Igår var jag på utbildning i Stockholm.
För alla er som inte hört historien om mina tågbiljetter så kommer den här. Läs och njut och skratta en stund, det är det enda man kan göra åt eländet!

Eftersom det här är en utbildning via mitt jobb så är det min arbetsgivare som ställer upp och betalar (sådant blir man ju alltid glad för, utbildningar är aldrig fel!) och det innebär också att arbetsgivaren betalar resan.

Så jag fick hem en faxblankett som jag skulle fylla i och faxa till SJ.

Men jag tänkte vara smartare än så, så jag traskade iväg till SJ här i Gävle och tänkte att jag löser det på plats i stället. Men icke! Jag behövde ha en underskrift från arbetsgivaren eftersom den ska betala.
Och eftersom jag hade semester så var det bara hem och stoppa blanketten i scannern och skicka den till arbetsgivaren. Jag fick sedan tillbaka blanketten med underskrift och bokningsnummer och hela baletten.

Kanon! tänkte jag.

MEN... Historien är långt ifrån slut där. Då dyker räkningen upp hos min arbetsledare och den är ordentligt saltad. Beloppet var ungefär det dubbla...
Så... Ett nytt mail till ekonomiansvarig som kollar, arbetsgivaren ringer upp mig och säger att detta ska redas ut.
Och hur de löser den biten är jag inte så bekymrad om, bara jag får ut mina biljetter.

Så, i fredags åkte jag från jobbet, hämtade upp sambon på vägen, var in på apoteket en sväng och patade i telefon JÄTTELÄNGE (jag övervägde att stänga av den till slut för jag blev så trött) och sedan åkte vi till SJ igen för att få ut biljetterna.

Jag visar blanketten för killen vid disken, han knappar in bokningsnumret och får upp två röda rutor. Biljetterna är återköpta!
Så där står jag, fredag eftermiddag, utan biljetter och ska åka tisdag morgon. Underbart!
Bläddrar i telefonen och hittar ett nummer till en människa inom samma område som jag jobbar och som tur är så är hon kvar och svarar i telefon. Efter ett samtal med henne får jag skicka ett nytt mail till min arbetsgivare och invänta svar på måndagen.

På måndagen ringer arbetsgivaren och berättar att hon varit i kontakt med SJ och försökt reda ut saken om räkningen. Det hade då visat sig att SJ gjort fel och det skulle rättas till, men istället har man tydligen återköpt biljetterna helt och hållet. Grattis SJ. Ni sätter verkligen era kunder i skiten och kan uppenbarligen int elösa det på något enkelt sätt. Men det kanske finns en anledning att ni heter SJ AB. När man läser det baklänges så förstår man ju precis vilket skitföretag man har att göra med...

Ja, hur slutade dagen då?
Jag fick kliva upp en timma tidigare, ta bilen till Tierp för att kliva på Upptåget där, en minut tidigare än vad mitt SJ-tåg skulle ha avgått från Gävle C. Tack SJ, tack tack!

Jag åkte från Gävle vid 6 i går morse, och 19.15 stannade jag min bil på stallbacken för att göra de sista manövrarna innan det var dags för intag av de fyrbenta vännerna som jag har.
Behöver jag säga att mina ögon stod i kors när jag väl parkerat bilen i garaget?

Idag har jag jobbat några timmar extra. Givetvis välkomna slantar i kassan nu när man precis pungat ut med en rejäl påse pengar till veterinären. Men vad gör man inte för sina älsklingar?
Det var en väldigt groggy Jum-Jum som jag hittade i boxen i måndags eftermiddag, men nu verkar han vara helt återställd igen.

I övrigt försöker jag hålla uppdraget i föreningen kort. Lika bra att få alla delar gjorda så fort som möjligt, då får man mest ordning och reda.
Men det händer en del på den fronten. Jag har skickat en förfrågan om möjlighet att använda oss av den lilla gulliga föreningen som vi brukar tävla hos ibland som en möjlighet till våra SM-uttagningar. Och de var väldigt positiva vilket känns riktigt roligt då jag vet att de är en aktiv och jättetrevlig förening. Jag hoppas verkligen att övriga fjordhästekipage ska hitta dit också!

Nu ska jag smita iväg och gör alite småbestyr innan det är dags för ett ombyte och färd mot stallet.

