Utan er är jag en gris utan ho

Utan er är jag en sparv utan bo

Utan er är jag en askunge utan sko

Ja, jag är svans utan ko

utan er!

Utan er är jag en deg utan jäst

Utan er, födelsedag utan fest

Utan er är jag en sadel utan häst

Ja, jag är öst utan väst 

utan er!

Utan er

är jag en mäktig och ärorik kung

-utan land!

Utan er

är jag en brandbil med stege och slang

-utan brand!

Utan er

är jag en blodtörstig, farlig vampyr

-utan tand!

Ja, jag är hav utan strand

utan er!

Utan er är jag kanon utan krut

Utan er är jag en bok utan slut

Utan er är jag en tjärngosse utan strut

Jag är trumpet utan tut

utan er!

(K. Mazzaretti, C. Petersen)

Det är så hopplöst när man inte kan sova!

Jag ligger bara i sängen och vrider och vänder på mig och tycker bara att det är trångt och varmt och svettigt!

Idag har jag varit ute och kört Jum-Jum. Det är kanske 7 gången han är i vagn nu och idag slog han bakut två gånger. Första gången skickade han dessutom ut en bakhov om träffade pisken som jag höll i.

Bägge gångerna kan jag lova att han fick veta att man inte beter sig på det viset. Det kan nämligen sluta väldigt illa!

Övriga tiden skötte han sig helt efter skolboken och jag är väldigt nöjd med honom.

Sedan var vi till Hööks och handlade lite grejer som vi behöver till ridlägret. Det blev bla tjärsalva, Helosan och Absorbine flugspray (de har extrapris på den nu så skynda dit innan det tar slut!)

Dessutom fick sambon ett nytt schabrak till Mulle och ett par nya chaps till sig själv. Det är helt otroligt hur den mannen sliter skor och chaps!

I morgon är det planerat att vi ska börja med skurningen av våra boxar. De ska få stå och torka under tiden som vi är bortresta så att vi kan torva upp dem igen när vi kommer hem.

Dessutom ska hästarna motioneras och helst ska jag börja småpacka allt som ska med till ridlägret.

/Kastrullhäxan  

Bilderna ger mig rena "Hostel"-känslan..

Jag har nog inte berättat att jag är en stor anhängare av Wallander.

Jag har läst de flesta böckerna, sett de flesta filmerna (men inte alla) och håller nu på att lyssna igenom talböckerna.

Det är länge sedan jag läste böckerna, men några står här i min bokhylla.

Och egentligen är det inte Kurt Wallander i sig som lockar mig, utan hans kollega Stefan Lindman.  Jösses vilken snygging! Han spelas för övrigt av Ola Rapace.

Hur som haver. Jag har i alla fall lärt mig en hel del om Wallander under alla år av läsande, tittande och lyssnande.

I böckerna kör Wallander omkring i en bil av fransk märke. Jag kommer inte ihåg om det var renault eller peguet. Jag vill också minnas att han har handskfacket fullt med p-böter.

I filmerna kör han en silverfärgad Saab 9-3 Aero med reg.nr.  TXY 141.

Han är glömsk och lite klumpig (han missade ju tex sin egen dotters polisexamen) och har ett hett humör.

Han byter också skjorta ofta för han lyckas alltid spilla något på dem, eller så läcker bläckpennan som han har i bröstfickan.

Nyligen har jag både hört talboken och sett filmen "Innan frosten". Filmen är INTE baserad på boken, även om de har samma utgångspunkt. Bägge två handlar egentligen mer om Linda (Kurts dotter) än om Kurt.

Det är också i den här berättelsen som Stefan Lindman dyker upp första gången.

I boken berättas det att han är västgöte och att han har haft cancer i tungan som han överlevt. När Linda träffar honom första gången så har Stefan redan jobbat ett tag på polisstationen i Ystad. Linda väntar då på att hon ska tillträda i tjänst.

I filmen är Linda redan i tjänst när Stefan kommer till Ystad.

Linda och Svartman (också polis) är ute och gör hastighetskontroll och nykterhetskontroll när Stefan kommer farandes i alldeles för hög hastighet och blir stoppad. Anledningen till att han kör så fort är att han är försenad till ett möte på polisstationen.

Skillnaden mellan boken och filmen är gigantisk. De sker fler mord i boken och de är också mycket råare.

En likhet är att Birgitta Medberg blir mördad, i filmen ramlar hon ner för en ravin och blir ihjälslagen i en koja. I boken råkar hon av nyfikenhet hitta  kojan och mördas också av den anledningen.

