Hittade en text som jag skrev när jag kom hem med Julie för snart ett år sedan.
Och det gör fortfarande lika ont att tänka på hur allt blev, även om det idag är jättebra med oss.

"Vi satt på rummet med Julie liggande på biliboarden. Inombords växte hopplösheten hos mig och jag började undra om jag verkligen låg på BB eller om jag var inlagd på psyk med låsta dörrar.
Rätt som det är så kommer barnmorskan in och säger att hon pratat med barnläkaren om Julie och eftersom hon är så svag så ska hon få en sond i näsan som vi kan mata henne genom.
Det var aldrig någon prat med oss föräldrar om detta, utan beslutet är helt taget ovanför våra huvuden. Det var bara för oss att ta på oss skorna och traska ner till barnavdelningen för att få den ikopplad.

Jag har en bekant vars barn matats via sond, så jag vet vad det innebär och att det inte är något otrevligt för barnet. Men just det där att ingen pratade med oss, utan bara tog ett beslut känns väl sisådär -även om det var det bästa för Julie just då.

Så vi drog ur sladden till biliboarden och rullade iväg Julie (fortfarande liggande på biliboarden fast den var avstängd) till barnavdelningen.
Väl där nere fick vi vänta en minut på läkaren och jag tog då upp Julie. Eftersom biliboarden ändå inte var på så kunde jag passa på att få någon minut kontakt med henne kände jag. Givetvis hade vi inte fått med någon filt till henne utan bara en liten handduk som hängde på vagnen vi drog henne i. Jag lindade in henne så gott jag kunde och höll om henne så hon inte skulle frysa.

Sonden kopplades i och vi fick sätta oss i ett litet rum intill så visade läkaren hur man gjorde för att sondmata henne. Meningen var ju att vi skulle tillbaka till BB och personal från barnavdelningen skulle komma upp och sondmata henne åt oss.
Men när jag satt där med Julie inlindad i handduken mot mitt bröst så bröt jag ihop igen. Hopplösheten åt mig inifrån och ut och sakta men säkert kände jag hur jag började tappa de få krafter jag hade. Jag kände hur skuggan av mörker började ta allt större plats och att jag inte längre orkade kämpa emot. Jag började dö på insidan, precis som en blomma vissnar ihop när den inte får vatten...

Jag grät och stackars Julie blev våt av mina tårar, men hon sov så gott ihopkurad på mitt bröst. Jag skulle tro att det var första gången som hon fick sova med en ordentligt fylld mage i hela sitt liv.

Det var två läkare där då och de pratade med min sambo. Jag satt bara och lät tårarna rinna men jag var så ledsen att jag inte hörde vad de sa.
Plötsligt hör jag hur min sambo snörvlar och jag förstår att han har det minst lika svårt som jag. Men han har inte bara ett sjukt barn, utan också en väldigt skör sambo att ta hand om.
Den ena läkaren sätter sig intill mig, tar min hand och trycker den och talar om för mig att allt jag känner är fullständigt normalt. Några dagar efter förlossningen försvinner nämligen alla hormoner som man burit under graviditeten och man blir liksom tom på energi. Det är inte alls ovanligt att man reagerar som jag gjorde (och gör).

Den andra läkaren beslutade då att vi skulle vara kvar hos dem på neonatalavdelningen, det skulle vara det bästa för oss. Vi fick bo i det lilla rum vi satt i och de bad nästan om ursäkt för att det blev så trångt, men jag kan säga att om de erbjudit oss soffan i tv-rummet så hade jag tackat ja även till det. På neonatalavdelningen fanns det i alla fall tavlor på väggarna och avdelningen andades hopp!

Att Julie fick en sond ikopplad var inget som vi önskade direkt, men det var faktiskt det bästa som kunde hända ändå!"

Sitter här och beundrar min lilla prinsessa till dotter.

     
Hon har en leksak som ser ut som en raket. I raketen finns det hål med olika former som man ska stoppa klossar i.
Varje gång man lyckas få i en kloss spelar raketen en lite trudelutt. säger en färg eller en siffra. Det är en så kallad "play and learn"- leksak som antagligen är för lite äldre barn än Julie.
Nu finns det dock en sån hemma hos oss och Julie har pillat på den lite till och från och vi vuxna har suttit med henne o visat att man kan stoppa i klossarna i hålen.

Idag har on helt plötsligt kommit på att hon kan själv och jag har suttit och studerat henne under dagen när hon stoppar i den ena klossen efter den andra.
Det som är trixigt är ju att klossarna är olika, men hon provar klossarna i ett hål och om det inte fungerar så vrider hon på raketen och provar nästa hål och nästa och nästa... Tills det passar. Eller så byter hon kloss.
Och när klossarna är slut hämtar hon Duplobitar och träklossar och fortsätter stoppa i.
 

