Idag har vi varit och deltagit i en P&J med Jumme.
Sambon red dit men jag och Julie tog bilen.

I första klassen (60cm) såg Jumme rätt pigg ut och sambon red med lite halvdålig kontakt (tyckte jag) men rundan såg i övrigt riktigt trevlig ut och de gick runt felfritt. Det gulligaste var ändå när sambpn galopperade förbi läktarenoch hejade på Julie. Hon jollrade glatt till svar, men övriga publiken blevlite ställd ;)
Till nästa klass var det ungefär som vanligt: Jumme tyckte att han gjort bra ifrån sig redan och var klar, så då får ryttaren supporta honom lite mer.
Jag satt på läktaren med Julie och lagom till dena start hade hon börjat tröttna och det var bara tur att sambon och Jumme kom in på banan för annars hade jag nog fått ta henne och gått ut från ridhuset.
Sambon fick kämpa lite med Jumme (lite halvkass bjudning) och behövde smacka lite extra, men Jumme gjorde som han blev tillsagd och lyfte tillräckligt på hovarna för att komma över alla hinder i alal fall.
Jag tror att min sambo var den som fick mest applåder av alla idag :)

Jag har inga bilder från dagens hoppning eftersom jag ägnade mig åt att vara mamma i första hand.
Men ni kan få se denna bild som jag tog när vi kom hem istället:
 
Julie är alltid lika stolt över rosetterna.

Det verkar som att jag hittat en tjej som Jumme trivs med och som klarar av att han är lite busig.
I förrgår hade hon varit ute med vagnen en sväng och Jumme hade varit pigg, men snäll.
I går hade hon ridit honom och då hade han busat lite, men hon tyckte att det var rätt ok.
Hoppas att hon tycker att han är lika rolig i sommar när han blir lat igen   
 
Hon har ju dessutom "förmånen" att få rida på sidepullet. Inte det lättaste, men hon fixar det i alla fall.

Och det bästa av allt är att Jumme verkar så NÖJD! Äntligen en tjej som gillar fart och fläktoch som inte räds lite bus och hyss.
Utmaningen som är kvar är att lära henne alla rutiner i stallet, vilka täcken som är vems, var alla mina extra prylar finns osv. Det är inte så lätt för henne heller som mer eller mindre kastas in i stallet och får en häst, som hon knappt sett på bild tidigare, att sköta om.
Jag tycker faktiskt att hon gör det riktigt bra!  (Det vette tusan om jag fixat det själv!)

Nu under jul började Julie säga sitt namn. Hon har sagt det flera gånger och samtidigt gjort ett handtecken mot näsan (som jag uppfattat som "sötnos").
Jag frågade på förskolan om de har persontecken för barnen (jag vet att de använder tecken som stöd) men personalen som jag pratade med sa att på deras avdelning (inte Julies avdelning alltså) använder deförsta bokstaven i barnens namn, men hon visste inte hur de gör på Julies avdelning.
Grejen är att hon har gjort detta tecken upprepade gånger -alla i samband med att hon själv sagt sitt namn, eller om vi frågat: "Kan du säga Julie?"
Så det är i alla fall sammankopplat med hennes namn. Huruvida det är något som de använder på förskolan eller något som hon, otroligt, men inte omöjligt, nog, kommit på själv får jag fortsätta forska i.
Att hon skulle ha handtecknet för "söt" men i relation till näsan vore inte konstigt med tanke på hennes smultronmärke!
 

Nu ska jag gå och skära lite morötter så jag måste sluta.
Men vi hörs.

/Kastrullhäxan  

Nu har jag varit lite smått inaktiv här igen, men äntligen får ni ett nytt inlägg att läsa.
Denna vecka har känts lite hektiskt, fast jag vet egentligen inte riktigt varför.

