Jag måste bara få berätta om honom, lite mer än vad jag har berättat hittills.

Att han är min stjärna, min pärla och min bästa vän har nog inte undkommit någon som har med mig att göra på något sätt. Att jag älskar honom av hela mitt hjärta är inte heller någon hemlighet.

Nu kanske jag kommer bomba det här inlägget med en massa bilder, ni har kanske sett dem tidigare, men ni får se dem igen!

Här om dagen hade min sambo hand om Jum-Jum. Han åkte dit och pysslade om honom en stund innan han red ut. Medan han står och ryktar så ringer jag, och min sambo hade då sitt headset med sig för att kunna använda båda händerna fast han pratade i telefon.

Antagligen hörde Jum-Jum mig i sambons headset, för Jum-Jum försökte hela tiden nå min sambo och ville pilla på örat där headsetet satt. Jum-Jum är ju något otroligt social och nyfiken och brukar vilja kolla in alla nya saker, men just den här kvällen var han lika extra ivrig.

Jag går ju just nu en Grönt Kort kurs (så att jag ska få tävla i riktiga tävlingar med Jum-Jum) och igår fick Jum-Jum fälja med och agera exempel på hur man lastar.

Jag vet inte om ni alla vet våran lastningshistoria, men den är lång och envis och handlar om trasiga lampor på transporten, avslitna longerlinor och t.o.m en häst som fastnade i ett staket. Inte så roligt med andra ord.

Igår lastade hon sig hur fint som helst, både med mig och med de andra två som vågade prova. Jag är så stolt över honom, han skötte helt och hållet efter regelboken. Han är verkligen en guldklimp!

Och han ställer upp på allt från att följa med mig och tävla, både western, dressyr och hoppning, till att låta små barn rida honom. Och Tilde (som tydligt talade om att hon minsann inte fyllt 7 år än) hoppade faktiskt ett litet kryss med honom förra helgen och lärde sig trava utan att vara rädd.

Sist vi var och tävlade så var inte stämningen på topp direkt, men min fina häst tar med mig in på banan och gör en runda med perfekt elegans och inte ett hårstrå på hindren. Han lyssnade bra (så bra att det faktiskt blev lite vingligt ibland) och galopperade nästan hela rundan.  

I morse hade vi utsläppet i stallet. Vi släppte ut tjejerna ur varmstallet först och lät det vara släckt i kallstallet så länge. Varken Jum-Jum eller Allram sa något om det.

När det sedan blev dags för dem att komma ut så skulle vi byta täcke på Jum-Jum. Så min sambo grejjade med täckena ochjag stod och pratade med Jum-Jum. Jag klappade honom i pannan och berättade att jag var så stolt över honom och att han sköter sig så himla bra.

Och han myser verkligen tillbaka! Egentligen förstår han nog inte ett enda ord av vad jag säger men han känner min sinnesstämning.

Och hur envis och tvärtemot han än kan vara ibland så har han nog ändå en strävan efter att göra rätt. Och han vet precis när jag behöver den där lilla extra puffen, en lugn skrittur eller bara en extra kram,

Han har en massa humor, alltid glimten i ögat och förlåter ens misstag snabbt. Han gör aldrig illa någon med flit (sen blir det tok ibland i alla fall, men han gör det inte bara för att han vet att han kan) och när jag visslar så kommer han 9/10 gånger och möter mig -med öronen framåt.

Man kan inte låta bli att älska en sån här häst, man kan inte annat än beundra honom och ge honom möjligheten att utvecklas.   Det finns många saker som jag säger att jag vill ha. Men det jag är mest rädd att förlora är min häst. Jag har tänkt mig ett långt och hållbart liv ihop med honom och jag tänker alltid göra mitt yttersta för att det ska bli så.

Tack alla ni som gett mig möjligheten att få umgås med en häst som Jum-Jum. Jag tänker då främst på Jum-Jums förra ägare som under väldigt lång tid låtit mig hantera Jum-Jum som han vore min egen, och sedan lät mig köpa honom.

