Vad har jag gjort idag då som är värt att blogga om?

Typ inte ett dugg.

Det enda vettiga är att jag motionerat min häst i snön i nästan 2 timmar. Det var helt underbart väder, fantastiskt underlag och trevligt sällskap så det är klart att man passar på då.

Har åter igen släpat fram min bomlösa sadel och rider i den. Det är underbart såhär i kalla årstiden, jag har ju ett fårskinn att sitta på  

Men jag måste visa vad jag fick av en stallkamrat för några veckor sen. Jag förevigade den efter att jag vägt den. Över 600g vägde den, och det tog Jum-Jum en kvart att äta upp den typ.

Annars har jag bara lite bilder från Farfars begravning. Min kamera har ju försvunnit så jag fick försöka med mobilen och då blev det inte så bra bilder tyvärr.

Bagravningen var lika fin som Farfar var.

Pappa med ett av sina barnbarn.

Jag mår i alla fall bättre för tillfället. Jag är inte lika trött och hängig längre (fast i fredags ramlade jag i säng direkt efter hemkomsten och sov i ca 2 timmar. Sambon fick kämpa för att få liv i mig igen) men jag känner mig inte heller så motiverad och glad som jag brukade göra.

Och nu kommer vi snart till den högtid som är väldigt känslig för mig. Jul.

Visst, jag gillar att pynta mitt hem, göra det fint och mysa under en filt i soffan med en massa ljus tända.

Men allt trams och stress runt jul hatar jag.

Det ska handlas julklappar (och visst, det kan jag gå med på) men det ska bara vara dyra exklusiva saker som en vanlig död inte har råd med. Tusen människor far runr i affärerna och trängs och letar leksaker till barnen, nya vantar till mormor och nyaste spelet till PS3 till brorsan. Usch, jag mår nästan illa!

Och anledningen är att jag tänker på alla de som är ensamma, utan att ha valt det själv. Ensamstående mammor/pappor, ofrivilliga singlar och så vidare.

Överallt sitter folk i sina stugor och äter julskinka och öppnar julklappar (eller pinas över att få umgås med sin fjantiga släkt i år igen, det är väl olika för alla antar jag) och i dörren intill kan det sitta någon som är ensam!

Förra året råkade jag på en av alla dessa ensamma personer. Det var en kollega till mig. Och direkt när jag fick veta det så öppnade jag min dörr och bjöd in henne.

Det var många tyckte att jag var fin som gjorde så, men i själva verket gjorde jag bara det jag skulle vilja att någon annan skulle göra för mig om jag hamnade i den situationen. Det kändes liksom så självklart för mig att göra som jag gjorde.

Nu ska jag inte gräva ner mig för långt.

Ha det fint allihop!

/Kastrullhäxan  

Nästan varenda natt drömmer jag numera. Det är inte alltid jag lyckas komma ihåg allt jag drömmer, men ofta vaknar jag och minns i alla fall till en början (sedan brukar mitt liv börja rulla på och då glömmer jag bort drömmen)

Natten till igår drömde jag i alla fall att jag var ute och körde bil. Det var efter en lite större väg, men inte lika stor som E4an. Mer som en riksväg.

Helt plötsligt dyker det upp ett tåg som åker tvärs över vägen.

Det är mörkt och jag blir upprörd. Det fanns inga bommar eller något, utan plötsligt var det bara ett tåg där. Jag fick bromsa hårt och så tutade jag, varpå tåget saktade ner istället.  

Och jag vet att jag kände att jag inte ville göra det värre, jag ville hindra mig själv från att tuta igen, men mitt "dröm-jag" kämpar emot och lyckas tuta. Och då stannar tåget. Mitt på vägen, bara sådär. Tvärnit!

 Sedan vaknade jag så jag ve tnite hur det slutade.

I natt har jag drömt om att en tjej fick jobb via kontakter (jag hade sett lyxfällan igår och där hände precis det här scenariot) men så hade hon blivit sjuk och hennes arbetsgivare krävde ett sjukintyg från första dagen.

Vi skulle då åka till arbetsgivaren, jag vet inte alls varför jag var med, men det blev i alla fall prat om vem som skulle stå för kostnaden för intyget och VIPS! så satt jag i något slags förhör med någon av Arbetsgivarens anställda. Det skulle nog vara någon typ av terapeut.

Hon var ganska stor och hade en röd mönstrad sjalett över håret.

Hon frågade mig en massa saker, bl.a om jag hade barn och var jag bodde. Och enligt pappret hon hade framför sig (som jag tydligen fått fylla i tidigare, men det minns jag inte) så bodde jag plötsligt i Tallen igen...

