Nu har jag suttit uppe på tok för länge igen. I morgon kommer jag vakna av att Julie sitter och leker i sängen och jg kommer att tycka att hon vaknat på tok för tidigt. Men det är mitt eget fel!
Bara att bita i det sra äpplet helt enkelt.

Tänkte kasta in ett inlägg här i alla fall innan jag borstar tänderna och kryper ner under täcket för natten.
Sambon har åkt till Skåne och har en specialvecka denna veckan, så jag ser honom först på fredag morgon igen. En lång, och ensam vecka tillsammans med Julie med andra ord.
Men jag lär nog få vara sysselsatt då jag först ska till stallet i morogon, sedan kommer Nallen hit och vi ska käka ihop och glo på majbrasan, eller majkase som de säger här i Gävle. Om den nu går att tända vill säga, den kan nog vara rätt blöt fotfarande.

På onsdag ska jag hämta ett täcke som Jumme ska låna till tävlingen och förhoppningsvis har jag kommit ihåg att boka tvättstugan till dess så att det blir rent och fint innan vi ska åka.
Torsdag ska jag försöka hinna med både häst (har lovat en väninna med barn att de ska få åka i vagnen) och köra Julie till sjukhuset för uppföljning av hennes hemangiom. Givetvis har vi fått en tid kl 13, mitt på dagen. Och givetvis när sambon inte är hemma. Men sånt är livet och det är bara att vara flexibel och gilla läget.
Fredag ska jag försöka hinna bada den gula traktorn inför tävlingen på söndag. Jag hoppas verkligen att hjärnan hänger ihop fortfarande så att jag få rmed mig schampoo till stallet, annars lär den stackars kraken få bada i diskmedel!
Jag ska också försöka hinna med att motionera honom.

På lördag tänker vi göra en liten utflykt. Hur tusan vi ska hinna med det vetta tusan, men vi vill så gärna! Jag vet inte hur mkt jag ska avslöja just nu, men det är en dröm för både mig och sambon.
Samtidigt känns det lite skrämmande om saker och ting går i lås.
Om det här nu inträffar så kommer livet ta sig en helt annan väg, framförallt för mig.

Förra gången jag gick emot en sån stor förändring så var jag inte alls rädd. Då såg jag bara det ljusa och positiva omkring mig, framtiden, hopp och tro.
Det gör jag väl nu också, men på ett helt annat sätt.
Då hade jag inte så mkt att lämna, idag är det desto mer.

På söndag är det, som ni redan vet, tävling för mig och Jumme. Jag är redan nervös!  

/Kastrullhäxan  

Idag har det varit en lång dag då jag och Julie först gjort grannarna sällskap till Köpis några timmar.
Mycket trevligt!
Lagom till jag kom in i Gävle fick jag meddelande om att jag fick fixa Jum-Jum själv pga bilhaveri. Sånt som händer ibland. Jag valde att vända tillbaka till Valbo på en gång och fixa det.
Julie har varit en dröm HELA dagen. Så otroligt duktig och snäll.

Men mest tänker jag på minnet från ikväll när jag satt i gungstolen och pratade med sambon i mobilen.
Julie kröp runt på golvet och lekte men efter en stund kröp hon ut i hallen.
Jag vet att jag inte har några saker i hallen som är direkt farliga för henne (jag hör om hon börjar flytta några möbler så att hon kommer åt eluttagen) så jag springer inte efter henne omedelbart.
Efter någon minut kommer hon tillbaka in i vardagsrummet med en haklapp (som hon måste ha hämtat i köket) och hon sätter sig några meter ifrån mig med haklappen i bägge händerna.
Det var en ganska liten haklapp i tyg. De finns att köpa på IKEA och här hemma används de inte så mkt då vi föredrar hårda haklappar.
Hur som helst, hon höjer händerna så att hon får haklappen för ögonen och släpper sen ner händerna i knät och skrattar så gott. Detta gör hon om flera gånger och varje gång hon sänker händerna och tittar på mig så skrattar hon något kopiöst.

