Efter regn kommer solsken sägs det, och det får jag verkligen hoppas!

Jag borde egentligen försöka få tag i min läkare eftersom det behövs göras en uppföljning av medicinen, dock är det typ bara en månad kvar innan hälsocentralen här stängs och ersätts av privat sjukvård istället.

Här kan ni läsa lite mer om det:

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2272671-landstinget-lamnar-bomhus-halsocentral

Själv har jag ingen aning om vad det innebär för min del.

Så där, nu har jag i alla fall ringt. På hälsocentralen var alla tder upptagna idag, men de ska ringa mig i morgon bitti. Stort tack till Sjukvårdsupplysningen som hjälpte mig och som lyssnade.

Jag vaknade i morse och kände att dagen nog skulle bli skaplig, och efter någon timmes jobbande kändes det helt ok och jag tom gick omkring och log.

Men sen rasade allt. Jag har ju noll i närminne, framförallt vid stress eller om jag blir avbruten. Och ja, jag behöver inte gå in på några detaljer, men saker blev fel och jag kände att jag tappade kontrollen och därmed blev det lite för mkt för mig.

(Nu vet jag i efterhand att allt blev rätt, minnet återvände och jag visste därmed att jag hade fyllt upp den där sista katinen. 4,8 liter var det i den)

Jag tror att det är riktigt att förstå hur jag känner mig om man inte mått såhär själv.

Jag kan ärligt talat säga att jag drar mig mer och mer undan från allt (utom min kära häst och jag försöker hålla mig stadigt intill min sambo även om han inte kan göra så mkt för mig) eftersom jag upplever att ingen förstår.

Jag har inte valt att må såhär. Hade det varit så enkelt så hade jag redan valt om, men nu styr jag inte mina känslor och mitt mående med ren vilja.

Känslorna förändras blixsnabbt och många gånger står jag ut, jag biter ihop och försöker lite till, men när jag ställs inför en situation som jag inte kan förändra, eller när jag ber om hjälp och ingen hör -då orkar jag inte längre.

Det har sagts så mkt saker sista tiden. En del har jag hört och det ni sagt bakom min rygg kan ni behålla för er själva.

Det har hänt att människor i min omgivning har sagt åt mig att rycka upp mig och komma igen som om inget hänt, jag har hört att jag borde skaffa barn, att jag borde vara skitlycklig för allt det fina som jag har i mitt liv (tror ni inte att jag är det?!?!?! Tror ni verkligen inte att jag uppskattar och älskar min sambo, min häst och den lilla ljusglutt som syns i mitt liv?!?!) Jag borde rannsaka mig själv och leta upp "felet" och åtgärda det (och det har jag ju kommit fram till att jag inte klarar själv, och eftersom jag inte får samtalshjälp för tillfället så får jag försöka hålla mig ovan ytan med hjälp av medicin) Jag har hört att jag är ung och inte borde drabbas av depression, sånt kan man ha när man blir gammal och livet är över, osv...

Och eftersom jag drar mig undan, och till råga på allt HATAR frågan som innebär att jag måste tala om hur jag mår, så blir jag ännu mer ensam. Plötsligt är jag tillbaka i det som jag tidigare i mitt liv kallat för "glasburken".

Det innebär ungefär att jag är instäng i en glasburk och folk går förbi utanför och märker mig inte. Jag har bankat på glaset, jag har skrikit och jag har sparkat. Och någon gång ibland går någon förbi utanför, granskar mig uppifrån och ner och går sedan vidare. Men jag är fortfarande instängd i min glasburk.

Jag orkar inte ens berätta nu...

För övrigt är de snabba på hälsocentralen, de har redan ringt upp mig och jag kommer få ett telefonsamtal från min läkare den 11e oktober. Så något positivt fick jag fram idag.

Nu närmast ska jag skrapa ihop lite vila så att jag orkar med hästen ikväll.

/Kastrullhäxan  

Idag är en sån där dag som bara har varit långsam och trött. Jag är trött och orkeslös och därmed känner jag mig himla tråkig.

Visst skrattar och skojar jag en del och jag känner glädje, men när jag sen kommer hem så är jag så trött. Kroppen är trött utifrån och in och jag får kämpa för att orka lite till.

