Nu är ja ute i arbetslivet igen. Ha rnyligen kommit hem efter en lång natt på jobbet.

Ett tag hade vi kö ut till dörrarna och lite till! Det ni!

Vi slet som djur men det fungerade bra och då är det roligt att jobba!

Jag har hoppat in och tagit småpass här och var för kamrater som blivit sjuka, och jag har fått höra hur snäll jag är som ställer upp.

Jag antar att ingen av mina kära kollegor har hittat hit, men ni ska veta att det värmer när jag får veta att ni uppskattar det jag gör! Jag blir glad när jag får veta att ni tycker om mig för den jag är.

Sista tiden har jag fått höra att jag alltid är så trevlig, jag blir aldrig grinig emot gästerna, jag fortsätter hälsa och serva nästa.

Och att jag hoppar in och tar pass, alltså jag VILL ju jobba och självklart ställer jag upp för en kollega i nöd om jag kan!

Egentligen gör jag ju bara det som jag hoppas att andra ska göra för mig!

Nog pratat om det. Jag hade vunnit merförsäljningen här om veckan också. Den veckan som jag inte jobbade givetvis. Det blev iaf ytterligare ett presentkort på Valbo. Det tackar man för.  

Men inatt var det en kollega som slog alla rekord på merförsäljningen. Hon sålde tre mål och sedan TVÅ av varje dip! Så sällan att jag slog henne ikväll! Hon vinner säkerligen den här gången!

I fredags åkte jag till Folkets hus och partajade lite ihop med mina kära vänner på facket och A-kassan. Alltid lika trevlig att träffa dem, oavsett om det är såhär privat, eller i sammanhang som har med jobbet att göra.

Jag vann iaf två tomtar, men det var mest för att mina lagkamrater var så grymt duktiga!

Jum-Jum har äntligen börjat gå ner i vikt, det går långsamt, men det är åtminstone åt rätt håll nu. I torsdags tror jag att vi började stödfodra dem då det inte finns mkt kvar att äta i hagen längre, och Limus började bli sur. Så lite måste vi sticka till dem.

Annars går han väldigt bra nu. Vi har ridit honom lite på banan, och med lite "jä*vlaranama" så går han tidvis riktigt bra. Han tycker om att jobba, men behöver en hel del stöd och man måste verkligen rida honom. Och hela tiden hitta på nya grejer, annars tröttnar han fort ur...

Jag har också börjat tömköra lite igen. Nu när han är rund så passar ju faktiskt bukgjorden på selen och nu har vi börjat tömköra lite på volt. Konstigt tycker Jum-Jum, men så länge man håller sig snett bakom så fortsätter han faktiskt att gå. Dock tror jag att han gillar tömkörningen då han inte alls trasslar lite som i ridningen.

Och han är så fin i loksele!

Annars har jag börjat fundera på en tatuering (igen) Jag har ju länge sagt att jag vill ha något, men inte kunnat bestämma motiv. Men häromdagen kom ett motiv till mig, bara sådär rakt i hjärtat. Om Jum-Jum vore en tecknad figus så skulle han vara en My Little Pony! Eller hur?!?!

  Den är färglagd i paint och detta är ju bara ett förslag... En tatuering ligger lite längre fram i tiden så jag hinner nog modifiera rätt många gånger innan den blir verklighet!

För övrigt har jag hört talas om att min sambo fick en present från en arbetskamrat. Papper som var fackliga. Det initiativet gillar jag! Jag tjatar ju på folk att de ska gå med. Om vi är många så är vi starka och till våren löper ju många av kollektivavtalen ut och då behöver vi vara många som sätter ner foten och förbättrar våra arbetsvillkor! Eller åtminstone ser till att de inte blir sämre!

Nu är det väl kanske dags att avrunda det här inlägget. Det längsta på ganska länge faktikst!

Syrran. Det är faktiskt inte alltid du som är inblandad. Så du kan vara lugn!

Jag tog kontakt med bekantingen som jag pratade om i förra inlägget och det är lugnt. Jag behövde inte heller känna mig träffad.

Själv ska jag ta o lösa ytterligare ett världsligt problem innan jag lägger mig för kvällen. O så sk ajag borsta tänderna förståss!

Jag fick nyligen en liten kalldusch då det gick upp för mig att en vän inte rikigt var som jag trodde

Inget allvarligt, men jag undrar om det h*n skrev var riktat till mig...

Jag blir så förbaskad på folk som talar helt utan att tänka, som verkligen kör rakt över andra människor utan att ens blicka var de sätter fötterna.

Idag var det en kille som jag hade lite kontakt med för ungefär 10 år sedan.

Han har hittat mig på facebook och MSN.

Han frågade hur det var och hela historien... ja ni vet.

Jag fick då veta att

1. Det tar lång tid att komma över ett missfall

2. Det är alltid lättare när man försöker skaffa barn andra gången

3. Knubbiga får ofta missfall

Jag som har hormoner sprutandes ur öronen, är konstant trött och inte har ett helt stabilt humör just nu blir ju oxtokig.

Jag ifrågasatte hur han kunde veta det, och till svar fick jag bara "Jag bara vet att det är så"

1. Hur lång tid det tar för MIG att komma över MITT missfall vet bara JAG! Alla människor hanterar händelser i sina liv helt olika. Det som är en total katastrof för mig är en fjärt i rymden för någon annan.

2. Jasså? Klart att gravididet nr 2 (och följande) kan kännas mer "trygga" eftersom man KANSKE känner igen symptom från tidigare graviditet(er). Men det är inte alls säkert. En kvinna kan uppleva två graviditeter HELT annorlunda.