Därefter ringde min väckarklocka så ja blev avbruten. Me jag vet att jag upplevde det som väldigt jobbigt att någon helt utomstående skulle rota i och fråga en massa privata saker.

Jag svarade i alla fall ärligt till henne.

För övrigt kan jag berätta att det kommer bli en omorganisation på jobbet.

Detta innebär ett helt ändrat schema för mig mot vad jag har haft tidigare, men jag tror att det kommer att fungera bra.

Ha en fin dag allihop.

/Kastrullhäxan  

Ja, det kan man ju undra...

Kanske är det för att det inte finns några tårar kvar? Kanske är det för att medicinen gör mig känslomässigt avtrubbad och död inombords?

Eller är det så att det är lyckopiller jag käkar? De ger väl ett lyckorus som varar i flera veckor? Och så känner man varken sorg eller lidande under tiden?

Mn tar väl ett lyckopiller och sen är allt frid och fröjd igen?

Ärligt talat så känns det som jag har gått in i en återvändsgränd igen. Jag har inte grävt ner mig lika djupt som sist, men det är ändå tungt.

Det finns en person som jag nästan vill öfila, eller vrida om näsan på. Den här personen gör mig illa inombords. Små kommentarer, gliringar och sättet att leka läkare på hobbynivå gör mig illamående.

Den här personen kommer jag nu att stänga mig inför. Jag har inte längre något att dela med mig av och jag har ingen anledning att ta en massa skit.

Jag förstår att ni tycker att jag låter stark nu, men det är jag faktiskt inte.

Jag känner mig så trött och utmattad. Helst vill jag bara krypa ner under täcket och somna. Jag skulle kunna sova ett helt dygn, men istället väntar ett pass med ganska mkt övertid i morgon. (Förra gången det var samma upplägg så var jag på jobbet i ungefär 10,5 timmar)

Varför verkar folk tro att jag är någon sorts evighetsmaskin?

Jag klarar inte att kliva upp långt innan ljuset stiger på morgonen, jobba en massa timmar och sedan komma hem sent.

De allra flesta har i alla fall förstått att jag behöver Jum-Jum, och min sambo.

Jag orkar inte förklara längre.

Till alla er som vägrar förstå: Det är egentligen er det är synd om!

/Kastrullhäxan   -som är tacksam över att det snart är helg igen.

Jag orkar inte ens berätta om den trista måndagen jag har upplevt idag. Jag längtade inte annat än bort...

Men jag har varit hos beteendevetaren, och det antar jag att många vill veta något om.

Jag fick börja med att fylla i ett papper med olika frågor, det var allmänna saker som hur jag mådde just nu och hur jag skulle beskriva mitt mående. På en del ställen ville jag nåstan sätta krysset mitt emellan två olika alternativ, men jag tog mig tid och funderade lite och kände efter.

Sedan pratade vi. Jag fick berätta mycket själv, men han frågade också en del.

Tydligen försöker vi hitta en lösning på det här, och meningen är visst att jag ska finna svar på många frågor.

Jag sa att ja vill ha lugn och ro inne i mitt huvud, men jag vet inte hur jag ska få det. Jag berättade att jag börjat "skala av" saker som jag kände var onödiga eller som tar för mkt energi. Jag har ju bl.a avanmält mig från Arbetsförmedlingen.

Tydligen har jag tagit många rätta beslut den sista tiden. Jag har valt att lägga energin på MIG, att orka lite till, men utan att bita ihop och lida för det.

Jag berättade också hur jag har blivit bemött av omvärlden, och det är ju ganska blandat. Tack och lov så är det övervägande gott, för det som inte är snällt gör verkligen ont inombords.

Har jag berättat att en person sagt till mig att jag själv valt att ligga platt istället för att försöka resa mig ur eländet? Den personen sa att jag själv inte gjorde tillräckligt för att bli "frisk" och att jag inte kämpr utan bara flyter omkring med näsan precis ovanför vattenytan och är nöjd med det.

Det gör så ont att få höra sånt, jag blir så sårad och ledsen. Varje morgon är en kamp för mig, vissa mornar är lättare än andra men det är tufft, och det är inte så att jag sträcker på mig och tänker "Det här ska bli en riktigt skitdag!"

Ångesten inom mig växer. Det är obehagligt. Jag känner allt oftare hur jag får ta några djupare andetag och hålla mig i någon bänk för att orka lite till...

Det positiva är att jag numera kan önska mig bort, någon annanstans, men jag planerar inte olika sätt för att ta mitt liv längre.

Och bara för att jag känner så, så är det inte tillåtet att klampa fram och säga elaka saker.

Jag försöker rensa och rensa inombords och nu till kvällen är jag så trött.