Sånt där gör mig så varm inombords. Älskade lilla jänta.
Hon har blivit så stor!  

Självklart bjuder jag på några bilder från dagen:
     

/Kastrullhäxan  

5 maj är jag och Jum-Jum anmälda till bruksridningen i Lövåsen, Dalarna.
Vi har knappt hunnit träna och sista tiden har jag knappt ridit heller, men som tur är har jag snälla J som hjälpt mig så han är motionerad, fast inte av mig. (Och just nu känner jag mer för att köra faktiskt så det tänker jag göra så mkt jag kan, men jag behöver sällskap i vagnen för att våga än så länge).

I förra veckan var vi in på Hööks och sambon talade genast om att jag inte fick köpa något, vilket jag inte heller tänkt. Men väl där inne fick sambon syn på ett par röda skydd och tyckte att det var orättvist att det inte dykt upp när han fortfarande hade Mulle.
Han tyckte dock att jag kunde köpa till Jumme så att vår nya tävlingsfärg blev röd. Och jag gillar ju rött, väldigt mycket. Men de skydd som sambon helt ville ha var senskydd och det har jag redan flera uppsättningar av, men inte i rött.
Vi hittade också andra skydd och jag vill ju helst ha såna som täcker runt hela benet (Expert Equi-Guard heter de på Hööks), men de gillar inte min sambo.
Vi tittade då på ett par strykkappor (Expert Flatwork Equi-Guard) men då tyckte min sambo att de inte var passande om vi ska passera något vattenhinder.

Det jag själv känner just nu är att jag är i behov av ett par strykkappor, eller skydd som skyddar runt hela benet. Visst, jag kan välja att linda benen när jag kör hemma i fortsättningen och köpa senskydden att tävla med, men jag har som sagt redan flera uppsättningar.

Och om jag nu ska ha rött som tävlingsfärg, då ska jag byta ut Jummes fina tävlingsschabrak (marinblått) och skaffa någon röd tröja att tävla i själv.

Så nu tycker jag att ni får komma med lite tankar och idéer!
För övrigt tycker både jag och sambon om rött, och det är också den färg på kläder som vi försöker finna till Julie.

HJÄLP!

I torsdags morse anlände min mamma hit till Gävle för att  umgås lite grann med oss, och framförallt för att få träffa Julie.
Hon kom tidigt på morgonen och satt och pillade på datorn när jag och Julie vaknade.
Jag trodde att Julie skulle vara lite blyg, men det tog bara några ynka minuter innan hon log åt sin mormor.
Och dagarna har rullat på. Brorsan anlände fredag morgon och sov några timmar innan vi väckte honom för att få i honom lite tacos. På fredagkvällen dök syrran upp med sina barn några timmar och Julie hade fullt upp med att hålla reda på både leksaker, kusiner, morbror, moster och mormor samtidigt!

På lördagen hade jag styrelsemöte med DGFF här hemma och det tog många timmar, men trevligt var det!   Innan gästerna gick visade Julie att hon kan så många saker, vinka, klappa händerna, rida på sin häst och mycket mera. Jag tror att hon charmade alla! (som vanligt!)

På lördagkvällen var brorsan ute och svirade på stan och ramlade in här vid tre på morgonen. Han var lite rund under fötterna och minns inte riktigt hur han hittade från busshållsplatsen hem till oss. Men han vaknade i alla fall här, välbehållen, och det är ju det viktigaste!

Söndagen började med att jag och sambon åkte till stallet i Järvsta och skurade ur Jummes gamla box. Så nu har jag bara höbingen kvar att hämta, men sambon tycker att underlaget är för dåligt än så länge. (Han tycker en hel massa saker, men det är MIN binge så jag bestämmer!)
Väl hemma deklarerade jag att jag var otroligt hungrig och efter att vi skurat av oss själva lite grann så kom vi iväg mot Valbo och restaurangen på IKEA. Jag fick äran att köra min brors bil, en manuellt växlad Skoda. Inget fel med det, men jag har kört automat väldigt länge så jag var tvungen att tänka lite vid varje start och stopp så att det inte skulle bli tokigt.
Att brorsan dessutom är rätt så mkt längre än mig gjorde att jag upplevde att jag satt på golvet i baksätet och körde, men efter att ha hittat några olika spakar på sätet så fick jag till inställningarna bättre.
 
