Igår bestämde min ena kollega namn åt min och sambons bebis. Göte. Eftersom jag inte vet om det är en Göte, så finns det risk att det blir en Göta.
Roligast var ändå att det visade sig att just Göte och Göta hade namnsdag igår också...

Jag trivs så bra på mitt jobb. Självklart är det tungt och långsamt ibland, och en del saker klarar jag ju inte av att göra längre eftersom jag får ont. Men jag trovs så himla bra! Igår gjorde jag både barnens skollunch, pensionärernas lunch och desserter inför helgen.
Bland annat gjorde jag en äppelkaka. Man klyftar äpplen men istället för att strö socker och kanel ovanpå så gör man en äpple- och kanelkräm och kladdar ut över äppelklyftorna. Sedan gör man rejält med smulpaj och kletar över. Det blev riktigt, riktigt smarrigt kan jag säga. Jag tror även att det går utmärkt att ha rabarber istället för äppelklyftor om man vill.

Sedan gjorde jag jordgubbsmousse. Mmmmm... Det doftade ljuvligt i hela köket av jordgubbar under tiden som jag vispade ihop eländet. (Då kokade jag för övrigt 4kg makaroner samtidigt).

Men just det där när man känner glädje och inspiration. Kroppen är trött och tung (antar att många sett min gravidmage på Facebook vid det här laget) men sinnet är positivt och vill mer, även om jag beter mig väldigt förvirrat ibland.

Nu har jag en vecka till att jobba och sedan får jag lite välförtjänt semester! Då ska vi snurra runt lite  Gävle och kolla in olika barnprylar som vi kan behövas ha. Det är ju en del att tänka på, kanske inte när bebis är som allra minst, men tiden går fort och snart är de upp och går och då finns det risk att både dukar, lampor och sladdar kan stryka med. Och även om jag skulle bli ledsen om mina ljusstakar åker i golvet, så är ju ändå barnet viktigast och därför måste man se till att skydda barnet från saker som det kan skada sig på.

Så jag funderar på att plocka ner allt i förrådet och låta det stå där till bebis blir stor och flyttar hemifrån! 
Lagom till dess borde väl alla grejjer man äger vara mode igen?! 

Än är timmen ung, men idag har vi tänkt handla lite smått och gott. Förhoppningsvis lyckas jag komma hem med något fint till hästen också, men framförallt är det mat som behöver fylla vår frys och kyl här hemma.

See you!

/Kastrullhäxan   

Införskaffa en laminator (alltså en sån maskin som plastar in papper) och plast som man har till den. (Eller ta reda på om en kompis/jobbet etc har som du kan få låna)

Sedan skriver du ut en sån här bild på datorn. Bäst blir det givetvis om man har färgskrivare, men det går med svartvitt också i brist på annat. De bilder ni ser ovan har jag gjort i word och skrivit ut på fotopapper innan jag laminerat in dem. Lite trixit är det att få bilden lika stor och rätt placerad intill tabellen, men tabellen ritar man bara. (Jag har word 2007 om någon undrar).
Det jag har skrivit i rutorna innan utskrift är vilka dagens måltider är, alltså morgon, lunch, eftermiddag och kväll. Jag har också skrivit hösilage, för det är vad våra hästar äter varje år.
Därefter ha rjag skrivit ut bilderna, laminerat dem och satt upp dem i stallet.

Det går nämligen utmärkt att skriva på plasten om man anänder whiteboardpennor (såna som man kan sudda). Man kan skriva, sudda, skriva, sudda....

Eftersom jag valt att ha bilderna så pass stora så blir rutorna ganska små, men det går ju med lätthet in en siffra i alla fall. Dessutom bör det finnas tunnare whiteboardpennor att få tag i tycker jag. Jag använder ju en sån "vanlig" som läraren hade i skolan...

Nåja, det var i alla fall dagens tips!

/Kastrullhäxan  

Jag trodde ärligt talat inte att något kunde bli så mkt sämre än 2011.

Men nu börjar jag undra... Runt omkring mig ser jag hur människor drabbas av den ena olyckan efter den andra. Häst efter häst tas bort eller förolyckas.

