Idag är det onsdag förmiddag och de har precis varit här och besiktat vårat badrum. Allt verkade OK förutom en repa på badkarskanten. Vi får väl se om badkaret blir utbytt. Personligen tycker jag inte att det behövs, men, men... De verkar vara väldigt noggranna.

Så det är nog bäst att jag stänger in katterna i sov- och vardagsrum idag, så att de inte har rymt till jag kommer hem ikväll.

Jag jobbar eftermiddag resten av veckan, det känns jättekonstigt. Jag sitter här med hjärtat i halsgropen och tittar på klockan hela tiden -övertygad om att jag är försenad!

Jag antar att ni kanske är lite nyfikna på hur det gick på träningen?

Vi är jättenöjda, men min stackars sambo har träningsvärk i benen. Jum-Jum är ju inte den häst med mest framåtanda här i världen, så man får verkligen rida ordentligt!

Sen ska man få alla hjälper att samverka också, det är inte heller så himla lätt alla gånger. Min sambo har ju dessutom bara ridit i knappt tre år, och inte särskilt många lektioner, det får man komma ihåg!

Lektionen inleddes i alla fall med travarbete över bommar. Jum-Jum tycker att det är konstigt, men det märks att han blivit starkare och mer medveten om sig själv, för han travar faktiskt över bommarna nu, istället för att trampa på varenda bom i ridhuset som han gjorde förr...

Dock så är det ju det där med gasen. Han travar över sina bommar och sen tycker han att han är klar, så han blir såååå seg! Det gäller att vara där och trycka till honom direkt efter bommarna.

Sedan skulle de galoppera över bommar och det här är svårt när man har en häst som inte bjuder fram. Tillslut fick de bara gasa runt som två dårar på fyrkantsspåret, vilket ledde till att Jum-Jum brallade runt med min sambo hängandes lite löst däruppe, och i förbifarten tog de bommarna på den andra volten (i galopp!) och så de bommar som låg mitt i ridhuset...        

Slutligen fick de hoppa lite. Det blev bara några språng innan de kände sig nöjda. Även här finns det ju saker att tänka på och att önska, men det ser bättre ut nu än när vi var och tränade i november.

Min sambo tittade på de här bilderna och sa "Visst måste väl det här vara 50cm i alla fall?"

Och ja, det är jag som har lagt upp hindret så jag vet att det är 50cm högt.

Nu ska jag göra mig klar för jobbet.

Ha en fin dag!

/Kastrullhäxan  

+ 15 grader och strålande solsken, kan det bli bättre?

Njae... Kanske inte. Men jag kan ju låta bli att rida i mina thermostövlar nästa gång  

I övrigt känner jag mig mest bara trött, trött och åter trött. I morgon ska pålle tränas för instruktör. Det är förvisso min kära sambo som ska rida, men jag ska vara med som moraliskt stöd, och så faller det nog på min lott att lasta kamelen om han vägrar kliva på när vi ska hem. (Kamelen = hästen och inte min sambo  )

Alltså, jag vet inte hur jag ska palla att vara ledig även på måndag? Här har man precis på börjat ett nytt arbete -och får börja med 2 st fyradagarsvecko! Det känns lite bakvänt på något vis.

De ringde från Max idag och frågade om jag hade möjlighet, men tyvärr krockar det med träningen (och jag har inte varit iväg och tränat med hästen på flera veckor, så det hoppar jag inte över den här gången!) annars hade kanske det kunnat lugna mina nerver.

För mkt godis har jag ätit också, skit! Jag som planerar att gå ner i vikt. Nåja, jag kan inte klaga för det är jag själv som stoppar det i munnen. Jag måste skaffa lite mer självdicisplin!

Nopp... Nu ska jag kolla om det är något vettigt på burken och om det är det så ska jag ligga på soffan och pilla min i naveln.

Glad påsk på er (igen)

/Kastrullhäxan  

Idag har jag fått håret fixat och jag är så NÖJD!

Snacka om att jag har haft tur som hittat en sån duktig tjej som verkligen förstår vad jag vill ha för frisyr!

Min frisyr är ju inspererad från min häst, och idag pratade vi faktiskt om tuppkam (för det har min häst) men jag vet inte hur det ska fungera under kockmössan?  

