Ett recept för er som egentligen gillar tacos men som ändå vill ha lite variation.
Detta är också en soppa som många barn och ungdomar uppskattar samtidigt som det inte känns för modernt för oss vuxna.

Du behöver:

till ca 4 portioner

Köttfärs  ca 500g  (personligen gillar jag nötfärs men det är ju en smaksak)
Hackad lök
Tacokrydda (jag brukar använda två påsar)
En buljongtärning (kött- eller kalvbuljong)
En burk krossade tomater

En burk majs

Tärnad potatis (4-5 st)

Börja med att bryna färsen och sedan löken. När färsen fått färg tillsätter du tacokrydda, krossade tomater, vatten och buljongtärningen. Häll i potatisen och låt koka till potatisen är färdig. Krydda efter smak och behov. Tillsätt majsen på slutet, strax före servering.

Detta serveras lämpligen tillsammans med créme fraiche och mjukt vitt bröd (gärna varmt) med smör och ost.
Om man vill kan man använda créme fraiche med örter.

Smaklig måltid!

Tänkte bara slänga in ett snabbt inlägg här idag. Mest för att tala om att jag lever.
Jag är stor, tung, trött och har allmänt ont i kroppen.
Göte roar sig så gott han kan där inne, men det börjar onekligen bli trångt och ibland trycker han så att det gör ont.

I fredags var det lektion på banan och C  provade att rida Mulle. Hon har suttit på honom några enstaka gånger tidigare men det här var första lektionen.
Och ja, Mulle är stel och till en början går han och låtsas att han inte vet vad man vill, men när C fick order om att fortsätta rida Mulle framåt och på det viset få honom att kliva över den där tröskeln så tuffade C till sig och var på Mulle till han faktiskt gav efter. De hade knappast slagit Brink och Briar, men tusan vad nöjd jag var med deras insats. Det var roligt att se Mulle under någon som är lite stadigare i sin sits och ridning än vad min stackars sambo är. (Inget ont om honom, men han har inte erfarenheten än)
 
Vi jobbar fortfarande för fullt med Mulles hull. Jag skäms inte för att släppa honom utan täcke men nog tusan vill jag ha några kilo till på honom innan jag känner mig nöjd. Men tanke på hur han såg ut ett tag i vintras så är han ju helt klart på bättringsvägen nu, men det tar tid! Nu har ju det gröna gräset kommit, men det är ju inte enbart att släppa iväg hästarna på bete eftersom de blir väldigt dåliga i magen av det,

Idag "lurade" jag Stefan att köra Mulle istället för att rida. Jag tycker att det är ett jättebra alternativ till ridningen och Mulle tycker att det är superskoj. Så jag hjälpte honom att sela ut med travsele och speedcart (det var så jag lyckades övertala honom) och sedan åkte jag upp till järnvägen för att finnas till hands om Mulle skulle krångla (det är där det ofta uppkommer problem). Men idag knatade Mulle snällt in efter järnvägen (även om det går låååångsamt) medan Jum-Jum däremot försökte gå åt ett annat håll.
Fy vad han testar C. Jag har sett hur han kör alla fula knep, tex vända bort huvudet och skjuta ut bogen = han blir skitstark och hon orkar inte hålla honom = han kan köra ner huvudet och beta.
Grrr...
Han försöker med mig också, men jag känner ju honom på ett helt annat sätt och läser därför av honom och jag är stenhård. Det är ingen idé att han försöker för jag går på honom med en gång och han vet att det blir mkt jobbigare att tjafsa än att bara göra som jag säger.
Men det är helt otroligt hur en häst kan förvandlas från urmysig och världens snällaste till totalt döv för omvärlden -bara för att det finns EN grästuva på hela gårdsplanen!

 
C på Jum-Jum och sambon i speedcarten efter Mulle. Sambon körde med svart och vinrött idag. Det syns inte på bilden men de hade matchat jättefint!

 
Jag bjuder på en fin bild på Mulle också. Tyvärr lyckades jag lägga in den åt fel håll men det får ni leva med.

Vi skulle ha tävlat igår, men det blev inställt pga ett envist regnande. Nåja, sånt är livet. Sambon och C inväntade solen på eftermidden och gav sig ut då istället. Det blev en tur i Hemlingby och Mulle hade tydligen känts oförskämt fräsch efter fredagens lektion. 

