Eller möjligtvis ett rockband... Det spelas i alla fall en massa musik uppifrån.

Idag har det varit en bra dag.  

Hoppas att det fortsätter såhär nu fö då kommer det bli bra.

Jag fnissar lite vid ett minne av dagen, men det säger jag nog inget mer om...

/Kastrullhäxan  

Vad är det för fel på folk? Klagar och gnäller och tycker att världen är orättvis.

Och ja, det är den. Livet är långt och hårt och orättvist. Det har jag också tyckt.

Jag har sett att det är mkt klagande på de möjligheter som man har i livet. Man tycker inte att man har tillräckligt många möjligheter, man har inte tillräckligt stora tillgångar och ALLT är någon annans fel.

Jag kan bara se till mig själv och de möjligheter jag har haft.

Jag började ida som 9-åring. Min pappa träffade då en kvinna som hade en halvblodshäst. Han var stor som ett hus åt mig, men som tur var så var han himla snäll så att jag kunde få sitta lite på honom i alla fall.

Varenda lov och många helger var jag hos pappa. Vi hade stall hemma på gården, men inga egna hästar där. Ändå hängde jag i stallet, jag mockade åt folk och packade deras höpåsar. Jag var med och fodrade hästar, gjorde utsläpp och plockade fallfrukt från trädgården om hösten som hästarna fick.

Flera gånger fick jag rida som tack för hjälpen.

Sommaren när jag var 10 lånade pappa och hans dåvarande hem en ponny åt mig.

Silver Girl hette hon och hon var tjock. Ägarinnan hade tröttnat lite på hästar och visste inte om hon verkligen ville behålla SIlver. Jag lånade henne i alla fall över sommaren och vi lärde oss massor av varann, även om jag åkte av sammanlagt tre gånger och nitade på det blåvita hindret varenda gång.

Det var en schysst ponny, men jag vet inteom hon var så vidare utbildad direkt. Nu var ju inte jag heller någon stjärnryttare, men skänkelvikningar kunde vi bara göra åt höger och när jag ville göra en framdelsvändning så gjorde hon en bakdelsvändning.

Vi köpte henne aldrig eftersom jag ändå skulle komma att växa ur henne inom ganska snar framtid. Vi skickade hem henne, betydligt smalare än när vi hämtade henne och med en sadel som hon växt ur och jag tror att hon såldes ganska snart efteråt. Om någon vet vad som hände Silver efter den sommaren (1995-96 någonting) så hör av er!

Därefter gick pappa och kvinnan isär, gården såldes och jag blev hästlös helt och hållet. Jag var nog utan häst ganska länge tror jag och jag svalde varenda bok om hästar som jag kom över. Allt från noveller till faktaböcker om foder.

Av någon halvdan slump fick jag börja rida min kusins fjordvalack. Jag hade ju ridit honom när jag var liten, alltså ridit som i "rida och bli ledd samtidigt" och då hade han ju varit schysst, men jag visste att han kunde vara riktigt envis och att det inte var alla som klarade av honom.

Men jag provade, och upptäckte ganska snart att Miller helst stannade hemma på gården.

Han var snäll att hämta ur hagen, men sen fick man se upp! Lika väl som han kunde stå snällt medan man stängde grinden efter sig, lika gärna kunde han sätta högsta fart och sticka. Jag lärde mig att inte försöka hålla emot, utan hämtade istället en hink med havre och fångade in honom.

När man skulle sitta var det inte alltid som han stod stilla, men vi övade och övade och vi var envisa som röda grisar bägge två. Sedan gick han en liten bit och väste sedan fast i marken och vägrade gå fram. Så fort man skänklade eller smackade så backade han.... (Känner ni igen det här?) Och vi har snurrat säkert miltals med varann, vi har backat kilometervis och vi har varit både trötta och uppgivna ibland. Men i slutändan var det jag som bestämde och Miller fick ge sig.

Men jag minns den gången när han vägrade kliva åt sidan så jag fick sitta av. Älgjakt var det så jag var tvungen att rida på bilvägarna och givetvis tänkte Miller inte släppa förbi några bilar. Jag fick sitta av och flytta ner honom i diket. När jag sedan skulle sitta upp så drog han som en skottspole hemåt. Och där hängde jag på sidan med en fot i stigbylen och funderade på om jag skulle klättra upp eller släppa och hoppa av.

Jag gjorde det sistnämna och såg en överförtjust Miller skutta iväg SKITNÖJD hemåt. Det var bara att börja gå. Arg som ett bi var jag, men efter att ha fått gå en bit så hittade jag pisken och önskade då bara att hästkraken skulle ta sig hem för egen maskin utan att skada sig.

