Snart inleder vi 2012 och jag har redan insett att det ska mycket till för att det ska bli sämre än vad 2011 var. Samtidigt är jag väl medveten om hur mitt 2011 utvecklades och hur bra det blivit mot slutet. Året har varit upp och ner, vilket man säkert kan märka när man läser mina gamla inlägg här på bloggen.

Egentligen borde jag kanske sammafatta, det gjorde jag förra året, men i så fall blir det lååååångt värre. Vi får se hur jag känner när jag bloggat en stund  

Exakt vad som händer idag vet jag inte, ev ska vi iväg till goda vänner och umgås lite. Sambon säger dock att han int ekänner för att fira det nya året alls, men ärligt talat så är det ju inte därför jag vill iväg. Jag vill träffa vänner, få trevligt sällskap och umgås! Skjuta raketer och dricka skumpa (som jag dock får se till är alkoholfritt i år) intresserar mig inte i första hand.
Säkert är i alla fall att vi ska till hästarna. Jag hade tänkt köra, men sambon pratade om en lugn barbackatur. Då vill ju jag också, men jag måste väga för- mot nackdelarna en stund först. Det blir säkert körning skulle jag tro eftersom jag får så ont annars. När jag gick och lade mig igår kväll så hade jag rejält ont, och då hade jag inte gjort så stora utsvävningar ändå.

Hihi, den här bilden är nästan lite rolig   

Igår fick hästarna agera lite "ponnyridning" eftersom min ena svågers dotter + bonusbarn ville komma. Bonusbarnet har ridit några terminer på ridskola och det syntes även om hon är nybörjare fortfarande. En jätteduktig tjej som fick Jum-Jum att skritta på riktigt bra!
Svågerns dotter har inte alls ridit lika mycket, men är superduktig med tanke på hur lite hon övat. För varje gång hon kommer till oss och rider så slås man av hur fint hon utvecklats!
När det gäller barn så få rman vara tydligt och låta utvecklingen ha sin egen tid helt enkelt.
Båda tjejerna var med och skötte om hästarna och var verkligen jätteduktiga!

Sedan skulle min svåger rida. Han har typ aldrig suttit på en häst och för ett år sedan vägrade han gå i närheten av dem. Nu har han äntligen vågat börja att prova lite och igår skulle han få rida Mulle.
Så vi hämtade pallen och ställde intill Mulle, svågern klättrade upp och skulle precis skjuta ifrån på pallen för att komma upp på hästen när pallen vicka omkull, min svåger dänger i backen så det visslar om det och åker in under stackars Mulle som ser helt hjälplös ut och som försiktigt försöker ta sig därifrån. (Det såg riktigt otäckt ut!)
Ena framhoven får Mulle ner på fast mark, och den andra är han på väg att sätta ner på svågerns ben, men Mulle är förståndig och kände att det var olämpligt, så istället står han kvar på tre ben och ser helt oförstående ut. Stackarn!

Men jag blev så stolt över honom, för han skötte det så himla fint och visade verkligen hur klok han faktiskt är. Det hade ju kunnat sluta riktigt illa med både blåmärken och brutna ben om Mulle fått panik och bara agerat utan att tänka sig för.  

Jum-Jum var också jätteduktig. Honom litar jag verkligen på. Han stod som ett ljus på gången när tjejerna grejjade med honom och han bar dem så försiktigt.

2012 inleds i alla fall med hopp och tillförsikt, det är mycket mer än vad jag kunde säga om början på 2011. Men vem bryr sig om gammalt, när det ligger en liten bebis inne i min mage och utvecklas för var dg som går? 

Snart är det dags för ultraljud. Då kanske man får reda på vad det är för en liten krabat där inne. Jag tror på en pojk, men de allra flesta tror faktiskt på flicka. Vi får helt enkelt se. Pojknamn har jag redan, men flicknamn får jag fundera lite mer på. Jag har funderat på olika varianter av Lillan, typ Lill-Anne, och nu i julas så föreslog en av mina kusiner precis samma sak. Dock har jag svårt att förklara det inför sambon då jag sagt nej till alla andra typer av dubbelnamn. (Jag har själv ett dubbelnamn och upplever det inte som så jättekul alla gånger) Dessutom blir ju Lill-Anne lätt att förväxla med Lillan (=mig). Som sagt, jag får fundera ett tag till.