I filmen hittas hon liggandes död på golvet i kojan, medans det i boken bara finns hennes knäppte händer och avhuggna huvud kvar. Kroppen är försvunnen.

Jag kan berätta om historierna ganska länge tror jag, men alla är nog inte lika fanatiska i Wallander som jag är. 

För några månader sedan var det ett program på radion. Två personer, som inte känner varann, ska enas om vilket alternativ som är rätt.

Det handlade då om Wallander och Beck. De fick olika frågor och skulle komma överens om vem det handlade om.

Behöver jag säga att jag hade ALLA rätt?! 

Jag har nog ingen favoritfilm sådär, men jag tycker att Krister Henriksson spelar Kurt Wallander bättre, än vad Rolf Lassgård gör.

Rolf Lassgård spelar i de första filmerna, som är baserade på böckerna, tex "Hundarna i Riga" och "Mördare utan ansikte"

Den engelskspråkiga versionen med Kenneth Branagh som Kurt Wallander tycker jag inte alls om. De pratar engelska men är i svenska Ystad. Nej, det fungerade tyvärr inte alls speciellt bra i mina öron.

Onödigt vetande:

* I filmen "Innan frosten" kör Stefan Lindman en mörkröd bil. I senare filmer kör han en silverfärgad Hyundai Santa Fe.

* I boken "Innan frosten" lyssnar Stefan Lindman på Jazzmusik (det gör han inte i filmerna!)

* I filmen "Innan frosten" bor Stefan Lindman på hotell medan han letar hus. I boken håller han på att renovera ett hus.

* Kurt Wallander fyller i någon gång i maj.

* Innan Kurt Wallanders pappa dör så tar Kurt med honom till Italien på semester. Det var hans fars önskan och det blev en lyckad resa.

* Det finns en sista berättelse om Kurt Wallander. Den heter "Den orolige mannen" och varför Henning Mankell (som är författare) har valt att avsluta Wallander vet jag inte. Det var i alla fall hans eget beslut och alla vi som älskar Wallander får finna oss i att det är så. I denna berättelse får vi också träffa Kurts förstfödda barnbarn som till en början inte får något namn.

/Kastrullhäxan  

Så var det den 11 juni. Alltså dagen efter att jag fyller år.

Det började med att jag sov lite för länge, åt lite för lite och åkte sedan och stolpade om hagen på andra sidan 76an.

Vi skulle egentligen ha fixat tråden i den övre delen också, men tiden räckte inte riktigt till + att solen sken så starkt på oss så vi får ta det en annan dag.

Jag har i alla fall bränt mig, ganska rejält, i solen. Axlar, bröst och ländrygg är ilsket röda och både bränner och kliar.

Dessutom fick jag en rejäl huvudvärk på köpet så jag har legat utslagen på soffan här hemma några timmar.

Nu sitter jag här och bloggar lite med en sval handduk runt kroppen och smärtstillande mot den värkande knoppen. Hihi, nu rimmade jag också.

Sambon är ute och motionerar min häst medan hans egen får vila.

Något annat som har hänt idag är att jag har sökt nytt jobb. Jag är inte den som besöker platsbanken dagligen, men ibland kikar jag in. Och idag hittade jag den här tjänsten och kände att jag i alla fall kunde söka den.

Får jag den, och tackar ja, så vet jag några som kommer att bli superlyckliga eftersom det innebär att vi kan leta efter hus åt ett helt annat håll än det vi söker åt nu 

Anledningen till att jag söker den här tjänsten är nog egentligen flera, och jag känner inte för att gå in på alla anledningar. De som står mig närmast vet precis varför jag gör såhär, och ni andra som följt min blogg kanske kan ana.

För att göra en lång historia kort så behöver jag i alla fall få till en förändring i mitt liv.

Det har ju varit en tid med mkt upp och ner i mitt liv, och för att helt komma ur det so mkänns negativt så behöver jag förändra en del saker.

Och jag kan inte förändra andra, utan bara mig själv. Detta är kanske ett av de steg som jag behöver ta för att verkligen komma på fötter igen?

Nej, nu måste jag försöka få tag i en nyckel så att jag kan ta mig ut till tvättstugan och tillbaka utan bekymmer. Eftersom min sambo är snäll och fixar hästarna så får jag fixa tvättstugan.

Ha det gott!

/Kastrullhäxan  

Ibland får man information som man inte vet hur man ska hantera. Information som smärtar inombords och vrider om hjärtat på en.

