Jag undrar hur många som fått höra detta egentligen?

Och så må det vara många gånger. Men sanningen är också den att jag ofta har en förmåga att ta på mig för mycket.

Många gånger för att jag själv känner att vissa uppdrag passar mig, jag känner mig engagerad och glad.

Men det händer också att jag tar på mig/får saker tilldelade för att det verkar enklast så.

Vet ni hur många gånger jag fått höra att jag är nominerad till saker och ting för att jag är så ansvarsfull?!

Och det är kanske så jag är som person, förstående, stöttande och givmild,

Men jag vädjar nu till er att försöka förstå att även jag har en gräns för vad jag tål, pallar och klarar av.
Sista tiden har jag funderat över var den gränsen faktiskt går någonstans.
Jag ska inte påstå att jag varit vid den gränsen och vänt (den här gången) för det vore inte sant, men jag har verkligen funderat på hur värdefulla vissa saker i mitt liv är och om det verkligen är värt att må dåligt över (vilket jag har gjort).

Jag är trött. Trött på att försöka, försöka och försöka utan att känna att jag kommer någonstans.
Jag är trött på att vara den som alltid står tillbaka, alltid vara den som ger efter och den som förväntas, ja nästan tacka, för att jag ens får beträda fotbollsplanen när det är dags för match.

Men mest trött är jag på att det hela tiden är jag som ska visa förståelse, att jag är den som ska acceptera och respektera andra.
Men dessa personer behöver inte alls öppna sina ögon och göra detsamma för mig!

Om jag nu ställer upp nio av tio gånger, men säger nej den tionde så hoppas jag ju att folk ska ha förståelse för detta. Istället verkar folk ha blivit sura och undrar "vad tusan det tagit åt mig"(!?).

Jag vädjar till er att försöka förstå att jag har ett liv utöver det ni ser. Det livet tar också ork och energi av mig, och det är saker som jag är tvingad att hantera.

Jag är inte den som tänker sätta ner foten och säga nej åt precis allting,
Men sluta, för guds skull, med att köra över mig och sedan vägra förstå varför jag blir upprörd (och framförallt ledsen).

Tack för ordet!
/Kastrullhäxan  

Jag försöker hålla skenet uppe och vara förstående, men ibland är det svårt.
Jag har fått indikationer på att en del saker kommer att förändras i mitt liv och egentligen vill jag inte -för att jag är nöjd med hur just densituationen ser ut redan idag.
Men det här handlar om andra och deras önskan och som det verkar är det bara jag som kan vara tillmötesgående och förstående för att det ska kunna fungera.
Och om jag tänker tillbaka så har det varit en hel del sånt senaste åren.
Det har varit "lätt" att "flytta" på mig, just för att mitt liv ser ut som det gör.

Och för andra kanske det bara ser ut som en petitess, någon som inte inverkar nämnvärt på något sätt.
Men jo, det gör faktiskt det.

Nog om detta.
Idag dras jag med träningsvärk. Lite grann i benen men mest i överkroppen.
Jag bad sambon att trycka lite försiktigt på mina ömmande muskler i axlarna och när han tog i mig så skrek jag rakt ut. Jag är så fruktansvärt ÖM!

Ändå känner jag att det är värt det. Träningsvärk har ingen dött av, och det visar ju bara att jag ansträngt mig.

När jag tänker tillbaka på gårdagen så känner jag mig fortfarande nöjd.
Jag vill ju så gärna delta i allroundklassen med Jumme och jag har tänkt att vi ska vara med och kvala så långt vi kan på egen hand.
Man ska rida/köra
2st dressyr LB1 (eller högre) med minst 55% av totalpoängen
2 st hoppning 80 cm (eller högre) felfri grundomgång
Genomfört minst en brukskörning utan U i något delmoment.

Kört en felfri grundomgång i precisionstävling i minst lokal LA. (Med felfri menas felfri på hinder, tidsfel räknas inte.)

Precisionen har jag svårt att tro att vi kommer fixa. Helt enkelt för att det är så dåligt med körtävlingar i området och vi har inte möjlighet att åka några längre sträckor om vi inte kan få låna grejer av någon annan på tävlingsplatsen.
Men jag ska prova brukskörningen tänkte jag. Lite läskigt känns det, men jag har en otroligt skärpt häst som gillar att tänka, så omöjligt är det inte.

Nej, nu är det tandborstning och fix inför kvällen som väntar.
Julie sover för tillfället i sin säng, vi får se om/när hon kommer till mig i natt.

/Kastrullhäxan  

Sitter i badrummet och håller ett vakande öga på Julie (alla som får något fel över stanatt jag bloggar samtidigt som jag tittar till Julie kan jag hälsa att hon har det bra i badet.)

