Jaha ja... Man kanske ska uppdatera er om hur livet lever med mig just nu då...

Jag är ju igång och jobbar igen. Men jag är inte på min ordinarie arbetsplats utan i ett annat skolkök i samma kommun.

Det är jättelitet i jämnförelse med min ordinarie arbetsplats, men just nu är det väldigt, väldigt lugnt också eftersom många förskolor och så slagits samman.

Denna veckan har vi bla inga barn som äter  våran matsal... De kommer nästa vecka.

Det som är så skönt är att det inte är så mkt stress, det finns plats att vara på och man klättrar inte på varann så fort man vänder sig om! Det är så skönt!

Jag kan stå i köket och bara njuta av tystnaden (fast det är inte knäpptyst) och känna att jag klarar av mitt jobb.

Både igår och idag har JAG lagat maten och det har gått bra. Det har tom gått riktigt bra. Och det känns bra inom mig också.

Jag jobbar heltid och är jättetrött när jag kommer hem på kvällarna, fötterna värker när jag går så mkt hela dagarna och vägen till och från jobbet är inte den bästa. Men det är värt det om det fortsätter att kännas såhär bra.

Och idag kände en av killarna som kör våra mattransporter igen mig.  Jag trodde inte att jag utmärkte mig så mkt faktiskt. Inte för dem utanför arbetsplatsen i alla fall. 

Berättade jag om Jum-Jums tappsko?

Han drog ju av sig en sko när vi var på semester. Hoventrasade sönder och vi fick bli hämtade med transport ute i skogen... JO, men det här måste ni ha hört innan!

I alla fall, jag fick hjälp att slå tillbaka skon. (Tack underbara vän !!! Du är värd guld!!!) och sedan kollade min hovis upp Jum-Jum på måndagen.

Han kikade, grejjade, plockade, kände och klämde. Vi funderade lite och så föreslog han att han skulle ta bort sulorna (alltså, Jum-Jum har plastsulor under sina skor) för att kunna använda tunnare söm.

Jag gick med på det och så fixade hovis till hovarna. Jum-Jum visade lite ömhet när vi gick ut, men det gjorde han ju innan hovis kom också.

Men sedan har det sakta men säkert gått utför för min stackars häst.

I lördags gick han så knaggligt att jag inte ens ville leda honom tillbaka över 76an igen. Och han VÄGRADE trava.

Jag satt med telefonen i handen och funderade vem tusan jag skulle ringa. Folk har ringt mig och frågat om råd, men jag visste ärligt talat inte vem jag skulle ringa och frsöka få ett vettigt svar ur... Ta inte illa upp nu, men det är kanske inte så lätt att ge tips om en häst som man inte har sett hur den rör sig...

Så jag ringde min hovis... Han var på trav i en annan del av Sverige (typ) men är så gullig att han svarade ändå!

Så på söndagen stod han i vårat stall och la på sulorna igen.

Så nu är det bara att be till gudarna att skorna sitter kvar!

Jum-Jum är i alla fall redan bättre även om han fortfarande linkar lite när han travar.

Nej, jag orkar inte blogga mer... Ha det kalas!

/Kastrullhäxan