Hon är ju inte ens ett år än!!! Ska hon verkligen förstå sånt där redan???

Fortsätter hon i den här takten kommer jag inte kunna hjälpa henne med läxorna!!!

/Kastrullhäxan  

Till alla er som överväger att börja, som tycker att det är tufft eller som känner att ni måste för att kompisarna röker:

Det är tuffare att vara sig själv, tacka nej och säga att vi kan umgås även om du rökeroch jag inte gör det.

Jag har också provat att röka i mina tonår, men särskilt gott var det inte.
Båda mina föräldrar rökte och mina kläder luktade rök jämt, tapeterna hemma färgades gula (syntes tydligt om man fick för sig att flytta någon tavla) och jag förvarade tillslut mina ytterkläder i en garderob i mitt rum bakom stängda dörrar för att slippa undan den värsta lukten i käderna.

En del av mina kamrater började röka. Varför kan jag inte svara på.
Det här var schyssta tjejer med bra utseende. Jag tror inte att de hade behövt börja röka enbart för kompisarnas skull. De kanske kände så, men jag tror inte att verkligheten var så.

Deras kompisar hade uppskattat dem i vilket fall som helst.

Jag började aldrig röka och glad är jag för det. Idag lever jag i ett rökfritt hem och mår bättre på många sätt och vis (allt är inte enbart beroende på rökningen skall tilläggas).

Ni som inte röker kan fråga vilken rökare som helst om de tycker att det är värt det.
Det är dyrt (jättedyrt!), förstör både inredning och kropp, luktar illa osv osv osv.
Jag som genom livet stått på sidan av tycker ändå att det värsta är vad vi som inte röker utsätts för...
Vi är (inte alltid men ibland) passiva rökare.
Min mamma rökte säkert sig igenom hela graviditeten med mig och jag minns min barndom med rökande föräldrar i bilen och hur röken stack i mina ögon.
Jag fick till slut diagnosen astma och behandlades med fyra eller fem olika mediciner -svindyra förståss.
Läkaren rådde mina föräldrar att ta bort katterna men både jag och min yngre bror protesterade vilt så katterna blev kvar. Rökningen likaså.

Idag är jag bättre i min astma. Jag äter inga mediciner längre och det är egentligen mest på vårkanten när pollensäsongen hoppr igång som jag kan känna av någon sorts allergi.
Jag reagerar också på starka dofter som mycket parfym och när folk klipper sina gräsmattor. Men något regelrätt astmaanfall har jag inte haft på flera år.

Min mamma har fått diagnosen KOL. När hon fick den fick hon också hjälp från sjukvården att sluta röka och idag är hon rökfri. Hon skäms när hon tänker tillbaka på det hon utsatt oss för och idag vet hon att hon klarade av att sluta -något som hon inte trodde att hon kunde tidigare.

Det är givetvis olika svårt för olika människor att sluta, det säger jag ingenting om.
Jag är   övertygad om att 99% av de som röker idag skulle vilja ha den där första cigaretten ogjord. Om de kunde spola tillbaka tiden skulle de tacka nej och förbi rökfria.

Så ni som funderar på att bli rökare: Ni funderar på ett framtida helvete!
Mitt råd: Avstå!!!

/Kastrullhäxan

Hipp hurra till världens bästa gula traktor.
13 år o bättre än någonsin. Snäll som ett lamm, klok som en bok o stark som, ja, en traktor!

Dagen började med att Julie väckte mig vid åtta o sen var det bara att rulla igång med sysslorna. Frukost, blöja, behandla märket på näsan osv.
Sen satte jag henne i vagnen o gick på en promenad. Ungefär 5km blev det i lagom tempo. Julie somnade ungefär halvvägs o vaknade när vi kom in på röda korset.
När vi kom in på gården här hemma ställde jag ner Julie vid vagnen o hon höll sig i fotstödet o sköt den framför sig medan hon gick efter. Superduktig tjej!
En av grannarna kom förbi o Julie slog givetvis på stora charmen o både log o vinkade.

Grannen tyckte att det var roligt att Julie är uppe o traskar o att Julie har fina ögon.
Och det har hon verkligen.
Varje gång hon tittar på mig o ler så smälter jag!

Igår var det ett år sen som jag var inne på förlossningen första gången pga mitt höga blodtryck. Jag blev hemskickad den kvällen.