Tack även till er andra som på olika vis ställer upp och hjälper oss. Allt från träning till lån av utrustning och tips om vilka salvor som är bäst mot både det ena och det andra.

/Kastrullhäxan  

Usch, så här brukar jag verkligen försöka undvika att göra, men idag har det hänt en sak som fått mig att reagera.

Jag tänkte dra det hela utan att gå in på närmare detaljer för hur det än är så vill jag inte hänga ut någon i min blogg utan den personens samtycke.

Ni som är in här och läser min blogg med jämna mellanrum vet säkert redan att jag har drabbats av en depression. Det är inget som jag har valt och det är något som jag gärna skulle slippa.

Vad som utlöst depressionen vet vi inte, och jag har (nu när jag äntligen börjat må lite bättre) funderat en hel del och kommit fram till att jag har mått dåligt mycket längre än vad jag själv har förstått.

En depression är inget som man bara kravlar sig ur, man skakar det inte bara av sig och går vidare. Depression är som en superstark tejp, den vägrar släppa taget, och ju längre ner i depressionen man kommer desto svårare blir det att bli av med den.

Jag förstår att människor i min omgivning undrar, att de vill veta och kanske till och med förstå. Men hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens själv förstår? Hur ska jag kunna ge er vertyg att leda mig, när jag inte ens har några egna?

Det som hänt idag är att jag pratat med en människa och när jag tänker på det nu så  blir jag lite lätt upprörd, blä!

I alla fall, jag försöker verkligen ha tålamod med folk som inte förstår bättre, men just det här är ganska jobbigt. Om folk skulle prata bakom ryggen på mig så skulle jag kanske bara kunna skita i det men nu kommer saker raka vägen fram till mig och då är det lite svårt att bara strunta i det. Misstolka mig inte nu, för jag gillar faktiskt ärlighet!

Jag kan erkänna att jag blir frustrerad när jag ska tala om min depression. Jag talar gärna om att jag har en depression och att jag behandlar den nu så att jag ska kunna bli bra. Jag kan erkänna att jag haft sälvmordstankar och det var slutligen dem som fick mig att vakna och inse att jag var tvungen att få hjälp.

Jag mår bättre nu, tack och lov! Men jag har en bit kvar att klättra, och jag vet att bergsväggen inte är spikrak uppåt.

Jag lever för idag och planerar min närmaste framtid och försöker att plocka på mig lagom mycket ansvar och arbete. Jag försöker sköta min sömn och mitt behov av energiintag.

Det här är en fin balansgång just nu för mig.

Förr i mitt liv har jag stått på bägge fötterna i samma sekund som väckarklockan ringt, jag har klätt mig och ätit en macka framför TVn på morgonen och sedan har jag slumrat till på bussen på väg till utbildning/jobb. Jag har jobbat heltid och sedan åkt buss hem igen och därefter har jag bytt om och ätit ett äpple samtidigt innan jag cyklat till stallet.

Den där hurtfriska och ivriga Lillan finns inte längre. Jag vet inte om hon finns under all den här gråa ytan, men jag känner henne inte inombords längre.

Nu för tiden får klockan ringa minst 4 ggr innan jag mödosamt drar mig ur sängen. Jag duschar på kvällen och lägger mig med blött hår så allt står åt alla håll när jag vaknar, eller så duschar jag innan 5 på morgonen (stackars grannar) i ett försök att få liv i mig själv.

Jag jobbar 6 timmar om dagen. Ibland blir det mertid för mig, men om jag ska vara ärlig så orkar jag egentligen inte. Jag biter ihop och försöker, jag vill orka, men då dyker andra bekymmer upp. Närminnet försvinner, jag blir trött och orkeslös och jag liksom säckar ihop.

