För det mesta är jag en stark och rakryggad tjej som in i det längsta försöker hålla hög moral och vara ärlig och schysst.
Och jag vill vara den som ställer upp, som folk vet att de kan lita på när det verkligen gäller och jag vill vara rakryggad och ärlig utan att för den skull bli överkörd.

Men ibland står jag inte emot de där negativa tankarna. Tankarna som egenltigen är så onödiga och som faktiskt inte tjänar något till.
Jag kan se någon göra framsteg inom något område och samtidigt som jag verkligen beundrar den personen och till och med glädjs åt dennes framgång så sticker det till i hjärtat på mig och så kommer tanken "Varför duger inte jag?"

Eller när jag ser mig i spegeln och tycker att jag nog, kanske, har gått ner lite till i vikt. Men så kommer jag inte i de där byxorna, eller tröjan fortfarande inte når nedanför kanten på hänget på magen. Då kommer också de där eländiga, dumma tankarna: "Varför klarar jag inte av det?"

Jag är så hård mot mig själv, klandrar mig själv och analyserar sönder saker och ting tills det inte finns logik alls i det och jag kan bli tokig.

Jag är inte ett dugg rättvis mot mig själv. Jag skulle aldrig tycka att någon av mina mamma-väninnor inte har fått ner hullet tillräckligt fort, eller tycka att någon i min familj inte duger precis som de är.

Jag har satt en nivå för saker jag ska klara, sett vilka liv andra lever och vad de gör och så försöker jag också. Men grejen är att jag lever inte deras liv och har antagligen inte samma kunskap, behov och "uppoffringsmöjligheter" som de har.
Jag lever mitt liv, med mina förutsättningar och min kunskap. Jag kan jättegärna ha ett högt mål uppsatt, det är inget fel med det, men då måste jag ha mindre mål på vägen som jag vet att jag kan fixa för att hela tiden bli stärkt i mig själv och känna att jag närmar mig slutmålet.

Lite sorger och bedrövelser måste ni få läsa, men nu är det nog talat om det.

I förrgår var vi och köpte en ny bilstol till Julie.
Babyskyddet är fortfarande godkänt för hennes del, men hon börjar bli så stor nu att det är trångt om axlarna och hon vill sitta mer upprätt och se mera. Dessutom är de bakåtvända bilstolarna säkrare vid en olycka eftsom barnets nacke inte blir så påfrestat då barnet sitter mer upprätt.

Vi åkte till barnens hus. Sambon har inte läst på något alls, medan jag råkat surfa runt lite på nätet och kollat vad andra tycker.
Jag hade redan fastnat för en Axkid och sambon litar på mig.
Inne på barnens hus fick vi hjälp av en jättetrevlig dam som på en gång erkände att Axkid inte var den stol som hon brukade demonstrera och att de sålde väldigt få av de stolarna. De flesta köper visst Britax Hi-way av dem och just nu har de också en kampanj med lägre pris på just de stolen.
Vi funderade lite, klämde, kände och lät Julie provsitta och plötsligt kände jag mig väldigt delad. Jag hade varit så inställd på en Axkid, men blev fundersam då butiken rekommenderade Britax och den samtidigt var billigare.
Sambon sa att jag fick välja, men som vanligt behövde vi resonera med varann (hade han inte börjat prata med mig så hade vi väl fortfarande stått där i butiken och funderat tror jag!) och kom fram till att vi i slutänden antagligen skulle vara med nöjda med Axkid.

Stolen från Axkid är liiiiite längre än Britax =hon kan ha den längre. Den är dessutom godkänd att ha både bakåtvänd och framåtvänd så hon kan ha den till 5-6års ålder ungefär. (Barnens hus rekommenderade den dock inte framåtvänd).

Dessutom åker nackstödet ner på Axkid när man drar åt bältet, något som verkligen gick hem hos mig!
Sambon tyckte bäst om Axkid för att den var mer uppbyggd kring barnet än vad Britax var.

Så numera åker Julie i en Axkid -givetvis bakåtvänd! Och hon är SÅ NÖJD och sitter och njuter av utsikten hon helt plötsligt fått del av!
 
Och den duger till och med att sova i!

