Som ni vet så letar jag ju medryttare till Jum-Jum igen. De flesta av er här vet hur han är, eller i alla fall vilka tokigheter han ibland kan hitta på.
Ni vet ju också, att trots att han är en liten buse så är han bland det tryggaste som går på 4 ben.

Igår kom det ut en tjej. Hon hade skickat mail till mig och berättat väldigt kort om sig själv. Jag hade ställt följdfrågor och berättat lite om Jumme utöver det som står i annonsen. Jag berättade bland annat att han vägra gå framåt och slänger i backen.

Tjejen kommer till stallet, hjälper mig att fylla vattenhinken medan jag mockar (jag hade Julie med mig och när jag har det så blir det lite improviserat med allting. Det är ju liksom därför som jag söker medryttare...) och sen tar vi in Jumme. Jag gör rent hans hovar och ben medan tjejen drar borsten över kroppen på honom.

Sedan ville hon att jag skulle longera honom så att hon fick se hur han var.
Så ja, jag longerade. Tokstollen till häst lägger sig dock ner och ska rulla -med dressyrsadeln på sig! Det var bara tur att jag fick upp honom igen.

Sedan ska hon sitta upp och då kryper det fram att hon åkt av och är lite skraj. Hon undrar om han är snäll. Vi står där en stund (så länge att Jumme börjar tycka att det är jobbigt) och sedan sitter jag upp, sätter mig bakom sadeln och glider över hans rumpa ner på marken igen.
Ändå vågar tjejen inte sitta upp.
Hon frågar mig flera gånger om han gör något i ridningen och vad ska jag säga? Jag kan inte med mitt liv lova att han aldrig kommer göra något tokigt.
Men jag vet att folk som inte har ridit förut har ridit på honom, jag vet att han ställer upp på mkt tok och jag vet att det är sällan det kommer andra dumheter än bara backandet nu för tiden.

Men jag vet också att han varit riktigt jävlig tidigare. Jag vet hur jag kämpat med denna häst, att varenda ridtur bestod i att få honom från stallplan och att han gjorde saker som inte alltid kändes så jätteroliga en gång i tiden.
Han har fyra ben, är en häst och är full kapabel att göra luft akrobatik.

Behöver jag ens säga hur det slutade?
Hon frågade om hon fick komma tillbaka en annan dag så att jag kunde rida före henne och visa hur han var.
Tack vare att en stallkompis dök upp så kunde jag lämna ifrån mig Julie några minuter så jag satt upp med gummistövlar och galopperade runt på lång tygel och sa sen åt henne att hon verkligen måste fundera igenom detta.

Hon sa att det enda problem hon har är uppsittningen, men det tror jag inte ett dugg på, för i så fall skulle hon inte fråga om han var snäll i ridningen.
Jag är helt övertygad om att hon inte kommer klara honom när han börjar testa henne och därmed är beslutet taget att hon inte kommer bli någon medryttare till mig och Jum-Jum.

Men om man nu vet att man är så rädd, så VARFÖR söker man?
Hon stod på pallen intill Jum-Jum och var alltså riktigt, riktigt rädd. Hon vågade inte ens sätta foten i stigbygeln!

/Kastrullhäxan  

Egentligen skulle jag ha varit i stallet vid det här laget och varit i full gång med att pyssla om liten fjordhäst.
Men pga allt regnande så blev tävlingen inställd då banan blivit alldeles sjuk av vatten.
Så jag är glad att Jumme fick följa med de andra till skogen och vara där, annars hade han stått hemma i leran och varit eländig istället.

Istället sitt jag här hemma, har nyligen matat Julie och ska själv försöka få i mig något strax. Dessutom ska väl sambon få kliva ur sängen om en liten stund också.

Igår avslutade C och jag det samarbete vi haft runt Jum-Jum. Jag har varit supernöjd med det arbete hon gjort med, och omkring, Jum-Jum, men hon har egen häst nu och behöver mer tjänster än de som ingår i vårt stall.
Jag har vetet om att det här legat på lut ett tag och funderat fram och tillbaka hur jag ska göra med Jum-Jum.
Samtidigt som det krävs en hel del för att ha häst så behöver jag honom för han ger mig trots allt lite egen tid och väldigt mycket energi.
Så just nu letar jag en ny medryttare till honom och sanningen är att det kommer en tjej redan i eftermiddag och träffar oss, samt en annan tjej i morgon.
Vi får väl se vad det hela slutar, men jag har bestämt mig för att om det blir något mer krångel kring det hela så skickar jag iväg honom en period så att jag får lugn och ro i både hjärta och hjärna ett tag.
Jag kommer säkert att sjunka ner i den mentala gyttjan utan honom, men jag vet var han kommer finnas och att jag är välkommen att hälsa på honom i så fall.
Jag vet också att så som det varit ett tag och så som jag har mått under tiden -så kan jag inte längre ha det.
För jag går sakta men säkert under och det är inte rättvist mot någon, varken mig själv eller någon annan.