Ibland får man ett förtroende så tungt att bära, men ändå vet man att man inte kan bryta förtroendet utan bara dela det med den som delat det med sig.

Förhoppningsvis kommer saker och ting förändras inom snar framtid, annars måste vi agera. Det vet både förtroendegivaren och jag i det här fallet.

Det är inte det viktigaste att ha rätt här i livet, men det är viktigt att tänka sig för så att man gör rätt och skyddar varandra på rätt sätt.

Jag tänker inte se människor i min omgivning bli en av alla de 1500 personer som tar sitt liv varje år. Ett liv är värt så mkt mer än så.

Idag har jag räckt ut min hand, jag hoppas bara att det är någon på andra sidan som fattar tag i den så att jag kan hjälpa till att dra upp den...

/Kastrullhäxan  

Ok, bara för att min mamma är tokig så betyder det ju inte att jag är det.

Har alla förstått???

  Fotograf antar jag är B-I Lindberg

  VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG

Läs min titel idag.

Precis det skrev en tjej till mig i går. Ja, hon vet säkert att det är henne jag syftar på, men det sturntar jag i. Jag tänker inte hänga ut henne med namn eller så här, och det är helt och hållet upp till henne om hon vill läsa mina blogginlägg eller inte.

Alla ni andra som följt min blogg här ett tag vet hur tacksam jag är över att äntligen vara på fötter igen. Ni vet också, åtminstone delvis, hur jag kämpat och gråtit för att komma upp igen.

För alla er som inte vet så kan jag berätta lite:

Jag drabbades för ca ett år sedan (ingen vet exakt när) av en depression. Först var det nog inte så illa, jag försökte hålla modet uppe, men kände hur jag blev mer och mer ensam och klarade allt mindre.

Ändå rullade mitt liv på, jag åkte och tränade med hästen, men var aldrig nöjd. Busade eller bråkade han tappade jag humöret direkt och jag hade ingen ork längre.

Jag kände hur kraven omkring mig växte, jag skulle göra så mkt, jag hade så många måsten och jag fick inte tappa ambitionen en enda sekund. Så fort jag felade rasade hela min värld ihop och jag kunde inte ta emot det som var positivt. Det negativa växte inom mig och det åt mig in ifrån och ut. För var dag som gick så sjönk jag längre ner i hålet.

Jag åkte på ridläger och jag vet inte hur mkt jag grät, både för min egen skull och för stackars Jum-Jum. Och hur det än var så var han den trygga klippa jag behövde just då.

Så... Det blev augusti och jag började jobba igen. Snart kom skolorna igång och vi fick mer och mer jobb. Det här är en lång historia, som jag inte tänker dra här av olika skäl, men det slutade med att jag kände mig otillräcklig. Hur jag än gjorde, hur jag än vred och vände så räckte jag inte till.

Så en dag när jag var på väg hem från jobbet. Radion var på i bilen, men jag minns inte vad jag lyssnade på... I nästa sekund inser jag att jag sitter och planerar ett självmord, mitt självmord...

Idag har jag svårt att känna den här känslan av totalt vemod, eller känslan av ingenting alls. En känsla av att det bara finns en enda utväg... Att allting är slut och att det är bättre av att jag försvinner.

Det som stoppade mig den där dagen var rädslan för att misslyckas. Den sista tiden hade jag ju inte lyckats göra något riktigt bra, och om jag misslyckades med ett självmord så skulle jag få stå med skammen inför alla jag känner. Jag skulle behöva vara tvungen att förklara, försvara och skydda det val jag gjort, men inte kunnat genomföra.

Den kvällen satte jag mig och skrev ett ganska långt och jobbigt inlägg om hur saker och ting kändes. Och det rasade in kommentarer både här och på min Facebook. Människor som inte kände mig, men som vet vem jag är hörde av sig och skrev om sin oro. Nära och kära sträckte ut sina händer till hjälp och stöd...

Det här var en fredag vill jag minnas...

På måndagen ringde jag till hälsocentrale och bad om hjälp. Jag fick tid på tisdag och lovade dyrt att inte göra något dumt innan dess.

Där fick jag träffa en läkare, och jag var så tom inne i att jag knappt kunde gråta. För att skydda mig själv hade jag nog stängt av så mkt som möjligt inombords. Det enda jag inte lyckades skydda mig var all kritik, skit och dumhetar som kastades emot mig.

Den tisdagen fick jag min diagnos, måttlig depression.

Det kaske låter löjligt, eller inte så stort, men en depression är inte att leka med, eller förneka. När jag berättade att jag var beredd att skada mig själv för att slippa smärtan så togs jag omedelbart på största allvar.