 
Måste också visa denna fina bild på amaryllisen som jag fick av grannen. Den har stått hör över jul och blommat så fint oc jag har försökt fixa fina bilder. Kanske inte de mest genomarbetade bilderna i världen, men jag själv är rätt nöjd i alla fall.
Jag får för övrigt bättre bilder med telefonen än med kameran nu för tiden. Jag vet inte alls vad jag ska göra med mina stackars kameror längre...

Till sist ska ni få njuta av en bild på en liten glad tjej:  

/Kastrullhäxan  

Jag saknar honom så det gör ont inombords.

Fina, fina Jum-Jum.
Jag vet inte hur jag ska lösa det, men en dag ska du hem igen, det är ett som är säkert!

 
Bilden har jag fått låna av tjejen som äger hästen i mitten. Jag tror att det är hennes kille som tagit bilden.
Jag har ju en förhoppning om att jag ska få se fler bilder.
Min syster som rider Jumme, om ni inte redan räknat ut det.

/Kastrullhäxan  

Så kom den, trots hot om jordens undergång och förkylningar, julafton 2012.

Jag har faktiskt inte känt mig så stressad i år. Inte förrän på själva julafton i alla fall.
Vi valde att vara hemma och svärmor har hjälpt oss en del med maten. Julskinkan griljerade jag igår och då passade jag också på att svänga ihop en Janssons frestelse. Den blev inte alls så bra som förra året, men en Jansson blev det i alla fall.

Syrran anlände med barnen i morse och sedan dess har det varit full ös. Först tyckte syrran att pojkarna inte alls behövde spela TV-spel, men när hon upptäckte att man måste aktivera sig för att få spelet att fungera så slutade med att hon själv stod där och försökte spela medan barnen försökte få henne att sluta så att de fick spela.   

Efter att vi ätit mat och tittat på Kalle så var det dags att dela ut julklappar. Jag kan lova att pojkarna var mer ivriga på att få öppna paketen och de delades ut med en farlig fart. Tänk att man själv varit sådär galet nyfiken en gång i tiden!

 
De tyckte att det var lite orättvist att Julie fick så många paket, men egentligen fick hon nog inte så många fler än dem. Om jag förstod saken rätt så hade de öppnat något paket redan igår kväll och så något i morse också.

Men när man väl sitter vid granen och ser Julies hög växa så är det klart att det ser mkt ut.
Att hon hade fått tre lådor (skolådestorlek) med Duplo + en ganska stor nalle gjorde ju att högen såg ännu större ut.

Julie däremot, var inte så intresserad av vad som fanns i paketen. Roligast var att försöka stoppa julklappspappret i munnen.

Jag, som varit intställd på att inte få några paket alls, eftersom jag fick panikköpa ett par vinterstövlar i all hast, blev förvånad när det fanns tre kuvert till mig under granen.

Och ännu mer paff blev jag när jag öppnade dem och insåg att min kära syster och min sambo gått ihop och lagt pengar åt mig så att jag kan få rida för Rickardo Reis!
Hahaha, jag tror att jag blev gladare än Julie (som inte riktigt har förstått det här med julen än).
Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen för det här var helt oväntat för mig!

Jag och sambon hade sagt att vi inte skulle köpa något åt varann utan att pengarna skulle gå till Julie. I smyg hade jag varit och köpt en parfym till sambon och Julie hade köpt två paket till honom. Inga snordyra grejer och inte alls i närheten av den summa som mina vinterstövlar + ridlektionen kostar!
Att jag dessutom fick köpa en sadel till Jumme i höstas...

Åh, förstår ni vilken fin familj jag har?!?!?!  

Och ändå är det inte den ekonomiska delen eller alla grejer jag får som gör det. Det som betyder allra mest är all stöttning och kärlek jag får!
Ibland känns det som om 2012 har varit året från helvetet, både för min egen del och för andras.
Och i vått och torrt har min sambo funnits där, stöttat, lyssnat och lugnat.

Någonstans verkar han ha en varningsklocka inbyggt. Han verkar veta precis när han ska ringa. Han kan vara på väg till Skåne med lastbilen, men lyckas ändå tajma precis när jag har det som tuffast och trots att han blir orolig så lyckas han lugna mig, stötta mig och göra mig så stark att jag orkar lite till.

