Sitter och gluttar igenom gamla bilder på Jum-Jum och minns så många saker.

Vi har ju varit ett par ganska länge nu och vi har hunnit med massor tillsammans.
Visst, vi är kanske inte de starkast lysamde stjärnorna på himlen, men vi är goda vänner och vi har haft mycket roligt tillsammans.

Samtidigt krampar det lite i hjärtat, för allt det där som vi gjorde tidigare hinns inte längre med.
Det beror på att jag har fått den finaste gåvan någon kan få  -ett eget barn, men det gör inte sorgen över det jag "förlorat" så mycket mindre.
Alla som känner mig vet att jag är hästtjej i hjärta och själ. De flesta vet också vilken lång resa som jag och Jum-Jum har gjort tillsammans och att det funnits människor som tvivlat på att vi någonsin kommer att bli något annat än två tjurskallar som står på stallbacken och vill olika saker.
                               

Samtidigt skulle jag aldrig välja bort Julie. Hon är det bästa som finns, hon skänker sån otrolig glädje och hennes leende värmer mitt hjärta.

Iställer försöker jag njuta av stunderna jag får tillsammans med min gula traktor.
Om det bara är så att jag får snosa honon lite i pälsen, eller klappa över staketet, så försöker jag suga åt mig av den lilla energi jag kan.
Jag rider nästan aldrig längre. Sista tiden har det blivit en hel del körning.
Det passar mig ganska bra då jag är feg. Men sista helgerna har en stallkompis lyckats få med mig ut på skrott-och travturer i Stackbo och då väcks den där underbara känslan inom mig igen.

                         

Jag vill ju så gärna träna för instruktör, fortsätta utvecklas och bli bättre.

Kort och gott: Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag saknar dig Jum-Jum.
Tack för all glädje du skänker mig och för att du är en trygg vän som alltid finns vid min sida.

 
/Kastrullhäxan  

Älskade, älskade lilla gula traktor.
Igår stod jag i stallet, snorig (för att inte tala om hostan jag drogs med) och kliade dig i pannan.
Så lade du ditt tunga huvud i min famn, slappnade av och nästan somnade (du snarkade faktiskt!) och där stod vi, stödda av varandra och bara njöt.

Jag behöver dig så. Ditt lugn och den energi som du ger mig.
Att orka en dag till. Jag älskar dig så...

 
(vilken mysko vinkel vänster fram ser ut att ha här)
Utan dig hade jag inte varit där jag är idag.
Jag hade aldrig kört in en häst själv, inte startat LA-klass i dressyr, inte provat att tävla western.

Jag har läst nästan allt man kan läsa om hästar i böcker, men det är du, kära lilla gula traktor, som lärt mig hur det fungerar i verkligheten.

Tillsammans är vi ett sånt TEAM.
Du gör mig besviken ibland (när du hoppar ut från dressyrbanan t.ex.) men de allra flesta gånger gör du mig så stark, så trygg och så säker.
Du ska veta att din vänskap betyder massor för mig och fast jag ilsknar till på dig ibland och säger att du är trög så är du ändå den enda jag vill ha.
Jag skulle inte byta dig mot någon annan, oavsett vad den hästen har för titel eller vilka mästerskap den vunnit.
Jag vill ha dig för att du är du.

Tack Jum-Jum för att du ställer upp i vått och torrt.
Tack för att jag får vara en del av ditt liv.
 
/Kastrullhäxan  

Ännu en ny dag och än så länge sover sambon då han kom hem från Skåne i morse.

Igår fick Jum-Jum vila. Jag spenderade några timmar i stallet men var inte alls upplagd för att rida. Dessutom tyckte jag att Jum-Jum förtjänade en vilodag efter helgens tävlingar.

I lördags var det dressyr och C ställde upp i LC1 med honom. Det dåg något segt, men ändå trevligt ut. Jum-Jum gjorde det han blev bedd att göra (dock inte ett dugg mer) och tillsammans skrapade de ihop 67,04% och blev klassvinnare.