I övrigt är Jum-Jum den kloka och goda själ som han alltid varit. Jag gav mig ut på en tur i regnet igår, barbacka, i gummistövlar. Jag trodde att han skulle protestera eftersom andra hästar fick komma in och äta, men han skötte sig med bravur!
Sambon fick jogga med barnvagnen då jag och Jumme ville trava i dikeskanten och Julie somnade som en stock där hon satt nerbäddad under regnskyddet.

Julie har fått börja använda sin sittdel i vagnen. Liggdelen börjar bli i kortaste laget och jag har märkt att hon väldigt gärna vill komma upp och se lite mer av omvärlden.
Igår var första gången som hon satt i den och det verkar fungera bra.
     

Nu måste jag sluta för den här gången.
/Kastrullhäxan  

Idag njuder jag och Julie på lite leendet.
Se och njut! Och GIVETVIS- LE MED OSS!    (Alla bilder är klickbara!)

  Observera fjordhästarna på bodyn!

Det finns inget som är så sant och ärligt som ett litet barns leende!
Det sprider sig, smittar och man blir alldeles varm inombords.
Därför bjuder jag och Julie på dessa bilder.
Kanske kan vi få någons vardag att ljusna lite.

Kärlek till er alla!  

Jag trodde först inte mina ögon och var tvungen att titta igen...
Vad tusan???

 
Säljer han ost??!!!


(Ni ser vem det är va?? Eller...???)

/Kastrullhäxan  

Igår när jag väl kom i säng så storögonen i kors på mig. Jag var så trött att jag skickade meddelanden till min väninna att jag inte visste om jag och Julie skulle orka komma och hälsa på som vi tänkt.
Hon sov i alla fall till någon gång strax innan fem i morse och jag hade sån tur att sambon fortfarande var vaken så han bytte hennes blöja medan jag värmde hennes mat och gav henne.
Hon somnade sedan snällt om och 9.30 vaknade jag och chansade på att jag skulle hinna in i duschen lite snabbt innan hon vaknade igen.
Mycket riktigt så var hon vaken när jag duschat klart, men hn gnällde inte utan log när hon såg mig och fann sig i att vänta medan jag drog på mig lite kläder och värmde hennes mat.

Därefter fick jag i mig några mackor och så fick Julie lite rena kläder och så gick vi över till väninnan så Julie fick leka lite med hennes son. Han är ungefär två veckor äldre än Julie och förhoppningsvis blir de goda lekkamrater framöver.  
Därefter gick jag hem, lämnade Julie hos sin far som vaknat och åkte till stallet för att flytta våra hästar till skogen.
Tanten verkar ha förstått att hon kan få komma upp till skogen om hon kommer även dagtid. Skönt att slippa jaga henne för den sakens skull. (Det skulle jag för övrigt aldrig göra, det har jag inte tid med).
In med sadel och klippmaskin i bilen och så brumma hem. Jag hade händerna fulla med grejer när jag kom hem och hoppades att sambon skulle kunna komma och öppna. Men icke. Han och Julie hade krupit ner i badkaret och lekte för fullt när jag lyckades klämma mig igenom ytterdörren...
De hann precis kliva upp innan våra kära vänner kom förbi för en kopp kaffe och för att låna med sig sadeln hem då hennes sadel inte kommit från försäljaren än.
Som jag fattade det så hade hon försökt låna andras sadlar men det hade inte fungerat. Jummes sadel hade däremot legat som formgjuten på hennes häst. Och det var ju bra!

De åkte, sambon började med maten och vi hann precis lägga upp på tallrikarna när nästa väninna kom med sin son på armen. Ungefär 6 veckor yngre än Julie och förhoppningsvis också en god framtida kamrat till henne.
 Men man kan inte tvinga barnen att tycka om varann utan det måste komma av sig själv. Hoppas får man ju givetvis alltid göra däremot!

Därefter har kvällen bra rullat på. Julie har suttit här i mitt knä och knappat på tangentbordet. Tydligen den nyaste hobbyn. Hon slår och slamrar på tangenterna och sen sprattlar hon med benen och är superlycklig.
Tar jag bort henne börjar hon småstudsa i mitt knä och vill mer!
Och man kan ju inte låta bli att charmas av de små när de är så där glada och förtjusta.