Vissa dagar går jag i 110, nästa bara i 60 och jag vet inte om det här är något om andra kan förstå? Jag är ingen prestationsmaskin, jag kan inte gå fortare eller göra saker mer i rätt ordning -för det är inte rätt inne i  mig!

Och nej, det funkar inte att tala om för mig att jag är oduglig, att jag inte anstränger mig tillräckligt och att jag borde bry mig mer.

Det hjälper inte att ge mig goda råd som ni egentligen inte vet ett dugg om och ni måste inse att det ni ser av mig är toppen av ett isberg!

Ni har inte sett mig stanna i vägkanten på E4an för att jag gråtit så att jag inte sett vägen längre, ni har inte hört alla gången jag snörvlat i manen på min häst eller alla de gånger jag bara känt mig så värdelös att det inte finns någon mening att vara kvar längre.

Vad tror ni är bäst? Att bara vara tyst och försöka ignorera det, eller ska jag få ett psykbryt totalt och skrika åt folk att de är idioter som inte förstår och att de är så dumma att det är synd om dem?

Ni som säger eller tycker så här vet ingenting om mig. Ni vet inget om min bakgrund eller min framtida rehabilitering.

Många verkar tro att jag är så öppen, att jag berättar varedan detalj. Och så kanske jag har varit... Men en depression får en att sluta sig inom sig själv. Och när jag får höra saker som jag har hört idag så förstår jag precis varför...

Jag är inte helt bra, jag klarar inte av att mätas med någon annan, men jag är ta mig tusan inte alls värdelös! Så det så!

/ilsket hej från Kastrullhäxan  

Äntligen helg... eller nåt.

Idaghar vi varit iväg och tävlat och det var den värsta röran jag varit med om.

Jag hade läst på hemsidan att det skulle starta kl 12. I förmiddags fick jag ett sms från en kamrat som också sa den tiden. Bra, tyckte jag.

11.40 ringer denna kamrat, som då blivit uppringd av arrangören, och berättade att de ändrat sig och skulle starta kl 14.

Men jippi, jag hade ju redan lastat min guling på trailern och åkt hemifrån.

Nåja, jag tänker inte gnälla mer, men jag har helt klart varit på bättre tävlingar.

Jum-Jum visade i alla fall att han är tryggheten i röran och bäst när det gäller.

Han skötte sig väldigt väl och gjorde sin bästa runda någonsin. Jag behövde bara visa vägen. Dock gjorde jag helt fel mot hinder nr 3, kände att det inte alls blev så bra som jag tänkt från början. Jag svor åt mig själv och red an och hoppades på det bästa. Och min underbara fina häst grejjar det åt mig! Nu när jag sett filmen så var det nog inte sån katastrof som det kändes som, men jag var inte helt rättvis emot honom.

Vi blev i alla fall felfria och fick en rosett. Kanonkul tyckte jag.

60 cm är klassen på om jag inte skrev det.

I morgon ska vi en sväng till Valbo igen. Lite grejjer som måste införskaffas, bla nya underställ åt både mig och sambon. Sen funderar jag på ett par nya skydd åt Jum-Jum. Vi får se.

Nästa vecka får jag fullt upp, det är iofs höstlov, men på måndag ska jag på kurs i Uppsala. Det är om passerad och berikad kost. Dessutom är det Grönt kort-kurs på Fältis måndag, tisdag, torsdag och fredag. Jag har också träningen på tisdag kväll.

Den 7e ska jag till doktorn igen, 10e och 11e är det utbildning för mig eftersom jag blivit skyddsombud och den utbildningen är även 17e och 18e. Den 13e ska jag tävla i Ockelbo. Den 15e ska jag till beteendevetaren och den 18e är det begravning. Tänkte ta ledigt även den 19e om det finns möjlighet.

Hängde ni med?

Nu ska jag krypa ner på soffan hos sambon och mysa lite.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Dags för lite nya sanningar tycker jag!

Jag är ju inte speciellt hemlig men ibland är det höjden av onödig fakta som är den roligaste.  