På tisdag kommer mamma och hennes sambo hit några dagar. Jag längtar verkligen fast jag vet att dagarna komm gå fort och de snart åker hem igen.

Nu har jag inget mer att berätta, såvida ni inte vill höra en massa gnäll. Själv tycker jag att ni fått så mkt negativt härifrån sista tiden så nu kan ni för en gångs skull få läsa nåt kul istället.

/Kastrullhäxan  

Vet ni???

Jag har alldeles för mkt "vänner" på min Facebook. Egentligen är det inget fel med det (det är därför jag inte rensat i vänlistan) men det finns några enstaka personer som jag under en tid vägt fram och tillbaka om jag verkligen har någon glädje av som "vän".
Det har mest handlat om onödiga kommentarer bland mina bilder. Saker som inte ens den mest korkade behöver få läsa...
Idag fick jag nog. Det var en kommentar, som visserligen snabbt raderades bort av personen själv i fråga och byttes mot en annan kommentar. Men jag hade redan sett den första kommentaren och eftersom den här personen under en tid legat precis på kanten för vad jag tolerarar och accepterar så försvann även den nya kommentaren i fråga och personen togs bort från min vänlista.
Vi umgås inte, har inget utbyte av varann osv osv... Så nej, jag tar inte skit över internet heller då.

Ni får gärna tycka att jag är dum och egoistisk. Det känns som om jag funnits för andra hela livet, men nu är jag tvärfull med gravidhormoner och istället för att sitta här hemma och koka så tar jag bort kommentarerna och låtsas som om det regnar istället.

Jag kan säga att jag inte under hela mitt liv mött så många idioter som jag tycker mig möta nu under graviditeten. Det är säkert färgat av hormonerna som sprutar ur öronen på mig, men så är mitt liv just nu. Jag kan inte göra så mkt åt det, utan får försöka acceptera läget och leva med det.

För övrigt kan jag upplysa om att den lill* är fullt aktiv där inne och jag är galet sugen på apelsiner.
Jag såg på ett program igår innan jag somnade (=jag såg inte hela programmet) men där var det någon kvinna som pratade om att barnet känner smak via fostervattnet när det är 7 månader inne i livmodern.
Det hade utförts studier där en del gravida kvinnor fått äta anis (en krydda som har en smak som påminner om lakrits) under graviditeten och när barnen var födda hade man provat att ge dem mat med liknande smak.
De barn, vars mödrar ätit anis under graviditeten visade ingen större reaktion alls utan åt som vanligt. De övriga barnen hade uppvisat beteenden som kan översättas med "BLÄ!".
Så mitt barn kommer att gilla glass, choklad och en massa frukt när det kommer ut! 

 
/Kastrullhäxan  

Här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg, så alla ni som inte orkar läsa/inte tänker bry er/ tänker slänga ur er dumma kommentarer kan klicka på det lilla krysset uppe i hörnet och sluta läsa nu.

Jag har knappt fem veckor kvar till beräknad förlossning och har varit hos föräldragruppen vid tre tillfällen. Vi har pratat förlossning (och efter det kan jag erkänna att jag inte kände mig speciellt sugen på att bli förlöst), smärtlindring och sett film om förlossningen samt första tiden efter att barnet kommit.

Inne i mitt huvud är tankarna ett enda virrevarr och känslorna avlöser varandra hela tiden. Som många av er redan vet så har jag ju inte berikats med graviditeten från 7e himlen och det har tagit väldigt mkt kraft att bara acceptera den situation som jag har.

De här månaderna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och det verkar inte direkt som om saker och ting kommer att bli lättare, utan istället blir jag mer och mer låst i min egen kropp och dess begränsningar.

Och jag kan ärligt säga att det finns tusen saker som jag vill, men jag orkar faktiskt inte.
Jag vill gärna finnas där för andra och ja, ni vet... Men jag kan inte, just nu räcker jag inte till!
I fortsättningen tänker jag ställa frågan en, MAX 2 ggr och om jag inte fått något vettigt svar då då kommer jag helt enkelt bara att köra mitt eget race och så får ni bli sura.