I måndags bröt jag ihop en stund över min lilla häst.
Jag har inte tid med honom och för en stund kände jag att jag inte räckte till.
För er som inte vet kan jag berätta att det hänt lite saker som gör att Jumme inte kunnat få den aktivitet som han behöver. Det i samband med att det faktiskt var vinter här några dagar fick honom att bete sig rätt illa och bland annat skicka av folk.
Hur som helst, jag skrev ett inlägg på Facebook och frågade andra som sålt hur de resonerat efteråt och om de ångrat sig.
Det var en blandad kompott, men i slutänden fick sambon lägga sitt ord i ämnet och då sa han:
"Jag tycker inte att du ska ge upp Jumme.
Du tjatade om att få köpa den där hästen och nu är han din.
Du kommer ångra dig resten av ditt liv för du får aldrig tillbaka honom.
En sån häst får man bara en gång i livet."

Och därmed blev det bestämt att han blir kvar.
Och antagligen var det så att jag behövde få lätta på alla känslor ett tag.
Mitt i all sorg hittade jag ett mail i min e-postlåda där det stod att min och Jummes ansökan om prestationsmedalj bevilats och att jag kunde få vår medalj postad till lokalföreningen eller direkt hem till mig.
Först tänkte jag att det hade varit jätteroligt att få den skickad till föreningen och sedan få motta den på årsmötet, men sen kunde jag faktiskt inte hålla mig! Så den kom hem i min postlåda häromdagen.

Och jag är såklart sjukt stolt över min lilla gula traktor.
Det är helt otrlogt vilken utvecklig vi har gjort tillsammans och det är minst lika otroligt att han ställer upp på alla mina upptåg och hyss.
Kanske inte alltid så överdrivet positivt, men ändå... Ber jag honom så ställer han upp!

Och all den kärlek och energi som han skänker mig! Det är faktiskt obeskrivligt.

 
Från detta...

 
Till detta!

Idag har vi varit till kliniken och tittat på Jummes tänder. Eller i munhålan rättare sagt.

Framtänderna var fortfarande sneda, men veterinären sa att det inte spelar så stor roll för de använder dem enbart att bita av gräset på sommaren. Och Jumme behöver inte ha så där överdrivet mkt gräs.
Skämt åsido. Men det är verkligen ingen panik med tänderna framtill.
Jag har dock bytt saltsten så nu blir det förhoppningsvis mindre slitage på tänderna.

Längre in i munhålan fanns det en bettrelaterad skada. Skapligt färsk dessutom.
Trist, men sant.
Vi pratade lite betsling och jag tycker själv att jag har rätt bra koll och tror inte att det är bettet i sig som är problemet, men jag ska för säkerhets skull, dra på ett par bettskivor på det delade bettet.
Jag kan inte gå ner en storlek för då tryck det in mungiporna istället, så förhoppningsvis kan bettplattor hjälpa lite grann.

Längst in fanns det lite hakar som åtgärdades och som ska kollas upp till sommaren igen.
Han hade lite sår i kinden och när veterinären grejjade med hakarna råkade hon riva upp såret ännu mer så rätt som det var rann det blod ur munnen på Jumme. Stackarn.
Men jag tycker ändå att det var en bra veterinär. Hon förklarade hela tiden och bad oss vänta kvar lite i undersökningsrummet för att verkligen se att blödningen gav med sig. Hon torkade Jummes blodiga underläpp och klappade om honom.

Domen är i alla fall bettlöst 2-3 veckor så att (framförallt) den bettrelaterade skadan får läka i fred.
Hon gav dock min sambo ett undantag när han ska på P&j. Men det är också enda undantaget.

Så nu är både hackamoret och sidepullet hängt på kroken längst fram.

Och kanske, förhoppningsvis, har det som strulat kring Jumme äntligen fått en lösning.
Jag har hittat en tjej som drömmer om egen häst, men som inte kan ha egen. Hon och Jumme verkar, så här långt, gilla varann och jag hoppas på ett fortsatt samarbete.
Jumme får lägga in en stor charmoffensiv med sina bruna ögon under den stora luggen. Då har han snart stulit hela hennes hjärta också, precis som han en gång gjorde med mitt.

 
Du har tagit mig längre än vad jag någonsin kunnat drömma om Jumme.
Och för varje gång som du uppfyller en av mina drömmar så födes det sakta en ny, och du står lika lojal och modig inför nya utmaningen som för gamla.
Istället för att backa tillbaka, bli skrämd och orolig så kliver du fram, först i livet och säger: "Ta mig med!"
Tack Jumme för att du ställer upp för mig, för att du förlåter mina misstag och för att du lär mig något nytt.