Efter ytterligare en bit blev jag upplockad av jaktlaget. De hade hört Miller komma i full kareta efter vägen och min kusins pappa hade klivit ut i vägen framför hästen och Miller hade stannat. Min kusins pappa är nämligen den som gett Miller mat under många år, så att han stannade där är föga förvånande.

Jag red Miller under några år. Minns vid ett tillfälle när han mosade mitt knä mot en trädstam, och den gången när han drog min dåvarande pojkvän genom ett helt gäng av granar.

Säga vad man vill om denna envetna häst, mycket tok hade han för sig, men när det verkligen gällde så ställde han upp. När ja red vilse så bar han mig tryggt hem, och ville jag rida barbacka så var det bara att parkera honom i närmaste grästuva och ta sats och kravla sig upp på hans rygg.

Under den här tiden red jag inte för någon. Jag och Miller hittade på våra egna sätt att lösa saker och ting, och så gott som altid red jag ensam på honom i skogen.

Jag började på gymnasiet är jag red en del, och träffade då en kille vars pappa hade travhästar hemma. Miller föll tyvärr bort lite grann under de här tiden, eftersom jag hade fått längre till honom och andra saker tog min tid. Istället red jag lite grann på travhästarna (de som jag lyckades sitta på i alla fall). Det här pågick också under några år och hästarna varierade både utseendemässigt och i sinnet. Slutligen fick jag tillgång till ridhus, men jag red fortfarande inte för någon intruktör. En av de här travhästarna ville inte heller gå hemifrån en dag, så jag provade knepen jag lärt mig av Miller och detfungerade. Sedan den dagen hade jag inga problem att få henne hemifrån. Guuud vad jag saknar de här hästarna!

Samtidigt som jag njöt av tillvaron att få sköta och hantera dessa underbara varelser så kände jag att det enda jag fungerade som var någon skogsmulle, jag skulle aldrig bli något. Jag såg hur andra red för instruktörer, att de åkte och tävlade och priserna de kom hem med. Jag ville också, i alla fall prova. Men inte ens de små pay & jump som anordnades i ridhuset kunde jag vara med på...

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag ägde ETT par ridbyxor, när de var smutsiga red jag i strechjeans. Jag fick senare två par ridbyxor av min syster och det var välkomna presenter må ni tro. Min hjälm hade flera år på nacken och började verkligen bli trång och shortchapsen var slitna.

Den utrustning jag hade var sånt jag samlat ihop, sånt som andra inte längre ville ha och som skulle slängas annars.

Men det var också den här tiden som jag började få någon krona över här och där, så jag lyckades införskaffa mig några borstar och något enstaka hästtäcke på reor och sånt.

När den här tiden sedan var slut av olika anledningar så hade jag samlat på mig ett litet förråd av saker som hamnade i källaren.

Jag saknade hästarna så och när jag efter en tid fick ett erbjudande om att börja rida en fjording så var jag nyfiken, men tveksam. Jag kom ihåg den envisa Miller -han måste ha bestått av 1/4 åsna eller nåt. Skulle jag rida en till sån?

Men jag provade... Det här var hösten 2006  och som många av er kanske vet så var Jum-Jum en busig 6-åring. Livet var en fest, och om jag ville vara med så fick jag festa på hans villkor. Men han var aldrig elak, utan bara full av tokigheter och äventyr. Att jag inte ramlade av oftare är en gåta!

På Jum-Jum försökte jag börja rida lite lektioner, jag drig med mig kompisar ut och vi grejjade på gärdet. Ibland gick det bra, ibland mindre bra...

Jag hade lagt mig till med en massa fula ovanor, och la till ännu fler...

När jag sedan flyttade till Gävle 2008 kom en vändning för mig. Jagf ick tag i en äldre arabvalack. Han var nog inte världens vackraste, men han var snäll och väldigt välutbildad! Dessutom hade han en ägare som var ööpnehjärtad och lät mig hantera honom som min egen (det hade jag ju gjort med Jum-Jum också). Och jag red några lektioner, men det var svårt!

2009 hämtade jag ju hit Jum-Jum och kämpade på med honom -utan instruktör fram till hösten.

Då var han väldigt övergödd och hade inga större planer på att samarbeta några längre stunder.  

Sommaren 2010 köpte jag Jum-Jum och han är en helt annan häst. Alla ni som följt oss vet ju hur det har varit och var vi är idag!

Det jag vill ha sagt med det här är att vissa har det mer förspänt än andra. Det är orättvist, men det får man tyvärr leva med. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa. Och man ska komma ihåg att varje framsteg man gör är ett eget framsteg!