Livet i stort har varit bättre nu ett tag, det har till och med känts riktigt bra. Och det har gått bra. Jag och Jum-Jum har varit iväg på träningar och tävlingar och grejjer och gjort väldigt bra ifrån oss.

Men livet är fullt av fallgropar, och när man blir lite trött är det lätt att råka trampa snett eller ramla ner i nåt hål.

Jag är inte i något hål just nu, men jag är så trött...

När det blir kämpigt så gäller bara en sak: Att orka liiiite till.

Och efter det är jag helt slut...

Nåja, nog om det. Ni som vill veta närmare om hur det är med mig får höra av er.

Som sagt, jag och Jum-Jum har varit iväg och grejjat lite grann. Först var vi på Clear Round-hoppningar på Fältis. Jag och Jum-Jum hoppade en bana på 50cm och min sambo försökte styra runt hästen (som då surnade till för att han blev ensam på banan) på 60cm. Jag lyckades få runt oss felfria, trots att hästen bara bjöd åt ett håll -mot kompisarna. Sambon och Jum-Jum fick tyvärr ett nedslag på tredje hindret.

Här kan ni se en film från det.   

Jag och Jum-Jum efter hoppningen. Vi var jätteduktiga tycker jag!

Vi har också varit på fjordhästens dag. Där fick Jum-Jum först öva på att stå i transport läääääänge och sedan maskeradhoppade vi. Jag och Jum-Jum var utklädda till lastbil och chaufför. Jag hade målat Jum-Jum med röd krita. Det stod DHL på hans rumpa    Mina ridstövlar blev rosa efter det.

Tyvärr finns det inga bilder, för jag har tydligen tappat kameran.  

Och slutligen var vi på Westerntävlingar i Ockelbo. Och vilken häst jag har! Han skötte sig PERFEKT, var riktigt framme och lyssnade bra på mig. Det kändes verkligen kanon att rida honom och vi startade sammanlagt i 5 klasser -vilket resulterade i 5 plceringar och lika många rosetter med oss hem. Bland annat en blågul (första plats) i western riding. Så nu ska jag försöka få tag i en egen westernsadel och satsa på Agia Cup nästa år!

Här är från den lite svårare Trail-klassen där vi kom 4a. Tyvärr är ju vänster galopp våran svåraste så det blev tyvärr fel galopp för oss.

  Jag och Jum-Jum efter westerntävlingarna, med våra rosetter.

Tack ALLA som gör det här möjligt för oss!  

/Kastrullhäxan   

Jag är fortfarande vid liv. Tänkte först skriva ett jättelångt inlägg om allt som har hänt sedan sist, men jag orkar faktiskt inte. Jag är trött och måste få vila en stund.

Men det är mycket som känns bra nu och jag känner mig starkare än på länge. Vi får väl se, men förhoppningsvis håller det i sig.

/Kastrullhäxan  

Nu börjar vi få rätsida på alla detaljer till Fjordhästens dag. Det är en hel del pyssel att anordna sånt här ska ni veta.

Jag har i alla fall fixat musik (bde vinnarmusik och sånt som vi kan spela under dressyrprogrammen) och målat en banskiss inför hoppningen (och bestämt vilka bommar vi ska ha!)

Jag har tagit reda på hur många placerade det blir i vare klass och jag funderar på att fixa fram ett pris till.

Jag ska fixa fram min egen mkeradklädsel till maskeradhoppningen och åka och hämta utrustningen till showen.

Ni är bäst!  

Just nu är jag lite trött så det hä rinlägget kommer säkert att bli ganska svamligt, men jag gör ett försök ändå.

Mitt mående, eller vad man nu ska kalla det, skiftar ganska mkt från dag till dag.

Jag försöker att hålla mig på en bra nivå, där jag i alla fall inte stör någon, men jag känner själv hur jag sackar efter och inte har samma ork som tidigare.

Till råga på det har jag hamnat lite i kläm med Arbetsförmedlingen. Helt och hllet mitt eget fel från början, då jag varit så pass dålig att jag, mer eller mindre, tappat närminnet och inte klarat att följa min handlingsplan.

Detta har i alla fall fortsatt så långt att jag blivit tvungen att dra i trådarna vad gäller min A-kassa.

