Jag är fortfarande vid liv. Tänkte först skriva ett jättelångt inlägg om allt som har hänt sedan sist, men jag orkar faktiskt inte. Jag är trött och måste få vila en stund.

Men det är mycket som känns bra nu och jag känner mig starkare än på länge. Vi får väl se, men förhoppningsvis håller det i sig.

/Kastrullhäxan  

Nu börjar vi få rätsida på alla detaljer till Fjordhästens dag. Det är en hel del pyssel att anordna sånt här ska ni veta.

Jag har i alla fall fixat musik (bde vinnarmusik och sånt som vi kan spela under dressyrprogrammen) och målat en banskiss inför hoppningen (och bestämt vilka bommar vi ska ha!)

Jag har tagit reda på hur många placerade det blir i vare klass och jag funderar på att fixa fram ett pris till.

Jag ska fixa fram min egen mkeradklädsel till maskeradhoppningen och åka och hämta utrustningen till showen.

Ni är bäst!  

Just nu är jag lite trött så det hä rinlägget kommer säkert att bli ganska svamligt, men jag gör ett försök ändå.

Mitt mående, eller vad man nu ska kalla det, skiftar ganska mkt från dag till dag.

Jag försöker att hålla mig på en bra nivå, där jag i alla fall inte stör någon, men jag känner själv hur jag sackar efter och inte har samma ork som tidigare.

Till råga på det har jag hamnat lite i kläm med Arbetsförmedlingen. Helt och hllet mitt eget fel från början, då jag varit så pass dålig att jag, mer eller mindre, tappat närminnet och inte klarat att följa min handlingsplan.

Detta har i alla fall fortsatt så långt att jag blivit tvungen att dra i trådarna vad gäller min A-kassa.

Och igår visade det sig att min inträdesansökan aldrig kommit fram, i alla fall inte hela vägen... Så jag har varken rätt till A-kassa eller mina personliga försäkringar via facket kvar. Och det är jag själv som måste dra igång en karusell och överklaga allting -trots att jag inte har någon inträdesansökan kvar hos mig.  

Detta är egentligen inget som jag har någon ork att göra just nu, men jag är piskad till det, åtminstone att försöka!

Jag ringde runt igår, blev bara skickad från än den ena till den andra och ingen visste nåt... Förrän jag fått tag i henne som skickat mina papper vidare (och där någonstans felar det).

Jag mådde sisådär redan innan och vid lunch (efter alla samtal) så brast det för mig. Jag bröt ihop och började gråta. Trycket inombords blev alldeles för stort och jag pallade inte längre.   Som tur är så har jag helt underbara kollegor som finns där och backar upp mig, som stöttar och hjälper, så gott de kan.

Grejen är, att när jag fått gråta en stund så lättar ju allting (om jag nu inte drar på mig huvudvärk på kuppen alltså) och då börjar jag fungera skapligt som människa igen.

Jag förstår att det är tungt för er andra, och hur mkt jag än vill så har jag skitsvårt att ta åt mig av allt ni säger. Min värld går liksom i slow motion och allt som gör att det känns som det snurrar på fortare ger mig magsår, eller ångest eller nåt.

Jag lever för en dag i taget, jag lever för att orka just här och nu... Och det är jättetufft att ta någon intill mig och berätta hur det är. Människor i min omgivning frågar hur det är, hur jag mår. Och försöker undvika att bara svara att det är "Bra", för det är det inte, även om det är bättre än förut.

Helst vill jag undvika att någon frågar alls. Jag vill bara hejja, orka med jobbet, åka hem och sedan vara instängd här (eller vara hos hästen hela kvällen allra helst!) och bara få vara.

Jag orkar inga långa konversationer, och de gånger jag försöker så lyssnar jag mest och säger inte så mkt. För jag orkar inte.

Inombords bor det något som gör att jag är jätteosäker, om det är självkänslan eller nåt... Den vill i alla fall inte göra fel, inte misslyckas och inte bli anklagad för att vara korkad. Så jag spelar helt enkelt dum, då blir folk tvungna att redan från början förklara allting från grunden.