1)  Jag har alltid drömt om en egen häst, ända sedan jag fick rida första gången. Min första foderhäst fick jag när jag var 10 år. Och min första egna häst köpte jag när jag var 25 år.

2) Jag har haft flera egna hundar. Gemensamt för dem har varit att det varit blandraser som andra inte haft tid för, inte haft plats för eller inte orkat med. Den första jag fick hatte Tanja.

3) Jag fick min första tills vidare-anställning för ca en månad sen. Tidigare har jag varit anställd på timmar, vid behov eller vikarierande.

Detta är andra anställningen i mitt liv som ger en fast inkomst varje månad.

4) Jag hatar att prestera. Eller själva prestationen i sig är väl inte problemet, för jag gillar att ha ett mål med saker och ting. Men jag hatar tävlingmomentet i allting. Livet är inte så blodigt allvarligt jämt.

5)  När jag får olika instruktioner blir jag grymt stressad.

Nej, nu måste jag ge mig iväg så att jag hinner hämta hem hästen innan frisören kommer.

/Kastrullhäxan  

Jaha... Dags att uppdatera igen.

Jag lever fortfarande och i ungefär två veckor har mitt liv känts riktigt bra. Förra veckan flöt som en dans, jag kände att jag hade koll och kontroll och det fungerade riktigt bra.

I lördags var vi på P&J i Västanå och eftersom banan frusit fick vi vara i ridhuset så det blev trångt men allt gick bra. Jag och Jum-Jum hoppade 50 och 60 cem och om man bortser från hur trög Jum-Jum var så gick det jättebra. Han gjorde inga som helst dumheter och hoppade snällt alla hinder. Så i 50cm-klassen blev vi faktiskt vinnare och fick en blågul rosett. I 60 cm fick vi en rivning på sista hindret. Lite förargligt, men jag får ta på mig det. Jag borde ha "tryckt till" honom lite innan så att han tog i lite extra. Men nu är det som det är och jag är jättenöjd ändå.

I söndags gjorde vi i princip ingenting, kl 15 somnade jag ändå och sov i ungefär en timma innan min stackars sambo fick liv i mig och fick med mig till stallet. Sedan somnade jag vid 20-tiden igen tror jag.

Så, som ni förstår, jag är fortfarande väldigt trött. Fast jag känner mig piggare under min vakna tid i alla fall.

Igår var det hoppträning med Jum-Jum igen. Först skötte han sig jättebra och vi kunde galoppera runt på spåret tillsammans med de andra utan problem (han brukar ju busa så annars) men när vi skulle börja hoppa så kunde han inte hålla sig i skinnet längre. När Allram kom galopperandes förbi så slog Jum-Jum på en bakutspark som fick mig att lyfta ur sadeln och nästan tappa stigbyglarna.

Jag slog givetvis i handen i något. Jag vet inte om det var hans manke eller sadeln eller nåt, men jag stukade i alla fall mitt lillfinger. Tack för den!

Sedan hoppade han jättebra en stund, han är riktigt duktig.

Men sen så höjde vi något och då var det tvärstopp, han tänkte inte ta ett språng till. Och han nitade så att jag hade svårt att hänga med ibland.

Tillsist hoppade han i alla fall, med mig som en hängande vante i sadeln. Tyglarna blev för långa och jag var inte alls i balans. Att jag satt kvar var nog bara tur för det var blande det läskigaste jag varit med om. Eferåt stannade jag bra och satt av, jag hade inga planer på att rida något mer alls, inte i hela mitt liv typ.

Och sen grät jag. Dumma häst! Varför gör han sådär? Vi skulle avsluta och det var ingen konstig höjd. Visst är det lite problematiskt att hoppa kombinationer, men han försökte ju inte ens med första hindret.

Det slutade i alla fall med att jag blev omkramad och fick låna Allram istället. Och han hoppar i alla fall. Fast jag har aldrig hoppat honom så vi hade lite kommunikationsproblem i kombinationen, men det gick bra ändå tycker jag.