Nu ska jag gå härifrån och se om jag kan få någon ledtråd till vad denna dagen har att erbjuda.

Gott nytt år på er allihop!

/Kastrullhäxan  

Pssst... Om du vill var "hemlig" när du besöker mig så kanske du inte ska använda dig av norska google via din telefon? Jag bryr mig inte ett dugg om att du kikar här, så du har ingen anledning att vara "hemlig" på nåt sätt, men jag tänkte bara ge dig ett litet tips sådär.   (Du vet vem du är) 

LÄnge sedan jag uppdaterade igen. Sorry!

Jag blev ju hemma pga nya medicinen, och då tog förkylningen om också. INTE kul kan jag lova!

Medicinen fungerar i alla fall jättebra. Jag upplever inga biverkningar alls och mitt blodtryck har gått ned så barnmorskan är väldigt nöjd. Dock har jag fått remiss till Hjärtmottagningen nu. Den 11e januari ska jag dit och lämna lite allt möjligt. Jag ska lämna blodprov innan också så att de har hunnit få hem svaren.
Ärligt talat så är det både lite läskigt och skönt. Jag vill ju inte att de ska råka hitta något allvarligt som kan skada både mig och bebis, samtidigt som det vore skönt att blodtrycket får en naturlig förklaring.

Ang Jum-Jum så verkar det som att jag äntligen hittat en vettig tjej som ska hjälpa mig.   Sambon hade frågat henne hur hon kände och hon säger i alla fall att hon tycker väldigt mycket om min lilla gula ponny. Så jag hoppas att han uppför sig så väl att hon vågar stanna och hjälpa oss. Det känns bra för min del också.

Speedcarten är äntligen hemma. Det blev lite svetsjobb på den eftersom vi upptäckte att den antagligen varit ute för något tok och var av på sina ställen. Men nu sitter den ihop och man kan åka. Dock sitter man en aning snett, men vad tusan... När man ser den gula fina rumpan framför sig så glömmer man snart all världens bekymmer i vilket fall som helst!

Jum-Jum tycker att vagnen är helt ok, men den vägen ju ingenting att dra! Haha, inte lät att vara fjordhäst alla gånger. Sambon säger att jag sitter i vagnen och flinar fånigt, som ett barn på julafton, när jag är ute och kör!

Bebis ska enligt beräkning vara över 16 veckor inne i min mage nu. Jag tycker sjlv att jag känner hur den rör på sig ibland, men det kanske bara är inbillning? Jag vet ju inte hur en bebis i rörelse känns menar jag.   

Mulle har vi fixat till foderstaten på. Jag skissade ju lite snabbt, men tydligen åt han mer halm än vad jag från början trodde så han blev lite "ruggig" i pälsen ett tag (brist på protein) men det är tillfixat nu med lite sojamjöl och ett kilo extra av silaget, samt att vi tagit bort halmen som han fick inne på natten. Han är redan finare, även om vi har lite grann kvar. (Nu låter det som om han varit riktigt ful, men så var det faktiskt inte)
Jum-Jum vinterpäls som vi rakade av växte ut igen... Så vi gjorde ett nytt försök att klippa honom. Då gav klippmaskinen upp   Haha! Gissa hur Jum-Jum ser ut nu! Nej då, det blev faktiskt ganska bra även om han inte alls fick den klippning som det från början var tänkt.

I julas var vi nere hos pappa och hade jättetrevligt. Min kära farmor var där och det var så roligt att träffa henne. Visst, hon dras med lite ålderskrämpor som alla gamlingar, men hon är pigg och vill vara med. Dessutom äter hon bra av julmaten. Allt smakar så gott säger hon.  Jag hoppas att jag hinner ner till henne så att hon får träffa bebis!