Och nej, jag vill inte må såhär. Jag försöker kämpa mig upp från skiten. Jag är lovad samtalshjälp men har än så länge inte fått någon.

Jag vet att nära och kära ställer upp och lyssnar, men ingen verkar riktigt förstå. Jag har jättesvårt att acceptera att jag "bara ska rycka upp mig och gå vidare" för det är inte vad det handlar om längre.

Genom livet har jag fallit många gånger, jag har slagit mig, skrapat knäna och jag har gråtit. Men jag har kämpat vidare, rest mig upp, borstat av mig och torkat tårarna. Men nu klarar jag inte riktigt av det längre, fast jag försöker!

För att prata om något roligt så kan ni få se några bilder som inte är så gamla att de dammar i alla fall:

    Tavlan ovanför sängen. För er som inte vet så har vi ju skiftat sovrum/gästrum. Det blev mkt bättre än vad jag hade trott. Vi hade tänkt göra en canvastavla men har faktiskt inte alls tagit tag i det. Dels är det en ekonomisk grej, men också för att jag inte mår helt och hållet bra.

For the light, for the love, for the truth in your eyes...

/Kastrullhäxan  

Jag har egentligen en hel del att berätta, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja riktigt!

I torsdags var jag inte ensam på jobbet i alla fall, men min kollega orkade bara till lunch. Och jag förstår honom.

På kvällen åkte jag och tittade på hus. Jag har ju sett det här stället lite grann tidigare och gillade det redan då, så jag är verkligen intresserad nu.

Och så har jag ju sett en del på bilder och så, men det var så mycket mysigare i verkligheten! Åhhh vad jag vill ha det stället!

Tyvärr krånglar det ju med banken eftersom jag inte har någon fast anställning än (jag får det om drygt 20 dagar) och på tisdag är nästa visning, vilket gör att budgivningen kan börja och så blir jag utan hus i alla fall  

Det vore verkligen toppen för både mig och sambon (han är också intresserad), för katterna och för hästen att få bo där ute. Så håll tummarna!

I fredags blev jag själv på jobbet, men fick givetvis hjälp från de andra teamen. Vi är ju indelade i olika "lag" men det finns inget som hindrar oss från att skrida över gränserna och hjälpa varann. Vilket är tur för mig, annars hade jag stått där med två helt olika rätter och sett dum ut. Men plötsligt var det jag som var "chef" och fick styra. Detta är jag inte van vid, men det gick faktiskt riktigt bra. Maten blev klar i tid och ingen ringde och klagade.  

I går red jag lektion, fick en förfrågan i fredags om jag ville med eftersom det kommit många återbud och jag kände mig ganska OK så jag tackade ja. (Hade det nu varit så att jag varit i botten så hade min sambo kunnat rida)

Vi lastade Jum-Jum (som hade sett att Nova stod i stallet och helst inteville med då) och åkte iväg, och först hade jag lite nervositet i magen, men när min sambo gick iväg och stängde dörren till ridhuset (så att Jum-Jum inte kunde skygga för de som höll på utanför) så slappande jag av lite grann och när Lena kom och träningen satte igång så försökte jag verkligen komma till ridning. Jum-Jum kändes lite trälig till en början, men när jag fick fart på honom och började rida mer med stöd på yttertygel så slappnade han av och blev jättefin.

Vi tränade öppnor, och det är lättare att flytta honom till höger än till vänster, men han är verkligen superduktig. Och på slutet övade vi på sluta, eller början till sluta i alla fall. Det är riktigt, riktigt svårt tycker jag. Och Jum-Jum kan det inte än, så vi ligget lågt och ställer smä krav. Men vad duktig han är! Speciellt vid ett tillfälle kände jag hur det gick igenom, han flyttade sig jättebra och fick till lite böjning samtidigt. Det var bara två eller tre steg, men så himla bra!

Givetvis överöste jag honom med beröm!  