/Kastrullhäxan  

Tjolahoo tjolahej.
Här är det så att man är gravid värre. Magen är stor och rund och där inne är det full aktivitet.
I går kväll somnade jag med ens när jag la huvudet på kudden och då hade sambon passat på att ligga med haden på min mage och njutit av aktiviteten där inne. Jag myser ju hela dagarna (av just den biten) men sambon får ju inte riktigt samma möjlighet så han får passa på kvällstid.

Idag har vi varit iväg och tränat igen. Mulle var den som fick följa med oss idag eftersom ingen ville rida Jum-Jum (en stallkompis lånade honom och tog en körtur efter järnvägen istället). Mulle skötte sig jättebra. Att jag lastade honom med en krycka i handen bekom honom inte alls när vi åkte till ridhuset, och när vi skulle hem skickade jag in honom ensam. Först tvekade han; "Ska inte du med in?" men när jag smackade och pekade med haden in i transporten så klev han raka vägen på. Han fjantar sig inte längre för rampen som han gjorde i början.
Under ett hinder stod två små grindar som Mulle tyckte såg lite mysko ut, men han hoppade i alla fall -flera meter över hindret! Bäst att dra åt sig hovspetsarna så inte grindarna biter i dem!
När de sedan på slutet skulle hoppa bana så tog Mulle de två första hindren och sedan drog han ner till kompisarna i andra änden av ridhuset och ville helst inte gå därifrån. Lilla tjurskallen!
Men han stannar inte på någonting. Så länge sambon lägger honom rakt mot hindren och håller om med benen och låter blicken vila på nästa hinder så hoppar Mulle -ibland jättestort, men ändå!
De hade den babyblå utrustningen idag, och Mulle är himla fin i den. Så det är inte bara Jum-Jum som blir sockersöt i babyblått!

Idag fick jag höra att Mulle varit ute med sin medryttare och mött en person som var ute med sin hund. ersonen hade frågat om den fick ge hästarna godis och tydligen hade det varit hundgodis, men Mulle hade smällt i sig alltihop! Han äter verkligen vad som helst där de hästen...

I morgon är det årsmöte i föreningen. Det ska bli skönt att få det avklarat. Jag har fixat en smörgåstårta som just nu står i vår kyl. Mumsigt värre! Det ska bli roligt att träffa alla också, även om vi inte blev så många som jag hade hoppats.

I övrigt försöker jag hålla mig ganska lugn. Graviditetshormonerna åker berg- och dalbana, jag har tidvis skapligt ont i kroppen och magen känns sprickfärdig. (Hur stor kan den bli egentligen?) Gör jag något väldigt tungt eller fysiskt ansträngande blir jag snabbt trött och sättet jag rör mig på är lite lätt vaggande.
Haha... Och då har jag bara gått upp ett enda ynkligt kilo sedan jag skrevs in! Jag är faktiskt taggad att försöka hålla ner vikten under graviditeten så att jag kommer ur den i ett litet smalare format än när jag blev gravid. Vi får väl se. I första hand måste jag må bra i alla fall.

Så här på slutet får ni ett gäng bilder:
       
Här ser ni bilden på den bil som jag såg när jag för första gången sa att jag ville ha en Sante Fe. Och tänk, några år senare så har jag en alldeles egen! :)

/Kastrullhäxan  

Idag har jag varit till barnmorskan igen. Jag har ju en ny som ni kanske minns eftersom min ordinarie är sjukskriven.
Jag fick väga mig, lämna blodprov (stick i fingret som jag hatar) och fick en del papper med mig hem om lite allt möjligt som ska vara bra att veta.

Allt är bara bra, Blodsockret ligger på en stadig nivå, blodtrycket likaså och Götes hjärtljud var hur fina som helst.

Jag passade på att ta upp lit funderingar som jag hade och fick veta att det jag känner är helt och fullt normalt.

I morgon blir det en lååång dag för mig då jag ska jobba förmiddag och sedan iväg på kurs på eftermiddagen.
Jag ska till min gamla arbetsplats och det kommer kännas annorlunda att köra E4an hem igen. Det är ju ett tag sedan jag körde där nu.

På tal om ingenting så hörde jag ett rykte om en framtida brännbollsmatch. Haha. Ja, ska jag springa med kryckor och magen i vädret då eller?  Men givetvis åker jag gäna dit och umgås i alla fall.