Häromdagen åkte en god vän till oss rakt in i en lastbil. Tack o lov var det bilen och inte personerna i den som tog största smällen. En bil är ju bara en bil och går att ersätta, men man blir ju orolig för de inblandade i olyckan. Nu verkar det i alla fall som allt har gått väl.

Annars längtar jag till fredag. Då ska vi åka med Jum-Jum till Lervik. Det sak bli riktigt skojigt. Hoppas att han håller sig i skinnet bara. Förra gången gnäggade han åt sig själv varje gång han passerade spegeln på långsidan. Tokhäst!

Igår spenderade jag en halvtimma i massagestolen. UNDERBART för trötta muskler! Jag ska försöka unna mig det så ofta som möjligt den närmaste tiden. Varannan vecka borde jag hinna med det i alla fall.

Nu ska jag slänga mig själv i ett hett bad.

Take care!

/Kastrullhäxan 

och jag har mest lust att kräkas på dig...

Du är en tönt, och kom inte hit och försök släta över saker och ting.

Du valde att agera som du gjorde, säga som du sa.

Jag har börjat förstå varför ditt liv ser ut som det gör och enligt min uppfattning kommer inget förändras så länge du fortsätter i samma fotspår.

Ta tag i dina problem och sluta klaga på alla andra, därefter kan du växa upp och skaffa dig ett riktigt liv som vi andra fått göra.

Grattis till att ha hamnat längst ner på min ignoreralista!

Idag bara måste jag berätta hur stolt jag är över mig själv.

Jag har nämligen varit till barnmorskan och jag vet inte om jag berättat, men den barnmorska som jag hittills gått hos har blivi sjukskriven så jag fick träffa en helt annan barnmorska idag. Och vilken gullig människa! Jag gillade henne med en gång!

Det började med att jag fick väga mig. Det är första gången sedan jag var där på inskrivning och det var med lite lätt darrande händer som jag tog av mig skorna och klev upp på vågen.

Och jag höll på att ramla baklänges när jag såg siffrorna! Jag som dragit iväg lite grann i vikt under min depression misstänkte att siffrorna skulle vara skyhöga vid det här laget. För det är ingen hemlighet att jag har ett BMI över "lagom" och ja har ju själv känt och sett hur magen blivit rundare och en hel del andra kroppsdelar också.

Men dra på trissor! Jag har faktiskt gått ner. Visserligen bara ynka två hekto, men då ska man ändå vara väl medveten om att jag faktiskt har ett foster i magen som växer!

Jag och barnmorskan pratade en del om detta och hon tyckte att det var jättebra att jag låg kvar viktmässigt, eftersom det tyder på att bebis plockar av min övervikt istället för att vi båda blir större. Eftersom alla tester och prover (jag har gått igenom en del nu ska ni veta) ENBART visar normala värden och ultraljudet visade en pigg och glad och välutvecklad bebis så är det bara för mig att tuta och köra och sträcka på mig!

Därefter skulle det stickas i fingret. FY! Jag hatar det och förra gången reagerade jag väldigt kraftigt, bl.a genom att börja gråta (för er som inte vet har jag väldigt dåliga erfarenheter sedan tidigare och de sitter djupt rotade inombords, men så starkt har jag inte reagerat sedan jag var en liten tös) och det står (tydligen) ganska klart och tydligt i min journal att jag är stickrädd, men den här barnmorskan bara babblade på, berättade vad hon gjorde och vips! så var det över. Och där sitter jag och ler som värsta fåntratten! 

Sedan fick vi lyssna på bebis hjärtljud. Det bultade och slog så fint, så fint! Vi hörde också min puls som bakgrundsljud och rätt som det var så hörde vi ett "PANG!". Det var bebis som inte ville bli störd och sparkade inne i magen.

Hihi, det verkar vara en viljestark krabat det där. H*n hade åsikter igår också, det blev himla livat inne i magen ett tag. Men jag känner mig inte orolig, även om jag föredrar när bebis är lugn och fin.

Ja... Halvtid nu. Om lika länge till så är det tänkt att jag ska ha den lill* på armen istället för inne i magen. Det känns fortfarande overkligt fast magen har blivit rund på mig och vi både sett och hört bebis nu.

Vad tror ni att det blir, en kille eller en tjej?

/Kastrullhäxan  

Jag är vid liv.

Har ridit några varv på banan idag.

Mulle är kanske lite mindre stel än sist jag satt på honom. Men jag jämför ju med Jum-Jum som är som ett gummisnodd också.

I morgon är det jobb, och sedan iväg till barnmorskan.

Jag har förresten en ny barnmorska, eftersom den jag haft råkade ramla och bryta benet. Så kan det gå!

Och jag lyckades sova med den där blodtrycksmätaren hela natten. Jag vaknade flera gånger av att den brummade och klämde om min arm.
När det tillsist var dags att kliva upp så var jag alldeles öm i armen. Hoppas att jag slipper göra om det. Sist fyra timmarna räknade jag verkligen ner till jag skulle få ta av mig den.

På fredag verkar det som om Jum-Jum ska till Lervik igen. Kul att ha hittat någon som har intresse i honom och som vill förvalta honom åt mig medan jag tränar på att bli och vara mamma.
Att hon lånar med honom på lektion är ju bara positivt. Både hon och Jum-Jum utvecklas och hon underhåller honom åt mig. Så jag klagar inte!

Idag har vi tvättat bilen. Den var rejält skitig kan jag lova. Men det syns inte så väl på den här som är silverfärgad om man tänker på hur fort den förra bilen (som var svart) såg skitig ut.

Och när jag såg pärlan nyspolad och skrubbadoch hela köret så kände jag mig stolt. Inte behöver jag skämmas för att åka i den heller! Den blev en bra bil tillslut fast det tog tid innan vi hittade rätt. Jag vet inte hur många bilar som sambon ringde på innan vi åkte och kikade på den här.

Nej, nu är det borstning av tänder, ihopflätning av hårtesten jag har i nacken och sedan en natts sömn som gäller. I morgon är det förmiddagspass som gäller, och tydligen har jag en "trött-vecka" i graviditeten.

Jag som trodde att graviditet innebar att man gick med ett leende med magen i vädret... Haha, skoja, så enkelt trodde jag inte att det var. Men inte heller så här besvärligt och invecklat.

Bebis verkar i alla fall inte ta några större notiser av det hela utan utvecklas i sin takt och verkar må bra.

Dock uppskattade den visst inte att jag red idag. När jag satt av blev det full aktivitet där inne. Men det är klart, ridning kräver ju en del av magmusklerna!

/Kastrullhäxan  

Nu är fredagskvällen här och jag tror att sambon satt i sig en hel påse popcorn själv. Jag var dock duktig och drack en kopp te istället.

Idag har varit en lite halvtuff dag. Först har jag haft ganska ont i bäckenet, antagligen efter gårdagens ridning. Men det är värt det kan jag lova! Det verkar dock som om jag får planera min ridning efter mina ledighetsdagar så att jag inte har jätteont när jag ska jobba.

Var ju på ultraljud på förmiddagen. Allt såg ok ut så vi åkte hem en stund, för att sedan åka tillbaka igen på eftermiddagen och hämta maskinen som ska mäta mitt blodtryck under 24 timmar. Fick instruktioner och hjälp att fästa maskinen. Så nu har jag en sån där "manschett" (eller vad de kallas) runt armen. Från den går det en gummislang upp runt nacken och sedan ner över magen ner till maskinen som sitter i ett bälte runt midjan.

Den mäter blodtrycket en gång var 20e minut. (Fast den har betett sig lite konstigt. Vid ett tillfälle måste den ha missat en gång för det tog jättelång tid innan den mätte och sedna mätte den med väldigt kort intervall istället två gånger på rad)

Därefter var det bara in en sväng på Max, moffa i sig en hamburgare och sedan hem och byta om (det var ett helt projekt med den här dumma maskinen fäst vid kroppen!) innan vi begav oss mot stallet.