Det var bara vi och Nova på lektionen, lagom med två ekipage. Men det blir ju en tuffare lektion också  

Efteråt ställde sambon upp och ledde Jum-Jum i ridhuset, och då passade jag på att smita in i stallet och anmäla oss till Pay and Jump. Så den 12e september kan man komma och se mig och Jum-Jum hopptävla. Vi får väl se om vi klarar oss runt felfritt. Först och främst är målet att det ska bli en erfarenhet för oss båda.

Jag äter fortfarande medicin, och jag mår faktiskt bättre. Jag blir bara så himla trött av dem! Skulle kunna sova dygnet runt nästan. Och så är jag lite rastlös emellanåt.

Haha! Jag måste ju berätta om mitt bus också!

Killarna i mitt team är ju riktiga retstickor, framförallt den ena (fast egentligen är de hur gulliga som helst bägge två!) och i torsdags kunde min kollega inte låta bli utan sprayade ner mig med vattenslangen så jag blev blöt.

Jag stod och funderade på något riktigt busigt som jag kunde göra tillbaka och fick då hjälp utav husmor.

Vi skyndade oss ner i källaren och hämtade upp en skyltdocka som vi förvarar därnere (fråga mig inte vad hon gör där för det vet jag inte) och så bar vi upp henne (medans vi skrattade som två tokar) och satte henne på killarnas toalett.

Grejen är att vi har automatiska lysen på toaletterna, så vi stängde dörren (då slocknar det efter en stund) och gick (fnissandes) därifrån i förhoppningen att någon av killarna skulle gå på toa snart.

Ni kan ju gissa raktionen när någon (vi behöver inte nämna vem) klev in där och trodde att det satt någon på toa (sen tändes lampan och då var det roliga över)

Nej, nu måste jag smita iväg innan jag börjar berätta ännu fler små hemligheter.

Ha en fin dag!

/Kastrullhäxan  

Ska strax dra till jobbet.

Båda mina kollegor har pratat om att de börjar känna sig krassliga så vi får väl se om jag är ensam när jag kommer idag. Men i så fall får någon rycka in och hjälpa mig.

Här får ni mer bilder på mig och Jum-Jum. Vi hoppade lite i söndags också och då hade jag hackamore på honom. :)

Hmpf! Jag hade visst inte lyckats få in alla bilder... Men nu måste jag åka till jobbet. Ikväll är det husvisning för min del, det ska bli intressant.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Idag är det 5e dagen med medicin. Jag är mest trött (låg i sängen till 11.30 idag, det är LÄNGE sen jag var så trött) och det påverkar ju givetvis hela min vardag.

Hade i alla fall ingen huvudvärk när jag vaknade (den kom senare) men tydligen har jag både snarkat och klappat sambon på baken i natt. Dessutom hade jag tagit tag om skinkan på honom och hållt i mig... Jag har ingen aning om detta. Jag har heller ingen aning om att jag somnade på soffan igår kväll och att han väckte mig och jag gick o la mig i sovrummet. Det är helt borta.

Dagen i dag har som sagt kantats av min trötthet, vilket också gjort att jag känt mig lite tråkig och "grå". Men jag bestämde mig ändå för att rida hästen idag. Vi var in på Granngården och köpte en ny saltsten, nya skor till sambon (hans var verkligen helt slut) och så fick jag en ny grep. Den jag hade avled ju efter mockningarna i hagen i våras. Nu är det slutmockat med mina grepar utomhus, sambon får hållas med sin egen (varav skaftet kommer från min gamla grep, men, men...)

Väl i stallet tittade solen fram och jag njöt. Efter regnandet sista dagarna så är solens varma strålar ungeför som guld. Jag hämtade pålle i hagen och lyckades med hjälp av kanten på gödselstaden klättra upp på hans rygg. Där satt jag, barbacka med bara grimma och grimskaft och hur jag njöt! Han stod förvisso bara och betade, men att umgås med honom ger mig kraft och ork. Jag blir glad bara av att tänka på honom!  