En sak kan jag säga: Skulle han fria så skulle jag inte tveka en sekund. För en bättre och generösare människa finns inte. Han kanske inte är den snabbaste alla gånger, men han är precis den klippa som jag behöver i mitt liv.

Och en annan sak jag kan säga är att jag har en hel bunt med jättefina vänner! Ni ska ha ett stort tack och veta att jag många gånger skänker er en och annan varm tanke för allt fint ni gör för mig och min familj.

Jag hoppas att ni alla har haft en jättefin och trevlig jul 2012!

Många kramar från Kastrullhäxan  

Idag är det 20 dagar sedan jag lämnade av min älskade häst hos min syster.
Det var en kylig men solig dag och jag tror inte att Jum-Jum riktigt förstod vad som hände egentligen.

Istället för att komma till en tävlingsplats fick han komma in i stallet, byta täcke och sedan gå ut i en hage i snön.

Jag plockade in hans grejer i stallet, packade hans höpåsar och gick sedan ut för att krama om honom och säga hej då.

   
Han kom fram till mig och fick några godisar, men jag tror inte att han riktigt förstod.
Min fina gula kompis som jag gjort så mkt tillsammans med. Varken han eller jag trodde väl att något skulle kunna skilja oss åt.
Men så blev det, och när vi åkte därifrån med den tomma hästtransporten efter bilen lyfte Jumme på huvudet och tittade efter oss när vi åkte. Och då brast det inombords.
Min fina häst. Min älskade fina underbara bästa kompis. Det gjorde så fruktansvärt ont!

Nu är det 20 dagar sedan jag lämnade honom där. Han har hunnit byta stall, spränga grinden i en hage, trassa in hoven i ett hönät och varit lös på stallgången och ätit upp de andra hästarnas morgonfoder en natt.
Jag har hunnit vara till honom och hälsa på i två omgångar. Jag har hunnit mysa, rida och umgås med honom och jag vet att han känner igen mig.
Sist jag var nere så visslade jag på honom och då kom han i galopp genom hagen. Snön yrde runt hovarna på honom och pannluggen kom på sned -precis som den brukar när han springer.

Han gnäggar när han ser mig och är sig lik i många avseenden. Mat är viktigast, sen kommer kompisar och han är superpigg nu när snön och vintern kommit på riktigt.
I ridningen är han fortfarande bäst och stundtals får jag honom riktigt fin helt på egen hand, utan instruktör. Me allra mest är han den stora mysige kille som han alltid har varit.

 

När jag ridit honom i ridhuset har jag suttit av och gått med honom. Första gången trodde jag att han skulle lägga sig och rulla, eller börja springa runt och busa. Men han gick troget efter mig, hack i häl och inväntade instruktioner.
Sist hade jag tom dörren öppen, men han valde att gå efter mig och vara med mig.
Åh vad jag saknar honom!
       

Men nu, såhär 20 dagar efter att vi lämnade honom, känns det ändå som om jag gjort rätt.
För nu har jag fått lite sinnesro inombords, jag känner mig lugnare och hjärnan går inte längre på högvarv.
Jag har fortfarande lång väg att gå, både vad gäller min depression och livet i stort, men just nu behöver jag den här pausen.

Jag vet att det till viss del innebär att mina drömmar inte besannas just nu. Min syster håller förvisso igång Jum-Jum åt mig, men om jag och Jum-Jum, TILLSAMMANS, kommer vara så finslipade att vi fixar ett SM vet jag inte.
Men jag får ta en dag i taget. Först ska jag se om det finns möjlighet att kvala in/bli uttagen att få åka och därefter får jag ta beslut om huruvida vi är redo. Jag rider honom ju emellanåt och som sagt, han känns grymt fin och det märks att han och jag verkligen är "VI", eller "Team Jum-Jum". Om han är handsen så är jag handen som ska passa däri och just nu gör jag det.

Jag önskar att det varit annorlunda, men det är inte det och istället får jag lov att acceptera att det måste vara såhär ett tag nu.
Om det är meningen att det ska vara vi tillsammans, så kommer det att bli så och fram till dess får jag försöka jobba med mitt liv och min situation så att jag är bra förberedd när den dagen är här.    

Bilder på hur han bor just nu.

/Kastrullhäxan