Vi hälsade också på hemma hos min faster. Hon föder upp taxar sedan några (en hel del faktiskt!) år tillbaka. Jag minns valpkull nr 2 som föddes hemma hos henne. Det måste vara runt 10 år sedan nu (jag var i alla fall i tonåren).
Nåja, nu när vi var där så hade hon i alla fall 5 valpar. De var dryga 5 veckor gamla och så underbara! Tur att de var tingade allihop, annars hade en säkert fått bli Gälvebo! De åt först lite mat i mjölkbaren (hos sin mamma såklart!) och sedan var det en stunds bus innan de blev trötta. Rätt som det var hade 4 stycken krupit upp i mitt knä och sov så sött! DET hade jag inte förväntat mig kan jag säga, de känner ju inte mig!
När jag sedan skulle resa mig för att fika så fick jag lyfta bort dem en efter en. De kom då tillbaka och la sina huvuden mot mitt ben. Åhhh, man smälte ju som smör i solsken och hade knappt hjärta att flytta iväg dem. Hur kan hundbalpar vara så fruktansvärt söta?!

Det har hänt massor, men just nu är mitt huvud ganska tomt i övrigt.
Jag sparar lite så att jag har anledning att uppdatera  

Yvonne: Eftersom du skrv en kommentar så kan jag svara här: Det blev tyvärr ingen "Årets julstjärna" eftersom Mulle och min sambo inte var överens om vägen de skulle springa (Mulle stannade) så de lyckades inte dra ihop tillräckligt med poäng i cupen. Men, det kommer fler chanser!

Ha det fint allihop!  

/Kastrullhäxan  

Idag är jag hemma. Jag har nämligen påbörjat en ny medicinering mot mitt höga blodtryck så barnmorskan rådde mig att vara hemma så att jag vet hur jag reagerar på medicinen.

Bipacksedaln var lååååång och biverkningar inte alls särskilt roliga att läsa. Men det är bara att hoppas att jag slipper allt vad biverkningar heter.

Vaknade till liv så sakta vid 7 i morse och slog på TVn och tittade på lucia, mest med ett äga i taget, ena katten på magen och den andra på armen i och för sig, men ändå.
Sedan somnade jag om och sov till klockan var nästan 9.30 SKÖNT!

Sedan dess har jag inte sysselsatt mig så mkt alls mer än med några telefonsamtal, ett långt mailskrivande och lite kluddrande på ett foto som jag stulit av min kära vän Kicki.

Erkänn att de blev rätt gulliga ändå! Och jag hittade ju faktiskt tom en bild på Kicki, så jag satte upp henne på Pojkens rygg så att hon fick rida lite.   Hon kanske ska framkalla de här bilderna och skicka som julkort till sina vänner? (Det får du om du vill Kicki)

Vad jag ska sysselsätta mig med mer vet jag inte. Kanske försöker jag rulla mot stallet och pyssla lite. Och så behöver jag duscha, fast ett hett bad vore skönare. Annars har jag inte så mkt förslag.
Jag längtar efter att få ta en tur med Jumme och vagnen snart igen. Det känns som om det var en evighet sen! Men jag vet faktiskt inte om det känns helt ok att ge sig ut på egen hand. Han är iofs himla snäll, och väldigt dukig i vagn, men det är ju en helt annan säkerhetsrisk med vagn än med sadel. Och rida ska jag def inte göra helt på egen hand i alla fall! Och då är det inte för att jag är orolig för bebis, utan för att jag har och år ont.

Ni får väl höra av er om ni vill hitta på nåt!

Kram på er alltihop!

/Kastrullhäxan  

Då har man spenderat ännu en dag i paradiset. Den avslutades med ett besök hos barnmorskan för en blodtrycksmätning.
Jag fick lägga mig på en brits och vila och jag har så förbaskat svårt att komma upp efteråt. Jag får vrida och vända och grejja innan jag lyckas få upp överkroppen. Hua! Att ett bäcken kan göra så ont!
Hemma i sängen kan jag ju vrida mig en liten del i taget och använda sängkarmen som stöd, eller att dra mig i. Det gör ont då också, men det är i alla fall lättare än på barnmorskans smala brits.