Så dök stallkamraterna upp och så blev det hoppning för oss alla tre. Jum-Jum var först lite trög tyckte jag, men när vi sen kom igång med hoppningen blev han taggad till tusen. Hanbrukar vanligtvis inte bjuda på hinder, hn hoppar ju allt bara man driver tillräckligt, men han suger inte tag i hindren och är "på" utav sig själv. Men idag var det tvärtom, han ville helst inte trava mot hindren alls utan tog galopp (om inte annat fattade han galopp efter hindret) sneddade i kurvorna och det var svårt att hålla avstånd till den före när han gjorde så. Och sedan kom bockprången. Jösses vilka skutt! Och inte bara en eller två, utan det kom serier med krumbukter av blandad art -några sidledes.

Och även om jag vid något enstaka tillfälle kände ett obehag (bla när han var på väg att braka in i rumpan på Allram som inte såg jätteglad ut) så skrattade jag mest bara (och höll i mig). Tur att man har en mjuk sadel och att de helskodda ridbyxorna sitter som ett smäck mot synten  

Jag antar att ni vill ha bilder! Fast det finns inga på själva buset, så det blir ni utan!

Ha ha! Kolla in minen på bilden ovan!!

I nöden prövas vännen, sägs det ju. Och så är det nog. När man väl står där i uppförsbacke och motvind så märker man snart vilka som verkligen är ens vänner.

Jag är inne på tredje dagen med medicineringen (ska ta den 4e tabletten ikväll) och än så vet jag inte om jag ska påstå att det har hänt så mkt.

Jag sover som en klubbad säl om nätterna, och har huvudvärk på dagarna. Igår var det på höger sida, men idag har värkden suttit till vänster i mitt huvud.

Jag har också känt mig lite illamående och yr. Antagligen är det biverkningar på medicinen.

Igår skulle jag göra chokladmousse. Jag har varit delaktig i att göra det förr, men nu skulle jag prova själv. Så jag började med att räkna om receptet så att det skulle räcka till alla.

Jag ska se om jag kan komma ihåg receptet så här ur huvudet:

13 äggvitor

29 äggulor

3,75 kg choklad

3,75 msk honung

0,6 liter kaffe (starkt)

3,75 liter grädde

1,5 dl socker

Nu behöver jag inte gå in närmare på hur man gör, men man ska iaf värma äggulorna -utan att de stelnar.

Behöver jag säga att jag misslyckades? Dessutom två gånger!

Jag hade kunnat kasta bunk****** med ägg******** i väggen och skrikit rakt ut. BLÄÄÄÄÄÄ!!! Jag blev så upprörd att jag helt tappade modet och orken. På morgonen hade jag känt mig så stabil och stark och under den där stunden så brakade allt ihop!

Det är allt bra tur att jag har så himla goa arbetskamrater som backar upp mig såna där gånger!  

Jag åkte till stallet efteråt och hann dit precis innan min sambo släppte ut pålle i hagen, så jag fick sitta lite på honom barbacka. Jag hade ju tänkt rida lite utan sadel och träns, men det kom ju Jum-Jum snart på så han ställde sig och betade istället för att bära runt på mig.  

Idag har dagen i alla fall varit mkt bättre och den där chokladmoussen förvandlades till en chokladpannacotta. Med tanke på att det var 10 liter grädde och nästan 4 kg choklad i den så kan ni tro att den smakade choklad också!   

Nej... Nu är det bäst att jag börjar förbereda maten. I kväll får vi gäster, bland annat en snart 4-årig tjej som ska få sitta lite på världens bästa häst -Nytorps Jum-Jum! Hon har hittills bara sett honom på bild, men hon har redan börjat bygga på ett stall hemma hos sig så att han kan flytta dit.

Vi får väl se om hon tycker lika mkt om honom när hon åker ifrån stallet.  

Ha det fint!

/Kastrullhäxan -som kan se morgondagens ljus idag. Det känns helt ok.