Hejsan svejsan igen!

Här sitter jag och är proppmätt efter en portion med pasta och köttfärssås, som jag givetvis åt alldeles för fort.

Jag har sovit ganska dåligt i natt, först hade jag svårt att somna och sen vaknad ejag vid ca 01.30 och hostade så fruktansvärt att jag var tvungen att kliva upp och ta en bisolvon. Därefter lyckades jag somna om och vaknade någon gång mellan 5-5.30 av att jag hostade igen. Åhh vad less man blir!

Dessutom har jag rejält ont i bäckenbenet/ryggen av graviditeten vilket gör att jag har svårt att vända mig i sängen, samt att det hugger till i bäckenbenet varje gång jag hostar. Riktigt kasst känns det!

Nä, nu ska jag och min kära sambo gå ner i källaren och rota bland lite prylar. Ha det fint gott folk!

(För alla er som inte orkar med ett "smörigt" inlägg kan klicka ner sidan med en gång)

  Det jag känner för dig går inte att beskriva i ord. För mig är din betydelse större än varlden jag lever i. När jag och exet separerade så tänkte jag aldrig mer bli beroende av någon annan, jag skulle bli stark och självständig och skaffa skinn på näsan. Och så har det blivit, men samtidigt har jag blivit så upp över öronen förälskad i dig att mitt hjärta skulle braka itu om du inte fanns vid min sida.

När jag är svag, då är du stark. Du jobbar långa dagar och sköter väldigt mycket kring vår vardag och får saker och ting att fungera, och det är sällan du klagar.

När jag blev sjuk, men inte insåg det, utan grät och grät utan att förstå vad som hände med mig, så gick du efter mig, stöttade mig, kramade mig och frågade och ville hjälpa.

Dagen när jag förstod att något verkligen var fel, samma dag som jag insåg att jag planerade att ta mitt liv, så insåg jag också att jag inte skulle kunna genomföra det, för det fanns så många människor omkring mig som älskade mig och behövde mig -frisk eller på väg att ta sitt första steg emot att bli frisk spelade ingen roll, bara jag inte gjorde mig själv illa.
En av alla de människorna var du, och jag visste att jag aldrig skulle klara av att se dig i ögonen igen om jag försökte och misslyckades. Och jag skulle inte heller klara av att möta dig någon annanstans, i en annan värld, och försöka förklara där och då.
Jag skulle inte klara av att stå på min egen begravning och se vad jag gjort emot dig och så många andra...

Kommer du ihåg att jag sökte hjälp efter det? Förstår du att du är en del av det och att du är en del av mitt tillfrisknande? Vet du att allt du gör för mig, och då månar jag ALLT. från frukostarna på morgonen, filten på mig när jag somnar på soffan och att du tar kattlådan till att du ringer runt och köper en bil som jag ska ha, betyder guld för mig?!  Vet du hur mkt jag uppskattar dig som person, ditt varma sätt och att du tar dig tid trots att du gör så mkt annat också?

Kommer du ihåg att det stod i din presentation att du var snäll? Vet du att det var därför jag kontaktade dig? Då behövde jag någon som var snäll. Jag hade inte planerat att inleda ett förhållande, men när jag såg dig så kändes det direkt RÄTT och inte en enda dag sedan dess har jag ångrat mig!

Jag är så glad och tacksam att jag får vara en del av ditt liv, trots att jag ibland måste upplevas som ett latmaskigt åbäke!

De dagar livet känns tungt och jag undrar varför jag går igenom det ena efter det andra och inte väljer att ge upp -då tänker jag på dig och finner den där lilla gnistan som gör att jag orkar liiiite till.

Om du orkar vara stark, då ska jag också vara det! Vi är två om det här och jag är lika "skyldig" som du att vara delaktig och försöka efter bästa förmåga.

Egentligen så hade det kanske räckt med några få ord, men jag är så rädd att missa något så jag skrev en jättelång text.

Tack för att du finns, för allt fint du gör för oss och för att jag får vara en del av ditt liv - att vi kan tillbringa våra liv ihop.

Din Lillan 

Jag bara kände att det är dags att uppdater här på bloggen igen. Det har ju varit lite dåligt med det sista tiden.
Med tanke på allt som hhänder så är det inte så konstigt egentligen, men ja, nu är jag här i alla fall.

Jag kan ju börja med att berätta för alla er som inte redan vet att jag har en bebis på G. Och då ingen hästbebis utan en liten människa. Ja, ni vet en sån där som utvecklas inne i magen och som sen kommer ut efter 9 månader.

Jag är givetvis glad även om det inte var planerat.
Så jag har varit trött på  grund av detta och mått ganska illa. Dock biter jag ihop och försöker ändå (och har jättegulliga kollegor som ställer upp och hjälper mig med det jag int elängre klarar av på jobbet).