Jag ställde upp i LB1 och fick inte galopperna att fungera så bra. Övriga programmet blev däremot riktigt bra för oss och vi fick ihop 62,02%. Med tanke på att jag inte ridit två hela månader sedan förlossningen, och att sista gången jag red innan Julie föddes var i mars, så är det riktigt bra.

7st 8or hade vi dock i protokollet och det är ju ruskigt bra! Jättesynd på galopperna, men det är bara att träna, träna och träna. När vi väl får ordning på galoppen så är den numera riktigt bärig och fin.

   
Bilder från träningen sist.
Jag har för länge sedan konstaterat att Jum-Jum förändrats på många sätt. Samtidigt är han den där godhjärtade och chariga kamraten som han alltid varit.

I söndags var det hoppning. Föratt göra det hela till en kort historia så fick vi 4 fel i 50 och 16 fel i 60.
Feg som jag är vågar jag inte stödja Jum-Jum och då blir det lite knas.
Så jag tror att jag lägger det där med hoppning lite på hyllan ett tag. Vi får börja om från början. ta en dag och ett steg i taget och klättra på karriärsstegan därifrån.

I måndags var C snäll och tog honom åt mig. Hon valde att skritta ut en sväng barbacka för att han skulle få röra på sig, men ändå inte gå någon hårdare sväng efter tävlingarna i helgen.
De hann precis över 76an när två bilar kollerade alldeles bakom svansen på Jum-Jum. Sån änglavakt! Hade de kommit några sekunder senare så är risken överhängande att bilarna kört på dem.
Jum-Jum är dessutom så cool att först när C hoppar högt av skräck uppepå hans rygg så stannar han och vänder på huvudet och tittar precis som om "Vad då? Var det något farligt?"
Det är min kille det!  
När jag fick reda på allt detta (eftersom jag inte var där) så blev jag så glad att jag gjort alla tokiga saker med honom och att han har blivit så trygg med att allt inte alltid är precis som vanligt.

/Kastrulhäxan

Detta året har jag haft mkt mer funderingar över foderstaterna än tidigare år.

Eftersom vi denna vinter haft tre hästar ihop, istället för två så har funderingarna gått lite fram och tillbaka.
Allram är ganska elak vid fodring, även om han verkligen skärpt sig "på äldre dagar". Det gör i alla fall att man inte är jättesugen att kliva in i hagen med en stor påse mat på armen.
Att Jum-Jum dessutom är den mest hungriga av alla och bara MÅSTE vara närmast höpåsen, trots att han är lägst i rang, gör det hela ännu mer otrevligt.

Allram är dessutom dammallergisk.... Och till råga på allt har vi släppt in en arabhäst i flocken också.

Vi valde att prova med halm och avägde dag för dag hur det fungerade med Allrams hosta. Det har gått bra och eftersom vi kunnat ge halm så har de haft mat hela dagen och alla har varit glada och nöjda.

Men! Så började Mulle falla ur. En teori, som inte alls är vetenskapligt bevisat på något sätt, är att han äter så långsamt, dels för att han inte är hästen som kastar i sig mat och dels pga att han haft lite prolem med sina tänder, att Allram (som bestämmer) har kört iväg honom från hans hög och ätit upp den.
Då har Mulle istället börjat äta halm eftersom han fortfarande är hungrig. Och Jum-Jum har redan kastat i sig sin hög, så det är ingen idé att jaga iväg honom.
Eftersom Mulle då har ätit mer halm än vad jag räknat ut hans foderstat på så har han drabbats av proteinbrist. Så då har jag börjat höja upp hans proteingiva + att vi la på ett extra kilo silage på hans kvällsgiva. Det blev lite bättre ett tag, men så kom våren sakta smygande och tydligen har Mulle jobbigt med sin pälsfällning och pälssättning, så då började han falla ur IGEN. Så det har funderats och tänkts här hemma så det luktat bränt ibland.

