Ligger i sängen o har svårt att somna. Innan jag stängde av tvn för ungefär en halv evighet sen såg jag en film som hette Love is not a crime. Skapligt bra film med lite oväntat slut. Jag är förvisso inte så kräsen men jag kan tänka mig att se den en gång till.
Julie har börjat med att somna ganska snällt på kvällarna bara för att vakna efter 30 minuter. I kväll, eller igår kväll om man ska vara noga, så kom hon dessutom på att hon kunde liga o dra naglarna efter den sidan på sängen som inte har några spjälor. Det slutade med att sambon tryckte i öronproppar o tillslut vände jag Julie om på nu sover hon med huvudet åt andra hållet. Jag bäddade ner henne med elefanten intill o det verkar fungera rätt bra just nu. För tillfället sover hon rätt gott tror jag.

Nej. Om jag oxå ska ta o stänga mina ögon. Jag kommer behöva lite sömn i kroppen jag oxå.

Kram på er. /Kastrullhäxan

Femtonde januari. Julie är drygt 7 månader gammal o i morse kom hon o hennes far o väckte mig o berättade att hon klappade händerna. O det här hon fortsatt att göra hela dagen. Hon ser ju att vi blir glada varje gång som hon gör det o därför fortsätter hon.

Jag själv har fått problem med min falska ischias igen. Det gör hemskt ont o jag borde väl egentligen söka hjälp för det. Jag vet ju att det kommer bli hemskt när jag börjar rida på allvar igen.

På fredag åker jag vill Borlänge igen. Vi har styrelsemöte i föreningen på lördag o i samma veva tänker jag plocka med Jumme hem. Vi har hittat ett litet mysigt stall i Valbo där Jumme ska bo med den mest gigantiska häst jag någonsin sett. Jumme lär se ut som en miniatyr intill!

I morgon får jag o Julie besök av goda vänner. Alltid lika trevligt när någon kommer o hälsar på. Det tycker både jag o Julie. Igår lekte hon med en annan kompis o det var t verkligen full fart hela tiden. Det är så skönt för en mamma att se barnen så glada o nöjda.

Nu ska jag försöka få några timmars sömn. Ha det fint.
/Kastrullhäxan -som bloggar från mobilen

Julie väckte mig för en halvtimme sen genom att skrika rakt ut. Hon hade tappat nappen o har nu fått tillbaka den. Men hon sover oroligt så nu sitter jag o väntar på att hon antingen ska somna om ordentligt eller vakna o vilja ha mat.
/Kastrullhäxan

Nu är alla röda dagar över och sambon sitter i lastbilen på väg till Skåne.
Själv lyckades jag söva jäntan utan större bekymmer (om man bortser från den jättekräka hon placerade på min axel, men det har jag förstått att jag är tvungen att leva med) och nu tänkte jag kasta in ett inlägg här innan jag själv borstar tänderna och kryper i säng.

Har haft lite småångest över att sambon åker iväg igen. Livet ställs liksom lite på ända och det här blir första vändan som jag är själv med Julie och inte har Jum-Jum hemma.
Jag är lite rädd att bli sittande inne utan umgänge och på det viset mögla bort.

Men i morgon ska jag besöka goda vänner och Julie ska få leka lite med en jämnårig kamrat. Så det blir nog toppen för oss båda i morgon.   
I övrigt hoppas jag verkligen att jag kan få igång motivationen för promenader igen. Nu har ju värsta djupsnön smält bort och det är inte längre sjukt tungt att skjuta barnvagnen framför sig. Och eftersom det är mildare ute så behöver Julie inte massvos med kläder/filtar och allt bli lite enklare.
Jag behöver göra mig av med lite julmat som fastnat på helt fel ställen!  

Sedan kommer sambon hem på torsdag, för att fara igen på kvällen. Men det fixar jag nog tror jag.

Hade egentligen inte tänkt åka till Jum-Jum före styrelsemötet med föreningen, men jag kände nu att jag inte klarar av att vara utan honom så länge. Så på måndag far jag och Julie ner och spenderar några dagar där.
Jag hoppas på att både hinna träna lite bruksridning/trail och någon uteritt, gärna med sällskap!

Förhoppningvis kanske jag kan lyckas ta någon vettig bild på vildbattingen också och dela med mig av.

Vi hörs!