Jag ringde sjukvårdsrådgivningen idag. Duktig som jag är så stannade jag vid busshållsplatsen vid Finnböle. Man ska inte köra och prata i telefon samtidigt! Jag hade inte ens headset med mig idag så det var säkrast att stanna. Och den där busshållsplatsen är ju specialbyggd, så jag var inte i vägen.

Finnböle ligger efter vägen mot Hedesunda, alltså i Gävleborgs län.
Jag trodde att det skulle räcka, men icke. Mobilen kopplades via masten i Tierp, vilket gjorde att jag hamnade hos sjukvårdsrådgivningen i Uppsala.

Men det var absolut inga bekymmer! Sköterskan guidade mig och var verkligen jätteduktig och hjälpsam! Tummen upp för henne!  

För övrigt tror jag att det är någon som skaffat en docka, skrivit mitt namn på dess mage och satt en nål i dess huvud. INTE snällt. Men ont krut förgås inte så lätt.

Annars händer det lite smått och gott i mitt liv. Jag är bara så dålig på att uppdatera här.

Idag åkte jag också förbi stallet. Passade på att fylla på halm i hagen eftersom det var tomt och hästarna kom genast efter mig. Det är halt och trist i hagen, särskilt för Allram som inte har några bakskor. Men samtidigt är det skönt, för ingen av hästarna springer efter och bråkar om maten.

När jag lagt ut halmen och hästarna stod där och åt så stod jag mitt i bingen och pratade med dem. De är så söta. Till och med den annars lite småthuriga Allram bjöd på småhyss och en puss med mulen på min kind. Han ville ha annat än halm att äta och försökte gnaga upp min vante i stället.

Och Jum-Jum, min lilla pärla till häst.  Han följde mig till bingen och stod länge och kelade med mig och pussade min kind sådär som bara han kan. Tänk att ett så stort och starkt djur kan vara så försiktig och mjuk och bara förmedla en känsla av harmoni och kärlek!
När jag sedan ville stapla tillbaka mot stallet så gick han intill mig så att jag fick hålla honom i mankammen som stöd. Först förstod han inte vad jag ville, men när jag smackade provade han att gå rakt fram så då berömde jag honom. Fantastiskt att ha en så go häst med rejäla vinterskor på hovarna att hålla i när det är halkigt ute.

Jag har förresten fått ordning på foderstaterna nu! Jum-Jum fick jag ta hjälp för att få ordning på medan Mulles foderstat var lätt som en plätt! Så nu kan båda äta silage och halm utan problem.
Jag måste dock köpa hem både mineral och lusern att komplettera med, men det är det värt om mina gulklimpar mår bra!

Nu orkar jag inte mer så ni får vara nöjda såhär. Ha det gott!

/Kastrullhäxan  

Först tänkte jag faktiskt skriva ett riktigt surt inlägg. Jag tänkte berätta om alla hemskheter som hänt och som tydligen bara ska vara mitt fel...

Men, jag tänker inte dela den "lyckan" med somliga personer på nätet. Grattis, men jag tänker inte vara bitter!

Istället tänker jag berätta om den underbara kompis som ställde upp och öppnade sin dörr för mig igår när livet blev lite tungt. För henne var det självklart att finnas där. Tusen tack för det!   

Igår kväll var vi också på julbord med företaget som sambon jobbar på. Det var långt ifrån alla som visste att jag var gravid och det belv en hel del klappande på min mage trots att den inte är så stor än.
De allra flesta gissar på en flicka, men vi får se! (Jag själv tror ju pojke)

Vi hade i alla fall jättetrevligt. Vi, eller snarare jag kanske, träffade på både nya och gamla bekantskaper. Jösses vad vi skojade och skrattade. Det var skönt att glömma livets allvar en stund och bara vara sig själv och njuta av god mat (HELT UNDERBAR MAT!) och goda vänners sällskap.
Varför gör man inte sånt oftare?