/Kastrullhäxan 

Övrigt: Ett barn sa: "Mamma, jag tycker att du är jättevacker. (en stunds tystnad). Men NN (fröken på fritids) är ännu vackrare för hon ser ut som en ängel".

Jag älskar barns spontana kommentarer sådär. De är ju ärliga i alla fall :)

Nu har jag börjat dela lite magbilder på min Facebook. Dock inga bilder på någon nakn mage, för det känner jag faktiskt inte för att dela med mig av. Och det är min mage, så det är jag som avgör!

Jag är i alla fall i vecka 24 nu och magen har varit stor ett tag. Den är i vägen när jag ska knyta skorna och den tar emot när jag står vid diskbänken... Den får inte heller plats under vattnet i badkaret längre.

Det onda är styrt lite av vad jag pysslar med på dagarna. Tunga lyft är riktigt aja baja och helst ska jag undvika att böja mig ner och plocka upp saker från marken/golvet också.

Idag fick jag be min medryttare om hjälp när handtaget till grinden i hästarnas hage trillade ner.

Det onda har också flyttat sig från att vara 90% på vänster sida till att sakta övergå mot höger och då med riktigt otrevliga hugg i bäckenbenet som får mig att skrika rakt ut och inte kunna gå alls.
Ibland har det strålat genom låret ner till knät och legat som en ond ring runt knäskålen.

Det kan både vara att tynga på benet, eller att lyfta benet som gör ont. Inget är självklart utan jag får ta ett steg i taget och bita ihop.

Såhär ser det i alla fall ut just nu. Tungt börjar det bli men ofta med en aktivitet som jag än så länge upplever som mysig. Bebis går under namnet "Göte" (vilket fick min stackars mor att nästan ramla baklänges) och idag diskuterade jag och sambon huruvida Karl-Göte var ett passande namn åt denlill* (om det nuvisar sig vara en prins som kommer ut alltså)
Karl är ett namn som vi redan bestämt att det ska finnas med som mellannamn. Det är dels taget från min sambos efternamn, men också från en kär och god vän som vi miste alldeles för tidigt. Jag har givetvis frågat närmast anhörig till den här vännen om det är ok att vi använder namnet och det var det.

Igår var det träning med hästarna. Hoppning på Fältis och Jum-Jum såg nästan till att det fick bjudas på tårta. Dock har min medryttare god balans och ett rejält knäslut när det verkligen gäller så hon satt kvar, om det än var lite löst där i några sekunder. Själv satte jag andan i halsgropen, men lyckades fånga hela spektaklet (inklusive mitt hastiga andetag) på film.

Mulle har utvecklats och fick väldigt mkt beröm. Det känns kul, och med tanke på tiden vi har haft honom så är det ju egentligen först nu som vi kan börja förvänta oss resultat från hans sida. Han hade ju stått när vi hämtade honom och en hel del har ju gjorts för att ge honom bästa förutsättningarna. Hn har fått sina tänder fixade (och snart kommer veterinären igen och kollar honom), en annan sadel och lite annan vinkel på hovarna.
Det är ju dock samma gamla Mulle som måste ifrågasätta ibland och som gärna kör sitt get race mot hindren och inte vill att man ska lägga sig i så mycket. Han kan ju själv tycker han, och det kan han. Men ibland måste ju ryttaren får bestämma vägen mot hindret i alla fall.  

Nu, kära läsare, ska jag gå och brygga kaffe till den blivande fadern i familjen.

/Kastrullhäxan  

Om jag ska vara helt och hållet ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget.

Men jag känner att jag inte riktigt längre orkar vara den positiva, glada, gravida Lillan som "alla" förväntar sig.

Eftersom jag tidigare försökt förklara hur jag känner, och framförallt att mina känslor är väldigt blandade, i min graviditet, och då tyvärr stött på en del förundrade blickar och kommentarer så har jag valt att hålla tyst. Åtminstone såhär.
Inför min sambo har jag varit ärlig och rak, för det förtjänar han. Han vet min oro och har verkligen stöttat mig igenom hela graviditeten.