Jag kan ge er några enkla tips:

Om känslan säger: "Jag vill men jag kan/hinner inte" då är svaret nej.
Om känslan säger: "Åh vad skoj. Det passar rätt bra i min kalender" då är svaret ja.
Om känslan säger: "Njae... Är det verkligen något jag vill göra?" så är svaret troligen nej.

Just nu fixar jag inte några "Njae... Vi får se." eller "Jag vet inte om jag kan/hinner". (I det sistnämnda fallet, kolla upp saken och återkom snarast).
Jag har, hör och häpna, faktiskt ett eget liv att styra upp. Ni får gärna vara en del av det men börja inte krångla för det klarar jag inte att hantera just nu.

Jag har bitit ihop. Det känns som om jag bitit ihop i snart sex månader eller nåt. Och nu börjar jag fundera på varför. Mitt liv är inte perfekt, det har aldrig varit det och troligen kommer det aldrig någonsin bli fläckfritt även om alla dagar inte känns kolsvarta och bortkastade.
Biter jag ihop för min egen skull, eller för andras?
Det är mitt liv, och det vill jag gärna vara kapten över i första hand!

/Kastrullhäxan  

 
Här i Gävle kan man bara konstatera att våren kommit. Det var förvisso kallt i morse när vi åkte och släppte ut hästarna, men det börjar bli riktigt skönt nu och under dagen skulle det tydligen bli riktigt kalas.

Vi gjorde klart i stallet i morse, så jag tror att min medryttare blir riktigt glad när hon upptäcker att hon bara behöver gå och hämta hästen, borsta och rida ut. Allt annat är nämligen klart.

Igår kom "bossen" (=Allram) hem. Jag var lite smått orolig att våra två inte skulle fatta att han fortfarande är samma häst, men redan när Allram klev ur transporten hälsade Jumme och Mulle glatt och det syntes på dem att de visste att det var deras kamrat som återvänt.
Vi släppte ihop dem i skogshagen en stund och först gick de bara och åt av det lilla späda gräs som kommit upp, men sedan var Allram fram till våra två och la öronen bakåt varpå våra flyttade sig med en gång. Så det var aldrig något tjafs om någon rangordning där utan allt är precis som det var innan Allram åkte. Det kändes jättebra så de fick gå där tillsammans till det var dags att hämta hem dem.
När vi kom på kvällen stod de på rad i grinden och väntade snällt, inga problem alls.

Jag mätte Jum-Jum med viktbandet i fredags. 386kg. Jag är jättenöjd, så nu få rhan lite påökt på kvällsmaten. Så får jag hålla koll så att han inte ränner iväg nu när det börjar komma små gröna strån i hagarna.

Idag har jag varit iväg till läkaren igen och fått min sjukskrivning förlängd. Jag har ju fortfarande inte fått svar från FK om huruvida min havandeskapspenning är beviljad eller inte. Underbart med tanke på att jag ansökt om det från den 15e april. Uppenbarligen ska man helst veta en hel månad i förväg att man ska bli så dålig att man inte kan jobba. Men det där är en annan historia som jag inte tänker babbla om här just nu.

I förrgår gjorde jag en liten ministädning bland mina saker i stallet. Inga stora grejer utan bara att lite vintertäcken fick flytta upp på loftet och så.

I förrgår var jag också och gjorde en kanonaffär. En tjej hade plocat ihop en hel pappåse med barnkläder (för flicka) och ville byta mot ett paket blöjor. Hon skrev att en del klädervar fina och andra mer slitna, men jag for upp på CityGross och köpte de blöjor hon ville ha och upptäckte till min förtjusnning att jag fick 30kr rabatt på dem. Så jag har fått tag i en hel påse barnkläder för ungefär 70kr!
Påkvällen kikade jag och sambon igenom kläderna, och de är ju begagnade men jättefina! När jag hade plockat upp hälften av kläderna fick jag nästan dåligt samvete. Hon hade gott kunnat få två paket blöjor för det där priset!

Förhoppningsvis har jag också gjort en annan fin affär. Det känns så i magen i alla fall, trots att sakerna inte är framme hos den som ska ha dem än.
Jag vet inte hur mkt jag vågar berätta eftersom jag inte vet om personen i fråga läser min blogg och det vore tråkigt att förstöra en bra överraskning. Jag har i alla fall pratat med personens mamma som sa att jag kommer göra en kille väldigt, väldigt lycklig!

