Idag är det tisdag och i förmiddags var jag till hälsecentralen för att få träffa en läkare...

Nu kommer jag hänga ut mig själv sådär offentligt igen, men det får väl bli så.

Bloggen har nog inte så många läsare och ni som är här lite oftare är nog de som är mig lite närmare. Eller som i alla fall vet vem jag är IRL.

Nåja... Väl där skulle jag berätta hur det stod till, och som vanligt när det kommer till såna där grejjer så är jag så förbenat behärskad så det tog en stund innan jag lyckades förmedla något alls. Sedan började jag gråta lite grann och ja... Jag vet inte riktigt. Det finns tusen saker att berätta, men när känslorna är så komplexa att jag inte förstår dem själv så är det svårt att föra dem vidare till någon annans medvetande.

Men, jag blev tagen på största allvar och fick frågor om vad jag ville. Och jag vet inte, eller jag vet egentligen så väl. Jag vill upp ur det här hålet, jag vill bli den goa glada och underbara Lillan som jag är van vid. Jag vill kämpa för bra saker, känna att jag kommer framåt i livet och att jag är till någon nytta.

(Och när jag vacklar nästa gång så ska alla ni som läser det här påminna mig om det!)

Hon tolkade i alla fall det jag berättade om som en måttlig depression och jag har fått både tabletter (hokus pokus piller som någon sa) och blivit lovad samtalshjälp. Om 4 veckor ska det följas upp med medicinen så få vi se.

Jag misstänker att vägen tillbaka är lång och tungdragen, men jag är uppenbarligen inte klar här än. Det är bara att försöka bita ihop och kämpa vidare.

Men nog kan jag erkänna att det känns tufft när man kommer hem från hälsocentralen och har fått ett brev från Arbetsförmedlingen om att man blivit avstängd. Det är ju faktiskt mitt eget fel, men det är så oerhört betungande just nu. Förhoppningsvis så hör min handläggare av sig snart så att jag får prata med henom om detta. Mitt liv fungerar inte riktigt "vi skickar en lapp med 48 olika datum då du ska ringa oss" just nu eftersom jag inte har något närminne alls.

(Jag vågade inte ta bilen till Hälsocentralen, för direkt avfärd mot jobbet efteråt, idag. För jag var rädd att jag skulle glömma var jag parkerat!)

Mina kollegor vet om hur läget är, och jag har även pratat med min närmaste chef. Det finns en del val jag kan göra om jag vill, men så långt som det är möjligt ska jag försöka stanna i de rutiner jag har. (Det är mitt beslut. Läkaren pratade om sjukskrivning, men jag sa ifrån. Jag vill jobba)

Jag ber redan nnu om ursäkt om jag kommer vara dryg på er, eller jobbig med mitt gaggande. Men just nu är jag lite vissen, och orken finns inte som jag vill att den ska göra. Men jag vill tillbaka, och jag hoppas att det lilla ljuset inom mig kommer orka skina även de stunder som jag (förhoppningsvis inte då) kommer "dippa".

Jag kan bara vara den jag är just nu, jag kan kämpa för att förändras, men det sker inte på en minut. De dagar det känns tufft kan jag bara kämpa för att orka lite till och hoppas på att morgondagen är lite ljusare.

Framstegen kanske är små, men så länge det är framåt så är det ju åt rätt håll.

Och till alla mina vänner! Ni är det finaste och underbaraste som finns   Förlåt för att jag hållt er utanför allt det här, och förlåt för att jag inte ens nu inviger er i alla detaljer. Förlåt för att jag inte ger er det förtroendet som ni förtjänar!

Men jag vet var ni finns och för eran (och min egen) lovar jag att kämpa, att orka lite till, att grejja det här.

Jag har inte tillräckligt med ord för att beskriva allt ni betyder för mig!

Men när ni känner så här, håll det ALDRIG för er själva. Inte en enda sekund! Man gräver sig bara djupare och djupare ner och tillslut når man inte att klättra upp själv.

