Söndagen är på väg mot sitt slut o vi har bäddat ner oss framför TVn o tittar på Wallander. En av de filmer som jag inte sett tidigare faktiskt...
Så vänder sambon ryggen åt mig o några minuter senare sover han o jag hör hans djupa andetag. Han var nog riktigt trött stackaren.

Så, plötsligt, knackar det väldigt bestämt mot något som låter som plåt.
Jag blir alldeles stel inombords. Var det hos oss? Vem skulle knacka på hos oss den tiden på kvällen? Och varför knackar man inte på fönstret istället för på plåten?
Har det hänt något?

Jag är alldeles stilla, lyssnar. Jag hör sambons djupa andetag. Han har inte märkt något.

Så knackar det igen, på fönstret i köket denna gång men fortfarande lika bestämt.
Jag ruskar om sambon. Alla som känner mig vet vilken fegis jag är o hjärtat har börjat slå hårdare på mig vid det här laget.
Sambon däremot går det inte att få liv i.

Så jag trotsar mina demoner, virar in kroppen i en morgonrock o kikar ut i köket.
O det står någon utanför. En figur i min längd med huva uppdragen över sitt huvud.
Jag skyndar dit o öppnar försiktigt dörren på glänt samtidigt som jag undrar om sambon skulle vakna om jag faktiskt skulle bli övermannad.
I samma sekund tänker jag på Julie som ligger i sitt rum o sover...

Det är en kvinna utanför. Hon luktar alkohol o frågar försiktigt efter en Harry.
När jag berättar att han inte finns här ber hon flera gånger om ursäkt innan en manlig bekant till henne övertalar henne att följa med honom.

Det var fredligt den här gången o min oro var inte befogad. Men jag bör nog tänka mig för lite extra i fortsättningen så att jag inte utsätter min familj för fara.

/Kastrullhäxan

Hörde häromdagen när jag jobbade hur barnen diskuterade mattanter. (alltså mat-tanter.)
När jag går förbi deras bord säger en pojke: "Men hon kan inte vara någon mattant för hon är alldeles för ung!"

Så underbara goá barn!  

/Kastrullhäxan  

Efter två hektiska veckor på jobbet + en del tävlande och tränande med hästen så säger min kropp nu ifrån.
Jag har drabbats av en förkylning och är än så länge på benen, men kroppen känns onekligen väldigt tung och jag funderar på om jag verkligen kommer vara till nytta om jag går till jobbet i morgon?
Jag ska ge det någon timma till innan jag bestämmer mig.
Jag ska ju vara hemma med Julie på onsdag och kanske kan jag bita ihop några dagar till och göra det jag ska på jobbet. Jag får ju lite paus på onsdag...

Igår var det fjordhästens dag här i Gävle.
Jag blev placerad trea i LC1an med Gimli som jag bara ridit tre gånger tidigare och även i LA1an med Jumme blev jag trea. I båda klasserna fick jag bra med procent och är nöjd utifrån de förutsättningar jag haft.

Sen tyckte Jumme att det räckte för dagen och när det var dags för hoppning så nitade han på första hindret och lämpade av Carro där. Så kan det gå. Hon fick i alla fall göra en omstart och de slutade som trea även i den klassen.

Över lag var dagen riktigt trevlig. Det enda som var på minussidan var regnet så vi fick trängas på framridningen inomhus, men även det gick bra.
Tack till alla er som på något sätt bidrog till detta!!!

 
Pricka pållar. Carro på Gimli och Gilmis ägare Sandra på Jumme.

Nu har jag klippning av häst och stallmöte kvar som "måste". Jag hoppas att jag kan träna i veckan som kommer och i helgen ska Stefan bort på lite kul så jag blir hemma med Julie.
Sedan är det inte så mkt inbokat och jag funderar på att ha det så ett tag framöver nu så att jag hinner ikapp mig själv och får återhämta mig lite.
Jag tycker att det är jätteroligt att arrangera, göra i ordning och så vidare, men någonstans i detta behöver jag också se till mig själv och mitt eget mående.
Jag måste också komma ihåg att jag har en familj som behöver mig.
 
Och på tal om familj så hittade vi, efter en lång tids letande, ett fleecefodrat regnställ till Julie.
På citygross av alla ställen! Ett marinblått med bilar på fick det bli.

Förra året hade hon massor med kläder i rött och lila och i år verkar det gå i blått.
Man jag bryr mig inte om vilket, bara hon slipper frysa och bli blöt.
Mössan på bilden hittade vi också och givetvis ska jäntan bära våra tävlingsfärger -rött, blått och vitt!

Jag har cokså beställt hem en trekantig thermobar att sätta i boxen. Äntligen kommer Jumme ha tillgång till temperarat vatten hela dygnet. De är dyra i inköp, men värd varenda krona!
Vår 40-liters kommer att hamna ut i hagen så där får vi hjälpas åt att fylla på då det är tre hästar som ska ha. Men det blir säkert kanonbra ändå!

/Kastrullhäxan  

ÄNTLIGEN hemma!

Idag har det varit en låååång dag.

Vihar varit i Västanå och jag har styrt runt Jumme på dressyrbanan.
Jag tror inte att jag tänkte skriva så väldigt ingående men rent generellt kändes han helt ok.
Dock var han otroligt seg i igångsättningarna i LC1an och jag fick kickstarta honom vid varje tillfälle.