Igår fick katterna komma ut på altanen en stund, dessutom i två omgångar. Jösses vad de njöt. Pyret hade så bråttom ut att jag knappt fick på honom sele och koppel. Han for runt innanför dörren och visste inte hur han skulle få kraft att spinna högre av tacksamhet. Lumi var också med och for runt och precis innan jag öppnade dörren började även hon jama av upphetsning.

Och jag vet inte vem utav dem som var ut på gräsmattan och myste först!
Som tack kom Pyret in och la världens kräka i köket, för att sedan gå ut och lägga sig att sola en stund till.

Förhoppningen är i alla fall att vi ska hinna ta ut dem en stund idag också.

Näää hörni... Nu får jag ta och ge mig. Det finns saker i hemmet att göra också, även om jag inte kan göra så mkt som jag vill.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Fråga: Är det troligare att jag blir gravid om min man använder boxershorts än om han använder tanga?
Svar: Ja, men säkrast är det om han inte använder något alls.

Fråga: Vad är det enklaste sättet att veta när jag blir gravid?
Svar: Ha sex en gång om året.

Fråga: Vad är det vanligaste en gravid kvinna önskar sig?
Svar: Att det var männen som blev gravida.

Fråga: Min blodtyp är 0-positiv. Mina man har A-negativ. Vad händer om mitt barn får AB-positiv?
Svar: Din man blir sur.

Fråga: Både jag och min man är mycket attraktiva. Jag är säker på att vårt barn också kommer att vara tillräckligt vackert för att få vara med i reklamfilmer. Vem ska jag kontakta?
Svar: Din psykiatriker.

Fråga: Jag är gravid i andra månaden. När kommer mitt barn att röra på sig?
Svar: Förhoppningsvis när han gått ut gymnasiet.

Fråga: Hur vet jag om mitt illamående är graviditetssymptom eller influensan?
Svar: Om det är influensa kommer du att bli bättre.

Fråga: Min bror säger att eftersom min man har stor näsa kommer mitt barn att få en stor näsa också eftersom sådana gener är dominanta. Är detta sant?

Svar: Det är troligare att din bror kommer att få en fläskläpp.

Fråga: Sen jag blev gravid har mina bröst och min rumpa, till och med mina fötter, blivit större. Finns det något som blir mindre under graviditeten?
Svar: Din blåsa.

Fråga: När jag blev gravid började jag känna sug efter lökringar när jag lagt mig på kvällarna. Är detta normalt?
Svar: Det beror på vad du vill göra med dem.

Fråga: Ju mer gravid jag blir, desto mer ler främlingar mot mig. Vad beror detta på?
Svar: Du är tjockare än dem.

Fråga: Min fru är i femte månaden och har enorma humörsvängningar.
Svar: Vad var det konstiga?

Fråga: Kommer jag att älska min hund mindre när jag fått barn?
Svar: Nej, men din man kommer att gå dig på nerverna.

Fråga: Vad är skillnaden mellan en gravid kvinna i nionde månaden och utviket i Playboy?
Svar: Ingenting om den gravida kvinnans man vet vad som är bra för honom...

Fråga: Min barnmorska säger att jag inte kommer känna smärta under förlossningen, bara ett tryck. Stämmer det?
Svar: Ja, på samma sätt som en orkan kan kallas för en luftrörelse.

Fråga: När är det lagom att be om ryggmärgsbedövning?
Svar: Så fort du har fått reda på att du är gravid.

Fråga: Finns det någon som helst anledning att jag ska vara med vid förlossningen?
Svar: Ja, två: skilsmässa och underhåll.

Fråga: Jag är blyg. När jag väl är på förlossningsrummet, vem kommer att se mig i den avslöjande ställningen?
Svar: Enbart behöriga personer — läkare, sköterskor, biträden, fotografer, städare, journalister och vem som helst som råkar ha vägen förbi.

Fråga: Hur är det bäst att förvara bröstmjölk?
Svar: I brösten.

Fråga: Finns det ett bra alternativ till mjölkpumpar?
Svar: Ja. Barnläppar.

Fråga: Vad betyder det när barnet föds med tänder?
Svar: Det betyder att mamman bör tänka om angående amningen.

Fråga: Hur håller jag mina bröstvårtor hygieniska?
Svar: Duscha dagligen och använd en ren BH. Det är mycket bättre än att koka dem.