Sedan har jag varit hos världens bästa häst, och idag lyckades vi faktiskt flytta höbingen. Den har ju varit fylld med vatten och BLÄÄÄ vad det luktade illa när vi började röra om där i.  

Därefter åkte vi hem och duschade och sedan raka vägen till Max för att få i oss ett mål mat i magen. Det var en enad kör i restaurangen som lät så glada när de fick se mig. Ni är så söta allihopa!  

Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla min påskhelg med. På söndag ska vi iväg och träna med pållen i alla fall, men sen då??? Jag kommer få krupp eller nåt!

Jaja, jag får väl städa i stallet. Jum-Jums garderob behöver en genomgång nu.

Nej, nu ska jag se klart på filmen om arbete i töm, jag började titta på den i morse.

Glad påsk på er!

/Kastrullhäxan  

Igår var det ett år sedan som jag fick Jum-Jum hit till Gävle, och jag tänkte gå igenom bildarkivet så att alla kan se vad som hänt under det här året.  

Hoppas at tni klarar av en bildbomb!

  Nyss utsläppt i hagen efter trnasporten från Närke till Gävle.

Första två veckorna hos oss (bilderna har tyvärr hamnat lite huller om buller)

Det finns så många minnesvärda stunder, så många glada skratt och mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det!

Lite blandad kompott, men de här tre ovanför är från juni förra året.

  Som sagt, det finns mkt glädje och skratt kring den här hästen. Om det är någon som bjuder helhjärtat på sig själv så är det Jum-Jum!

Betessäsong, utställning och ridläger... Sommaren har varit ljuvlig!

Westerntävlingen i Ockelbo i september, kommer jag någonsin att glömma den?

Jag åkte ju dit med målet att få hästen på transporten och komma till start i en klass. I första klassen höll jag på att ramla av för sadeln gled, och nästa klass gick vi och vann. Det var snopet!

Stefan hopptränade en lektion i november, det var nog svårare än vad han trodde!

Under hösten och vintern har jag försökt med olika foderprocedurer, allt från att byta hösilage emot halm, till att han får äta ur hönät. Han har gått ner en hel del i vikt och är nu pigg och fräsch, men vi kämpar hela tiden emot tjockheten... Det är jobbigt må ni tro!

När snön väl kom i vintras så kändes det som om det inte fanns något slut på eländet. Det har vräkt ner och hästarna har haft som en trappa upp i sin hage, den fick vi tillslut ta bort med traktorns hjälp så att vi kunde komma in och ut ur hagen utan att det blev farligt. Strömmen i hagen har inte gått runt ordentligt och våran höbinge har frusit fast (den är numera vattenfylld också så den går inte att användas alls för tillfället)

  Som sagt... En hel del snö!

Under förra hösten köpte vi dessutom en ny transport så att vi fick möjlighet att lastträna. Numera går Jum-Jum på snällt hemma på våran stallplan, men vi behöver träna mer på bortaplan (han verkar inte vilja åka hem nämligen)

I januari blev det dessutom svinkallt och då blev Jum-Jum lite förkyld. Det blev skrittpromenader och lite lek och bus på banan under ungefär 2 veckor, men sedan var han frisk och kry igen.

Hur tokig han än är så är han för himla go också. Jag utsätter honom för alla möjliga konstiga påhitt och han finner sig för det mesta i vad jag gör.

  Bild från 1 april 2010.

Året har gått fort.

Det har ibland kännts hopplöst (som när han vägrade gå på transporten när vi skulle på ridlägret i somras tex) och det har varit kämpigt. Vi har varit ovänner, på riktigt ibland, och han har visat fula tendenser som vi har fått jobba med.

Han är fortfarande inte perfekt, men det är banne mig inte jag heller!

Men för det mesta, och framförallt när min dag är kall och grå och jag är så nere att jag bara vill sitta i min ensamhet och gråta -då kommer han och stoppar sitt stora huvud i min famn och låter mig hålla om honom.

För ett år sedan klarade han inte av att stå ensam inne i stallet, varken på gången eller i boxen (han krafsade med hoven eller bankade i väggen) När man skulle tränsa honom vände han sig och gick iväg... Det har mer eller mindre försvunnit. Visst kan han krafsa med hoven i gången, men int eså fort man väder ryggen till.