Kvällen blev inte så sen när jag och sambon styrde kosan hemåt då sambon skulle tävla idag. Så klockan 7 var vi i stallet och morgonfodrade innan vi lastade hästarna och körde emot Västanå.
Sambon startade först med Jum-Jum i 50 cm men fick tyvärr ett förargligt nedslag (pga alldeles för dålig bjudning, sambon är för snäll emot hästen helt enkelt) men blev ändå klassvinnare.
Därefter red han fram Mulle som visade en god framåtanda i både trav och galopp. Jag tror nog inte att jag sett Mulle trava så bra under ryttare någon gång tidigare. I vagn gör han det dock.
De hoppade 60 cm och kom runt felfria, trots att sambon nästan glömde banan på ett ställe.
De gick då till omhoppning och om det finns någon häst som satsar järnet så är det Mulle -han vet precis när det är dags att sätta fart och slickar hinderstöden i förbifarten! (Jag såg hur funktionärerna hade fullt upp med att hitta någonstans att stå för att inte bli i vägen, men Mulle var så snabb att de kvickt fick flytta sig igen)
Även där fick de ett nedslag eftersom Mulle var lite för kvick i vändningen och kom lite tokigt på hindret. Hoppade gjorde han ju dock, men han hann inte fälla in benen tillräckligt snabbt.
Dock blev de klassvinnare även denna gång och nu fick de visa ett ärevarv till publikens (vantbeklädda) applåder och busvisslingar. Och jösses vilken fart den lille brune hästen fick upp inne i ridhuset! Han var som ett streck efter väggarna!

Jag tror faktiskt att det inte alls blev så tokigt med Jum-Jums sadel på honom, och nu när vi fick in padden emellan också så verkar Mulle ännu mer nöjd.

Kul när det går såhär bra! Nästa helg är det tävling igen, och då utses årets julstjärna - något os mvi hoppas att min sambo blir, eller hur!

Näää, snart är det dags för en bit mat, så det är bäst att jag avrundar nu.

Ha det gott allesammans!

/Kastrullhäxan  

Hejsan svejsan igen!

Här sitter jag och är proppmätt efter en portion med pasta och köttfärssås, som jag givetvis åt alldeles för fort.

Jag har sovit ganska dåligt i natt, först hade jag svårt att somna och sen vaknad ejag vid ca 01.30 och hostade så fruktansvärt att jag var tvungen att kliva upp och ta en bisolvon. Därefter lyckades jag somna om och vaknade någon gång mellan 5-5.30 av att jag hostade igen. Åhh vad less man blir!

Dessutom har jag rejält ont i bäckenbenet/ryggen av graviditeten vilket gör att jag har svårt att vända mig i sängen, samt att det hugger till i bäckenbenet varje gång jag hostar. Riktigt kasst känns det!

Nä, nu ska jag och min kära sambo gå ner i källaren och rota bland lite prylar. Ha det fint gott folk!

(För alla er som inte orkar med ett "smörigt" inlägg kan klicka ner sidan med en gång)

  Det jag känner för dig går inte att beskriva i ord. För mig är din betydelse större än varlden jag lever i. När jag och exet separerade så tänkte jag aldrig mer bli beroende av någon annan, jag skulle bli stark och självständig och skaffa skinn på näsan. Och så har det blivit, men samtidigt har jag blivit så upp över öronen förälskad i dig att mitt hjärta skulle braka itu om du inte fanns vid min sida.

När jag är svag, då är du stark. Du jobbar långa dagar och sköter väldigt mycket kring vår vardag och får saker och ting att fungera, och det är sällan du klagar.

När jag blev sjuk, men inte insåg det, utan grät och grät utan att förstå vad som hände med mig, så gick du efter mig, stöttade mig, kramade mig och frågade och ville hjälpa.