Fråga: När är det lagom att sluta amma?
Svar: När du får tandmärken.

Fråga: Vi källsorterar. Vad händer med blöjorna som hamnar i soporna?
Svar: De lagras i den händelse att det skulle bryta ut kemisk eller biologisk krigföring.

Fråga: Måste jag skaffa ett babybadkar?
Svar: Inte om du är blixtsnabb på att byta blöjor.

Fråga: Vad orsakar småbarnsfamiljegräl?
Svar: Solbrända, slanka brudar.

Fråga: Vad är kolik?

Svar: En biologisk påminnelse om preventivmedel för nyblivna föräldrar.

Fråga: Vad är nattmaror?
Svar: En ruskig dröm där den nyblivna modern tror att hon är gravid igen.

Fråga: Vårt barn föddes för en vecka sen. När kommer min fru att känna sig normal igen?
Svar: När barnen flyttat hemifrån.

Jag vet inte riktigt vad ni vill läsa och ibland känner jag inte för att enbart dela med mig av gnällinlägg.

I morgon har jag burit mitt barn i hela 33 veckor och det känns verkligen på kan jag meddela!
När jg var yngre så sa jag att jag inte skulle ha några barn alls och om någon hade upplyst mig om att jag skulle må som jag har gjort under min graviditet så är nog risken stor att jag faktiskt avstått från att skaffa barn.

(Min syster skulle ha ett helt fotbollslag, men nöjde sig med två barn så nog kan säker och ting förändras!)

Jag har ju valt att vara lite tyst angående min graviditet ett tag. Jag tog beslutet att göra så efter att jag fått lite, som jag uppfattade det, tråkiga kommentarer på min Facebook. Det tråkigaste av alltihop var att jag besökte barnmorskan efteråt och hade ett blodtryck på 140/100. INTE bra kan jag säga och min barnmorska ville faktiskt ge mig FB-förbud. Kommer undertrycket upp på 105 eller mer så blir jag insatt på medicin igen.  

Vi har börjat gå på Föräldragrupp. Trevligt är det faktiskt, men efter att ha pratat om förlossning och smärtstillande så är jag ännu räddare än vad jag var innan. Min förhoppning är att jag gör som mamma och föder ganska snabbt!

I tisdags var vi på ultraljud igen, en tillväxtkontroll. En del har undrat varför. Jo, för att jag haft en besvärlig graviditet, och då inte enbart med saker som andra kunnat se (att jag haltar tex). Jag har tex haft väldigt bekymmer med mitt blodtryck. Jag har själv känt mig hur kry som helst gällande den biten, men i ärlighetens namn kan jag avslöja att jag haft ett blodtryck på 160/125. Och hur tror ni att bebis mår inne i min mage då?

Nu såg allt bara bra ut. Bebis rörde lite på sig därinne, fast det börjar bli trångt, det fanns gott om fostervatten och bebis vikt ligger på drygt 2 kg. Allt är PRECIS som det ska vara och det var jätteskönt att åka hem med de orden i handväskan! 

Numera sitter alla kläder åt. Jag är lite orolig om jag verkligen kommer klara mig med kläder fram till förlossningen! Det är inte många centrimetrar till innan det blir kris kan jag säga!

När jag sitter ner i soffan och lutar mig fram, tex för att nå tv-dosan på bordet, så får jag hela magen i knät.

Ni som aldrig varit gravida kan placera en fotboll under tröjan och göra samma rörelse så får ni se. Ni får tänka er att bollen dessutom väger några kilo och om ni klämmer ihop er så att bollen faktiskt flyttar sig högre upp under tröjan så ska ni veta att den kommer sparka rätt bra på er i irritation! Bebis inne i min mage kan ju inte glida in under revbenen liksom...

Jag har gått upp sammanlagt 6 kg sedan inskrivningen och vill kämpa för att inte gå upp så mkt mer. Men med svullna ben och fötter som gör ont, foglossningar och svårt att andras efter en raskare (haha, vad man nu kan kalla för raskt med den här magen i vädret!) promenad till garaget så känns det tufft.

Jag får hoppas att det blir en fin sommar så att jag kan vara ute och promenera med barnet och vagnen när bebi väl är född.

Namn har vi diskuterat en del och jag tror att vi lyckats enas nu.

