/semestern dit än då det helt enkelt inte vill. Bilderna hamnar dessutom huller om buller så det är verkligen förvirrat värre.

För er som inte förstått det, så har jag köpt Jum-Jum. Vet inte om det finns så mkt att säga om det. Folk undrar hur det känns att vara hästägare, men ärligt talat så har jag haft hand om honom så länge och behandlat honom precis som om han vore min egen så det känns egentlgien inte någon skillnad. Ja, om man bortser från räkningen med försäkringen som kommer att dyka upp inom en snar framtid...

Vi har planer framåt... Först och främst ska han ju vara våran kompis, precis som han är nu, men när vi kommit igång lite mer (och så tänker jag mest på mig och min sambo) så finns det tankar och funderingar kring ett deltagande i Fjord-SM i framtiden. Vi får se vad det blir. Vi har hur som helst ingen brådska.

Jum-Jum tillsammans med de kompsar som han fått gå med i veckan. Till vänster är det Miller (-89 E: Dalar 145) och i mitten och till höger är det Millan (kallblodstravare) Dock har de inte fått ihop alla tre.

         Han har skött sig otroligt bra! Långt över förväntan. Jag åkte ju med målet att få träna honom att bli kvar ensam, och när jag kommer fram så sköter han det så snyggt redan första tillfället, så resten av lägret blev liksom lite halvt mållöst för mig   Lägret har ju gett mig en del, men jag hade liksom ingen egen plan eller hur man ska säga.

Positivt är ju i alla fall att både jag och Jum-Jum har utvecklats. Jag har ju blivit mkt rakare, och då är jag faktiskt inte behandlad i år   

Jag är tillbaka på jobbet igen och folk har bytts ut, några har kommit tillbaka från semstern och andra har åkt iväg på sin. Det är bara att vara flexibel och jobba på. Vi är ju ett gott gäng så det är inga större bekymmer.

Nej... Nu kallar verkligeheten. Duscha och få i sig mat säger kroppen. Bäst att lyda!

Ha det fint!

/Kastrullhäxan