Mina föräldrar hade inte råd att låta mig gå på ridskola, inte köpa mig någon egen häst eller ens köra mig fram och tillbaka jämt. Ibland släppte mamma av mig och cykeln på vägen till stallet. Då fick jag cykla sista halvmilen.

Och när jag hade Jum-Jum så cyklade jag nästan jämt. Det var tufft och jag slet som ett djur, men var är jag då idag?

Det är först sista 1,5-2 åren som jag haft möjlighet att träna regelbundet och som jag haft möjlighet att åka ut och prova att tävla. Då ville min häst från början inte bli lastad, så även det har jag kämpat med.

Jag skaffade min första egna häst när jag var 25 år, för att jag först då fick möjlighet och kände att jag var mogen för det.

Vad framiden har med sig för mig, det vet jag inte, men tillsammans med hästarna är det så mkt lättare att känna sig komplett.

Klaga inte utan försök se till det ni har!

Hade jag inte haft den envis Miller i mina tonår så hade jag kanske inte klarat av Jum-Jum som nog är lika envis. Och i så fal hade jag ju gått miste om en väldigt trevlig kompis och aldrig blivit vän med den otroligt charmiga kille som han faktiskt är.  

/Kastrullhäxan  

I förmiddags pratade Stefan om en artikel i tidningen. Ardennerhästen Paroll utför arbete i Sandvikens kommun.   

Här är artikeln: http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.2794647-forsta-hasten-pa-kommunens-lonelista

Därefter somnade jag och drömde att Paroll blev rädd för en älg och skenade ut på en is, hamnade på ett isflak och flöt iväg och ramlade slutligen i. Hur det slutade vet jag inte riktigt, men jag vet att de letade efter hästen (och släden han hade på sig) i det kalla vattnet.

Det är såna här drömmar som inte ger mig ro på nätterna, och uppenbarligen inte dagtid heller.  

Idag har vi varit och tränat med Jum-Jum. Hoppning blev det och jag valde ljusblå utrustning. Är det något som han är söt i så är det ljusblått!

Men såhär i efterhand borde jag verkligen ha tjatar mer på Stefan, han skulle ha tagit den här träningen.

Jum-Jum startade det hela med att gå och smågnägga åt Gimli som var i ridhuset, och när Nova och Allram sedan också kom så blev han såklart jättelycklig. Därefter blev vi plötlsigt 8 st som skulle rida på samma sida i olika gångarter och riktningar. Jag kände att det var lite mer än vad mina nerver klarade av.

Träningen började bra, men sedan började han stanna och jag tappade självförtroendet helt. Tillslut satt jag av och gick omkring med honom intill mig en stund. Han stoppade sitt stora huvud i min famn och myste med mig en stund. Allt är ju inte hans fel, även om jag tycker att han kunde vara schysst och försöka ibland i alla fall. Just nu kör han med varianten: "Om du inte rider och verkligen håller mig framme -då gör jag något annat!"

Jag tror knappast att han har ont, för om jag får till alla känslor och vågar rida honom framåt -då hoppar han som en liten gud!

    Men jag har bestämt mig nu. Jag ska inte hoppa något mer. Visst kan jag ta ett eller annat skutt hemma på banan, men jag tänker inte hoppa Jum-Jum som förberedelse inför tävling något mer. Det får ligga på Stefans axlar och intresse istället.

Själv vill jag satsa på något annat. Helst vill jag ju satsa helhjärtat på western, men det blir nog mer åt dressyrhållet skulle jag tro.

Framtiden får utvisa helt enkelt.

Nu ska jag maila tävlingsarrangörerna som vi ska till i helgen, och höra om det går att göra ett ryttarbyte i ena klassen.

/Kastrullhäxan  

Jag hade egentligen tänkt foderblogga idag, men jag orkar faktiskt inte.

I natt har jag drömt en massa konstiga och obehagliga drömmar och vaknat stup i ett. Usch!

Nej, idag är ingen höjdardag. Jag hoppas att ni andra förstår och respekterar det!

/Kastrullhäxan  

SPRID DETTA VIDARE TILL ALLA NI KÄNNER I GÄVLE....

Jag vill vara med att skapa en förändring, Jag vill att vi alla gör så mycket vi kan för att få människor att öppna ögonen och våga se hur många som lider och inte ser nån annan utväg än att ta sitt liv, det är inte ok att de inte får den hjälp det behöver.
På söndag kl 19.00 tänder jag marschaller för att visa att jag bryr mig,,Med detta event bjuder jag in er att delta och hjälp...a mig att få Gävle att ta sitt ansvar.