Jag skickades hem med tabletter, och förhoppningen om att få en samtalstid med psykosociala teamet. Men istället lades min hälsocentral ner och jag hamnade mellan stolarna...

Jag stretade på  med jobbet och livet i stort. Jag blev hemskt trött av medicinerna och efter ett tag fick jag byta arbetstider på jobbet för att orka med.

Ändå fortsatte jag att sakta sjunka ner i hålet. Jag kämpade för att komm aupp igen, men jag klarade inte av det. Istället blev företagshälsovården inkopplad.

Medicinen justerades och under en period grät jag ännu värre än tidigare, men jag fick också samtalsstöd. Och jag vr så trött och bitter.

Jag har själv funderat på att ha ett sånt där yrke där man lyssnar och ger råd till andra, men efter att ha hört mig själv och mina icke logiska tankar så vill jag nog inte längre... Jag skulle nog aldrig klara av att höra sånt hela dagarna.

Det blev jullov och det lugnade ner sig lite. Jag frös när jag var i stallet, men tvingade mig kvar för att jag mådde bra runt hästen och i stallet.

Jag fick också prova att handha andra uppgifter på jobbet och det fungerade riktigt bra. Jag kom på mig själ flera gånger att le och skratta. Jag kände att jag hade kontroll, att det flöt på och att jag fixade med arbete riktigt bra. Då ska ni också veta att den veckan jobbade jag 25% mer än vanligt.

Veckan efter sprack bubblan. Jag grät tre dagar i rad och visste inte var jag skulle ta vägen. Mina kollegor blev uppriktigt bekymrade för mig och min närmaste chef bad mig att ta kontakt med min läkare och sjukskriva mig.

Så när jag lugnat mig så ringde jag och fick tid att träffa henne veckan efter.

Jag träffade henne 24e januari och hon sjukskrev mig helt i en hel månad. Det var bara att åka tillbaka till jobbet och lämna pappret till chefen och sedan åka hem. Vi provade att höja min medicin (men jag fick såna biverkningar av det så jag fick sänka igen) och så hade jag blivit beordrad att vara i stallet så mkt som det bara var möjligt.

Så, en stor del av februari levde jag på festis och knäckebröd medan jag mockade och donade i stallet. Jag var ute på ridturer med Jum-Jum och pysslade med saker i det oändliga. Jag började med stegräknare och kämpade för att nå mitt mål på 10 000 steg varje dag.

Sakta men säkert kände jag hur livet återvände och i slutet av februari återvände jag till jobbet, först sjukskriven på deltid, och sedan på hela min anställningstid.

Det har varit superduper-jobiggt för mig. Jag har varit väldigt djupt ner i depressionens gyttjehål och fler än en gång har jag funderat på sätt att dämpa den smärta jag känt.

Min sambo har dragit ett otroligt tufft lass under tiden. Jag har inte orkat någonting mer än jobba och sköta om hästen. Och det har jag fått bita ihop för att fixa.

Under hela den här tiden har jag fått så många konstiga och knäppa råd. Det har kommit från människor som inte förstår bättre och som ingenting vet.

Och jag har förklarat säkert tiotusentals gånger varför jag inte klarar av vissa saker, att jag inte an ta mig upp själv och att jag behöver mina andningspauser. Och jag har mötts av människor som inte förstår, som inte vill förtå och som inte är intresserade av min åsikt. Jag har mött människor som frågat hur jag mår, men som vänt och gått när jag börjat berätta, männsikor som egentligen inte varit intresserad av hur jag mår, eller människor som blivit hemskt rädda när de förstått hur det egentligen är.

Samtidigt har jag i ögonvrån sett så många oroliga människor som hejjat på mig, som kämpat för att jag ska orka lite till... Om jag bara orkade en dag till så var det en vinst för dem, en vinst som gjorde att de orkade hålla mig uppe lite till.

Det har kommit privata meddelanden från människor som haft anhöriga som suttit i samma sits som jag. Jag har fått stöd, jag har fått råd och jag har fått telefonnummer dit jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Så... Om det nu är någon som på allvar tror att jag inte är glad över mitt välmående, så tror ni helt fel. Nu tror jag inte att det var så den här tjejen menade heller.

Varje morgon som jag vaknar och känner att "idag finns det något att leva för" så känner jag mig glad. Vissa dagar är tyngre än andra, vissa dagar är till och med skit och jag önskar att jag legat kvar i sängen, men nu är jag i alla fall på väg någonstans i mitt liv.

/Kastrullhäxan