Världens bästa häst heter

Nytorps Jum-Jum

Idag var tanken att jag skulle åka till Blåkulla, men jag har tappat bort kartan och kvasten är i stallet så vi får se hur det blir.

Nu är min första vecka på nya arbetet avklarat.

Och idag var första dagen som vi påbörjade liet egen mat. Vi förberedde lite desserter inför nästa vecka. Kul! tycker jag, som mitt i krämen fick lämna allt för att skopa potatismos. Och idag har inte en enda förskola ringt och sagt att de fått fel! Kanonbra va!?  

De flesta barnen fick dessutom smaka på hemstekt pannkaka, tror ni att de blev lyckliga? Dock hade vi inte så många, så en del blev givetvis lite ledsna, men förhoppningsvis klarar vi av att fixa hemgjorda pannkakor i fortsättningen.

Jag tycker att det fungerar kanonbra med kollegorna. Vi är ju ett väldigt mixat gäng, både tjejer och killar och allt från 20-63 (tror jag!) år. Jag är näst yngst om jag har fattat rätt.

Idag tänkte jag försöka måla en fin skylt till mitt skåp, och så ska jag försöka rida ut min häst ensam. Jag hatar att rida ut ensam, BLÄ!!! Men så är det ibland när man har häst.

En häst i stallet är opererad och kom hem igår. Jag lider så med både häst och ägare, och jag hoppas verkligen att allt går vägen nu! Inget mer elände för er!  

Ja, ja... Nu ska jag se om jag kan hitta den där kartan...

/Kastrullhäxan  

Tänk er in i följande:

Ni har en vän, det kan vara en katt, en hund eller ja, vad som helst (utom en människa). Men någon som ni står väldigt nära i alla fall. Den här vännen har med sin charm nästlat sig in i ert hjärta och i många och ni spenderar ganska många timmar ihop.

Ibland blir ni osams, ni missförstår varann och det händer att vissa situationer blir lite stökiga, men lika fort som de uppstått så är ni sams igen.

När allt verkligen klaffar så är ni det perfekta paret, allt ni gör ser ut att vara ett mönster så enkelt att man skulle kunna tro att ni var uppvuxna ihop, och när din dag känns grå och du tror att livet saknar mening så kommer din vän med en kärvänlig puff, en vänskaplig blick, en puss eller bara kryper tätt intill och låter dig hålla om honom.

När det känns som om syret i världen är på väg att ta slut så är det din vän som får dig att kämpa för ett sista andetag, när du är på väg att falla så är det den här vännen som låter dig ta stöd emot honom...

Den här vännen kan inte ge dig goda råd, eller låna dig pengar när din ekonomi tryter, men ändå betyder den här vännen så mkt för dig...

Du vaknar en morgon och inser att din situation förändrats, du har inte längre orken, tiden och modet...

Kanske är det bara just nu du känner så, kanske går det över i nästa vecka? Eller om en månad, eller till sommaren? Det vet du inte...

Vad skulle du göra? Behålla och försöka trots besvikelsen/sorgen du känner inombords, eller låta någon annan få chansen att få vara vän med din vän???

Jag behöver ett råd...

Alla kan säkert gissa vad det handlr om, men det spelar egetligen ingen roll.

/Kastrullhäxan  

Idag har vi nya fått vara med och grejja med maten.

Själva matlagandet är ganska enkelt just nu då vi inte har egen produktion, men det ska ju ändå packas och skickas.

Vi var i alla fall ganska snabba med packandet så vi fick lite genomgång på ugnar och såna där grejjer. Alltid bra erfarenhet!  

Jag satte mig sedan vid datorn och gjorde nya skyltar till våra värmeskåp. De som ska köra ut dem åt oss ville nämligen ha tydliga skyltar, så nu har jag gjort dem i A4-storlek med namn på daghem/boende och sedan avdelningen under och därefter har jag gjort en väldigt pedagogisk bild. Avdelningen Nyckelpigan har tex fått en nyckelpiga, och till avdelningen Grodan hittade jag en fin bild på en groda med en krona på huvudet.

Det var svårare till äldreomsorgen. När avdelningarna heter A och B så gav det ju inte direkt någon fantasifull bild inne i mitt huvud, utan de fick varsin kaffekopp på sina bilder. Hoppas att de blir glada och nöjda ändå.  Men äldre människor brukar väl gilla kaffe?  