Och mamma.   Vad tusan vore jag utan dig?

Likt  med de andra så har du inte vetat. Jag har inte velat belasta dig, precis som jag inte vill belasta någon annan. Men nej, det är inte helt bra med mig.

Men det går över, tids nog.

Jag älskar dig!

/Kastrullhäxan  

I morgon kommer det att bli en lååååång dag så det är snart dags att krypa till kojs.

I morgon ska det tränas! Och så ska jag försöka hålla det på en "lagom" nivå (vad det nu är för något?)

Så idag har jag packat lite ridkläder och så eftersom jag åker direkt från jobbet till stallet. Funderar på att ta de blå grejjerna i morgon. Men jag har ju inte hunnit prova de nya lindorna, så vi får se om jag tar de babyblå och tejpar dem.   Gammal bild på oss.

Förresten, jag ringde ett jätteviktigt samtal idag. I morgon ska jag få träffa ett proffs. Förhoppningsvis så lyckas vi hitta en lösning på allting.  Bara att bli tagen på allvar gjorde att jag fick lite extra glöd...

Nej, nu är det dags att krypa ner under täcket.

/Kastrullhäxan  

(Jag skrev den till en person som var väldigt speciell i mitt liv just då. Idag har vi ingen kontakt längre och det är nog lika bra. Vi har delat goda stunder och vi har delat mindre bra stunder, men allt är över sedan länge... Och det som är dött bör få vara begravet. Dock är jag tacksam för allt det fina, och för all den hjälp och den stöttning jag har fått.)

När löven färgades röda

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö.

Då fanns en liten flicka,

som bara ville dö.

När löven färgades röda

så kom en liten tjej,

hon var så fasligt ledsen

och rädd för varje grej.

När löven färgades röda

och hösthimlen blev grå.

Då fanns en liten flicka,

utan någonstans att gå.

När löven färgades röda,

och de såg på varann en stund.

Han var en liten kille

och med honom fanns hans hund.

När löven färgades röda

och regnet stilla föll,

då fanns en liten kille

som flickan i handen höll.

När löven färgades röda

och vinden ven så kall.

"Spring före min lilla hund,

vi ska följa dina skall!"

När löven föll av träden

och regnet blev till snö.

Då trodde den lilla flickan

att hon inte skulle dö.

När löven föll av träden

och sista blomman dött,

då hade den lilla flickan

åter till världen fötts.

När snön smält bort från backen

och första knoppen kom,

den lilla flickan log

och åter gick i blom.

När snön smält bort från backen

och solen sken så skönt,

den lilla pojken begravde

sin hund i gräset grönt.

När snön smält bort från backen

och den första blomman slog ut,

den lilla flickan höll handen

runt pojkens som en knut.

När solen sken från himlen

och midsommaren närmade sig,

sa den lilla flickan till pojken:

"Jag älskar bara dig."

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö.

Då hade den lilla pojken

räddat sin fru från att dö.

Skriven 2005 10 27

Jag är inte särskilt anonym på bloggen, och säkert är det många som hittat hit som gottar sig i att allt inte är så himla bra för mig alla gånger.

Hur som helst, så är det min blogg och om jag själv väljer att hänga ut mig och mitt mående så är det upp till mig...

Igår skrev jag ett inlägg som fick många att reagera. Men jag vet ärligt talat inte hur många som läst det inlägget (jag kollar nästan aldrig min statistik på bloggen kan jag erkänna) så jag vet inte hur många som faktiskt reagerat över själva blogginlägget, eller hur många som bara reagerat över de få ord jag skrev på min status på Facebook.

Idag hade jag fått ett inlägg i min facebook, jag vet inte om det har med det jag skrev igår att göra, men jag misstänker det. Hon frågade om jag fortfarande skriver.

Och, tyvärr, nej. Det händer allt för sällan numera.