Och igår visade det sig att min inträdesansökan aldrig kommit fram, i alla fall inte hela vägen... Så jag har varken rätt till A-kassa eller mina personliga försäkringar via facket kvar. Och det är jag själv som måste dra igång en karusell och överklaga allting -trots att jag inte har någon inträdesansökan kvar hos mig.  

Detta är egentligen inget som jag har någon ork att göra just nu, men jag är piskad till det, åtminstone att försöka!

Jag ringde runt igår, blev bara skickad från än den ena till den andra och ingen visste nåt... Förrän jag fått tag i henne som skickat mina papper vidare (och där någonstans felar det).

Jag mådde sisådär redan innan och vid lunch (efter alla samtal) så brast det för mig. Jag bröt ihop och började gråta. Trycket inombords blev alldeles för stort och jag pallade inte längre.   Som tur är så har jag helt underbara kollegor som finns där och backar upp mig, som stöttar och hjälper, så gott de kan.

Grejen är, att när jag fått gråta en stund så lättar ju allting (om jag nu inte drar på mig huvudvärk på kuppen alltså) och då börjar jag fungera skapligt som människa igen.

Jag förstår att det är tungt för er andra, och hur mkt jag än vill så har jag skitsvårt att ta åt mig av allt ni säger. Min värld går liksom i slow motion och allt som gör att det känns som det snurrar på fortare ger mig magsår, eller ångest eller nåt.

Jag lever för en dag i taget, jag lever för att orka just här och nu... Och det är jättetufft att ta någon intill mig och berätta hur det är. Människor i min omgivning frågar hur det är, hur jag mår. Och försöker undvika att bara svara att det är "Bra", för det är det inte, även om det är bättre än förut.

Helst vill jag undvika att någon frågar alls. Jag vill bara hejja, orka med jobbet, åka hem och sedan vara instängd här (eller vara hos hästen hela kvällen allra helst!) och bara få vara.

Jag orkar inga långa konversationer, och de gånger jag försöker så lyssnar jag mest och säger inte så mkt. För jag orkar inte.

Inombords bor det något som gör att jag är jätteosäker, om det är självkänslan eller nåt... Den vill i alla fall inte göra fel, inte misslyckas och inte bli anklagad för att vara korkad. Så jag spelar helt enkelt dum, då blir folk tvungna att redan från början förklara allting från grunden.

Och nej, jag vill inte må såhär. Jag försöker kämpa mig upp från skiten. Jag är lovad samtalshjälp men har än så länge inte fått någon.

Jag vet att nära och kära ställer upp och lyssnar, men ingen verkar riktigt förstå. Jag har jättesvårt att acceptera att jag "bara ska rycka upp mig och gå vidare" för det är inte vad det handlar om längre.

Genom livet har jag fallit många gånger, jag har slagit mig, skrapat knäna och jag har gråtit. Men jag har kämpat vidare, rest mig upp, borstat av mig och torkat tårarna. Men nu klarar jag inte riktigt av det längre, fast jag försöker!

För att prata om något roligt så kan ni få se några bilder som inte är så gamla att de dammar i alla fall:

    Tavlan ovanför sängen. För er som inte vet så har vi ju skiftat sovrum/gästrum. Det blev mkt bättre än vad jag hade trott. Vi hade tänkt göra en canvastavla men har faktiskt inte alls tagit tag i det. Dels är det en ekonomisk grej, men också för att jag inte mår helt och hållet bra.

For the light, for the love, for the truth in your eyes...

/Kastrullhäxan  

Jag har egentligen en hel del att berätta, men jag vet inte i vilken ände jag ska börja riktigt!

I torsdags var jag inte ensam på jobbet i alla fall, men min kollega orkade bara till lunch. Och jag förstår honom.

På kvällen åkte jag och tittade på hus. Jag har ju sett det här stället lite grann tidigare och gillade det redan då, så jag är verkligen intresserad nu.

Och så har jag ju sett en del på bilder och så, men det var så mycket mysigare i verkligheten! Åhhh vad jag vill ha det stället!

Tyvärr krånglar det ju med banken eftersom jag inte har någon fast anställning än (jag får det om drygt 20 dagar) och på tisdag är nästa visning, vilket gör att budgivningen kan börja och så blir jag utan hus i alla fall  

Det vore verkligen toppen för både mig och sambon (han är också intresserad), för katterna och för hästen att få bo där ute. Så håll tummarna!