Tack för att ni var så fina och ställde upp allihop.

Jag älskar mig häst av hela mitt hjärta, men jag hatar när han tycker att det är ok att bralla runt och bete sig som en idiot.

Idag ska Jum-Jum i alla fall få nya skor, och jag ska försöka kurera mitt stackars finger.

Igår var jag också och lämnade fler blodprov, bla för att kolla mitt socker. Det skulle ju inte förvåna mitt ett dugg om jag åkt på diabetes eller nåt. Det vore så typiskt just nu!

Nåja, vi får vänta och se. Jag klarade mig i alla fall från blåmärke den här gången.

/Kastrullhäxan  

Nu är det ett tag sen som jag bloggade igen. Jag har helt enkelt inte orkat riktigt.

Det går fortfarande lite upp och ner och det svänger till ganska ordentligt ibland, men jag försöker hålla mig på fötter.

Jag kan ju ta allt det jobbiga först:

Jag är bättre, men jag är inte bra. På vissa delar är jag nog kanske tom något sämre, men det behöver vi inte gå in närmare på.

Jag har hur som helst fått ändrade arbetstider så nu ska jag enbart gå fömiddagsskift ett tag framöver. Detta för att jag ska känna mig lite varmare i kläderna och kunna finna en uppgift.

Jag vet att det låter konstigt att jag inte kan finna en uppgift under eftermiddagspassen, men jag vet faktiskt inte om jag vill sitta och förklara det i min blogg. Jag vill inte heller försvara mig själv eller det jag känner. Så här är det just nu och ja, det bara är så här.

Har i alla fall haft kontakt med min läkare i dag. Jag har lite svårt att förstå vad hon säger ibland eftersom hon bryter på något utrikiskt språk, men hon verkar i alla fall vettig. Vi har pratat lite om hur jag mår, hur saker har förändrats för mig och hur min situation ser ut just nu. Och vi beslutade att höja min medicin ytterligare. Dessutom fick jag åka förbi hälsocentralen på vägen hem och lämna ett blodprov för att de vill kontrollera min sköldkörtel.

Här kan ni läsa mer om sköldkörteln, vad den gör och vilka symptom man kan få om den inte fungerar som den ska.

http://www.elisabet.org/dokument/skoldkorteln.htm

Jag blev i alla fall stucken i armen. Jag hatar det ju, men är inte alls så rädd som jag har varit. Mina blodkärl är ju inte obefintliga, men de ligger inte direkt på ytan och väntar på att bli stuckna i. Sköterskan kämde i alla fall lite och hittade ett blodkärl i vänsterarmen (det är det blodkärl de brukar hitta på och som de vågar sticka i, i högerarmen är det något svårare att hitta ett vettigt blodkärl). Jag tittade bort, hon frågade om jag var stickrädd och jag erkände ju. Så hon berättade att hon skulle sticka (jag känner hur det sticker till) och så säger hon "Och det blev ju ingen gladare av..." BLÄ!!! Det kom inget blod!   Så kände jag att hon "grävde runt" (överdrivet uttryckt) i armen på mig och så säger hon "JO då! Nu kommer det!"

Jag hade kunnat dött där jag satt. Det var länge sedan ett blodprov gjorde så ont. Nu vet jag ju att jag är extra känslig, men BLÄÄÄ!!!

Så nu hoppas vi att jag slipper fler prover.   Kolla in jätteplåstret! Jag kommer säkert få ett skapligt blåmärke också. Det är så typiskt mig.

Nu kan vi prata om det lite bättre i mitt liv:

Jum-Jum går jättebra. Vi har hopptränat en del och bara man talar om för honom att han ska anstränga sig så är han verkligen jätteduktig och det är så roligt att rida honom. Lika med dressyren. Sambon tränade dressyr förra veckan och de har provat lite öppna. Det är inte klockrent, men en rikigt bra början.  