/Kastrullhäxan  

Inledde året som gravid med foglossningarna från helvetet och en ständigt svällande mage.
Utredning för högt blodtryck med följande medicinering som från början inte alls fungerade och som var riktigt obehaglig.
Magen i februari förra året.
Försökte få ut havandeskapspenning från Försäkringskassan. Skickade in någonstans runt 16 ark med papper till dem där jag bland annat bekskrivit mina arbetsuppgifter och hur mkt jag lyfter under en dag.
Beksrivningarna var löjligt utförligt skrivna men ändå fick jag ringa till FK två gånger för att få ett beslut.
Under tiden hann jag bli sjukskriven för besvären jag hade.

Vi beslutade oss för att inte behålla Mulle och sa upp avtalet.  
Sambon fick dock en prova på-ritt på Täby galopp av mig i födelsedagspresent. Vi hade med oss Mulle dit och sambon tycker att det var bland det roligaste han någonsin gjort. Även Mulle tyckte att det var jätteskog trots att banan var grymt tungsprungen den dagen.

 

Vi tog bort Lumi. Sambon och jag var överens, men jag gjorde det en dag när han var i Skåne. Allt gick lugnt och fint till men det var bland det svåraste jag har gjort. Kära lilla Lumi saknas oss fortfarande.

 

Hela kroppen svullnade, jag vaknade på nätterna av kramp i benen, kunde inte få på mig förlovningsringen längre (det kan jag fortfarande inte) och tillslut kunde jag inte ha mina egna skor (förutom gummistövlarna). På slutet av graviditeten använde jag mina gummistövlar eller sambons foppatofflor.

             

Jag var till förlossningen vid 4 tillfällen pga mitt höga blodtryck och sista gången vägde jag nästan 100 kg och var SÅ LESS på att vara gravid. Det beslutades att jag skulle sättas igång och den 9e juni fick jag och min sambo en liten dotter

Tyvärr fick Julie gulsot och jag fick aldrig igång amningen. Vi fick inte åka hem eftersom Julie var så dålig och det känslan jag hade under veckan som jag var på sjukhuset vill jag aldrig känna igen.
Än idag har jag svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på eländet.
Det hela slutade i alla fall med att Julie blev så dålig (trots att hon hade ljusbehandlats) att det togs beslut om att hon skulle få en sond inkopplad via näsan.

Vi gick ner till neonatalavdelningen (Julie låg fortfarande på ljusbrädan där hon hade ljusbehandlats) och medan vi väntade på att läkaren skulle komma så passade jag på att ta upp Julie och hålla henne nära mig.
Sonden kopplades in och sedan fick vi sätta oss i ett rum intill och där bröt jag ihop totalt.
Minns att jag bara hade en liten handduk att stoppa om Julie med och tårarna bara rann och rann på mig.
Hade någon sagt till mig där och då att jag var en olämplig mor så hade jag antagligen lämnat ifrån mig Julie och sedan hoppat i Gavleån eller nåt.
Meningen var ju att vi skulle tillbaka till BB och att personal från Nepnatalavdelningen skulle komma upp och hjälpa oss med sonden när det var matningsdags, men läkarna på Neo såg antagligen i vilket risigt skick jag var och beslutade snabbt att göra i ordning ett rum åt oss så att vi fick flytta dit ner.
Det var första gången sedan Julie kom ut som jag kände en liten gnutta hopp.
Och jag sa till sambon att det kändes som om vi äntligen var på väg hem. När sambon sen sa till sin kompis att det kändes som om vi närmade oss hemmet steg för steg så skrattade kompisen lite och sa (skojade såklart!) att "Ja, ni har ju flyttat ner en våning så lite närmare parkeringen är ni ju!"

Mitt i all denna bedrövelse hittade vi vänner på BB. Deras dotter drabbades, precis som Julie, av gulsot och vi hamnade även på Neo tillsammans.
Flickorna har många saker gemensamt, bland annat deras namn som båda är namn från sommarmånader och att de fick en tuff start i livet.

Idag är de glada och pigga tjejer och jag hoppas att vi får möjlighet att åka och träffa den andra familjen snart!

I juli tog vi bort vår andra katt, Pyret. Efter lång och trogen tjänst ho mig/oss så klarade han inte längre av att vara innekatt och efter en kort tids utevistelse kom han tillbaka och hade varit i slagsmål.
Detta var ockå ett tufft beslut, men det känns ändå som om vi gjorde rätt. Jag saknar Pyret något enormt.