Tack också till min älskade sambo, som kommer hem från jobbet, trött och eländig, men som ändå tar sig tid att lyssna och sedan hittar de där kloka orden som jag behöver höra. Tack för alla kramar, omfamningar och all tröst när det känns som mörkast.

Tack vare er orkar jag lite till. Jag älskar er!

/Kastrullhäxan   
 

Det inträffade en sak häromdagen som skakade om våra liv, som fick känslor att komma till ytan och som oroade oss.

Under några timmars ovetskap hann jag tänka många tankar och såhär dagarna efteråt har jag hunnit tänka ännu mer.

Jag har hunnit tänka på hur jag själv kände en eftermiddag för ungefär tre år sedan, eller kanske borde jag väl kalla det för det jag inte kände.
Ensamheten jag kände, fast jag i själva verket aldrig var ensam. Orden som jag tyckte att ingen hörde fast jag sa dem om och om igen.

Känslorna som jag övermannades av hela tiden och som jag upplevde att jag hela tiden besegrades av fast jag kämpade så hårt.

Och utvägen som jag aldrig såg, som jag inte hittade trots att jag sökte febrilt och marken som gång på gång försvann under mina fötter.

Tystnaden som uppstod när jag slutade prata, när jag slöt mig inom mig själv och kylan som infann sig när jag tillslut försökte berätta för en vän.
Jag vet inte vad hon trodde, kanske att jag sökte uppmärksamhet, men jag glömmer aldrig blicken jag fick av henne och hur bråttom hon fick ut ur bilen som vi satt i.

Idag befinner jag mig på andra sidan, jag mår, äntligen, bättre.

Jag förstår att de tankar som farit i mitt huvud sista dagarna är av både ondo och godo.
Onda av det skäl att de drar ner mig i djupet igen, de gör ont och smärtar mig så.
Goda för att de får mig att inse hur stark jag ändå var där i mörkret när jag famlade runt efter något att hålla mig fast vid och för att jag vet att jag klarat att gå vidare och se på livet på ett annat sätt.

Ibland behöver vi ett uppvaknande för att förstå att vi bör vara tacksamma och inte ta saker för givna.

I kväll tänder jag ett ljus för någon som behöver styrka i sitt liv igen.
Du vet vem du är, och du ska veta att VI, hela min familj, finns för dig.

/Kastrullhäxan  

Här i Gävle har vi numera snö och även om jag inte uppskattade storman Sven (eftersom han gav mig lite bekymmer på vägen till jobbet i fredags) så glädjs jag åt snön.

Idag har jag åkt pulka efter Jumme. En glad tur för alla inblandade även om Jumme passade på att slå bakut och få benet över linan. INTE uppskattat kan jag säga. Men allt gick bra, tack vare att jag har en så lugn och klok häst.
Något bocksprång senare släppte jag linorna och direkt när trycket försvann så stannade han -nästan som om inget hade hänt.

Idag har vi klätt granen. Vi hade egentligen tänkt vänta till nästa helg, men eftersom vi köpte ny gran idag och ville att Julie skulle vara med så passade vi på.
Julie har ju redan firat en jul med oss, men i år känns det som att det är mer "på riktigt".
Förra året hade hon inte ens börjat krypa än, utan krålade baklänges in under granen hela tiden.
I år är hon uppe och går, springer och hoppar. Hon har faktiskt varit med och klätt granen idag.
Hon studerade oss en stund och sedan började hon själv plocka upp kulor och hänga dem i granen!
 
Jag blir så stolt över henne.

I torsdags var Julir till BVC. Det var hennes farmor som följde henne dit och Julie fick vaccin samt den vanliga 1,5-årskontrollen. Allt såg bara bra ut och även denna gång tyckte både BVC-sköterskan och läkaren att Julie var otroligt glad och nöjd. De tyckte också att smultronmärket på näsan blivit jättefint. (Och det har det ju!) När man ser henne idag så är det svårt att föreställa sig hur röd näsan faktiskt varit.)

Nu ska jag umgås lite med folk här hemma.
Men om vi inte hörs före jul....

 

/Kastrullhäxan