Det finns flera saker jag är stolt över, men jag ville försöka välja något som inte var det första som jag tror att andra tänker på. (Jag tror att andra tror att jag är stolt över min dotter, och det är jag också. Jag väljer dock att belysa något helt annat idag).

Det jag vill berätta om är min och Jum-Jums resa vad gäller körningen.

När jag hämtade honom 2009 var han aldrig körd, men de hade provat att tömköra honom.
Alla som vet hur Jumme var i ridningen kan nog förstå att det inte var så väldigt enkelt att tömköra honom.

När jag berättade för folk att jag drömde om att köra min envisa backande lilla ponny så tittade de på mig med höjda ögonbryn.
Det fanns till och med folk som avrådde mig från att försöka.

Och jag ska erkänna att det ligger enormt mycket jobb bakom inkörningen av honom. Jag visste att jag var tvungen att få honom att sluta backa innan han började dra vagn...

Men det har gått bra. Jag har haft lite hjälp, mest från min sambo men också några kompisar har varit inblandade emellanåt.
Körning är inget som man ska chansa med, det blir fort väldigt farligt om något går fel och har man otur går hästarna aldig att köra något mer efteråt.

Jumme är dock en lugn kille och med lite menalt stöd, massor av beröm och en drös morötter så har det gått bra och idag finns det nog ingen häst jag hellre kör (undrar om jag får äta upp det där uttalandet när jag ska tävla körningen sen?)

I somras drog Jum-Jum fyrhjulsvagn för första gången och för några veckor sen drog han med svängel och draglinor (vilket jag vill göra även fortsättningsvis). Han drar som om att det vore det naturligaste i hela världen och han tycker verkligen att det är roligt.

       

Lite bilder från första gången som Jumme drar vagn.

/Kastrullhäxan  

Denna helgen har jag haft min bästa väninna och hennes dotter här.
Första två sekundrarna var det två lite blyga tjejer som möttes i vår hall, men sedan dess har det varit bus och skoj och lek på högsta nivå.
Julie har sovit intill mig och N har fått sova i Julies säng.
Det har varit en helt ny upplevelse för N att sova i en säng som man själv kan kliva ur, men det har gått riktigt bra.
Julie har sovit som en stock intill mig.

Igår var vi ner på stan och glodde i butiker.
Jag fick med mig en sport-BH (äntligen något vettigt!) till mig själv och gummistövlar till Julie.
Julie köpte också nya hårspännen som såg ut som stjärnor.
N köpte också hårspännen och jag betalade för båda tjejernas spännen. De var så otroligt fina när de lämnade över förpackningarna till kassörskan och de fick tillbaka dem i varsin påse. Det var två otroligt stolta tjejer som bar sina påsar ut från affären.

Jag måste också berätta en annan sak som hände.
Jag och Julie behövde göra ett blöjbyte och på Gallerian nian får man minsann betala för att komma in i skötrummet.
Jag som aldrig har kontanter på mig fick snällt ställa mig och försöka få iväg ett SMS så att jag kunde få en kod att komma in på toaletten.
Medan jag står där och försöker få min telefon att förstå att den ska skriva en bokstavsramsa som INET finns i T9-ordlistan så kommer en kvinna och hennes dotter ut från en annan toalett och går förbi oss.
Dottern har en ballong med sig och genast går Julie efter dem.
Jag ropar på henne, men utan att få gehör så tillslut får jag sätta efter henne (och lämna bland annat barnvagn) för att ta henne.
De flesta som haft med småbarn att göra vet att de har en förmåga att reagera med att bli som spagetti när de inte vill och detta var också vad Julie gjorde när jag tog i henne för att stoppa henne.
Jag höll henne i armen och man är tvungen att hålla emot när barnen gör såhär för annars störtdyker de i golvet och slår sig. Samtidigt blev ju Julie såklart besviken över att inte få följa efter ballongen.

Jag fick med mig Julie (gnällandes) till barnvagnen igen och svor över min telefon som vägrade samarbeta.
Medan jag stod där så kommer dottern med ballongen tillbaka och säger att Julie kan få den.
Det var en enkel ballong som hon fått på McDonalds, men jag tyckte att det var så fint gjort av henne!

Stackars Julie som inte alls förtjänat min irritation över mobilens obefintligasamarbetsvilja blev så glad.
Hon blev blyg inför den här flickan, men OM hon eller hennes mamma läser detta så ska ni veta att Julie verkligen blev jätteglad och det värmde så i mitt hjärta att ni visade sån omtanke för min dotter. TACK TACK!  

Idag klev vi upp tidigt och åkte till stallet. Jumme fick äta sin frukost ute och sedan lastade vi och åkte för att hoppträna. Stefan hade träningsvärk efter sin löpträning (han tog milen under en timma häromdagen) men de kämpade på väl och det såg trevligt ut.