Det är ungefär två veckor kvar till Julie blir ett år. Tiden har gått otroligt fort o Julie utvecklas på ett kanonfint sätt, allt ser bara bra ut trots att hon fick en lite tuff start i livet.

Idag upptäckte jag att hon stoppat in en kloss o ett lock till vällingflaskan i en högtalare.
Det slutade med att grannens pojk fick komma hit o lirka loss det med två gafflar.
Julie blev väldigt förtjust i grannpojken. Jag vet inte vad jag ska göra med den tösen för hon charmar verkligen alla!
Julies pappa kommer ha fullt upp med att hålla pojkarna på avstånd när Julie kommer upp i tonåren, det är ett som är säkert!!!

Och snart har halva året gått. Hittills har du känts rätt ok. Visst, det är olika från dag till dag och ibland har det varit riktigt tufft o jag har fått ta några riktigt djupa andetag för att komma vidare med förståndet i behåll.
Men överlag har det varit bra med mkt glädje o framtidsdrömmar.
Julie är vår solstråle här hemma o att jag lyckades kvala till SM med Jumme är ju en dröm som jag haft länge.

Nu är det dags att krypa lite längre ner under täcket. Fönstret står pyttelite på glänt o jag hör regnet utanför. Mysigt!

http://gd.se/nyheter/gavle/1.5921443-facebookvarningar-om-italienare-som-vill-fota-hastar
http://gd.se/nyheter/gavle/1.5924085-mystiska-italienarna-jobbar-at-sandvik

Många gånger är Facebook jättebra.
Man når snabbt ut till många människor, kan få svar på frågor och hålla kontakten med gamla bekanta.

Ibland är det inte riktigt lika bra.

Det som började med ett oskyldigt inlägg om att det rörde sig folk omkring några stall i Valbo och en försiktig undran om det var fler som sett dem slutade i en lång rad spekulationen och artiklarna ovan.
Man kan, när man läser artiklarna, tro att det är trådskaparen som hängt ut de här männen och skrivit elakheter om dem.
Men hon hade inte alls det i åtanke utan ville bara veta om dessa män synts till på andra ställen och samtidigt uppmana andra att hålla ett extra öga på sina hästar.

Jag behöver inte gå in närmare på det hela. Det verkar i alla fall vara en hel rad missförstånd.

Männen är från Italien och pratar knackig engelska.
Man måste komma ihåg att utomlands så är inte allt som det är i Sverige. Det är inte helt enkelt att komma till ett annat land och förstå sig på deras "oskrivna regler".
Hur det är i Italien vet jag inte, det kanske är hur naturligt som helst att åka runt och fotografera andras djur på bete?


SJÄLVKLART ska vi vara uppmärksamma och prata med varandra om vi ser något som verkar underligt, men vi ska nog akta oss för att på förhand spekulera i vad andra människor har i åtanke.
Det hade ju varit kanon om någon hade pratat med de här männen och berättat att det hänt en hel del otrevligheter de senaste åren och att folk blir oroliga när de ser okända människor kring hästhagarna.

/Kastrullhäxan  

Här hade man påbörjat värsta långa inlägget med bilder och djupa känslobeskrivningar.
Och vad händer???? Mozilla kraschar!!!

Men, då är det väl inte meningen att ni ska få läsa eländer jag just skrev.
Istället kan ni få veta att jag åkt efter min gula traktor i speedcarten idag. Sned är den fortfarande men jösses vad man sitter bra!
Tänk om man kunde räta ut den så att man slapp sitta som om man vore krokig!
Jumme travar så lätt och jag körde till och med förbi avfarten hemåt och travade vidare och vände efter en bit. Det där med att vända hade han visst glömt utav, men efter lite övertalning och några sekunders stillastående så fick vi till det.
Jag insåg att han försökte vända hemåt samtidigt som han backade vilket gjorde att vagnen inte hamnade där jag ville och när jag tog i vänstertömmen så vred han bara på huvudet och fick skalmen i halsen vilket inte är så skönt.
Mer träning så blir han kanonbra!!!

Vi travade på vägen tillbaka och jösses vilken känsla.
Nu blir min fjording aldrig som en travhäst, men alla som suttit på min fjording vet att man inte får ta honom i munnen för då stannar han. Idag travade han på med lite kraft i steget och jag hade lite häst i handen utan att han för den sakens skull blev stark på något sätt.
Det är så roligt att åka efter honom då!

Julie fick sen rida till beteshagen och jösses vad glad hon var.
Är det något här i världen som hon gillar så är det att rida på hästen!