I fredags blev jag själv på jobbet, men fick givetvis hjälp från de andra teamen. Vi är ju indelade i olika "lag" men det finns inget som hindrar oss från att skrida över gränserna och hjälpa varann. Vilket är tur för mig, annars hade jag stått där med två helt olika rätter och sett dum ut. Men plötsligt var det jag som var "chef" och fick styra. Detta är jag inte van vid, men det gick faktiskt riktigt bra. Maten blev klar i tid och ingen ringde och klagade.  

I går red jag lektion, fick en förfrågan i fredags om jag ville med eftersom det kommit många återbud och jag kände mig ganska OK så jag tackade ja. (Hade det nu varit så att jag varit i botten så hade min sambo kunnat rida)

Vi lastade Jum-Jum (som hade sett att Nova stod i stallet och helst inteville med då) och åkte iväg, och först hade jag lite nervositet i magen, men när min sambo gick iväg och stängde dörren till ridhuset (så att Jum-Jum inte kunde skygga för de som höll på utanför) så slappande jag av lite grann och när Lena kom och träningen satte igång så försökte jag verkligen komma till ridning. Jum-Jum kändes lite trälig till en början, men när jag fick fart på honom och började rida mer med stöd på yttertygel så slappnade han av och blev jättefin.

Vi tränade öppnor, och det är lättare att flytta honom till höger än till vänster, men han är verkligen superduktig. Och på slutet övade vi på sluta, eller början till sluta i alla fall. Det är riktigt, riktigt svårt tycker jag. Och Jum-Jum kan det inte än, så vi ligget lågt och ställer smä krav. Men vad duktig han är! Speciellt vid ett tillfälle kände jag hur det gick igenom, han flyttade sig jättebra och fick till lite böjning samtidigt. Det var bara två eller tre steg, men så himla bra!

Givetvis överöste jag honom med beröm!  

Det var bara vi och Nova på lektionen, lagom med två ekipage. Men det blir ju en tuffare lektion också  

Efteråt ställde sambon upp och ledde Jum-Jum i ridhuset, och då passade jag på att smita in i stallet och anmäla oss till Pay and Jump. Så den 12e september kan man komma och se mig och Jum-Jum hopptävla. Vi får väl se om vi klarar oss runt felfritt. Först och främst är målet att det ska bli en erfarenhet för oss båda.

Jag äter fortfarande medicin, och jag mår faktiskt bättre. Jag blir bara så himla trött av dem! Skulle kunna sova dygnet runt nästan. Och så är jag lite rastlös emellanåt.

Haha! Jag måste ju berätta om mitt bus också!

Killarna i mitt team är ju riktiga retstickor, framförallt den ena (fast egentligen är de hur gulliga som helst bägge två!) och i torsdags kunde min kollega inte låta bli utan sprayade ner mig med vattenslangen så jag blev blöt.

Jag stod och funderade på något riktigt busigt som jag kunde göra tillbaka och fick då hjälp utav husmor.

Vi skyndade oss ner i källaren och hämtade upp en skyltdocka som vi förvarar därnere (fråga mig inte vad hon gör där för det vet jag inte) och så bar vi upp henne (medans vi skrattade som två tokar) och satte henne på killarnas toalett.

Grejen är att vi har automatiska lysen på toaletterna, så vi stängde dörren (då slocknar det efter en stund) och gick (fnissandes) därifrån i förhoppningen att någon av killarna skulle gå på toa snart.

Ni kan ju gissa raktionen när någon (vi behöver inte nämna vem) klev in där och trodde att det satt någon på toa (sen tändes lampan och då var det roliga över)

Nej, nu måste jag smita iväg innan jag börjar berätta ännu fler små hemligheter.

Ha en fin dag!

/Kastrullhäxan  

Ska strax dra till jobbet.

Båda mina kollegor har pratat om att de börjar känna sig krassliga så vi får väl se om jag är ensam när jag kommer idag. Men i så fall får någon rycka in och hjälpa mig.

Här får ni mer bilder på mig och Jum-Jum. Vi hoppade lite i söndags också och då hade jag hackamore på honom. :)

Hmpf! Jag hade visst inte lyckats få in alla bilder... Men nu måste jag åka till jobbet. Ikväll är det husvisning för min del, det ska bli intressant.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan