Jag har en bekant. Vi kan för enkelhetens skull låtsas att det är en av manligt kön så slipper jag skriva "hen". (vilket är ett ord som jag inte alls är bekväm med.)

Vi umgås inte, vi har inget utbyte av varann (jag har det i alla fall inte) och efter att en annan bekant gjort mig uppmärksam på små, små saker som den här herren gör så känner jag mig inte alls särskilt bekväm med bekantskapen.

Problemet?
Att bekantskapen hittat mig ÖVERALLT; här, facebook osv osv...
Det är alltså obekvämt för mig att göra mig av med den här bekantskapen eftersom jag inte bara kan "klicka bort" honom och sedan låtsas som det regnar.
Jag kommer, troligen, bli tvungen att säga sanningen till denna person, vilket antagligen kommer göra ont (jag tror att han tycker att vi ha utbyte av varann) och jag känner mig lite fundersam på om det verkligen går att avsluta denna bekantskap utan att något riktigt tråkigt, eller otrevligt, händer...
  

/Kastrullhäxan  

Efter gårdagens möte kändes det riktigt bra att åka till jobbet med en hel del goda nyheter åt mina kollegor.
Morgonen passade på att matcha mitt goda humör.
   
Den här veckan är det höstlov och på mitt jobb har de ätane i vår matsal legat runt ungefär 20 personer.
Och eftersom det är Halloween idag så bestämde vi oss för att göra något lite extra för barnen.

Jag plockade med mig allt spökpynt som jag kunde hitta hemifrån och pyntade matsalen med lite spindelväv, ljuslyktor a la halloween och vi skar en pumpa till en ljuslykta. Jag hade hittat på ballonger med halloweenmotiv och när jag öppnade förpackningen insåg jag att det var LED-lampor i dem. 20 timmar skulle de visst lysa...
Till råga på allt drog jag på mig häxhatten och sotade ögonen.

Behöver jag ens säga att barnen beundrade det jag hade gjort? (Det hade givetvis inte gått om inte mina kollegor ställt upp på det, men det är jag som pyntat osv)

Direkt när barnen kom in stannade de upp i dörröppningen och drog efter andan. De flesta stod kvar och verkligen TITTADE. Och av kommentarerna att döma så var det uppskattat.
En flicka kom fram till mig och sa: "Åh vad du är cool Lillan!"

Och sen har frågorna strömmat in. Vad hade vi gjort spindelnätet av? Skulle jag se ut som en häxa i morgon också? Skulle spöket få hänga kvar i vagnen där vi förvarar glasen?
Och på måndag, får pyntet vara kvar till dess?

Slutligen berättade jag en spökhistoria. En fortsättning på Hans och Greta som jagar häxor.
Det var 40 stycken öron som spetsades till det yttersta i matsalen och ALLA lyssnade på mig.
Hihi, det är jag ju inte riktigt van vid...
Alltså jag babblar ju jämt, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle lyckas fånga deras uppmärksamhet riktigt så mkt. Det känns roligt.

Jag hoppas nu att de kan beundra alla dekorationer på håll och att jag får möjlighet att smycka även till andra högtider.

 

/Kastrullhäxan  

Idag har det varit en lång dag för mig.
Strax efter sju i morse infann jag mig i Tierp och skulle lämna av däcken, men upptäckte att de öppnade först klockan åtta. Åkte vidare till Centralköket och uträttade mitt ärende som jag hade där och slutligen åkte jag till Högbergsskolan, innan ja åter igen kastade mig i bilen och åkte till Däckverkstaden.

Sedan har det varit en lång dag med grupparbeten och funderingar.
Det handlar om mitt arbete och jag tänker inte gå in djupare på det.

Roligt var det också att träffa de från min förra arbetsplats. Jag hann inte säga så mkt, men jag fick i alla fall heja.   

Jag har också fått beställa hem nya arbetskläder (ÄNTLIGEN!) så nu är det bara väntan kvar tills de kommer med posten.