Mulle åkte till Borlänge på prov hos en familj, men började konstra och skickades tillbaka. I slutet på augusti åkte han istället till en ny fodervärd i Järbo och där bor han än idag och skänker mkt glädje och lycka. Han testar gränserna även där, men har nog mött sin överman och för var dag som går blir Mulle bara mer och mer positivt inställd och uppför sig allt bättre.
Jag är så glad att vi hittade ett sånt fint hem åt honom och om jag ska vara ärkig så saknar jag honom lite grann.

I september började jag komma igång med ridningen igen mer på allvar och povade att åka och träna för Cissi G på Fältis. Jumme gick enormt bra och det var en så underbar känsla att vara tillbaka på hästryggen igen.
Jag hade saknat det massor och det var som en dröm att äntligen vara på G igen.

Under hösten började Julie dela med sig av allt fler leenden.      Samtidigt blossade hennes märke på näsan upp ordentligt.  Vi frågade på BVC och fick veta att det var ett smultronmärke, hemangiom. Alltså en godartad blodkärlstumör som är ofarlig och som försvinner av sig själv. I ungefär samma veva kom jag på att om man tar svartvita bilder så blir inte märket iögonfallande på samma vis som när man tar färgbilder.

I oktober åkte vi till Bollnäs och jag tävlade Jum-Jum. Jag tycker att domaren var onödigt hård och först var jag lite besviken. Men när det fick sjunka in lite så vet ändå jag hur mkt jag och Jumme har utvecklats och det är det enda som betyder något. Skit samma vad någon domare tycker! I den här vevan fick också Julie sitta på en häst för första gången och vem är mer lämpad för ändamålet än vår egen Jum-Jum!?

Under hösten orkade jag inte längre stå emot min depression längre och fick börja medicinera igen -fast jag egentligen inte vill. Rätt tufft är det, men jag har inte bara mig själv att tänka på längre och Julie förtjänar den bästa mamma hon kan få. Och hur det än är, så fungerar jag lite bättre med medicin än utan just nu.

Julie döptes och dagen blev vacker och full av jättefina minnen. Tack till alla er som kom och förgyllde hennes dag!

 
I slutet på året kom den dag som jag bävat så för.
Ibland är livet inte rättvist och ibland måste man ta beslut som man egentligen inte vill.
I början på december åkte min älskade Jum-Jum till min syster och jag vet inte hur länge han blir kvar där.
Han är fortfarande min och han ska hem en dag, men först måste jag få ihop mitt liv och min vardag.
Men det var med ett trasigt hjärta som jag lämnade Borlänge den där eftermiddagen.

Rent generellt har 2012 varit ett mkt tråkigare år än vad jag hae väntat mig.
Jag vet inte om jag fällt så många tårar någonsin i mitt liv.
Samtidigt som det varit enormt jobbigt så har det också fört mig lite närmare sanningen om mig själv.
För om jag tittar tillbaka på den människa som jag var för 5 år sedan, när jag träffade min sambo, så är jag stark idag. Den lilla "trasiga" tjejen som åt som en fågelunge är borta och även om jag är skör och klen på många plan idag också så är jag ändå mer medveten om att allt det onda går över en dag och att jag kan klara mig på egen hand om det skulle krävas.
Samtidigt har jag insett att man kan känna något otroligt starkt för en annan människa efter 5 år tillsammans, utan att för den skull vara helt beroende av denne.
Och det jag känner för Julie är något som inte går att beskriva. Jag har alltid känt att jag ska beskydda henne, men den där "riktiga" mamma-känslan kom först senare. Idag finns det inget som jag älskar högre än henne.

Jag har hittat riktigt fina vänner och också upptäckt vad de är beredda att göra för mig.
Det har hänt att jag har ringt och bett om en tjänst och VIPS! så har det funnits en hjälpande hand, som dessutom tackat för att jag bett just dem!
Tusen tack ska ni alla ha. Det betyder massor för mig och ni ligger mig hemskt varmt om hjärtat ska ni veta!

Nu är vi inne i 2013. Ett nytt år med nya möjligheter.
Jag vet inte exakt vad jag vill med mitt liv och på ett vis oroar det mig.
Men, jag ska försöka se på det här kommande året med tillförsikt och hopp.  

/Kastrullhäxan  

För det mesta är jag en stark och rakryggad tjej som in i det längsta försöker hålla hög moral och vara ärlig och schysst.
Och jag vill vara den som ställer upp, som folk vet att de kan lita på när det verkligen gäller och jag vill vara rakryggad och ärlig utan att för den skull bli överkörd.