Jag antar att de flesta vet att jag skrivit MASSOR, jag har pärmvis med dikter och små noveller, historier och lappar med nerkluddade ord i en enda röra.

Men jag antar också att de allra flesta inte vet hur allt detta kommit till...

Jag har suttit inläst på mitt rum i ensamhet, lyssnar på musik och skrivit. Var alla ord har kommi ifrån vet jag inte. Jag har aldrig fungerat så att jag kunnat skriva på beställning, utan orden har kommit till mig och jag har bara låtit dem strömma från min hjärna, genom armen ner på pappret. Sedan har jag kastat om dem i den ordning som jag har tyckt att de passat bäst.

Och så många gånger som jag gjort detta medan jag gråtit. Mitt hjärta har svidit som om någon eldat i mitt bröst och jag har låtit all smärta följa med bläcket ut på pappret... Därför är många av mina skrifter fulla med smärta, mörker och kaos. Men jag tror också att det är därför som många känner sig fångade av det jag skriver, för det är gripande och känns så äkta.

Skrivandet har varit en väldigt stor ventil för mig då jag periodvis mått dåligt. Mina tonår var väldigt upp och ner. Jag har försökt lägga allt bakom mig, men alla har sina bagage att dras med och jag har mitt. Många saker har jag hanterat rktigt bra själv, men det finns saker som jag har behövt hjälp med...

Och eftersom jag är uppvuxen i en kommun som inte har någon hjälp för utsatta barn och ungdomar (usch, vad hemsk jag låter nu!) så har jag skickats till en annan kommun för detta. Det fungerade inte särskilt länge utan jag har försökt lösa det ändå. (Tack o lov för den skolsköterska och kurator, samt de lärare, som fanns på skolan då!)

--------------------------------------------------------------------------

Tänkte att det är bäst att jag skriver ett inlägg även idag så att ni inte tror att jag har dött.

Drömmarna har avlöst varandra i natt, jag har bla drömt att jag missat en hel del viktiga uppgifter som jag åtagit mig i samband med Fjordhästens dag som kommer vara i september. (Dit tycker jag förresten att ni ska åka! Ta med er familjen och njut av en härlig dag i fjordhästarnas tecken!)

I kväll åker sambon iväg till Skåne igen. Jag tycker faktiskt synd om honom. Han har åkt på en förkylning (som jag för tillfället kämpar för att inte bli smittad av) och jag har inte riktigt haft orken att umgås med honom de här dagarna som han har varit hemma.

I morgon är det jobb igen för min del, eftermiddagsvecka. Jag kan ärligt säga att jag inte har den blekaste om vad vi ska göra, men det lär jag upptäcka när jag anländer på måndag. Mitt team börjar ju förresten före mig, två timmar, så jag vet ju inte heller hur långt de hinner.

Tisdag är det träning med hästen, dressyr. Så jag måste packa alla grejjer som ska med så att det i princip bara är att lasta när jag kommer. Jag kommer vara SÅ TRÖTT på tisdag kväll när jag anländer hem...

Nåja... Jag har ju ett liv i alla fall.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Just nu åker jag i en känslomässig berg- och dalbana och för varje vända jag åker så funderar jag på hur länge jag ska orka.

Det är tufft, så otroligt tufft. Jag vänder från en sekund till en annan, irriterar mig på helt banala saker och blir jättelycklig för något som verkar obetydligt.

Det som verkligen skrämmer mig är att ingen verkar se, eller uppmärksamma, hur tyst jag har blivit. Så upplever jag det i alla fall själv.

Jag berättar inte längre, för det finns inget att berätta.

Och igår slog det mig lite granna varför jag inte säger något längre...

När jag ger ett förslag så får jag ofta mothugg, och trots att jag omedelbart backar undan och ger med mig så fortsätter det bara. (Exakt så här är det inte, men jag upplever det ofta så, tyvärr!)