Jag erbjöd Julie lite fruktjuice idag (en sån juise som är för barn från 4 månaders ålder) men det spottade hon genast ut. Usch! Annars är det inte så många saker hon ratar.
Idag när vi åt fick hon smaka pyttepytte på sambons köttfärssås och i nästa sekund kastade hon sig emot hans tallrik och tryckte ner hela sin hand för att få mer.
Hon fick en liten tesked med vatten också och det var i alla fall bättre än fruktjuice!

/Kastrullhäxan  

O vad passar så bättre än att byta header på bloggen ???
Och visst är det rätt likt mig???  

Julie växer så det knakar. Stannar hon inte av snart så måste jag byta liggdelen mot sittdelen i vagnen då det börjar bli trångt åt henne.

I söndags var vi till Bollnäs o tävlade lite dressyr. 5 fjordingar var det som ställde upp i tre olika klasser.
Jag o Jumme startade i LB1 och jag är nöjd med insatsen vi gjorde. Han kändes lite seg men gjorde iaf vad jag bad honom om. 
       
Travlängnigen blev bra de sista två stegen, i övrigt var det vingligt, på gränsen till att bli inslagav galopp.

Ökningarna i galopp kändes däremot riktigt trevliga. Det är nog de bästa ökningarna som vi gjort i galopp.
Synd bara att domaren inte oxå tyckte det... Hon dömde grymt hårt.
Jag fick inte alls någon mersmak för dressyr kan jag säga. Under alla år som jag haft Jumme så vardet här första gången som vi fick en nolla i protokollet.

Nu blev alla ekipagen lika hårt dömda, så det säger jag ingenting om. Men dressyr är verkligen en bedömningssport, och ja... Jag kan ärligt säga att jag först blev lite ledsen när jag läste protokollet. Man tycker själv att man gör en av de bästa ökningarna någonsin och i protokollet står det att man inte lyckats göra någon längning alls.
Nåja. Jag försöker se det som en lära för livet -den domaren åker jag inte och tävlar något mer för!


   

Skit samma. Även om det känns grymt tråkigt så måste jag se till min och Jummes förtjänst. För några år sedan hade han stannat varje gång vi red förbi utgången, antagligen bockat i galoppfattningarna och inte varit eftergiven alls.

Nu ska jag försöka få min dotter att sova en stund så att jag också kan få en liten blund innan ögonen trillar ur sina hålor. Ikväll ska vi ut på promenad med Jumme en sväng.      

Idag har Juli fått träffat BVC-sköterskan igen.
Julie följer både vikt- och längdkurva hur fint som helst och allt ser bra ut.
Hemangiomet går tillbaka, sakta, sakta (mätte det inte idag dock) och har börjat blekna.

Nu har hon haft det så länge, så det kanske är tur att det går tillbaka långsamt för annars skulle man väl inte känna igen henne om det bara "poff!" var borta en dag!
Skönt att det försvinner i alla fall.
Härom veckan fick jag höra att det såg ut som en clownnäsa. Det var säkert inget illa menat, men jag kan tänk amig hur det skulle kännas för Julie om hon fick höra det dagligen i tex skolan.

Sen tittade sköterskan på mig och undrade hur det var. Och ja, vad ska man säga?
Jag erkände bara rakt av att mitt liv faktiskt inte fungerar längre.
Jag försökte förklara och då tittade hon på mig "Ojoj försöker du ta hand om en häst mitt i allt det här? Du måste sätta ner foten vet du. Julie måste komma i första hand."

Och ja... Det var väl heller inget illa menat, men under en bråkdels sekund funderade jag över om det skulle gå att läsa mellan raderna att jag inte borde ha häst utan ägna hela mitt liv åt Julie istället.
Nåja, hon rådde mig i alla fall att återuppta den kontakt jag haft på familjehälsan så att jag får prata med någon. "Det finns ingen anledning att vänta om du inte mår bra" sa hon.
Och det har hon ju givetvis rätt i.
Jag borde ite se det som något nederlag, och det gör jag väl egentligen inte heller. Men jag vill faktistk inte. Jag vill bara att livet ska flyta på och fungera utan en massa krusiduller.

Jag kan också ärligt säga att jag är på väg att kapitulera emellanåt.
Jag har fullt upp med mitt liv och allt vad det innebär.
Sista tiden har jag fått höra att jag ska göra det som känns rätt för mig och skita i andras åsikter. Och ja, det borde jag göra, och det gör jag i mångt och mycket.
Men det är också tufft att hela tiden bli ifrågasatt varför man gör vissa val.

Kanske ska jag bara börja svara "För att det är det som passar mig bäst just nu?"

Hur många människor skulle tycka att det var ett ok svar, och ändå tycka att jag inte är särskilt otrevlig???

 

/Kastrullhäxan -med många funderingar i ett litet huvud.