I LB1an var han, som vanligt, mer på hugget och igångsättningarna gick MYCKET bättre.
Tyvärr hoppade Jumme ut från banan vid sista galoppfattningen. Bajskotte!
Vi fick i alla fall fortsätta ritten men fick fel galopp vilket drog ner poängen rätt rejält.
Dock gjorde vi nog dagens rakaste uppridning, han vågade nog inget annat än att trava på framåt, stackarn!

Överlag är jag nöjd, även om det fåniga uthoppet blev en besvikelse. Men så är det att ha en Jum-Jum ibland.

 
Bilden är tagen av Johanna Aspelin.

/Kastrullhäxan  

Så... Nu har jg lite hastigt knåpat ihop med header i alla fall så att bloggen fick lite mer liv.

Igår kväll somnade jag som en stock, på soffan.
Jag och Jumme och några kompisar skulle ha varit och hämtat en vagn igår kväll, men när vi skull spänna för upptäckte vi att det var punktering höger fram.
Så istället gick vi hemåt igen och jag tömkörde lite på ängen och efter att jag snirklat ihop tömmarna lite och tagit mer kontakt så gjorde Jumme faktiskt öppnor åt båda hållen.
Snacka om att han har en stolt ägare nu. Varken han eller jag har gjort öppna vid töm tidigare!

Nu ska jag åka och ge honom lite lunch och förbereda inför morgondagens tävlingar.

Tack och hej så länge!

/Kastrullhäxan  

Jag måste säga att jag beundrar alla ensamstående föräldrar!

Och jag undrar var alla får tillräckligt med tålamod ifrån?!
I morse hade Julie bråttom iväg till förskolan. Jag fick nästan klä henne i farten för att hinna med.
Att lämna henne där är inga problem. Hon ger mig en kram samtidigt som jag tar av henne ytterkläderna och sedan sticker hon iväg som en avlöning in i lekrummet. När jg hängt ifrån mig hennes ytterkläder på hennes krok så får jag en kort vinkning innan jag går.
Och hon får massor av beröm av personalen. Hon är duktig och har anpassat sig bra till deras rutiner trots att hon inte gått där så länge. Hon har börjat få kompisar och en flicka har utsett sig själv till Julies "extra-mamma" och hjälper Julie med allt från att ta av sig skorna till att hålla ett extra öga på henne när de leker.
Julie verkar också rätt nöjd med den uppgörelsen, och om hon är nöjd -då är jag också nöjd!

Men sedan vi kom hem har hon varit. Ja, jag ska inte säga trilsk eller dum, för det är hon inte. Men hon har varit krävande. Jag har varit tvungen att ha fokus på henne HELA tiden och när jag, för fem sekunder, släppte henne med blicken så lyckades hon pilla upp ett skåp och få ut en glasburk... Resten kan ni nog lista ut.
Som tur var så hann jag lyfta bort henne innan hon själv blev inblandad i högen av krossat glas, men hon blev hemskt upprörd över att hennes nyfunna skatt åkte ner i soppåsen.

Det har varit flera såna här små saker hela kvällen och efter att jag blivit arg på henne på riktigt så blev hon väldigt uppriven och grät. Jag tog då ett djupt andetag, plockade upp henne och omfamnade henne och efter någon minut slappnade hon av och lugnade sig.

Även om jag älskar henne av hela mitt hjärta, så pass att det gör ont för att all kärlek inte riktigt ryms där inne, så har jag också en gräns för vad jag orkar med.
Att en otroligt tung vecka på jobbet dessutom lyckades krocka med en av sambons skåneveckor gör det inte direkt bättre.

I ärlighetens namn är jag så trött att ögonen snart går i kors. Jag behöver duscha ikväll, men jag orkar knappt lyfta händerna för att skriva det här inlägget.

Jag vet att jag har en otrolig tur som har en så härlig jänta som Julie är. Hon är glad, skiner som en liten sol och sprider glädje. Hon sover duktigt om nätterna, är inga problem att natta och äter det mesta som serveras.
Hon är frisk och kry och pigg.
Ämdå har jag, stundvis, svårt att känna att jag lever upp till mina egna förväntningar jämtemot henne.
Jag vill ju vara världens bästa mamma, pedagogisk, tålmodig och så där lagom sträng.
Jag vet att den mamman inte finns i verkligheten, ingen är perfekt. Jag vet också att det här är mitt första barn och jag har lika mycket att lära av henne som hon har av mig.
Men det är svårt. Det är jättesvårt, framförallt när man är trött av andra anledningar.

Nu sover hon i alla fall och jag ska försöka masa mig in i badrummet, över badkarskanten och vrida på vattnet så att jag har en chans att bli något renare än vad jag är just nu.

Over and out.
/Kastrullhäxan  

Som ni ser har jag slängt min design och låtit allt gå tillbaka till grunddesignen här på bloggen.
Jag började pilla lite, men kände mig tillslut så less att jag inte orkade bry mig utan hela skiten åkte rakt i soporna.

Nu längtar jag bara till helgen, till sovmorgon (hoppas jag!) och söndagens tävlingar.

Den som känner sig manad kan få göra en header till bloggen så slipper den se så eländig ut.
Det är bara att höra av sig.

/Kastrullhäxan  

Nästa gång ni öppnar munnen o beklagar er över hur andra är så kanske ni, helst innan ni börjar prata, ska öppna era ögon o se hur ni är själva?!

Ju mer jag umgås med folk, desto mer inser jag att genom sig själv känner man andra!

klart slut för ikväll.
/Kastrullhäxan