1500 marschaller

Ca 1.500 liv släcks i självmord varje år i Sverige!
125/månad, 29/vecka, 4/dag! I trafiken dör det "bara" ca 350 liv/år.
MEN i trafiken har våra politiker bestämt att det ska vara en Nollvision.


När bestäms en NOLLVISION mot självmord?


NU FÅR DET VARA NOG - LÅT OSS TÄNDA FÖR LIVET!

..................................................
.................................

Detta har jag saxat från Facebook och jag vill föra det vidare för det är något som jag tycker är väldigt väldigt viktigt.

Jag har ju själv mått dåligt under en tid och har delvis varit inne i processen med att få hjälp (nu fick jag hjälp via min arbetsgivare så det verkar ha löst sig för mig och det är jag såklart oerhört tacksam över)

En del av er kanske minns att vårdcentralen här i Bomhus lades ner i ungefär samma veva som jag sökte hjälp... Det innebar att det fanns inga tider för mig, varken akuta tider eller på längre sikt.

Nu ha rjag haft ett enormt stöd under den här tiden, vänner och bekanta har funnits på ett eller annat sätt och jag har fått telefonnummer till alla möjliga och omöjliga ställen där man kan söka hjälp.

Nu har jag klarat mig, tack vare att min arbetsgivare gett mig hjälp.

Men jag vet hur det är att stå där, man har försökt förklara, man har bitit ihop, man har brutit ihop och kommit igen och man har tagit ett djupt andetag och räknat till tio både framlänges och baklänges hur många gånger som helst.

Men ibland räcker inte det, men orkar inte hålla ihop. Det är som att kämpa sig fram i djupsnö bärandes på en tung ryggsäck. Det finns en gräns för oss alla...

Därför ska jag göra mitt yttersta för att åka och tända en av alla dessa marschaller på söndag. Det är kanske bara en marschall bland alla andra marschaller, men då har jag i alla fall visat att jag bryr mig och att jag tror på att det finns en annan verklighet för många av oss.

Det finns alldeles för många som lider under tystnad. Något litet kan göra stor skillnad för dem.

/Kastrullhäxan  

Nu kommer ni tro att jag kommer skriva att jag har varit eller ska på ett Rehbmöte.

Och det ska jag -i mars!

Jag hade ju hoppats att jag skulle få träffa nåfon innan jag går tillbaka till jobbet, men just nu verkar det inte så.  

Och ärligt talat så är jag orolig! Jag bävar inför en "nystart" där jag inte vet hur andra ska reagera och tycka. Jag har varit sjukskriven och har ingen aning om vad som förväntas av mig när jag kommer tillbaka.

Nej... Nu måste jag slänga mig i badet och försöka få i mig lite mat innan jag åker till stallet och ger hästarna mat.

/Kastrullhäxan  

Vad är det bästa med Jum-Jum?

Att han har en sån stor personlighet och gärna delar med av sig själv.

Vilken är din favoritgren inom hästsporten?

Oj, det här är en jättesvår fråga! Jag gillar det mesta och tycker att man ska prova så mkt som möjligt. Men western Trail är skojigt. (Det tycker Jum-Jum också)

Vad hade du för häst innan du träffade Jum-Jum?

Jag skötte om en varmblodig travhäst.

Hur länge har du ridit?

Jag började rida när jag var 9 år. Från början red jag bara på loven och vissa helger. Men däremellan utveclade jag väldigt fort. Det var precis om om all träning "landade" undervilan från ridningen.

Hur mycket har du tävlat?

Faktiskt nästan ingenting. Tidigare har jag tävlat lite klubbtävlingar och så, men det var inte förran i höstas som jag tog grönt kort. Så i år gör jag första starterna som "riktig tävlingsryttare"

Dock har jag ridit riktig tävling i Western. En Trail på D-nivå.

Rakar du Jum-Jum på vintern?

Jag gör det inte själv, utan ber om hjälp och betalar för det. Han blir sk spårklippt (undersidan av halsen, under magen och lite grann på bakdelen) eftersom han annars blir så fruktansvart svettig när vi tränar i ridhuset.   Har Jum-Jum täcke på sig vintertid?

Ja, för det mesta. Han är dels klippt och dels så står han i kallstall. Numera har de även ett vindskydd i sin hage, men förr hade de ingenstans att skydda sig mot väder och vind. Dock vägrar jag överdriva. Han får nöja sig med ETT täcke i taget. Och blir det mildgrader så får han gå naken. Han behöver inte några extremt tjocka täcken eftersom hästar som är spårklippta klarar sig ganska bra ändå.

Vad är ditt mål med Jum-Jum?