För övrigt har jag dammat av min gamla kock-rustning. Den har ju legat i en låda längst in i garderoben ett tag och gissa om kockrockarna var skrynkliga! Så det sista jag gjorde innan jag gick o la mig var att stryka dem.

Jag provade ju byxorna häromveckan och de går på men är lite trånga... Och jag kan inte minnas att rocken satt åt så över brösten på mig tidigare?

Konstigt, undrar om jag haft fukt i garderoben i vinter, eftersom mina käder har krympt!  

Nåja, vi har ju fått prova kläder och de har skickats efter nu (tror jag!). Vi skulle få namnen broderade på rockarna och det ska bli intressant att se om mitt efternamn hamnar i armhålan även denna gång. Det är nackdelen med långa namn kan jag säga...

Det är rockar med löstagbara knappar på. Det gillar jag inte, men... Man kan inte få allt här i världen. Jag får i alla fall en kockrock i damstorlek, den är liksom lite insydd i midjan. Tror att det blir finare än den raka herrmodell jag har nu.

För övrigt är det något som har hänt här i Bomhus Centrum. Imorse när jag åkte till jobbet och åkte genom "hårnålen" utanför våran parkering så fick jag se i ögonvrån att det stod en massa ljus i hårnålen.

Jag har ingen aning om vad som hänt, det är ljus och blommor där, och något plakat som jag inte hunnit läsa (känns hemskt att stanna och läsa när man kör förbi, för det står folk där nästan hela tiden)

Det står inte ett ord om det i tidningen, så jag har faktiskt ingen aning om vad det är frågan om... Är det folktomt i morgon bitti så lär jag stanna och titta!

Att det är någon som dött känns uppenbart!

Jaja... Nu behöver jag ta ett bad. Trött som jag är så somnar jag nog.

/Kastrullhäxan  

Oh my lord vilken träningsvärk jag har i benen! Jag känner det när jag har suttit still, då stelnar vaderna på mig o jag kan knappt gå efteråt! Inte så kul! Jag tror att jag har fått det för att jag gått i ridstövlarna  

Idag har jag börjat på mitt nya jobb. Kan säga att det var glasklart från Bomhus till Ica Maxi i morse. Jag fick köra som om jag hade ett ägg under foten, och när jag bromsade så kanade bilen bara på vägen-sidledes!

Från Ica Maxi och vidare var det dock saltat så det var lugnt.

Jag höll mig dock strax under hastighetsgränsen och kollade hela tiden på klockan och såg att jag låg bra till i tid. Jag blev ständigt omkörd och rätt som det var så upptäckte jag viadukten som jag skulle upp på -men jag var UNDER den!  

Nu var goda råd dyra! Jag har ju inte en aning om var nästa avfart finns, men så tänkte jag att jag i alla fall inte kan gra något annat än att fortsätta och hoppas att det dyker upp någon snart... I samma ögonblick får jag syn på en grön skylt, och ingen blev nog gladare än jag -ända tills jag såg vad som stod på skylten: Uppsala 56

Jag fick nästan panik! Det var nästan så att jag började böla i bilen. Skulel jag behöva åka ända till Uppsala och tillbaka, en omväg på över 10 mil!?!?!  

Jag ringde och väckte min sambo (stackarn!) och frågade honom var nästa avfart var. "Inte vet väl jag" svara han.

Men i nästa sekund kvicknar han till och upplyser mig om Månkarbo, ungeför 2 mil bort. *PHU*! Gissa om jag är glad och nöjd över min fina bil som räddat mig idag?!   (Och min sambo som stöttar mig när jag är klantig!)

Jag ringde givetvis jobbet, det är ju första dagen idag... Hurra liksom! Men jag hann i tid, tio minuter innan jag började var jag där!

Jag träffade mina nya kollegor och kollade i köket. Vi fick också kolla i förråden i källaren, det var intressant. De har haft alla förråd och så där nere förr och bla var det ett kylrum kvar därnere.

Jag fick rysningar, det var lite skräckfilm över det  

För övrigt var mina ben INTE glada övar ett gå nerför trappan!

Nu ska jag nog gå o packa inför morgondagens äventyr. Behöver jag bli förvånad om jag kör punka eller nåt sånt skit då?  

/Kastrullhäxan