I förmiddags bytte sambon blöja på henne och jag tog fram nya kläder åt henne ur garderoben medan hon leker på golvet. Jag hör att hon är nöjd och när jag tittar till henne så har hon, på något sätt, lyckats klättra upp på sin häst Alhgren.
Zebran vet jag ju att hon kan ta sig upp på, men Ahlgren har hon inte lyckats med tidigare.
Men nu satt hon alltså på hans rygg, stolt över att ha klarat bedriften och hon manade honom att skynda sig på.
Det är nog tur att han inte är på riktigt, för då hade det nog gått undan i lägenheten. Julie tycker nämligen om fart!

I övrigt är hon som barn i hennes ålder är mest -full av bus och äventyrslusta och hon vill undersöka ALLT!
Vrider man bort huvudet en stund kan kan få en hjärtattack  när man tittar till henne igen. Hela lägenheten är, enligt henne, ett äventyrsland och hon lider inte brist på fantasi när det gäller att hitta på nya saker att leka.
 

/Kastrullhäxan  

Mitt liv är fortfarande väldigt mycket upp och ner och ibland har jag fortfarande svårt att hantera motgångar på ett tillfredsställande sätt.
Senaste tiden har det handlat väldigt mkt om min kropp, hullet och min inställning till det hela.

Jag har gått ner kilona som jag gck upp när jag väntade Julie, men resterande extrakilon sitter stenhårt fast och jag har valt att erkänna att jag behöver hjälp och går numera hos dietist. Vi jobbar mycket med min vardag och håller på att förändra min livsstil lite grann för att få rätsida på problemet.

Men det är jättejobbigt när hälften av mina kläder i garderoben inte passar och det är riktigt nerslående när man provar ett par fina byxor som NÄSTAN passar.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag för alltid kommer vara tjejen som går i träningsbyxor och t-shirt. Jag sitter fast i det facket och kommer inte därifrån.

Och det har tärt på mig. I spegeln har det varit svårt att se något annat än magen som hänger efter graviditeten och som får kläderna att se ut som om de krympt i tvätten.
Eller kläder som jag haft sedan högstadiet och som, otroligt nog, både håller ihop och har trycket kvar, och som bara borde användas i stallet eller möjligtvis när jag städar här hemma.

Jeansen som jag använde före graviditeten kommer jag förvisso i och med nöd och näppe kan jag stänga dem, men de sitter som ett korvskinn över rumpan och höfterna och är inte alls särskilt beväma.

Vissa dagar har jag bara haft lust att stänga in mig i garderoben och strunta i att komma ut innan jag krympt i mina kläder igen.
Självklart förstår jag att kroppen förändras efter en graviditet, men så som jag ser ut idag gör mig långt ifrån nöjd!

Men idag var känslan annorlunda och det var så befriande.
Jag köpte en tunkia/klänning (vilket man nu vill kalla det) på HM och tillsammans med ett matchande nagellack och ögonskugga samt en genomkörning med curlern i håret (tack för hjälpen svärmor!) så blev jag så nöjd och det var med stolthet och glädje som jag gick ner till bilen för att åka på avtackningsmiddag i Tierp idag.
ÄNTLIGEN kände jag mig som den jag vill vara. Sträckt i ryggen och med hakan lyft.
Jag har lång väg kvar att vandra, men det är den här känslan jag VILL ha. Jag vill må bra, njuta av livet, goda vänner och vara nöjd med den jag är.
 

Ibland får jag uppfattningen om att folk tror att jag är någon eller något som jag faktiskt inte är.
Och i en hel del fall förstår jag att folk tror det och att de missförstår den jag är. Detta beror på att jag i vissa sällskap inte fungerar som jag ska. (Vad det nu innebär???)
Jag försöker uttrycka mig, men istället för att låta som den jag är så låter jag kaxig eller så håller jag käft helt. Eller så tittar jag ner och mumlar något.
Det här är också skitjobbigt. Jag är medveten om det men ändå är det så svårt att förändra.
Jag vill ju vara den där rakryggade personen som säger det jag tycker, men som ändå förstår när det är läge att inte säga något alls.

Några gånger har jag fått höra av andra att de önskade att de var som jag.
Jag har undrat vad det är att sträva efter. De har sagt att det är för att jag är så lugn och förståndig...
Och ja, det kanske stämmer, vad vet jag?
Men frågan är om folk vill gå igenom det jag gått igenom för att bli den människa jag är idag? Jag tror faktiskt inte det...


Nä. Nog med djupa tankar för idag.
/Kastrullhäxan -som faktiskt är nykter fast det kanske inte verkar så!