Men ibland står jag inte emot de där negativa tankarna. Tankarna som egenltigen är så onödiga och som faktiskt inte tjänar något till.
Jag kan se någon göra framsteg inom något område och samtidigt som jag verkligen beundrar den personen och till och med glädjs åt dennes framgång så sticker det till i hjärtat på mig och så kommer tanken "Varför duger inte jag?"

Eller när jag ser mig i spegeln och tycker att jag nog, kanske, har gått ner lite till i vikt. Men så kommer jag inte i de där byxorna, eller tröjan fortfarande inte når nedanför kanten på hänget på magen. Då kommer också de där eländiga, dumma tankarna: "Varför klarar jag inte av det?"

Jag är så hård mot mig själv, klandrar mig själv och analyserar sönder saker och ting tills det inte finns logik alls i det och jag kan bli tokig.

Jag är inte ett dugg rättvis mot mig själv. Jag skulle aldrig tycka att någon av mina mamma-väninnor inte har fått ner hullet tillräckligt fort, eller tycka att någon i min familj inte duger precis som de är.

Jag har satt en nivå för saker jag ska klara, sett vilka liv andra lever och vad de gör och så försöker jag också. Men grejen är att jag lever inte deras liv och har antagligen inte samma kunskap, behov och "uppoffringsmöjligheter" som de har.
Jag lever mitt liv, med mina förutsättningar och min kunskap. Jag kan jättegärna ha ett högt mål uppsatt, det är inget fel med det, men då måste jag ha mindre mål på vägen som jag vet att jag kan fixa för att hela tiden bli stärkt i mig själv och känna att jag närmar mig slutmålet.

Lite sorger och bedrövelser måste ni få läsa, men nu är det nog talat om det.

I förrgår var vi och köpte en ny bilstol till Julie.
Babyskyddet är fortfarande godkänt för hennes del, men hon börjar bli så stor nu att det är trångt om axlarna och hon vill sitta mer upprätt och se mera. Dessutom är de bakåtvända bilstolarna säkrare vid en olycka eftsom barnets nacke inte blir så påfrestat då barnet sitter mer upprätt.

Vi åkte till barnens hus. Sambon har inte läst på något alls, medan jag råkat surfa runt lite på nätet och kollat vad andra tycker.
Jag hade redan fastnat för en Axkid och sambon litar på mig.
Inne på barnens hus fick vi hjälp av en jättetrevlig dam som på en gång erkände att Axkid inte var den stol som hon brukade demonstrera och att de sålde väldigt få av de stolarna. De flesta köper visst Britax Hi-way av dem och just nu har de också en kampanj med lägre pris på just de stolen.
Vi funderade lite, klämde, kände och lät Julie provsitta och plötsligt kände jag mig väldigt delad. Jag hade varit så inställd på en Axkid, men blev fundersam då butiken rekommenderade Britax och den samtidigt var billigare.
Sambon sa att jag fick välja, men som vanligt behövde vi resonera med varann (hade han inte börjat prata med mig så hade vi väl fortfarande stått där i butiken och funderat tror jag!) och kom fram till att vi i slutänden antagligen skulle vara med nöjda med Axkid.

Stolen från Axkid är liiiiite längre än Britax =hon kan ha den längre. Den är dessutom godkänd att ha både bakåtvänd och framåtvänd så hon kan ha den till 5-6års ålder ungefär. (Barnens hus rekommenderade den dock inte framåtvänd).

Dessutom åker nackstödet ner på Axkid när man drar åt bältet, något som verkligen gick hem hos mig!
Sambon tyckte bäst om Axkid för att den var mer uppbyggd kring barnet än vad Britax var.

Så numera åker Julie i en Axkid -givetvis bakåtvänd! Och hon är SÅ NÖJD och sitter och njuter av utsikten hon helt plötsligt fått del av!
 
Och den duger till och med att sova i!

 
Måste också visa denna fina bild på amaryllisen som jag fick av grannen. Den har stått hör över jul och blommat så fint oc jag har försökt fixa fina bilder. Kanske inte de mest genomarbetade bilderna i världen, men jag själv är rätt nöjd i alla fall.
Jag får för övrigt bättre bilder med telefonen än med kameran nu för tiden. Jag vet inte alls vad jag ska göra med mina stackars kameror längre...