N och Julie hjälpte till att göra i ordning allt i stallet (N och hennes mamma sopade jättefint utanför uteboxarna bland annat) och de ryktade också Jumme till han blänkte.
Det borstades, kammades och gnuggades till Jumme sken inne på stallgången.

 
Foto: V Hägg
Bilden talar för sig själv, eller hur?!

Sambon tränade och efteråt fick tjejerna rida (vi hade lovat). N red först eftersom Julie somnat i vagnen.
För första gången i sitt liv fick N prova att galoppera, men Jumme kunde inte låta bli att stoppa in lite bus i det hela.

Tur att min sambo satt med där uppe på hästryggen. Ns mamma drog dock djupt efter andan kan jag säga!

Jag skulle sedan väcka Julie så att hon också fick rida. Hon låg skönt nedbäddad i vagnen och njöt, men när jag strök henne på kinden och frågade om hon ville rida så nickade hon -dock utan att vakna!
Lilla hjärtat.  
Hon vaknade och fick givetvis rida hon också.

Nu ska allt återställas till vardag igen.
N och hennes mamma är hemma igen och Julie sover i sin egen säng.
Vi bäddade rent och Julie fick ta ett set som jag hade i min barndom. Det måste vara 15-20 år gammalt.
Jag får fråga mamma om hon minns vilket år jag fick det.

/Kastrullhäxan  

Jag kan ärligt säga att det var svårt att välja "någon" i min familj så därför delar jag med mig av en bild på alla mina tre familjemedlemmar.
Även om Jum-Jum inte bor tillsammans med oss så ser jag honom ändå så gott som en familjemedlem.
Jag är otroligt stolt över honom och han är en otroligt fin vän.

 
/Kastrullhäxan  

Jag försöker att inte tänka för mycket på SM eftersom det gör mig sjukt nervös.

Förra året deltog vi ju "bara" i bruksridningen och hade egentligen inga höga krav på oss.
Vi var debutanter med två ynka tävlingar (de som krävdes för att då kvala) i bagaget.

I år satsar vi på allroundklassen och egentligen har inte kraven ökat rent prestationsmässigt.
Jag själv åker i första hand för att vi ska ha roligt ihop, men självklart vill jag att vi ska ha en vettig chans att klara uppgiften på ett schysst sätt och vara ett föredöme -både för oss själva och för fjordhästen som ras.

I samband med att jag tänker på var vi är på väg så tänker jag på den utveckling som vi har gjort -både jag och Jum-Jum.
Det är så synnd att jag inte har film på hur han var en gång i tiden. För folk som ser oss idag tror mig nästan inte när jag berättar. Och ibland känns det overkligt för mig också.

   
De här bilderna behöver jag kanske egentligen inte visa. Många har redan sett dem.
Men det är så skönt för egen del att kunna se det här och förstå hur långt vi faktiskt kommit tillsammans.

Dels har Jumme blivit smalare och lydigare, men jag har cokså utvecklas som ryttare, som hästägare och som människa. Jag har lagt min hjärta och själ i denna häst och nu ser jag alla framsteg och tillsammans med Jumme har jag sett drömmar och mål uppfyllas.

Jag skulle tro att 90% av de som såg mig och Jumme tillsammans första åren ALDRIG skulle ha satt en enda krona på att vi en dag skulle starta SM tillsammans.
De hade nog inte heller trott att han skulle dra fyrhjulsvagn, backa i vinkel och vända på trängt utrymme.
En hel del undrade faktiskt vad jag skulle med hästen till egentligen. Och jag får erkänna att ibland undrade jag också.
När han stod i över två timmar och bara VÄGRADE kliva på transporten. När vi talade om för honom att det inte var något att diskutera så stegrade han sig och slog sönder en lampa på transporten. En transport som vi lånat.
Då grät jag och hotade honom med att han skulle få åka hem till Fjugesta igen.
Eller när han backat ut från ridbanan och vägrat gå in igen. Eller när han slitit sig när jag longerat...

Åh vad han har testat mitt tålamod. Och många tårar har jag fällt.

Ändå har jag alltid älskat honom och under all pannlugg har jag sett en häst som arbetar med huvudet och som är otroligt smart!

Och någonstans, innerst inne, har det hela tiden brunnit ett litet ljus, en gnutta hopp. Någonstans har jag förstått att när den här hästen får en uppgift så kommer han att bli ruskigt bra.

/Kastrullhäxan  

 

Jag bjuder på en gammal bild på mig själv och käraste Jum-Jum.