Igår morse hade han passat på att rymma ur hagen också. De skulle flyttas till hagen på andra sidan vägen och så togs Allram ut först. Misstaget var att enbart lägga på den övre grinden. Jum-Jum körde bara ner huvudet och så gick han under grinden. Han behövde inte böja benen eller nåt, bara gå rakt fram. Lille skrutt då! Hur envis och tokig han än är så älskar jag den lilla gulingen!

Han har dessutom blivit riktigt duktig på att stanna i boxen. Vi har övat massor att han ska ha hovarna innanför tröskeln och för det mesta är det inga bekymmer (framförallt inte om det finns mat därinne) men de gånger som han envist sätter ut en hov stup i ett så stänger jag faktiskt in honom.

Det gillar han inte. Boxdörren är ganska hög och han har svårt att se ut. Mycket bättre med öppen dörr då så han kan stå och hänga ut och kika lite.

Så... Nu ska jag gå o försöka vila lite så att jag orkar med gulingen ikväll. Ha det fint hör ni!

/Kastrullhäxan  

Efter regn kommer solsken sägs det, och det får jag verkligen hoppas!

Jag borde egentligen försöka få tag i min läkare eftersom det behövs göras en uppföljning av medicinen, dock är det typ bara en månad kvar innan hälsocentralen här stängs och ersätts av privat sjukvård istället.

Här kan ni läsa lite mer om det:

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2272671-landstinget-lamnar-bomhus-halsocentral

Själv har jag ingen aning om vad det innebär för min del.

Så där, nu har jag i alla fall ringt. På hälsocentralen var alla tder upptagna idag, men de ska ringa mig i morgon bitti. Stort tack till Sjukvårdsupplysningen som hjälpte mig och som lyssnade.

Jag vaknade i morse och kände att dagen nog skulle bli skaplig, och efter någon timmes jobbande kändes det helt ok och jag tom gick omkring och log.

Men sen rasade allt. Jag har ju noll i närminne, framförallt vid stress eller om jag blir avbruten. Och ja, jag behöver inte gå in på några detaljer, men saker blev fel och jag kände att jag tappade kontrollen och därmed blev det lite för mkt för mig.

(Nu vet jag i efterhand att allt blev rätt, minnet återvände och jag visste därmed att jag hade fyllt upp den där sista katinen. 4,8 liter var det i den)

Jag tror att det är riktigt att förstå hur jag känner mig om man inte mått såhär själv.

Jag kan ärligt talat säga att jag drar mig mer och mer undan från allt (utom min kära häst och jag försöker hålla mig stadigt intill min sambo även om han inte kan göra så mkt för mig) eftersom jag upplever att ingen förstår.

Jag har inte valt att må såhär. Hade det varit så enkelt så hade jag redan valt om, men nu styr jag inte mina känslor och mitt mående med ren vilja.

Känslorna förändras blixsnabbt och många gånger står jag ut, jag biter ihop och försöker lite till, men när jag ställs inför en situation som jag inte kan förändra, eller när jag ber om hjälp och ingen hör -då orkar jag inte längre.

Det har sagts så mkt saker sista tiden. En del har jag hört och det ni sagt bakom min rygg kan ni behålla för er själva.

Det har hänt att människor i min omgivning har sagt åt mig att rycka upp mig och komma igen som om inget hänt, jag har hört att jag borde skaffa barn, att jag borde vara skitlycklig för allt det fina som jag har i mitt liv (tror ni inte att jag är det?!?!?! Tror ni verkligen inte att jag uppskattar och älskar min sambo, min häst och den lilla ljusglutt som syns i mitt liv?!?!) Jag borde rannsaka mig själv och leta upp "felet" och åtgärda det (och det har jag ju kommit fram till att jag inte klarar själv, och eftersom jag inte får samtalshjälp för tillfället så får jag försöka hålla mig ovan ytan med hjälp av medicin) Jag har hört att jag är ung och inte borde drabbas av depression, sånt kan man ha när man blir gammal och livet är över, osv...