Dagen när jag förstod att något verkligen var fel, samma dag som jag insåg att jag planerade att ta mitt liv, så insåg jag också att jag inte skulle kunna genomföra det, för det fanns så många människor omkring mig som älskade mig och behövde mig -frisk eller på väg att ta sitt första steg emot att bli frisk spelade ingen roll, bara jag inte gjorde mig själv illa.
En av alla de människorna var du, och jag visste att jag aldrig skulle klara av att se dig i ögonen igen om jag försökte och misslyckades. Och jag skulle inte heller klara av att möta dig någon annanstans, i en annan värld, och försöka förklara där och då.
Jag skulle inte klara av att stå på min egen begravning och se vad jag gjort emot dig och så många andra...

Kommer du ihåg att jag sökte hjälp efter det? Förstår du att du är en del av det och att du är en del av mitt tillfrisknande? Vet du att allt du gör för mig, och då månar jag ALLT. från frukostarna på morgonen, filten på mig när jag somnar på soffan och att du tar kattlådan till att du ringer runt och köper en bil som jag ska ha, betyder guld för mig?!  Vet du hur mkt jag uppskattar dig som person, ditt varma sätt och att du tar dig tid trots att du gör så mkt annat också?

Kommer du ihåg att det stod i din presentation att du var snäll? Vet du att det var därför jag kontaktade dig? Då behövde jag någon som var snäll. Jag hade inte planerat att inleda ett förhållande, men när jag såg dig så kändes det direkt RÄTT och inte en enda dag sedan dess har jag ångrat mig!

Jag är så glad och tacksam att jag får vara en del av ditt liv, trots att jag ibland måste upplevas som ett latmaskigt åbäke!

De dagar livet känns tungt och jag undrar varför jag går igenom det ena efter det andra och inte väljer att ge upp -då tänker jag på dig och finner den där lilla gnistan som gör att jag orkar liiiite till.

Om du orkar vara stark, då ska jag också vara det! Vi är två om det här och jag är lika "skyldig" som du att vara delaktig och försöka efter bästa förmåga.

Egentligen så hade det kanske räckt med några få ord, men jag är så rädd att missa något så jag skrev en jättelång text.

Tack för att du finns, för allt fint du gör för oss och för att jag får vara en del av ditt liv - att vi kan tillbringa våra liv ihop.

Din Lillan 

Jag bara kände att det är dags att uppdater här på bloggen igen. Det har ju varit lite dåligt med det sista tiden.
Med tanke på allt som hhänder så är det inte så konstigt egentligen, men ja, nu är jag här i alla fall.

Jag kan ju börja med att berätta för alla er som inte redan vet att jag har en bebis på G. Och då ingen hästbebis utan en liten människa. Ja, ni vet en sån där som utvecklas inne i magen och som sen kommer ut efter 9 månader.

Jag är givetvis glad även om det inte var planerat.
Så jag har varit trött på  grund av detta och mått ganska illa. Dock biter jag ihop och försöker ändå (och har jättegulliga kollegor som ställer upp och hjälper mig med det jag int elängre klarar av på jobbet).

Detta har lett till att jag fått sluta medicinera mot min depression. Dessutom ganska nyligen efter att jag bytt min medicin och fått en som jag kände fungerade ganska bra. Men jag mår faktiskt så bra att vardagen fungerar ganska bra.
Jag har varit och lämnat prover och grejjat.
Som många av de som känner mig vet så är jag stickrädd. Det brukar räcka med att jag berättar det och så blir jag lite spänd precis när de sticker hål och efter det går det bra. Men när jag var till barnmorskan så reagerade jag väldigt kraftigt. Alla varningssignaler slogs på och jag kände bara hur min kropp tänkte gå därifrån (alternativt försvara sig) och jag kan ju inte gärna ge barnmorskan en örfil eller nåt så jag fick be henne lugna sig och så fick jag lämna urinprovet först.
Därefter bev det ett stick i fingret (som jag lyckades kontrollera mig att klara av), blodtryckskontroll (som var högt och ska kollas med jämna mellanrum) och sedan blodprov taget i armen (som jag också klarade bra).
Igår ringde barnmorskan. Alla prover såg jättebra, men etiketten för HIV och syfilis hade inte suttit på provröret så jag måste lämna nytt blod.  Detta ska göras i samband med nästa kontroll av blodtrycket. Tror ni att det kommer vara skenande högt igen då? (Jag känner hur det skenar nu när jag tänker på eländet)