Som det är just nu så börjar Mulle bli riktigt fin. Han är inte perfekt, men nu skäms jag inte för honom längre.
Han äter:
10 kilo silage
3dl sojaprotein

0.5 dosmått selo-E

2 msk olja

+ lite halm som vi dock försöker hålla ner givan på nu och det går inte åt så mkt längre heller.

Jum-Jum äter:
6 kilo silage
1,5 dl sojaprotein
0,75 dl mineral

+ lite halm.

Jag kan säga att kvällsgivan med silage som Mulle får är lika mycket som hela Jummes dagsgiva.

Nu vet jag till nästa vinter att Mulle kräver mer än vad den uträknade foderstaten säger, framförallt vad gäller protein. Men jag måste erkänna att oljan har gjort underverk med honom. Nu väntar vi på grönt gräs som är det absolut bästa för hästar som behöver lite extra hull.

/Kastrullhäxan  

  Kommer ni ihåg vad han kunde när jag hämtade honom?

Kommer ni ihåg allt krångel vi haft på vägen?

Ser ni nu var vi har kommit? Ser ni vägen vi kämpat oss igenom?

Kan ni se resultatet?

Kan ni förstå att jag är stolt?

Jag har lagt grundstenarna och aldrig slutat hoppats fast det varit tungt ibland.

Tack till alla er som funnits vid vår sida!

/Kastrullhäxan och Jum-Jum 

Hej Jumme!
Minns du mig? Du stod i Fjugesta tillsammans med Sunny o Balder..

Trivs du med snön och bo däruppe? Jag tycker att du borde testa vara med o träna distansritt.. kanske det vore gött vara en allround häst som kan allt?

MVH Annie

Klart att jag minns dig. Jag har faktiskt ett väldigt bra minne.  

Och jag minns Sunny och Balder också.

Jag älskar snön, fast inte när det snöar på tvären så klart, eller när jag måste ploga mig fram genom en halvmeter snö. Men annars är jag en riktig älskare av snö.

Jag har ju lite problem med ömhet i mina framhovar, men när snön kommer så blir underlaget så mjukt att jag inte har några problem alls. Full fräs är min melodi då!

Det är helt OK att bo här, ibland luktar det kaffe från Gevalia (tillverkas i Gävle) och ibland luktar det hav (som bara ligger några kilometer bort) Fast ibland luktar det Korsnäs också, det luktar inte gott!  

Matte och jag har provat lite distansritt (tränat) och hon säger att jag är för långsam   Men mest hänger det på att det är väldigt långt att åka på tävlingar och att vi inte har så bra träningsmöjligheter som skulle behövas.

Att träna för distans kräver också väldigt mycket träning, både av häst och ryttare och den tiden har inte min matte.

Annars är jag helt öppen för förslaget.

Hoppas du är nöjd med svaret!

MVH Jum-Jum  

Hihi, det här kan bli roligt.

Namn: Nytorps Jum-Jum. Fast matte har sagt att hon tycker att jag kunnat heta både Nytorps Klumpeduns och Nytorps Guldklimp. Tur att min uppfödare inte har några namn som börjar på K! Guldklimp skulle jag inte ha något emot, för jag är ju en guldklimp!

Ålder: Man är inte äldre än man känner sig. Men jag är född i slutet på maj 2000. Jag önskar mig massor med morötter och äpplen i födelsedagspresent och julklapp!

Intresse: Mat i massor! Hösilage är godast, fast jag gillar nästan all mat, bara den är fräsch! Eller... Gräs är godast! Fast det får jag inte äta så mkt för matte säger att jag blir sjuk då  

Flickvän? Njae... Det är nog bäst att inte binda sig för hårt vid någon, för då kan man ju missa chansen med någon annan. Fast det går en väldigt fin flicka i hagen intill. Jag har försökt charma henne länge, men hon spelar svårfångad. Men jag har haft en hel del plickvänner under åren.

Särskilt minns jag en, hon hette Cookie, fast jag kallade henne för Kakan. Hon var en quarter. Mitt hjärta brast en smula när hon var tvungen att flytta till de evigt gröna ängarna.

Ställ gärna fler frågor till Jum-Jum!