Och eftersom jag drar mig undan, och till råga på allt HATAR frågan som innebär att jag måste tala om hur jag mår, så blir jag ännu mer ensam. Plötsligt är jag tillbaka i det som jag tidigare i mitt liv kallat för "glasburken".

Det innebär ungefär att jag är instäng i en glasburk och folk går förbi utanför och märker mig inte. Jag har bankat på glaset, jag har skrikit och jag har sparkat. Och någon gång ibland går någon förbi utanför, granskar mig uppifrån och ner och går sedan vidare. Men jag är fortfarande instängd i min glasburk.

Jag orkar inte ens berätta nu...

För övrigt är de snabba på hälsocentralen, de har redan ringt upp mig och jag kommer få ett telefonsamtal från min läkare den 11e oktober. Så något positivt fick jag fram idag.

Nu närmast ska jag skrapa ihop lite vila så att jag orkar med hästen ikväll.

/Kastrullhäxan  

Idag är en sån där dag som bara har varit långsam och trött. Jag är trött och orkeslös och därmed känner jag mig himla tråkig.

Visst skrattar och skojar jag en del och jag känner glädje, men när jag sen kommer hem så är jag så trött. Kroppen är trött utifrån och in och jag får kämpa för att orka lite till.

Livet i stort har varit bättre nu ett tag, det har till och med känts riktigt bra. Och det har gått bra. Jag och Jum-Jum har varit iväg på träningar och tävlingar och grejjer och gjort väldigt bra ifrån oss.

Men livet är fullt av fallgropar, och när man blir lite trött är det lätt att råka trampa snett eller ramla ner i nåt hål.

Jag är inte i något hål just nu, men jag är så trött...

När det blir kämpigt så gäller bara en sak: Att orka liiiite till.

Och efter det är jag helt slut...

Nåja, nog om det. Ni som vill veta närmare om hur det är med mig får höra av er.

Som sagt, jag och Jum-Jum har varit iväg och grejjat lite grann. Först var vi på Clear Round-hoppningar på Fältis. Jag och Jum-Jum hoppade en bana på 50cm och min sambo försökte styra runt hästen (som då surnade till för att han blev ensam på banan) på 60cm. Jag lyckades få runt oss felfria, trots att hästen bara bjöd åt ett håll -mot kompisarna. Sambon och Jum-Jum fick tyvärr ett nedslag på tredje hindret.

Här kan ni se en film från det.   

Jag och Jum-Jum efter hoppningen. Vi var jätteduktiga tycker jag!

Vi har också varit på fjordhästens dag. Där fick Jum-Jum först öva på att stå i transport läääääänge och sedan maskeradhoppade vi. Jag och Jum-Jum var utklädda till lastbil och chaufför. Jag hade målat Jum-Jum med röd krita. Det stod DHL på hans rumpa    Mina ridstövlar blev rosa efter det.

Tyvärr finns det inga bilder, för jag har tydligen tappat kameran.  

Och slutligen var vi på Westerntävlingar i Ockelbo. Och vilken häst jag har! Han skötte sig PERFEKT, var riktigt framme och lyssnade bra på mig. Det kändes verkligen kanon att rida honom och vi startade sammanlagt i 5 klasser -vilket resulterade i 5 plceringar och lika många rosetter med oss hem. Bland annat en blågul (första plats) i western riding. Så nu ska jag försöka få tag i en egen westernsadel och satsa på Agia Cup nästa år!

Här är från den lite svårare Trail-klassen där vi kom 4a. Tyvärr är ju vänster galopp våran svåraste så det blev tyvärr fel galopp för oss.

  Jag och Jum-Jum efter westerntävlingarna, med våra rosetter.

Tack ALLA som gör det här möjligt för oss!  

/Kastrullhäxan