Vi vet ju fortfarande inte könet (vi sa att vi inte vill veta) men jag kan avslöja att "Göte" är nog ett namn som blir kvar om det är en pojke som kommer ut. Det kommer dock inte vara tilltalsnamnet då jag hela tiden velat ha J som begynnelsebokstav i tilltalsnamnet. Jag har också velat ha ett namn från var sida av släkten och det verkar vi också ha enats om.
Sen får vi väl se om namnen som vi funderat på verkligen passar på barnet när det väl är ute! Vår Göte kanske visar sig vara en Sofia! Sånt vet man först efteråt!

I övrigt tänker jag faktiskt inte säga så mkt mer om namnen utan vill hålla det lite hemligt sådär.

Ha det fint!
/Kastrullhäxan  

Som ni vet finns det ju två hästar i vår familj just nu och jag tänkte försöka beskriva dem för er.
Jag misstänker dock att det kommer bli 800 ord om Jum-Jum och kanske 22 om Mulle eftersom Jum-Jum är min häst och har varit hos oss så mkt längre än vad Mulle har.

Jum-Jum kom ju till oss i april 2009. Han hade då varit avställd ett tag eftersom ingen hann med honom riktigt och meningen var att han skulle vara hos oss på foder.
Det var en liten gul kille med mycket vinterpäls som kom ur transporten men guuud så jag hade saknat honom!
För att göra en lång historia kort så blev det inte riktigt som jag tänkt mig med allting och hösten 2009 såg Jum-Jum ut som en sprängfylld ballong (jag skojar inte!) och den vintern fick jag jobba hårt för att bli kvitt hans övervikt.

Jum-Jum är i alla fall en väldigt snäll kille som ÄLSKAR precis ALLA till de bevisat att de inte är värdiga hans vänskap något mer. Allt från stallkatten till små barn och andra hästar är välkomna att dela hans vardag.

Han kan vara lite "på" och buffla och leta efter godis (så med mindre varelser i närheten så får man vara lite observant så att han inte buffar för hårt) men om de backar undan eller visar rädsla drar han sig genast tillbaka och undrar vad han gjort för tok!

Förutom kompisar så tycker Jum-Jum väldigt mycket om mat. Jag skulle nog vilja påstå att det är hans största intresse i livet. Finns det ingen mat där det brukar finnas så letar han på ställen där de andra hästarna inte letat (tex bland grenarna på träden). Detta har Jum-Jums kamrater kommit på så de går ständigt efter honom och kör iväg honom när han hittat något ätbart. Synd för dem är bara att när Jum-Jum släpper grenen så far den ju upp igen och de andra hästarna fattar inte hur man gör för att få ner den igen!

Rent arbetsmässigt är Jum-Jum ganska känslig, framförallt i munnen, men lat. Han jobbar gärna men då får ryttaren också göra det! Det som är riktigt svårt med honom är att man måste driva fram honom HELA tiden, och när man inte orkar så släpper man iväg tygeln varpå hela hästen blir 2 km lång och ÄNNU segare! Han kräver verkligen att man rider honom bakifrån och fram!
Han har lätt att samla sig, men det gäller som sagt att man inte lurar sig på att han drar åt sig mulen utan att bakdelen verkligen också är med!

Jum-Jum är hästen som kan bli rädd och hoppa till, för att i nästa sekund vända helt om och vilja kolla vad det var för något som  skrämdes så. Så länge hans ryttare är trygg så är det sällan som han har bekymmer med någonting alls.
Är man ute och rider och möter någon som hejjar så kan han tvärstanna och stoppa huvudet i famnen på den man möter -givetvis med öronen på topp hela tiden.
Retar man upp honom (vilket sällan händer) eller gör något som han tycker är jobbigt så vill han ingenting. Han blir som ett barn som sätter sig mitt på golvet med händerna för öronen och vägrar lyssna. Han kan också bli kaxig och svara upp mot dig: "Vad tänker du göra åt att jag inte tänker kliva på transporten idag då?!"

Om Jum-Jum hade varit människa så hade han varit den trotsiga 6-åringen i förskoleklass, som egentligen inte menar att vara på tvären utan som helt enkelt är för upptagen med sina egna idéer och äventyr för att ha tid att lyssna på sin fröken/sin mamma.