För en gångs skull fick jag träffa min gling i dagsljus. När vi kom såg jag att Allram stod inne i vindskyddet och Jum-Jum stod utanför och busade med honom. Kul att se att de kan vara riktiga kompisar också!
Jag hann inte mer än runt stallet så kom tåget farande och då såg jag hur alla tre hästarna kom i full galopp genom hagen. De är ju inte alls rädda för tåget egentligen utan hade det nog mest bara som ursäkt för att ta en busgalopp genom hagen.
Men så fick de syn på att jag studerade dem. Då stannade de genast precis som om "Vi har minsann inte gjort nåt!"

Haha, vilka tokar! För mig får de busa precis hur mycket de vill så länge det är på busnivå och ingen kommer till skada.

Efter att ha fixat stallet tog vi in den gule (och vilken jättepuss jag fick av honom när jag gick fram. En jätteblöt snöpuss mitt på kinden) och min kära medryttare fick greja till stor del själv med den utrustning som ska på innan transportering av häst. Hon fick också lasta honom.
Jag vill ju att hon ska känna sig delaktig i honom, hela vägen liksom. Och hon har ju ett intresse som ligger utanför själva ridningen och det tycker jag är viktigt att förvalta! För jag behöver ju hjälp med andra saker än enbart motion av den lille gule. Som det är just nu för tillfället så kan jag kratsa hovarna på en häst -om jag vill spendera resten av dagen gående ihopvikt på mitten.

Jum-Jum skötte sig bra, och vi tog oss hela vägen till Lervik där vi lastade ur och Jum-Jum blev så glad när han fick syn på de andra hästarna som han skulle träna tillsammans med.

De satt upp inne i ridhuset och skrittade fram. Jum-Jum var en av de minsta i gruppen men skrittade på bra och hade inga problem att hänga med de andra.
Men varje gång de skrittade förbi spegeln saktade han ner, kikade på sig själv under lugg och gnäggade... Är det inte typiskt honom?

Jag tyckte att hela lektionen såg väldigt trevlig ut och trots att Jum-Jum var lite "på" så såg det avslappnat ut och han höll sig i skinner NÄSTAN hela tiden (han var ju tvungen att busa lite en gång i alla fall)
Kine, som höll lektionen, sa att han såg trevlig ut och att han är välkommen tillbaka att vara med på fler lektioner i framtiden. Såna ord värmer i en hästägares hjärta ska ni veta!

Insåg sen att det är dags att städa i stallskåpen igen. Jag fattar inte var jag får alla saker ifrån! Jag har ju en hel garderob som är full med nästan enbart schabrak och paddar till westernsadeln. Där ska jag rensa lite och flytta upp en del saker till loftet istället.
Även på loftet behöver det städas. Ikväll släpade jag ner ett litet tjockaretäcke åt Mulle, så fick Jum-Jum låna det med fleecefoder i av Mulle så länge. Givetvis råkade jag slå omkull en hink med grejer i så numera ser det ut som hej kom och hjälp mig där uppe... Vi får väl se om jag orkar ta tag i det under morgondagen eller söndagen.

I morgon förmiddag ska en stallkompis låna Jum-Jum för en uteritt tillsammans med en tjej som ska hjälpa henne med hennes häst. Vi sa att hon fick låna vilken hon ville, och att det var helt OK att ta Mulle. Men nja... Fick hon välja själv så tog hon helst Jum-Jum. På eftermiddagen kommer goda vänner till oss tillsammans med sina barn och vill rida lite. Men jag tror nog att Jum-Jum orkar med dem en stund också.

Så såhär rent spontant så känns det inte som om det går någon nöd på Jum-Jum vad gäller motion! Han får nog så det räcker just nu.

Ja, så har min fredag sett ut. Nu återstår det bara att lösa hur jag ska kunna sova med blodtrycksmätaren på armen/i sängen i natt, samt fylla i pappret som jag fick med när jag hämtade maskinen.

/Kastrullhäxan  

Snart ska vi åka och göra ultraljud. Det ska bli spännande att se den som ligger där inne och väntar på att få komma ut.

Pojknamn har vi haft sedan länge, men först igår kom jag på ett flicknamn som kändes rätt. Vi får väl se vad det blir när det lilla livet väl är ute.