Jag har inte världens mest lyckade graviditet. Jag  har, tack o lov, inte den värsta heller. Jag kan bara gratulera alla er som gått igenom era graviditeter utan större bekymmer, och som kunnat göra allt ni velat väldigt långt in i graviditeten.
Jag kan inte det, och det gör mig väldigt, väldigt ledsen.
Saker som tidigare har gjort mig glad, gett mig energi och hjälpt mig att orka resa mig igen när jag fallit, finns inte inom ramarna för graviditeten längre.

När jag försökt prata om detta verkar det som om jag uppfattats som otacksam. Det finns ju kvinnor som aldrig kommer kunna bli gravida, och jag borde vara så förbaskat lycklig och tacksam för den gåvan.

 Det gör riktigt, riktigt ont när jag stöter på den uppfattningen. För jag har aldrig tyckt att vårt stundande barn varit oönskat på något sätt. Jag har önskat att min graviditet vore annorlunda, att jag var mer "fri" och slapp ha så förbaskat ont hela tiden.

Jag kommer inte ens ihåg i vilken vecka jag var när jag började få ont, och insåg att det där med ridning inte riktigt längre funkade... Men jag VET att det var FÖRE vecka 19. Så jag skulle spontant säga att det kom redan i vecka 14-15 i alla fall.

Jag åker till jobbet varje dag, jag är där och gör alla de uppgifter jag klarar (vilket innebär att jag får säga ifrån om alla tunga lyft) och sedan har jag så ont att jag haltar ut till bilen. Väl hemma drar jag mig upp för trappan från parkeringen och ja...
Jag kan med nöd och näppe ta på mig mina egna skor fortfarande. Men ska jag knyta skosnörena måste jag be om hjälp. Ibland får jag be om hjälp för att få av mig strumporna på kvällen och jag kan inte vända mig i sängen utan hjälp/att ta tag i något och dra mig runt.

Nej, idag känner jag mig inte som den mest hippa, positiva människan i världen. Och jag behöver inte vara det heller. Det är bara lite tråkigt med att man förväntas vara så sprudlande och energisk och förbaskat tacksam, och att man ska visa det HELA tiden.

Nej, jag orkar faktiskt inte hålla den här fasaden uppe längre. Jag har skitont, så gott som varje dag. Det är inte roligt. Men snälla! Inse att det inte har att göra med mina känslor för den lill* som ligger där inne. Det handlar inte om att jag skuldbelägger någon på nåt sätt, utan det handlar om att det gör ont i min kropp.

/Kastrullhäxan  

Hej och hå!
Plötsligt fullkomligt exploderar nätet av alla dessa annonser med hästar som ska säljas, och om de inte försvinner inom det eller det datumet så skickas de obönhörligen på slakt.

Överallt ser jag länkar till dessa annonser och hur människor skriver kommentarer "Åhhh om jag ändå hade en stallplats till..."

Ja, jag måste då verkligen vara känslokäll och elak, men vad tusan?!
Är det här något sätt att skriva till människor samvete och försöka få småtjejer att reagera och övertala mamma att köpa en där billiga hästar som annars måste dö? (Och ja, jag vet att det finns annonser som är seriöst menade också, men fattar ni inte hur fel det blir när man skriver ut hästens dödsdatum? Varför har hästen inte gått ut på annons tidigare, innan man bestämt sig för att hästens "bäst före" passerat?)

Den senaste länken snubblade jag över på Facebook. En liten prickig ponny som köptes efter att ha setts på film. Den transporterades sedan långt men redan efter några dagar uppvisar den ett aggressivt och oönskat beteende, särskilt mot barnen.
Det här är tragiskt på högsta nivå. Dels för ponnyn som uppenbarligen inte mår bra och som inte litar på människor, men också för de människor som trodde att de köpte en trevlig ponny till barnen och som fick något som kan liknas vid ett monster och som riskerar att skrämma barnen för hästar resten av livet.

Men, jag undrar, VARFÖR köper man en ponny till sina barn utan att åka och träffa hästen live? Även om ponnyn är jordens ängel med ägaren så är det väl ändå högsta prioritet att MITT barn fungerar ihop med den ponny JAG tänker köpa? Klickar det inte så kan följderna bli otrevliga, även o mde sällan slutar i sån katastrof som i det här fallet.
Den här ponnyn ska också vara 9 år gammal, men har inget pass. Nu kan ju passet ha försvunnit på vägen, men det är i alla fall något som JAG skulle ifrågasätta som köpare. Det är liksom lag på att hästen ska ha pass, och det långt innan den fyller 9 år.