Skillnadsbilder på Jum-Jum. Visst har han blivit fin!?! Det är resultatet av tålamod, tårar och motion. Det har varit vät varenda sekund kan jag lova. När jag visade blder på min FB fick jag höra att jag "förvandlat" honom från gammal till ung igen, och att de inte kunnat tro att det var samma häst om jag inte sagt det.
Och jag kan erkänna att om jag inte varit med hela vägen själv, så hade jag nog inte heller vetat att det var samma!

 
Jum-Jum i april 2012. Världens snällaste och världens bästa kompis. Det sägs att det finns någon för alla, men det är aldrig någon som talat om för mig att min prins fanns i en hästkropp!

Mulle, eller Myluck, som han egentligen heter är en häst som vi har på foder åt min sambo. Historien är lite halvt invecklad sådär, men han ägs av en väninna till mig och har varit här ungefär ett år nu.
Vi valde att ta hit honom på prov trots att han inte gick igenom första besiktningen. (Han gick igenom ungefär 6 månader senare efter att han satts igång igen).
Även Mulle hade varit avställd och de höll på att sätta igång honom när vi hämtade honom.

Mulle är en snäll häst innerst inne, men han har mycket mer "nerv" än vad stadiga Jum-Jum har. Nu är inte Mulle killen som far i luften av minsta lilla, men ibland önskar man att han kunde vara lite mer uppmärksam på vad han själv pysslar med så slipper han bli så överraskad av små skitsaker.

Mulle tycker också om mat och han måste ha ström på sitt staket för att inte rymma. Det finns som sagt en anledning att han kallas för just Mulle.
För er som inte vet så är han ett arabiskt fullblod. "Polack" kan man nog också kalla honom eftersom han är väääääldigt mkt av polsk påbrå.
Jag tycker att han är jättefin. På sommaren glänser han i pälsen och kommer verkligen till sin största rätt. Han har dessutom ett otroligt vackert ansikte som jag varit förälskad i sedan första dagen jag såg honom.

Mulle är låg i rang, men när det är dags för mat i hagen så får Jumme (som alltid varit lägst i rang oavsett vem han gått med) se till att hålla sig undan. Mulle drar sig nämligen inte för att springa efter och hugga honom i skinkan.
Åhhh vad jag har varit förbaskad på Mulle angående detta då han inte slutar trots att han fått en egen hög att äta ur.

Mulle är jättetrevlig att sitta på i den bemärkelse att han har jättemjuka gångarter. Att trava honom är som att sväva fram, men tyvärr är han ovillig att göra så mkt mer än så. Petar man till honom med skänkeln ignorerar han en och petar man då till honom med pisken eller sporren så blir han förnärmad!
Och om man istället för "petar på" går på honom lite hårdare med skänkeln (utan att för den skull ponnykicka på honom) så "försvarar" han sig med galopp.

Galopp är för övrigt Mulles favoritgångart. Han ÄLSKAR fart, fläkt och en massa bus och kul! Ju fortare han får galoppera, detso bättre!
Ibland kan han busa till det, men för det mesta sitter man trygare på honom i de farterna än vad man gör på Jum-Jum!

Även Mulle är känslig i munnen och talar tydligt om ifall ryttaren är för hård i handen. Han har också ett väldigt tydligt sätt att tala om när sadeln inte känns något vidare.

Mulle kan till en början verka lite opersonlig, men sanningen är att han vill kolla in nya personer en stund först. När man väl lärt känna Mulle så finns det faktiskt en del humor under ytan och ju mer man umgås med honom, desto mer upptäcker man att han går att "läsa av".

Om Mulle vore människa skulle han antagligen vara kvinna (för han vill ha kontroll på situationen hela tiden) med väldigt mycket tankar och åsikter. De gånger han skulle inse att det inte är någon idé att vädra sin åsikt rakt ut så skulle han sucka högt och ljudligt så att alla förstod att han var missnöjd!
Han skulle inte våga sova utan nattlampan tänd och nojja sig för att försova sig och komma försent till jobbet dagen därpå.
När livet skulle bli svårt för Mulle skulle han krypa in i sin lägenhet och bryta ihop en stund, för att sedan samla sig och komma ut därifrån som om ingenting hänt igen.

 
Mulle augusti 2011 och april 2012.

/Kastrullhäxan