Är hemma efter en lång dag tillsammans med hästen. Utsläpp i morse, putsning och packning och mitt i alltihop inser jag att jag lämnat mitt vita schabrak hemma. Alltid är det något, jag blir så less på mig själv ibland.
Sambon åkte hem och hämtade det, trots att jag protesterade. Han tyckte att det var självklart att jag skulle ha mitt vita schabrak!

När alla saker och hästen och vi människor var inpackade styrde vi ekipaget mot Kungsgården och deras dressyrtävlingar.

Det har varit en lång dag.
Första klassen kändes rätt bra, men som vanligt måste jag rida bättre och kräva lite mer. Han gick ställd till vänster hela tiden och han fattade fel galopp. Som sagt, jag måste rida bättre.
Till råga på allt hade jag en stigbygel som knarrade något hemskt!
Så i mellan klasserna fick sambon fixa och dona lite grann. Givetvis lyckades han sätta tillbaka stigbygeln bak och fram...

Hur som helst, vi skrapade ihop hela 51.85% Inte illa av en traktor och en stel tant må jag säga!
Mitt mål var ju att slå mitt gamla resultat (som jag fått av samma domare för övrigt) och det gjorde jag med flera procent.

Mellan klasserna lastade vi Jumme, han fick mat och vatten och jag och Caroline passade på att käka lite också.
Jag bestämde mig då för att byta träns (Tack gode gud att min sambo är så ordentlig att han alltid tar med extra!) och även om Jumme fortfarande gick lite ställd till vänster så blev han inte tjafsig när jag ville rakrikta honom.

Tyvärr är jag en så kass ryttare att jag har svårt att känna skillnad på höger och vänster galopp, särskilt på Jumme. Så jag avbröt honom två gånger för att rätta galoppen, fast han redan hade rätt.

Nu ska Julie upp ur badet så vi får höras senare. Kram kram

Dags att förbereda sig inför morgondagen.

Håller just i detta nu på med att prova tävlingskläderna.
Sambon säger att det ska bli plusgrader i morgon, men jag säger att jag vill rida i långkalsonger ändå. Jag ÄR frusen av mig och jag vet sedan tidigare att ridhus inte är några mysigt uppvärmda platser att tillbringa en hel dag på vinterid. (Inte utan ordentliga kläder i alla fall)

Jag har dragit fram alla våra kavajer, tre till antalet.
De sista gångerna som jag tävlat i kavaj så har jag fått använda sambons svarta kavaj, och så blir det den här gången också. Jag är helt enkelt lite för rund för de andra två kavajerna fortfarande.
Min randiga och sambons svarta kavaj har samma storlek men ändå är hans rymligare, kanske för att det är en herrmodell?
Jag ser lite tjock ut i den, men jag måste ju rida reglementsenligt så då får jag stå ut...
   
Bilder från 2012, ca 4 månader efter förlossningen.
Det här är sambons svarta kavaj,

Jag provade ändå de andra kavajerna. Min randiga hade jag förhoppning om, men nja... Jag vill inte riskera att någon knapp far iväg och träffar domaren i pannan när jag gör sista halten.

Och när jag tog fram den röda kavajen (som ni sett min sambo tävla i) så sa sambon att den kavajen kunde jag drömma om att komma i. Han tyckte att jag har för stora tuttar...
Envis som jag är drog jag på mig kavajen och vet ni vad?! Jag kunde faktiskt knäppa den!
Visst, den sitter åt och den är inte lämplig för mig att rida i just nu, men några kilon till -då sitter den perfekt på mig!

 
Dagsfärsk bild.

Den kavajen köpte jag i förhoppning om att jag skulle kunna ha till SM i somras, men då var jag på tok för tjock.
Men till nästa SM så KANSKE, KANSKE!!!
Rött är ju vår tävlingsfärg!

Angående tävlingen i morgon så tävlar jag bara mot mig själv. Jag vet vad jag och Jumme har åstadkommit i de här klasserna tidigare och jag hoppas på att kunna klå de ganska blygsamma procent som vi haft tidigare.

Och så hoppas jag ju såklart att procenten ska räcka till kval till Fjord-SM, men det är liksom steg 2.

Oavsett hur det går så tänker jag se oss som vinnare. Vi har minsann inte fått något gratis här i livet. Som det är nu har vi ju inte ens en tränare! Och det är evigheter sedan jag red för någon.

Jumme har ju inte heller varit den enklaste att rida alla gånger, och det finns saker som jag vägrat göra med honom vissa lektioner (t.ex. galoppera alla tillsammans) för att han inte kunnat hålla sig i skinnet.
Men idag är vi ett team och även om han har sina dagar och fortfarande är lite speciell emellanåt så förstår vi varann mycket bättre nu.

Dessutom har vi turen att vi hittat en tjej som tycker om Jumme, som hittat på hans knappar rätt fort och som både gärna rider ut och trimmar till honom. Det har gett mig en otroligt mjuk och samarbetsvillig liten gul traktor.

Oavsett placering i morgon så har vi ändå vunnit något -varandra!  
/Kastrullhäxan