På vägen he lämnade jag av en kollega och var på väg att krocka inne i centrala Gävle. Usch. Jag klarade mig med en hårsmån. Hade det hänt något så hade det varit mitt fel.

 
Hittade en spegel i vettig höjd idag och lyckades knäppa en bild på mitt, numera, rätt så långa hår.
Jag svär ofta över det och säger att jag ska klippa av eländet bara karln som jag lever ihop med kan fria och gifta sig med mig.
Och ja, det är ganska ofta som jag är irriterad på att det trasslar, ramlar ner testar i ansiktet och är i vägen.
Men samtidig börjar jag bli så nöjd med det igen. Självlockarna har börjat komma tillbaka och håret är tjockt och fylligt igen.

Ja lyckades plåta en skaplig bild på det bakifrån idag och upptäckte att jag har fått midja igen.   
Det vore roligt att få kliva på en våg och se om det är någon skillnad viktmässigt nu. Jag tycker i alla fall det själv.
Kläderna sitter annorlunda, även om flera par av mina jeans fortfarande är grymt tajta, och jag känner mig piffare också. Inte alls lika "tung".

Rent generellt känns livet lite åt det lättare hållet, även om jag fortfarande åker lite berg- och dalbana känslomässigt, men jag känner att jag kan hantera det.
Jag har visserligen valt att skära ner på en del andra saker i mitt liv för att orka med, men i dagsläget känns det värt det.

Nu måste jag sluta för sambon har kokat te och dukat fram kvällsfika.

Natti natti!

/Kastrullhäxan  

Plötsligt ångrar jag att jag inte tog mig tid att stanna en stund till uppe på Jummes rygg.
Det var så skönt att komma iväg ensam med honom idag. Det var länge sedan och vi behövde det nog.
Väl i sadeln finner jag sådan inre frid. Varför vände jag hem så tidigt?

Började pilla med ett medlemsblad ikväll och tror att jag fick ihop det rätt bra trots allt.
Jag har ju en lånad dator nu vilket gör att jag inte kan använda de gamla bladen som mall på samma sätt. Först suckade jag djupt men sen fann jag mig o gjorde ett försök. Och ja... Det blev nog rätt bra faktiskt. Jag är ganska nöjd själv.

Men det ska inte ut riktigt än så det finns fortfarande tid för den som vill ha med något.

/kastrullhäxan

Helgen har gått i rasande fart.

Igår var ingen kanondag direkt, men lite lättare blev det när jag fick lämna över Julie till sin farmor och jag kunde åka till stallet.
Väl där selade jag ut min gula traktor med fyrhjulsvagnen och körde runt Överhärde.
Längre behöver han inte just nu då han int eär van att dra så stor vagn och han ska i första hand tycka att det är roligt och inte enbart jobbigt.

När vi kom tillbaka provade jag att göra en stor sväng runt på stallplan för att komma så bra som möjligt på vår parkeringsplats, och förutom att Jumme gärna vill gå hemåt och därmed vänder höger för tidigt (=det blir tungt att dra) så går det bra.
Jag gjorde lika idag, men var hårdare på honom att han måste fortsätta framåt och inte vända så tvärt och VIPS! så hade han dragit upp vagnen på plattan igen (vi måste köra ut lite på gräset vilket gör att det blir lite tungt att dra) och med en portion lugn lyckades vi tillsammans backa vagnen rakt.
Han börjar förstå att han ska flytta sig i sidled utan att flytta vagnen så mycket vilket är bra.
Han har ju dock väldigt mycket eget huvud och det svåra är att få honom att inte hitta på egna lösningar hela tiden.
Det är nästan så att man får stoppa honom emellanåt för att han gör det lite för mycket.
Men jag klagar inte. Jag har ju en otroligt trygg (om än ganska slö) bästa kompis som finner sig i alla tokigheter som jag hittar på.

Någt som jag däremot inte uppskattar är att han börjat visa tendenser att bitas. Och i ärlighetens namn så har han faktiskt bitit på riktigt också (inte bara små "oskyldiga nafs" utan han har hållt fast i folks händer medan de skrikit av smärta).
Detta känns inte ok. Framförallt inte när jag tänker på hur det kan sluta om det är Julies fingrar som tillslut hamnar där inne mellan tänderna.

Jag har nu vädjat till mina stallkamrater att INTE ge honom någonting ur handen.
Det känns som det är en bit som jag och Johanna kan syssla med eftersom det är vi som handhar Jumme till vardags och därmed kan styra det på ett helt annat sätt.

Jag TROR att det lätt kan bli så när man är många i ett stall. Snälla, söta hästar som står på gången och tigger (för det gör han). Det är så lätt att bara stoppa till hästen något.
Så tänker man inte på att man är många i stallet och om alla gör så när de går förbi så har hästen snart stoppat i sig både åtta och tio godisar -utan att ha gjort något arbetssamt överhuvudtaget.
Det enda man har triggat igång är hästens tigg-beteende, eftersom det var det man belönade.

Jag VET också att folk inte gör det för att de är elaka eller vill jä*las. De vill bara ge hästen något gott och tänker sig inte för.

För att berätta om något riktigt roligt så blev jag påmind om Fjordhästföreningens prestationsmedaljer idag (Tack Madde!) så nu ska jag ansöka om en prestationsmedalj för Jumme. Han är nämligen berättigad en i brons. Det ni!

 
/Kastrullhäxan  

Jag tror inte ens att jag tänker skriva mer detaljerat om vilken fruktansvärd skitdag detta är för det kommer ändå bara att låta fel.

Just nu behöver jag bara få bryta ihop, gråta en (rejäl) skvätt för att sedan kunna börja klättra uppåt i livet igen.

Jag HATAR veckorna när min sambo är i Skåne. Det suger så fruktansvärt med energi av mig och nu har jag inget extra att ta av längre. Reserven är slut och jag orkar inte bita ihop mera.

Jag kommer tillbaka så småningom, men just nu, idag, den här timmen, behöver jag bara få vara svag. Jag behöver få tid att acceptera att det här är den nivå jag är på just nu så att jag, med den lilla gnista som gör att jag ändå klivit ur sängen, orkar knuffa igång generatorn inombords och påbörja en ny kättring uppför i livet.

Over and out.

/Kastrullhäxan  

Tänk, att vad man än gör här i livet så ska det alltid sticka i ögonen på någon annan.
Är man hemma från jobbet en dag så klagar någon för att man är hemma trots att man faktiskt klarar att stå upp.
När man åker till jobbet nästa dag så klagar nästa för att man är så tok för snorig för att överhuvudtaget vistas i allmän miljö.

Och så här är det med precis ALLT. Från hur man klipper tånaglarna till hur ens barn är klädda o vilket bilmärke man köper.

Men vet ni vad?
Jag har inget egentligt behov av att vara varenda kotte till lags längre.
Jag kan erkänna att jag ibland försöker vara det för husfridens skull, men jag tänker inte
Längre försvara varför jag gör vissa saker på ett visst sätt.
Räcker det med att jag svarar att det valet passar mig o min livssituation bäst just nu?

Jag tycker att Hyundai är ett helt ok bilmärke. Om du hatar det så visst, jag tänker inte hindra eller omvända dig. Jag tänker inte heller tvinga på dig en Hyundai.
Jag kanske tycker att min dotter klär i blått o brunt, fast hon är flicka?

Och vissa saker kanske jag rent av bortser ifrån av rent materiella skäl?
Som att min dotter har ett rosa regnställ, trots att jag själv är tveksam till rosa.
Men det sitter bra på henne o fyller den funktion det ska. Då spelar färgen ingen roll tycker jag. (Hon har för övrigt ett blått med bilar på oxå, om någon känner för att reta sig lite mer på allt jag gör).

Det jag vill med det här inlägget är att ni som håller på såhär ska förstå att det är NI som har problem.
Jag gör ju bara mitt liv så som jag önskar ha det.

/Kastrullhäxan