2009 är bilden tagen och jag var så smal!
Förhoppningsvis orkar jag fortsätta kämpa (ni ska veta att det känns tröstlöst ibland) och gå ner i vikt.

/Kastrullhäxan  

Jag tänkte att jag skulle beskriva en helt vanlig dag och lite hur våra rutiner ser ut.
Lite olika är det beroende på hur sambon jobbar och om jag har hjälp av honom eller inte.

Vanligtvis ringer min väckarklocka 5.15 men jag krälar ur sängen först 5.20 och då är det raka vägen in på toaletten för att tömma blåsan.
Därefter kokar jag te och brer mig en smörgås och fixar lite åt Julie (om jag inte förberett kvällen innan).
Framåt 6-tiden väcker jag Julie (om hon inte vaknat själv) och då är det torr blöja, nya kläder, medicin, välling och tandborstning som gäller. Vi hinner givetvis med lite mys emellan också.

Sedan studsar Julie i sina skor, sin jacka och sin mössa innan jag bär ner henne till garaget och sätter henne i bilen.

Vi brukar vara vid förskolan runt 6.30 och vanligtvis sitter jag i bilen och åker mot jobbet mellan 6.45-6.50

7.30 brukar jag vara ombytt och klar och börjar ta tag i dagens uppgifter.
Exakt vad som görs varierar såklart.

Framåt 9 försöker vi fika lite och 12.30 har vi lunch.

14.30 byter jag om och åker från jobbet. Runt 15.20 -15.30 hämtar jag Julie på förskolan.
Hon blir alltid glad när jag kommer och rusar genast till sin hylla för att få nappen och snuttis innan vi tar på skor, jacka och mössa och åker hemåt.

Vi är hemma runt 16 och då brukar vi kunna sätta oss vid dukat bord tack vare att Julies farmor äter tillsammans med oss. (Hon har alltså gjort mat åt oss allihop). Och därefter är det lite lek eller möjligtvis ett bad för Julie som gäller.
Vid 18-tiden börjar hon bli trött så då är det dags för kvällsmedicinering, nattblöja, pyjamas och lite föda inför natten (vanligtvis välling) men ibland får hon smörgås istället. Tandborstning är såklart obligatoriskt och sedan går vi in på hennes rum och hon lägger sig i sängen. Vi sitter kvar en stund men går sedan ut och hon somnar.

Då hinner man få en stund för sig själv. En kopp te, en kvällsmacka, en dusch, eller bara glo på tv en stund.
Man är ganska trött själv också så man sitter vanligtvis inte uppe och ugglar inpå småtimmarna.

Julie sover duktigt om nätterna, men ganska ofta kommer hon in till oss runt midnatt. Lyfter man upp henne somnar hon om mellan oss inom några minuter.

Om sambon är hemma hjälper han såklart till och rutinerna kring Julie är så lika det bara går. Detta för att underlätta för hela familjen så mycket som möjligt.

Julie föredrar rutiner och allt är så mycket lättare när hon är förberedd på vad som väntar.

Så här har vårt liv inte alltid sett ut såklart, och vissa dagar skiljer sig från det jag beskrivit ovan.
Sambon har tex en fridag i veckan och då passar jag på att åka till stallet efter jobbet eftersom sambon är hemma med Julie.

Nu ska jag borsta mina tänder och förbereda inför min egen nattsömn.

Natti natti!

/Kastrullhäxan  

Jag antar att ni vill att jag skriver om någon utanför min familj och sen jag blev mamma så är umgänget ganska begränsat. Det blir mest att jag är med familjen -eller med hästen (och honom får ni väl höra en hel del om ändå, eller hur?)

Så jag tänkte faktiskt presentera min kompis Johanna.
Nu umgås vi kanske inte jämt och ständigt och folk lär väl knappast se oss som lång- och lerhalm, men en del timmar i stallet har det blivit.

Johanna är dessutom så gullig att hon dejtar min hovslagare åt mig med jämna mellanrum.

Hur som helst. Jag och Johanna träffades via Jum-Jum. Hon började rida honom förra året och på den vägen har vi blivit vänner. Emellanåt släpar jag med mig Johanna att åka med i fyrhjulsvagnen.

Eftersom jag inte har särskilt mycket bilder på henne så snodde jag en från hennes Facebook. Shysst va?   

 
Jag är glad att jag hittade Johanna.
I övrigt tänker jag inte hänga ut henne mer här just nu. Vill ni veta mer om henne får ni be henne gästblogga!

/Kastrullhäxan  

Wiiie!

Ikväll är jag ganska glad även om det innebär att jag kommer att få leva på vatten och knäckebröd resten av sommaren.
Men vad gör man inte för det man drömmer om?
 
/Kastrullhäxan