Jösses, den här veckan går nog till världshistorien.
I måndags besökte både jag och sambon hälsocentralen på drop in-tid.
Sambon fick en läkartid på tisdagsmorgon och jag skulle också komma då eftersom mitt blodtryck fortfarande inte gett  med sig.

På tisdagen tog sambon bilen till hälsocentralen och jag gick dit med Julie i barnvagnen. Sambon var lagom stressad eftersom han skulle vara hos tandläkaren i Valbo 9.55
Jag fick en blodtryckmätare fastsatt på armen och traskade sedan hem igen.
När sambon kom tillbaka från tandläkaren var det bara att mata Julie och ge henne en torr blöja och packa in oss i bilen. Jag hämtade Mulle på betet, fixade i ordning honom och lastade honom. Han gick NÄSTAN på själv, men kastade sig av två gånger när jag försökte skicka in honom, så då gick jag före in istället. Då går han i alla fall på, även om en annan kan tycka att han kan vara lite mer entusiastisk istället för att smyga på.
Han stod som ett ljus i trnasporten (som vanligt) men hade fruktansvärt bråttom ut. Han hann kasta sig på bakbommen en gång, men stod sen snällt och inväntade signal från mig att han fick backa och då gick det ganska bra.

Mulle bor alltså inte hos oss längre. Det är med blandade känslor som man körde iväg honom. Dels så tycke rman ju om honom och ser potentialen, men samtidigt känner man lite besvikelse över att det blivit som det blivit med honom. Men nu får vi försöka se framåt istället. Jag tror att Mulle har hamnat på ett toppenställe.
Av med lite hull som satt sig runt magen och på med lite muskler igen så blir han hur fin som helst!

Efter att ha lämnat Mulle satte vi oss i bilen igen. Hem till stallet, städa ur transporten och sedan in på Max för att få något i magen (jag höll på att avlida). Sedan hem, mata Julie och ge henne en ny blöja och sen in i bilen igen för att åka och hämta tripptrapp-stolen som jag köpt. Hem igen, lämna stolen, byta om och så åkte jag till stallet och matade hästarna, samt tog bort aggregatet från beteshagen då ingen ska gå där något mer i år (vad jag vet).

I morse lämnae jag blodtrycksmätaren för att en läkare ska få göra en bedömning. Jag kan just undra om han sitter och kliar sig i huvudet!

                           

/Kastrullhäxan  

 
Kaffe och te har en förmåga att missfärga skedarna har jag upptäckt. Det splar ingen roll hur mkt man skrubbar på skedarna med diskborsten så släpper inte den där tråkiga missfärgningen. Rena blir de ju, för de är ju diskade men nog ser det tråkigt ut med dessa missfärgningar.

Så häromdagen fick jag nog, slet fram sista disksvampen ur städskåpet och så började jag skrubba frenetiskt på skedarna. Det tog en stund kan jag lova fast vi inte har så många skedar i lådan, men fint blev det!
 

Den här veckan har jag vari gräsänka och således haft hand om Julie själv. Det är tufft fast hon är snäll.
Häromkvällen började hon gråta för hon ville ha mat. Hon fick ligga i vagnen i barnkammaren medan jag gick ut i köket och värmde hennes mat. Jag hörde hur hon skrek och skrek och skrek, och mitt i allt skrik hör jag ett häsande ljud och så blir Julie tyst.
Givetvis började tankarna genast snurra i huvudet men jag gick ändå och tittade till henne och då låg hon i vagnen och var helt lugn. Det såg ut som om hon skulle somna.

Inte vet jag vad det var som hände, men jag matade i henne och tog sedan vagnen och gick en sväng för att skingra tankarna lite! Klockan var 23.00 men jag behövde komma ut!

Dumt att vara ensam hemma med en liten bebis och så är man så mörkrädd som jag är!  

/Kastrullhäxan  

Igår var det besök hs BVC igen.
Julie är inte längre nöjd med att sitta mage mot mage eller bara ligga i vagnen. Hon vill att man håller henne så att hon kan se världens runt omkring och smila åt alla som går förbi. Otroligt glad tjej det där!  

Jag passade på att fråga om Julies hemangiom igen (smultronmärket) då det växer och nu har blivit så stort att skölden på nappen tar i när hon snuttar på den. Det är inte mycket och än så länge verkar Julie inte alls ha några problem av det. Men jag ville ändå veta om det finns någon hum om hur mycket större det kommer bli.

Och ja... Såhär i efterhand kan jag klia mig i huvudet. Först lät det som om det var en remiss skickad för att märket skulle kontrolleras. Jag blev helt ställd, för tidigare besök har de sagt att märket är helt ofarligt och kommer försvinna av sig själva och blablabla. Så jag förstod inte riktigt varför en remiss plötsligt skulle vara skickad ang detta. Efter en koll i journalen så visade det sig att det inte alls var någon remiss skickad!

Jag berättade i alla fall om problemet som kan komma att uppstå med nappen om märket blir större och förslaget var då att jag skulle vrida på nappen lite grann.
Bra förslag -OM ALLA NAPPAR HADE SETT UT SOM NÄR JAG VAR LITEN (alltså helt runt munstycke).
Nu är det ju bara det att Julie accepterar EN sorts napp -med platt mundel. Lite svårt att ställa den på tvären i munnen på henne kanske...

Sköterskan frågade mig då om det var bekymmer med dinappen (alltså den som sitter på flaskan) och det är det ju tack och lov inte. Då förslog hon att jag skulle ge Julie den att snutta på!
Huruvida det var ett skämt eller inte vet jag inte, men jag känner bara hur förtroendet bara sjunker.
Seriöst, när man köper dinapparna så står det klart och tydligt på förpackningen att de INTE får användas som tröstnappar! Dels är de ju alldeles för mjuka och kan fastna i barnets mun (om de inte sitter fast på flaskan), dels är det ju hål i napparna vilket gör att barnet drar i sig luft om det inte finns mat som rinner genom hålet.

 

I övrigt är Julie mest en jätteglad tjej. Hon ler från morgon till kväll och varje gång hon delar istt leende med oss vuxna så rusar lyckokänslan genom kroppen.
Jag var till stallet igår och Julie fick vara med sin farmor. Innan jag åkte log Julie oavbrutet mot mig och när jag kom hem var et en trött Julie som satt i sin farmors famn, men jag såg hur hon sökte mig med blicken när hon hörde min röst.

/Kastrullmorsan  

Jag överväger att döpa om bloggen från Kastrullhäxan till Kastrullmorsan...

Vad tror ni om det???

Häri krokarna händer det massor av saker ska ni veta!
Mulle går på bete med en fjordhäst som heter Gimli. Förhoppningen är att de kan gå kvar där någon vecka till så Mulle slipper bli ensam (alternativt flytta tillbaka till stallet och gå med Jumme och äta hö).

Jag har börjat rida igen och har tom vari toch provat ut en ny sadel. En dressyrsadel den här gången. Det blev en Santa Cruz Leopold. Så nu måste jag köpa en ny sadelgjord också!
Urmysig sadel i alla fall.

Så här ska satsas på Fjord-SM 2013. Så hopplöst kan det väl inte vara? Jumme är ju klok som en bok och jag rider som ett proffs! Haha!

Jaha nu fick jag Julie på armen så nu måste jag sluta!

 

/Kastrull häxan