Ridningen har jag fått ge upp, det gör för ont efteråt helt enkelt.  
Så nu letar jag efter någon som kan hjälpa mig med Jum-Jum framöver. Det går sådär.
En tjej har varit ute och provridit och det kändes jättebra. En yngre tjej som verkade väldigt seriös och rättfram.
Hon ska provrida lite mer. Sen har jag mest fått lite halvsvamliga svar och en har jag redan tackat nej till för det blev för mkt frågor om saker som inte rörde hästen direkt. Hade hon varit mer intresserad så hade hon kollat upp dessa grejer utan att blanda in mig.

Det är jättejobbigt att inte kunna rida! Hästarna och ridningen har varit en så stor del av mitt liv och plötsligt så kan jag inte ens sitta upp och skritta av hästen utan att det gör ont. Ibland gör det mig så ledsen att jag har fullt upp med att hålla tårarna tillbaka.

Sen har vi börjat leta ny bil. Sambon har letat och ringt och grejat. Vi skulle åka och titta på en i förra helgen, men då visade det sig att han som ägde bilen inte hade ägarbeviset hemma -det fanns hos kreditbolaget. Det kändes inte helt ok att åka därifrån utan att ha skrivit på pappren på bilen så v tackade nej.
Idag var vi till Hedemora och köpte en bil i alla fall. En hyundai Santa Fe.  Jag känner mig riktigt nöjd även om det är overkligt än så länge.

Saaben har vi pratatom att sälja, men vi får se. Den är en kär "ägodel" och går fortfarande bra. Hade man varit gjord av pengar så hade den lätt fått vara kvar.
Ska den säljas så vill jag helst slippa se den något mer. Den har ju varit "min" så pass länge och jag är verkligen fäst vid den.

Och vet ni...? Det är en likadan som Stefan Lindman har i Wallanderfilmerna!  (Alla som vet vilken förkärlek jag hyser till Ola Rapace förstår min glädje)

Och en annan sak måste jag ju också berätta! Jag har skrivit på mitt anställningsbevis, så nu är jag omplacerad till Söderfors "på riktigt"! Det känns så himla bra. Jag trivs där, både med mina kollegor och uppgifterna.
Jag känner mig liksom aktiv, engagerad och motiverad. Det är så man ska känna på sitt jobb!
(Sen kan jag erkänna att jag inte alls hittat tillbaka till den glöd som jag hade på Max)

I övrigt har jag fått förtroendet att vara moderator på en grupp. Jag gör inte så mkt mer än rapporterar misstänka saker vidare, men hittills verkar jag vara uppskattad. Sen jag började dela med mig av mina åsikter och kunskaper inom foder och näringslära för häst så har jag fått mkt fin kritik och uppskattning från andra. Det känns givetvis jättebra, men jag jobbar fortfarande med att inte mäta mitt eget värde i mina prestationer eller misslyckanden.
En annan sak som jag börjat lära mig är att lämna alla töntiga åsikter och fjortisar bakom mig. De vill inte förändras och då kan jag inte påverka dem.

Och jag tänker inte må dåligt för att någon som inte kan diskutera saken på "normal" nivå blir förbannad och går till personangrepp. Så långt liv har jag inte.

Vi har kört svinntävling på jobbet och i nästa vecka delas vinsten ut. Barnen har varit jätteduktiga och förtjänar verklige detta. Jag är SÅ STOLT över dem!

Nu är det bäst att jag avslutar. Det är dags för ytterligare en kopp te känner jag.

/Kastrullhäxan... Snart kanske Kastrullmamman?