Hittade en tråd på ett forum idag som handlade om en tjej som nyligen skaffat häst.
Hästen i fråga väver och nu ville hon ha tips på hur hon ska få den att sluta eftersom de inte får stå kvar i stallet om hästen väver. Hon själv har ingen tidigare erfarenhet av detta.

Hon får massor av tips. Hon ska hänga upp saker i boxen som hästen slår huvudet i när den väver och hon ska måla streck lite härs och tvärs i boxen så att hästen blir förvirrad och därmed slutar väva.
Och så får hon veta att beteendet smittar till andra hästar.
(Hon har fått bra råd också ska jag tillägga: Mkt utevistelse, ha hästen på lösdrift, fri tillgång på mat osv)

Det gör så ont i mitt hjärta att såna här gamla, tråkiga, myter fortfarande sitter kvar.
Det handlar såklart om okunskap -som fortfarande sprids när folk frågar om råd och råkar träffa någon som inte är uppdaterad i ämnet.
Det absolut tråkigaste är att det i slutänden är våra älskade djur -som de flesta av oss vill skydda från allt ont här i världen- som drabbas av vår okunskap.


Här är en typ av vävning.

Att få en häst att sluta väva genom att hänga upp diverse saker i taket som den slår huvudet i när den väver (eller för den del rör sig i boxen) är som att försöka få en narkoman att sluta knarka genom att ge narkomanen en örfil.

Vi människor behöver lära oss att stereotypier/olater uppkommer när hästarna hamnar i en miljö där deras naturliga beteende inte kan utföras tillräckligt.
Det kan handla om tävlinghästar som står långa dagar på box, och när de väl får gå ut så är det i mindre hagar utan kompisar.
Det kan handla om hobbyhästen som blir sjuk och får en lång tids boxvila, eller om hästen som behöver bantas och inte får tillräckligt med foder.
Den största sanningen är ändå att hästen utsätts för en påfresande miljö!

När våra hästar börjar med någon typ av stereotypi är det viktigt att vi agerar (inte bara reagerar) FORT!
Vi måste genast rannsaka oss själva och den miljö vi har hästen i.
Får hästen tillräckligt med utevistelse i tillräckligt stor hage? Har jag möjlighet att ge den mer grovfoder? (Man kanske kan ge lite halm som hästen kan pilla i?)
Går den ihop med kompisar (om inte, finns det möjlighet att den kan göra det?) och trivs den med sina kompisar?

Om hästen väl har börjat med en stereotypi så måste vi alltid komma ihåg att behandla orsaken -inte symptomen.
I många fall (men kanske inte alltid) när hästen har börjat med en stereotypi så utsöndrar den olika endorfiner i hjärnan (bland annat dopamin) som verkar lugnande och smärtstillande.
Det innebär att om vi hindrar hästen från att utför sin stereotypi så kommer den inte kunna "lugna sig själv" och då ökar stressen ÄNNU mer hos hästen vilket gör situationen ännu värre.

Istället måste vi fundera över vad som är den utlösande faktorn.
Om hästen inte uppvisar sitt beteende i hagen så kanske det är bra om den kan få vara i hagen så mycket som möjligt? En sån häst kanske skulle må superbra av att gå på lösdrift?

Snälla, snälla! Alla ni som läser detta!
Fråga gärna era vänner eller på ett forum om råd och stöd. Självklart måste man få fråga för att få reda på saker.
Men tro inte alltid att de enklaste sakerna är de rätta vägarna när det gäller såna här invecklade saker.

Sök också på nätet. Det finns massor av forskning.
www.hastsverige.se är en jättebra sajt där man kan hitta om lite allt möjligt som gäller hästar.
Kom också ihåg att det är skillnad på inlärda beteenden och stereotyper!

http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier01.pdf
http://www.equerry.se/doc/upload/pdf/stereotypier02.pdf

/Kastrullhäxan  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article17429615.ab

Jag läste den här kolumnen för ett tag sedan efter att den delats på Facebook och jag har hunnit fundera över den några gånger.
Och jag kan känna att de föräldrar som jättegärna vill ha sina barn hemma ytterligare ett år borde få ha det.
Men när det gäller Julie så känner jag inte det som beskrivs.

Självklart har det förekommit mornar på förskolan när Julie gått efter mig med tårarna sprutande och en önskan om att få följa med hem, men överlag hinner jag knappt lämna henne innan hon glatt traskar iväg och leker.

Idag var vi till förskolan för att ta kort. När vi kom var alla de andra barnen redan där och det dansades och skrattades för fullt.
Tre barn dansade i ring runt ett fjärde och de sjöng och Julie såg på dem och snart skrattade hon också. Hon tittade på mig och log. Hon var så otroligt nöjd.
Och innan jag visste ordet av så var Julie inbjuden i leken och barnen dansade kring henne och sjöng och Julie skrattade och strålande med hela ansiktet.

Jag känner inte att jag har skadat henne på något sätt genom att låta henne börja på förskolan.
Tvärtom!
För hennes del tror jag att det varit jättebra. Jag ser hur hon växer som person varje dag. Hon har bliit så mkt tuffare i sig själv, vågar lämna oss föräldrar på ett helt annat sätt än tidigare och man ser också hur hon tar kontakt med andra barn på ett mer aktivt sätt nu.
Hon går för egen maskin, men har ett väldigt sparsamt ordförråd än så länge. Ändå gör hon sig förstådd och här hemma häpnar vi ibland över hur mycket som hon förstår!

Det har varit bra för Julie att börja förskolan.
Och även om det förekommer dagar då hon gråter och hellre vill följa med mig så vet jag att det är en glad, positiv och alert tjej som jag hämtar på eftermiddagen. Bara jag har gått iväg så duger både kompisarna och förskolepersonalen bra och hon börjar leka.

De andra barnen känner igen henne. Det är alltid "Hej Julie!" på morgonen och "Julie! Din mamma är här!" på eftermiddagarna. (Sambon säger däremot att de andra barnen tittar misstänkt på honom och säger "Hej. Vem är du?" till honom.)

Varför vår dotter skulle vara annorlunda än andra barn i hennes ålder vet jag inte.
Och jag säger inte att andra föräldrars känslor är fel. Men såhär känner jag kring Julie.
Och hur det än är så är det jag som spenderat mest tid med henne och känner henne bäst av alla i hela världen.

Kanske har jag bara haft tur som fått en så självständig och framåt tjej?

/Kastrullhäxan  

är en åsikt som jag känner för att vädra ibland.
Men inte idag för jag orkar inte...

/Kastrullhäxan