Till sist ska ni få njuta av en bild på en liten glad tjej:  

/Kastrullhäxan  

Jag saknar honom så det gör ont inombords.

Fina, fina Jum-Jum.
Jag vet inte hur jag ska lösa det, men en dag ska du hem igen, det är ett som är säkert!

 
Bilden har jag fått låna av tjejen som äger hästen i mitten. Jag tror att det är hennes kille som tagit bilden.
Jag har ju en förhoppning om att jag ska få se fler bilder.
Min syster som rider Jumme, om ni inte redan räknat ut det.

/Kastrullhäxan  

Så kom den, trots hot om jordens undergång och förkylningar, julafton 2012.

Jag har faktiskt inte känt mig så stressad i år. Inte förrän på själva julafton i alla fall.
Vi valde att vara hemma och svärmor har hjälpt oss en del med maten. Julskinkan griljerade jag igår och då passade jag också på att svänga ihop en Janssons frestelse. Den blev inte alls så bra som förra året, men en Jansson blev det i alla fall.

Syrran anlände med barnen i morse och sedan dess har det varit full ös. Först tyckte syrran att pojkarna inte alls behövde spela TV-spel, men när hon upptäckte att man måste aktivera sig för att få spelet att fungera så slutade med att hon själv stod där och försökte spela medan barnen försökte få henne att sluta så att de fick spela.   

Efter att vi ätit mat och tittat på Kalle så var det dags att dela ut julklappar. Jag kan lova att pojkarna var mer ivriga på att få öppna paketen och de delades ut med en farlig fart. Tänk att man själv varit sådär galet nyfiken en gång i tiden!

 
De tyckte att det var lite orättvist att Julie fick så många paket, men egentligen fick hon nog inte så många fler än dem. Om jag förstod saken rätt så hade de öppnat något paket redan igår kväll och så något i morse också.

Men när man väl sitter vid granen och ser Julies hög växa så är det klart att det ser mkt ut.
Att hon hade fått tre lådor (skolådestorlek) med Duplo + en ganska stor nalle gjorde ju att högen såg ännu större ut.

Julie däremot, var inte så intresserad av vad som fanns i paketen. Roligast var att försöka stoppa julklappspappret i munnen.

Jag, som varit intställd på att inte få några paket alls, eftersom jag fick panikköpa ett par vinterstövlar i all hast, blev förvånad när det fanns tre kuvert till mig under granen.

Och ännu mer paff blev jag när jag öppnade dem och insåg att min kära syster och min sambo gått ihop och lagt pengar åt mig så att jag kan få rida för Rickardo Reis!
Hahaha, jag tror att jag blev gladare än Julie (som inte riktigt har förstått det här med julen än).
Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen för det här var helt oväntat för mig!

Jag och sambon hade sagt att vi inte skulle köpa något åt varann utan att pengarna skulle gå till Julie. I smyg hade jag varit och köpt en parfym till sambon och Julie hade köpt två paket till honom. Inga snordyra grejer och inte alls i närheten av den summa som mina vinterstövlar + ridlektionen kostar!
Att jag dessutom fick köpa en sadel till Jumme i höstas...

Åh, förstår ni vilken fin familj jag har?!?!?!  

Och ändå är det inte den ekonomiska delen eller alla grejer jag får som gör det. Det som betyder allra mest är all stöttning och kärlek jag får!
Ibland känns det som om 2012 har varit året från helvetet, både för min egen del och för andras.
Och i vått och torrt har min sambo funnits där, stöttat, lyssnat och lugnat.

Någonstans verkar han ha en varningsklocka inbyggt. Han verkar veta precis när han ska ringa. Han kan vara på väg till Skåne med lastbilen, men lyckas ändå tajma precis när jag har det som tuffast och trots att han blir orolig så lyckas han lugna mig, stötta mig och göra mig så stark att jag orkar lite till.

En sak kan jag säga: Skulle han fria så skulle jag inte tveka en sekund. För en bättre och generösare människa finns inte. Han kanske inte är den snabbaste alla gånger, men han är precis den klippa som jag behöver i mitt liv.

Och en annan sak jag kan säga är att jag har en hel bunt med jättefina vänner! Ni ska ha ett stort tack och veta att jag många gånger skänker er en och annan varm tanke för allt fint ni gör för mig och min familj.

Jag hoppas att ni alla har haft en jättefin och trevlig jul 2012!

Många kramar från Kastrullhäxan