Ja, det är ju också en bra fråga. När jag började rida honom så var ju tanken att jag skulle avlasta Jum-Jums dåvarande ägare och hjälpa henne att få ordning på honom (eftersom han var en riktig buse!).  När jag sedan hämtade hit honom så var tanken att få en riktigt bra kompis och försöka utbilda honom lite mer.

När jag sedan köpte honom så bestämde jag mig för att köra in honom, men det ligger på is för tillfället. (Jag blev skrämd när kompisens häst skenade med vagnen)

Just nu ligger nog målet mest på att ha roligt ihop, fortsätta utvecklas och åka runt på lite tävlingar och visa upp oss lite, utan krav på placeringar.

Hur länge går Jum-Jum ute varje dag?

Han går vanligtvis ut vad 6.30 och för det mesta kommer han inte in före kl 20.00

Hur ser Jum-Jums foderstat ut?

Just nu äter han:

Morgon 2 kg hösilage

Lunch 2 kg Hösilage

"mellis" 1 kg hösilage

Kväll: 4 kg hösilage, 1 dl mineraler (Krafft grön) och 0,5 dl sojamjöl

Har du ramlat av Jum-Jum någon gång?

Ja, jag har åkt av tre gånger hittills. Vid ena tillfället bockade han så att de som stod intill ridbanan såg HELA hans mage.

Jag har varit supernära att ramla av hur många gånger som helst också, framförallt när vi ska försöka hoppa.

Vilket bett tycker Jum-Jum bäst om?

Rakt, svagt böjt med fasta ringar. Han fungerar även på "vanligt tvådelat" (men gärna fasta ringar) Tredelat avskyr han.

Är Jum-Jum inkörd?

Tyvärr inte. Jag hade planer på att köra in honom. Han är ju en ganska cool kille. Så jag införskaffade sele och påbörjade lite tömkörning. Men så stack min kompis häst med vagnen och då blev jag lite feg. Dock är det väldigt lockande att få honom inkörd och jag har nu kikat lite efter en lämplig vagn.

  När och var är Jum-Jum född? Vad har han för härstamning?

Jum-Jum är född 31 maj 2000 utanför Örebro hos Nytorps Fjordhästar.

Hans pappa är importerad till Sverige (från Norge) och heter Lunbrigg 181. Han ska ha varit en väldigt fin allroundhäst som de både hoppade, körde och red western med.

Hans mamma heter Nytorps Juliette och hon bor kvar på Nytorps. Hon har flera avkommor och väntar en avkomma i år (om jag inte minns helt galet?). Jag tror att Juliette är född 1993 och Jum-Jum är väldigt lik henne.

Jum-Jums morfar heter Tuffen 149

Ha det fint och ställ gärna fler frågor!

/Kastrullhäxan  

Tänkte att jag skulle skriva om hur en vanlig dag kan se ut för mig.

Det är ju lite olika beroende på om jag jobbar eller så. Just nu är jag ju sjukskriven, men i vanliga fall jobbar jag. Och mitt mål är att kunna komma tillbaka till mitt jobb.

En vardag börjar i alla fall med att klockan ringer och väcker mig

04.30 men oftast tar jag mig inte ur sängen förran 04.50

05.30 går jag ner till garaget och backar ut bilen. Därefter börjar min färd emot jobbet. Det tar ungefär 35 min, men det beror helt på väder och vind.

06.10-06.20 kommer jag till jobbet och byter om. Man får inte ha sina privata kläder i köket.

06.30 börjar jag jobba.

12.30 Slutar jag. (Egentligen kl 13, men jag har rast mellan 12.30 och 13.00 så jag kan åka hem när jag vill)

13.00-13.30 Påbörjar min väg hemåt efter att ha ätit lunch.

13.45-14.00 Om det är jag som lunchar så åker jag direkt och gör det efter jobbet. Det blir i senaste laget så oftast pussar vi i stallet och försöker få till det tidigare, men i värsta fall fungerar detta också.

Ca 14.30 brukar jag vara klar med lunchfodringen (det innebär också att fixa vatten till alla hästar) och åka sista biten hem. Ofta blir det en frukt och en stunds återhämtning (och ibland somnar jag på soffan någon timma pga min medicin) innan jag ska åka tillbaka till stallet och mocka och motionera min häst.

Ofta blir det uteritter och jag försöker hålla igång honom oavsett väder. Dock finns det faktiskt dagar när jag backat undan för både kyla och blåst!

21.00 Är jag oftast hemma igen (ibland kan det bli något tidigare) och då är det duschning och ev äta något litet (jag vet, jag har helt tokiga matvanor!) innan jag slutligen stupar i säng!

/Kastrullhäxan