Jag bjuder på en bild med tre generationer. Inte bästa bilden, men här är vi i alla fall.

Idag åkte vi till stallet och jag spände Jumme för rockarden och körde iväg. Han gjorde som jag bad honom, men överdrev inte direkt tempot.
Vi travade på och hade en trevlig tur och på vägen hem tog vi en kort sträcka i galopp, men jag yckte att underlaget var ite väl hårt så det blev ingen längre sträcka eller högre tempo.
Så åg jag att tåget kom, men jag vet att Jumme inte bryr sig om tåget så jag travade vidare och Jumme slängde bara ett öga på tåget men la inte mer energi på det än så.
Men, nu när snön smält bort och vattennivån står högt så har det tinat fram en stor vägtrumma under vägen och det forsar vatten igenom. Jumme började tveka och drog sig mot dikeskanten så jag höll emot och försökte få honom att gå fram ändå, men kände att jag ville h ain mor ur vagnen om det nu skulle braka iväg ner i diket (vältningsrisk med vagnen) och ropade åt min mamma (tåget dundrade fortfarande förbi) att hoppa ur och ta Jumme vid huvudlaget. Min mamma hör inte vad jag säger, utan tar istället tag i den vänstra tömmen så jag bara skriker "SLÄPP SLÄPP SLÄPP!!!!" och när hon släppte så stannade också Jumme och jag lyckades stå still så pass att mamma hann ur vagnen och kunde ta honom i huvudlaget. I samma sekund som mamma kom fram till honom så blev han hur lugn och fin som helst. Hon ledde honom någon meter framåt så att ekipaget inte stod halvvägs ner i diket och då såg jag att Jumme trampat sig.
   

När jag kör har jag ALLTID skydd i bak om något skulle hända. Jag har inbillat mig att det kan skydda honom om han skulle råka trassla in benen i tömmarna.
Fram är jag inte lika noga med att ta på honom skydd, men de sista gångerna ha rjag ändå gjort det "bara för att". Och idag är jag så tacksam för det! Det var nämligen fram han trampade sig och ni ser ju hur tilltygade skydden är. Visst, det är mjuka skydd som inte tål lika mkt som de med plastkåpor, men jag vill inte tänka på hur Jummes ben sett ut om jag inte valt att ta skydden idag!

Vi körde sen hem och det skötte han med glans. Lugnt och fint och vi hade en trevlig tur.
Mamma sa att hon inte ens hade blivit rädd när allt det där hände.
Jag kan säga att det enda jag tänkte på var att inte köra i diket. Det var visserligen inte så djupt, så vi hade kanske inte vält med en gång, men det är långt ifrån säkert att köra häst och vagn nere i ett dike.
Tack vare att min häst är så otroligt snäll och att han alltid, alltid stannar när man tar i honom, så klarade vi oss med enbart ett par trasiga skydd idag.
Jag kände på honom innan jag släppte honom i hagen och det kändes ingenting i benen på honom, och han var knappt varm heller.

Nu ska jag släppa datorn och gå ut i vardagsrummet och umgås med min mamma. Hon åker hem till Skellefteå i natt igen. Det känns lite vemodigt, men så här är livet. Jag är i alla fall jätteglad att mamma kom ner och hälsade på några dagar och att hon fått uppleva Julie "live" och inte enbart via telefon och facebook.
Julie har under de här dagarna också gjort flera framsteg, hon har bland annat börjat visa tendenser på att hon förstår hur man leker "Titt ut" och det känns kul att mamma fått vara en del i det.

Natti natti med er omvärlden.

/Kastrullhäxan