Vi tog faktiskt en tur med våra fyrbenta igår, och nu vet jag att det går att rida i overallen som jag köpte. Jag vågade tom trava en liten bit och det var en grymt pigg fjordhäst som jag satt uppepå! Han gillar kylan. Mulle hade minsann fullt upp med att hänga på oss. Sambon fick driva hela tiden för att den brune inte skulle hamna på efterkälken.

På hemvågen fick hästarna syn på en gående soptunna. Det var uppenbarligen läskigt, men när de fick stanna och kika så gick det bra. Skönt med coola hästar!

Mulle har för övrigt fått massage. När hon började klämma och känna på området som är under sadeln så höll jag andan. Mulle har ju ingen sadel som är utprovad av något proffs utan jag har ordnat och grejjat lite efter egen erfarenhet och väldigt mycket efter känsla baserad på Mulles reaktioner.

Men hon hittade ingenting anmärkningsvärt där så det känns kanonbra.

Däremot var han lite öm i några muskler baktill. Detta är inget jag tycker är konstigt. Mulle är 15 år nu och en väl använd häst som tävlat både hoppning och distans. Att hitta ett fåtal punkter på en sån häst är inget jag hispar upp mig över. Mulle är ju också arab och de har som ni kanske vet lite kortare rygg och färre kotor här och var. Det har ju både sina för- och nackdelar.
Mulle ska i alla fall hållas igång, hållas varm och få massage så ska massören göra ett återbesök om ungefär 4 veckor så får vi se då hur det känns och ser ut.

Även om Mulle såg ut som Costa Consordia en liten stund så tror jag ändå att han tyckte att det var väldigt skönt. När jag skulle hämta Jum-Jum i hagen någon timma senare så kom Mulle med en gång, positivt inställd och ville följa med in igen.

Jag kan säga att massören tyckte att Mulle var väldigt mjuk och fin för att vara så pass "gammal" (15 år är egentligen inte så mkt för en arab, de kan bli riktigt gamla) och för att ha gjort så mkt i sitt liv.

Mulles knän i bak var riktigt fina, det fanns inte tendens att han tyckte att det var obehagligt alls. Det är bra, för dåliga bakknän är inte roligt, varken för hästen eller för ansvariga som ska försöka åtgärda dem. (Vanligt att gamla travare har ont i sina bakknän tyvärr)

Nåja, tillbaka till mig själv igen. Först ultaljud, sedan något ätbart innan vi ska tillbaka till sjukhuset och hämta blodtrycksmaskinen och ikväll ska vi lasta den lille gule och åka till Lervik där han ska få prova att vara med de andra lektionshästarna/ponnierna.
Vem vet, de kanske inte kommer släppa iväg honom därifrån sen?!

På tal om det så snackade jag och sambon tidigare om att ev lämna bort Jum-Jum helt och hållet. Valet hade då hamnat på Borlänge Ridskola där han hade fått gå med i verksamheten och lärt måna barn och vuxna att rida.

När mamma hörde det så skrattade hon och undrade hur tusan jag tänkt få med mig Jum-Jum hem sen... JOnte (min systerson) är nämligen storförtjust i den här lilla gula ponnyn, och jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle vara den dag jag står med transporten och ska hämta hem honom.
Har man inte fått ett litet goss-hjärta att brista innan så...

Nu är det ju inget alternativ längre. Det verkar som om allting kommer ordna sig och jag har själv sänkt kraven en hel del på hur saker och ting "måste" vara. Och Jum-Jum verkar ju vara ksapligt nöjd i alla fall, även om han fortfarande frågar om vi inte kan springa in till kvällsmaten istället för att gå...

Nopp, nu är det bortsning av tänder som gäller (när jag lyckas ta mig upp ur stolen, det är ett mindre äventyr varje gång) och sedan ska vi fara mot förlossningen och ultraljudet.

Håll tummen nu allihop, så det inte är tomt därinne!

Slutligen bjussar jag på en bild från min guddotters dop!

Jag älskar er bägge två!

/Kastrullhäxan