Om jag väljer att köpa en häst osedd åt mig så är det en sak, men varför, VARFÖR, till sina barn?

/Kastrullhäxan  

Jahopp...

Då har jag varit hos specialistmödravården. Efter att ha följt skyltarna hamnade jag i ett litet väntrum utan fönster och det kändes ungefär som om jag hamnat mitt i Gävle sjukhus stora byggnad. Värsta labyrinten ju!

Jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle få göra, men det var inget läskigt alls.

Jag fick en hel del informtion om havandeskapsförgiftning och när läkaren pratat en stund så insåg hon själv hur tokigt det lät. Haha, ungefär som om jag med säkerhet skulle få det förr eller senare...
Nåja, nu vet jag i alla fall vad som händer om jag drabbas, och att jag i så fall måste söka vård.
Därefter tog vi ett blodtryck och det såg bra ut.

/kastrullhäxan  

Eftersom jag inte gör så mkt annat än skiter pengar hela dagarna så passade jag på att hämta hem en ny bil.
Jag blev rekommenderad en Hyundai Veloster och ja, än så länge upplever jag den som en väldigt trevlig liten bil. Med betoning på liten nu när man är van att köra runt i Santa Fé som är som ett mindre hus i jämförelse!

  Eftersom den är liten så var det inga problem att få in den i garaget heller  
Annars så... Tja, den är 6-växlad med manuell låda och knappar precis överallt. Rätt söt, eller hur?

Ang hästarna så sköter de sig fortfarande. Jum-Jum är ju i Cs förvar ganska mycket men han ser nöjd ut och C klagar inte utan säger att han sköter sig.
Igår var jag och sambon ute en sväng med Mulle. Vi provade att tolka efter honom. Sambon satt uppepå och bestämde fart och gångart och jag satt bakom i pulkan och höll i mig för glatt livet.
Behöver jag säga att Mulle tyckte att det var roligt och sträckte ut fint i traven. Det är så skönt när han väl tar i och verkligen jobbar på bakifrån och inte bara går och småharvar framåt! 
Och jag satt och log med hela ansiktet precis hela turen. När sambon lät Mulle rulla över i galopp uppför järnvägsviadukten så skrattade jag så tårarna rann utefter kinderna. Det är helt otroligt vad min familj och hästarna betyder för mig.
Och även om jag personligen inte tycker om Mulle rent ridmässigt så är han helt fenomenal i all hantering från marken. När vi ska ta in de andra för kvällen så har det så bråttom och det händer att man får tillrättavisa dem. Mulle däremot, han går på det avstånd man placerat honom och man märker knappt att man har honom med sig i grimskaftet när man går.
Går man in i hagen behöver man bara peka med handen så backar Mulle omedelbart undan, inte för att han är rädd utan för att han förstår att det betyder att man vill ha lite mer utrymme. Jum-Jum däremot, honom får man vifta som värsta fågelskrämman framför och då kanske han viker bort huvudet och blundar... 

De vill ju så gärna komma in på kvällarna. Båda står i grinden och väntar med spetsade öron. Man kan se när man är utanför hagen hur Mulle lägger öronen bakåt och flyttar bort Jum-Jum (men i nästa sekund är Jum-Jum tillbaka på samma plats igen) men så fort vi är innanför grinden så skulle Mulle aldrig komma på idén att flytta Jum-Jum. Då är det vi människor som övertagit bestämmandet och Mulle vet att det blir hans tur förr eller senare att komma in.

Snart har han varit här i ett år. Mulle alltså. Tiden går så fort! Det vi pysslar med mest är att ha roligt, hitta en foderstat som är lagom så att han håller hullet ordentligt och hålla hans rygg varm så han inte stelnar till.
För det mesta är han glad och positiv och det är ett tag sen som jag fick rapporter om dumheter från hans håll.
Sambon masserar ju igenom hästens bakdel innan varje ridpass och förhoppningsvis hjälper det.

 
Så här på slutet få ni en bild på tvären. Vi är på väg bort från stallet och har ganska nyligen börjat vår tur.

/Kastrullhäxan