När jag sedan försöker berätta så möts jag av ett motstånd. Jag kan inte förklara det. Vissa tycker bara att jag talar strunt, att det inte stämmer det jag säger och att jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig. Andra lägger sig till med en kuslig tystnad, luften omkring oss blir kylig och det finns inga svar alls längre.

Det är helt enkelt lika bra att vara tyst för då finns det ingen Lillan att säga emot, skratta åt eller bara fundera över...

Så länge jag är tyst så verkar det ju bra, och det är nog bäst att det är så.

Men själv vet jag inte vad jag ska göra åt de här turerna upp och ner, jag kan inte hindra dem. Jag kämpar emot, försöker och dränker mina jobbiga tankar och känslor i något helt obetydligt. Eller så åker jag till hästen och glömmer hela omvärlden. Hos honom står tiden stilla och mina personliga bekymmer finns inte längre...

Mitt största hinder är rädslan att misslyckas... Att bli ensam kvar emot alla andra och försöka förklara något som ändå ingen förstår.

Jag kommer nog aldrig att bli tillräckligt modig...

Jag älskar dig Jum-Jum. Din existens ger mitt liv en mening, du får mig att orka lite till. Du har uppfyllt den största dröm jag någonsin haft -en egen häst!

Hörru! Ät inte upp min näsa!

Ni två är det bästa för mig. Ni är som medicin, som balsam och som näring. När jag är trött stöttar ni mig och jag önskar att jag kan göra detsamma för er.

Utan er två rasar min värld ihop och allt vore över...

/Kastrullhäxan  

Ni lär väl knappast tro det. Men idag är det JAG som tankar bilen. Det behövdes nu.

Idag har vi planerat inför Fjordhästens dag. Det blir i Gävle i år och jag har lovat att ställa upp och anordna lite.

Fältis är iaf bokat den 18 september och det blir dressyrtävlingar, show och hoppning. Vi vill visa hur mångsiiga och trevliga våra fjordhästar är.

Det är verkligen dags att slå hål på alla myter om envisa, korkade fjordingar som bara tänker på mat och vägrar gå framåt.

Kan säga att det är en del som ska göras i alla fall... Dels så ska det ju ordnas med alla detaljer inför själva dagen. Vem ska ta emot anmälningarna tex? Och så behöver vi ha en speaker och lite sånt där smått och gott.

Jag har tagit på mig en del ansvar, det måste man göra om något ska bli av... Så nu får jag väl sätta upp en lapp någonstans så att närminnet hänger med också.

Sedan ska jag ju fundera på grejer till hoppningen. Jag funderade faktiskt en sekund om jag skulle ställ aupp i hoppningen själv, men nej... Något måste min sambo få ha för sig själv. Och jag är nog inte "där" rent känslomässigt. Det är ju faktiskt inte så många månader sen som jag sa att jag inte tänkte hoppa -ALLS! Jag fick ju ångest över upphöjda bommar bara. Så att jag, för några enstaka helger sen, försökte lotsa min häst runt en bana på 70 cm är faktiskt ganska otroligt.

Så det får bli sambons del. Om han orkar... Han kommer ju hem på morgonen stackaren. Han får sova lite i bilen eller nåt.

Nej hör ni... I morgon är det upptigning tidigt och matlagning till 2100 personer, så nu är det sängdags för mig.

Skolan började ju idag, så nu är det full rulle igen.

Vi har fått en del nya ställen att skicka till, och först idag fick vi turlistan. Den stämde inet med den listan som jag trodde att jag gjort rätt. Behöver jag säga att jag blev väldigt stressad ett tag??? BLÄ!!!

Nåja... Det gick bra i alla fall, eftersom jag hade ställt grejjerna i den bästa ugnen i köket.

Men som min arbetskamrat sa: "Du gör det du är bäst på -löser problemet!"

Och ungefär så var det nog...

/Kastrullhäxan