Detta har lett till att jag fått sluta medicinera mot min depression. Dessutom ganska nyligen efter att jag bytt min medicin och fått en som jag kände fungerade ganska bra. Men jag mår faktiskt så bra att vardagen fungerar ganska bra.
Jag har varit och lämnat prover och grejjat.
Som många av de som känner mig vet så är jag stickrädd. Det brukar räcka med att jag berättar det och så blir jag lite spänd precis när de sticker hål och efter det går det bra. Men när jag var till barnmorskan så reagerade jag väldigt kraftigt. Alla varningssignaler slogs på och jag kände bara hur min kropp tänkte gå därifrån (alternativt försvara sig) och jag kan ju inte gärna ge barnmorskan en örfil eller nåt så jag fick be henne lugna sig och så fick jag lämna urinprovet först.
Därefter bev det ett stick i fingret (som jag lyckades kontrollera mig att klara av), blodtryckskontroll (som var högt och ska kollas med jämna mellanrum) och sedan blodprov taget i armen (som jag också klarade bra).
Igår ringde barnmorskan. Alla prover såg jättebra, men etiketten för HIV och syfilis hade inte suttit på provröret så jag måste lämna nytt blod.  Detta ska göras i samband med nästa kontroll av blodtrycket. Tror ni att det kommer vara skenande högt igen då? (Jag känner hur det skenar nu när jag tänker på eländet)

Ridningen har jag fått ge upp, det gör för ont efteråt helt enkelt.  
Så nu letar jag efter någon som kan hjälpa mig med Jum-Jum framöver. Det går sådär.
En tjej har varit ute och provridit och det kändes jättebra. En yngre tjej som verkade väldigt seriös och rättfram.
Hon ska provrida lite mer. Sen har jag mest fått lite halvsvamliga svar och en har jag redan tackat nej till för det blev för mkt frågor om saker som inte rörde hästen direkt. Hade hon varit mer intresserad så hade hon kollat upp dessa grejer utan att blanda in mig.

Det är jättejobbigt att inte kunna rida! Hästarna och ridningen har varit en så stor del av mitt liv och plötsligt så kan jag inte ens sitta upp och skritta av hästen utan att det gör ont. Ibland gör det mig så ledsen att jag har fullt upp med att hålla tårarna tillbaka.

Sen har vi börjat leta ny bil. Sambon har letat och ringt och grejat. Vi skulle åka och titta på en i förra helgen, men då visade det sig att han som ägde bilen inte hade ägarbeviset hemma -det fanns hos kreditbolaget. Det kändes inte helt ok att åka därifrån utan att ha skrivit på pappren på bilen så v tackade nej.
Idag var vi till Hedemora och köpte en bil i alla fall. En hyundai Santa Fe.  Jag känner mig riktigt nöjd även om det är overkligt än så länge.

Saaben har vi pratatom att sälja, men vi får se. Den är en kär "ägodel" och går fortfarande bra. Hade man varit gjord av pengar så hade den lätt fått vara kvar.
Ska den säljas så vill jag helst slippa se den något mer. Den har ju varit "min" så pass länge och jag är verkligen fäst vid den.

Och vet ni...? Det är en likadan som Stefan Lindman har i Wallanderfilmerna!  (Alla som vet vilken förkärlek jag hyser till Ola Rapace förstår min glädje)

Och en annan sak måste jag ju också berätta! Jag har skrivit på mitt anställningsbevis, så nu är jag omplacerad till Söderfors "på riktigt"! Det känns så himla bra. Jag trivs där, både med mina kollegor och uppgifterna.
Jag känner mig liksom aktiv, engagerad och motiverad. Det är så man ska känna på sitt jobb!
(Sen kan jag erkänna att jag inte alls hittat tillbaka till den glöd som jag hade på Max)

I övrigt har jag fått förtroendet att vara moderator på en grupp. Jag gör inte så mkt mer än rapporterar misstänka saker vidare, men hittills verkar jag vara uppskattad. Sen jag började dela med mig av mina åsikter och kunskaper inom foder och näringslära för häst så har jag fått mkt fin kritik och uppskattning från andra. Det känns givetvis jättebra, men jag jobbar fortfarande med att inte mäta mitt eget värde i mina prestationer eller misslyckanden.
En annan sak som jag börjat lära mig är att lämna alla töntiga åsikter och fjortisar bakom mig. De vill inte förändras och då kan jag inte påverka dem.

Och jag tänker inte må dåligt för att någon som inte kan diskutera saken på "normal" nivå blir förbannad och går till personangrepp. Så långt liv har jag inte.

Vi har kört svinntävling på jobbet och i nästa vecka delas vinsten ut. Barnen har varit jätteduktiga och förtjänar verklige detta. Jag är SÅ STOLT över dem!

Nu är det bäst att jag avslutar. Det är dags för ytterligare en kopp te känner jag.

/Kastrullhäxan... Snart kanske Kastrullmamman?  

Till dig som körde på en räv på Bredforsvägen mellan Hedesunda och Söderfors i morse, 2 november 2011.

Jag kom strax efter dig och hittade den stackars räven liggande mitt i vägen, svårt skadad!

Tyvärr hade jag inte möjlighet att avliva den själv, utan fick ringa polisen som skickade ut jägare för att göra slut på den arma rävens lidande!

En taggig kvist även till alla ni som körde förbi, knappt lättandes på gasen fast jag stod med varningsblinkers och reflexväst, utan att stanna och åtminstone fråga om jag behövde hjälp!

Ni borde skämmas!

/En förbannad och väldigt ledsen Kastrullhäxa.