3. Källa för detta påstående? Jag vet flera kvinnor som INTE är överviktiga som fått missfall.

Jag vet också flera överviktiga kvinnor som aldrig haft missfall. Jag skulle gissa på att jag är i kroppsformen ungefär som min mamma var i min ålder, och min mamma har två välskapta barn och aldrig haft missfall!

Jag tycker att dessa påståenden är ett rejält övertramp. Självklart överreagerar jag. Men att efter 10 år tystnad komma in och babbla på om en kvinnas kroppsform och dess inverkan på en graviditet ska man nog akta sig för.

Vad människan ville när han kontaktade mig från första början vet jag inte, men var det vnskap han sökte så kan han glömma det nu.

Jag kräver inte att folk ska tycka synd om mig, men jag kan fundera och tråkla själv i varför mitt barn inte överlevde i min kropp.

För övrigt har jag varit hos kuratorn idag, men vad ska man med kuratorer till när det finns töntar på MSN som har alla svaren???

Eftersom jag redan berättat om det på bilddagboken så kan jag ju berätta här också.

Det började med att jag blev öm i brösten, mer öm än vad jag brukar bli annars. Sedan dök inte min mens upp. Jag väntade en vecka fast jag anade oråd -min mens är ALDRIG försenad annars!

Skaffade ett gravtest... och mkt riktigt...  

Det var positivt...

Så... Vi har inte varit särskilt förberedda på det här. Självklart vet vi att det här KAN hända, men vad skulle nästa steg bli. Var vi beredda att bli föräldrar nu?

Sambon har ju dessutom varit dålig, och i natt valde han att ligga på soffan för att ha nära till toaletten (och slippa trassla ut sig ur ett täcke med två katter uppepå. Själv somnade jag framför TVn i sovrummet.

Två gånger har jag varit på toa i natt. Andra gången vaknade jag för att jag upplevde att det var så blött i sängen och väl inne på toa blödde jag. =(

Jag vågade inte väcka sambon heller eftersom han varit dålig utan gjorde det bästa av situationen och la mig att sova igen. När det var dags att kliva upp hade blödningen inte upphört och jag förstod hur det låg till men ringde ändå sjukvårdsrådgivningen...

Jag tänker inte gå in på alla detaljer, men jag har fått ett missfall. Inget att göra åt, utan nu gäller det för mig att plåga mig igenom smärtan och blödningarna. =( För ont gör det. Jag lagade tre tänder utan bedövning varav den ena tanden ilade rätt rejält. Men det är inget emot smärtan i magen. Som tur är så är det ok att äta mina Pronaxen som jag fått utskrivna, och om magen inte håller sig inom rimliga ramar så ska jag åka till sjukan.

För er som är nyfikna så var jag i vecka 6 + 0.

Så ser mitt liv ut just nu. Jag är hemskt tacksam åt mina kollegor på jobbet som hjälpte mig att ordna en ersättare. För även om jag är på benen och försöker vara igång så har jag emellanåt ont.

Ändå försöker jag se det här från det positiva hållet, vill inte gräva ner mig för djupt i det.

Typiskt bara att allt detta ska hända när sambon är sjuk. Det har liksom blivit tårta på tårta.

Å andra sidan ska jag väl inte klaga heller. Jag kan ju gissa mig till vilken panik jag skulle ha om han varit i Skåne!!!

Ha det bra så ska jag försöka uppdatera om läget så småningom.

Jag lever fortfarande.

Sambon kom hem idag och klagade på trötthet.

När jag kände på honom var han varm som en kamin och febertermometern stannade på 39,4 grader.

Han tog två mackor o la sig i sängen o klagade sedan på frossa och sa att jag inte skulle vara där inne så att jag blev smittad. =S

I måndags åkte 900an. Jag har aldrig riktigt uppskattat den bilen, men nu får jag säga att det blev tomt utan den.

Hur som helst, så gjorde vi oss av med den för att få bort en kostnad. Saabar är ju stora och dyra att äga, även om de råkar vara av små fjuttiga 900-modeller.

9-5an är tillfixad och går KANON nu.

Jum-Jum går också bra. Vi har busat på ridbanan idag, löslongera. Eller ja, jag har busat och han lunkat efter. MYSHÄST! =)

På söndag är det TRÄNING som gäller, det ska bli KUL! Håll tummen för bra väder bara!

Här kommer en bild från det enda träningstillfället som jag och Jum-Jum tog oss innan tävlingen i Ockelbo.  

Grattis!

Jag har inte ringt och pratat med dig idag. Det beror dels på att min telefon krånglar, ibland skorrar det bara, dels beror det på att jag har haft fullt upp hela dagen.

Först jobbade jag natt, sedan klev jag upp och hade fixardag i stallet och jag FRÖS!

Sedan dök ju min pappa, alltså din morfar, upp här och tittade på våran lilla Saab. Den ska han nu ta med sig hem till stugan  Askersund.

När jag väl satt mig ner och slappnade av så kom jag på att jag inte tagit mig tid att prata med dig och att GRATTA dig när du fyller och allting. Jag ska försöka bättra mig till i morgon. Nu ligger du ju och sover.

Hur som helst, jag letade på ett klipp på youtube som jag tror att du kan tycka om. Hoppas att din födelsedag har varit lika full med glädje som det är i den här sången.

http://www.youtube.com/watch?v=NThADQW9Vts

MÅNGA KRAMAR från moster