/Kastrullhäxan  

PS jag var och rättade mitt prov idag och fick med mig mitt Gröna Kort hem. SÅ nu är det bara att träna och sikta på hur högt vi vill nå... DS

Tror aldrig att jag känt mig så rastlös över en helg tidigare.

Dessutom känner jag mig grymt delad. Sambon ska åka bort och jag vill umgås med honom så länge som möjligt, men jag har ändå en häst att ta hand om. Helst av allt vill jag ligga nerbäddad på soffan framför TVn för jag fryser.

Vi har + 16 grader här hemma. Ljuvligt värre!

I morgon är det möte med beteendevetaren. Det ska bli riktigt intressant tycker jag.

Nu ska jag vandra vidare för tillfället...

Idag är det torsdag och det börjar kännas som om det varit en tuff vecka.

Måndag och tisdag var ju ganska lugna, men vi var en man kort i laget, och onsdag och torsdag har jag gått på utbildning i Uppsala.

Jag har åkt tåget från Gävle 6.30 och varit hemma vid 18-tiden. Långa dagar alltså.

I tisdags snöade det dessutom så alla vägar är numera snorhala. Det kommer säkert komma regn ( i morgon som jag fattade på väderleksrapporten) men idag valde jag ändå att sätta i traktbrodd på Jum-Jum. Han måste ju för nitton kunna stå och gå i hagen utan att slå ihjäl sig.

Egentligen vill jag ha fyra brodd i varje sko, men jag orkar inte stå och brodda så länge så jag får försöka fixa de sista 8 hålen i morgon istället. Om nu halkan inte regnat bort alltså...

I morse vaknade jag 5.20 Av hemtelefonen... Gissa om jag kände mig förvirrad, min klocka ska ju ringa 4.30

Det visade sig att min telefon har gett upp helt, det finns inte ett enda ljud i den.

Min väckarklocka har alltså ringt i en timma utan att ha fört ett endaste litet plutteljud! Sambon hade dessutom ringt 3 ggr och lika där -inte ett ljud. Jag hade verkligen tur att sambon ringde hem!

Så det var bara att börja ladda upp min gamla knasiga nokia och använda den.

Dessutom spydde katten lagom till jag skulle gå till bussen..

Jum-Jum har faktiskt fått vila hela veckan. Jag har helt enkelt inte orkat med.

Sambon tjatar om att jag måste göra något med hästen. Varje dag. Men jag orkar inte och jag tror inte att hästen lider ett dugg av en veckas vila. Han har faktiskt inte haft någon längre sammanhängande vila sedan han kom till oss för ca 1½ år sedan.

Förra veckan och denna veckan har jag haft väldigt mkt omkring mig, och när jag blir tjatad på om saker som jag behöver göra utöver det så får jag en tryckande känsla av ångest inombords.

Jag vill faktiskt själv umgås med min häst, han betyder så grymt mkt för mig och han ger mig en energi som jag inte kan förklara, men denna veckan har jag inte orkat motionera honom.

Nåja, i morgon är det en ny dag... Nu ska jag ta bort nagellacket och sedan duscha innan jag kryper ner i sängen.

/Kastrullhäxan     

Japp, ett sånt ska jag bli.   Eller jag är redan ett för jag har skrivit på alla papper och så, men just nu går jag utbildningen så att jag får möjlighet att bli riktigt bra på det.

Idag var första dagen så jag åkte först buss ner till Gävle C oxh tog sedan Upptåget till Uppsala.

Det har varit en givande och rolig dag och vi har pratat och diskuterat massor.

Mest har det blivit prat om facket i stort och hur människor i stort fungerar.

Jag ska gå utbildning idag, i morgon och onsdag nästa vecka.

Min telefon verkar ha gett upp också. Eller, nu överdriver jag lite, högtalaren vill inte fungera. Jag hör inte ett endaste dugg. Så jag får helt enkelt se till att ha mitt headset (eller det kanske är lämpligare att kalla det för handsfree?) laddat och tillgängligt. Lite knöligt känns det allt att ha det så!

Jag har friserat håret också. Det blir kortare och kortare för varje gång, men jag är riktigt nöjd. Dock ligger bilderna på telefonen än så länge så jag tänkte försöka MMSa över dem så att ni får se   

Annars gör jag nog inte så mkt tok tror jag.

Snö har det kommit här och vägarna är spegelblanka av is, så man får köra försiktigt. Jag ska kolla upp hur det blir de närmaste dagarna för håller det i sig så ska Jum-Jum få på sig sina broddar.

Tävlingarna i Ockelbo är inställda på lördag. Trist, men det var för få anmälda.  

Nej, nu är det faktiskt ganska lockande att krypa ner i sängen. Ni får sova så sött!

/Kastrullhäxan