Idag kommer det ett inlägg som inte är så fullt med glädje och lycka, men jag vill ändå berätta lite.

Igår fick vår högt älskade katt Lumi tillsist somna in. Det har varit ett tufft beslut för oss, men i slutänden måste man sätta djurens väl och ve i första rummet.

Lumi har alltid älskat min sambo, från första dagen hos oss har hon varit min sambos katt och det bästa hon visste var att få lägga sig på hans bröst när han la sig för kvällen. Där låg hon kvar tills han somnade och därmed slutade klia hennes mage.
Jag kan nog inte beskriva Lumi och samtidigt vara rättvis, för hon har varit en så stor del av våra liv och samtidigt som hon varit en otrolig skönhet så har hon haft en helt underbar personlighet.

Sista tiden har Lumi inte mått riktigt bra. Hon har varit så fäst vid min sambo att hon inte längre kunnat hantera att han åker bort och jobbar borta. Hon har sett hur han packat sin väska för att fara iväg och det har utlöst en stress hos henne som hon inte kunnat hantera. Och för att visa oss att något är fel har hon börjat kissa inne.
Ni ska veta att det här beteendet har studerats ett tag. Från början visste jag ju inte ens vilken av katterna som gjorde det, men sista gångerna har jag tagit Lumi på bar gärning samt haft koll på vad Pyret pysslar med.
Beteendet är också starkt kopplat till min sambos Skåneresor, då Lumi varit rumsren när sambon jobbat hemma.

Detta är inget som vi beslutat över en natt utan vi har funderat fram och tillbaka ganska länge.
Jag har fått flera förslag på folk som kan tänka sig att adoptera henne, men det har aldrig varit aktuellt då Lumi var omplacerad flera gånger redan och jag hade lovat hennes förra ägare, och framförallt henne, att det här var sista anhalten. Ett sånt löfte bryter man inte.
Jag har också fått förslag på vad som kunnat vara "fel" med henne, bl.a att hon inte tycker om den andra katten och vill vara ensamkatt.
Jag vill att ni ska veta att jag förstår att folk kommer med förslag i all välmening, men när man inte känner katten kanske man ska vara lite försiktig i sina uttalanden? Det är ett otroligt tufft beslut att avliva sin vän, och att då få det beslutet ifrågasatt känns väldigt krävande.

Vet man inte Lumis historia och varför hon slutligen hamnade hos oss så är det jättesvårt att veta varför det blivit som det blivit.

Lumis förra kattkamrat avled i armarna på sin ägare efter en tids sjukdom. Lumi blev då ensamkatt. något hon inte alls trivdes med och eftersom vi börjat fundera på ett sällskap till Pyret så provade vi med Lumi. Jag fick löftet att om de inte fungerade så skulle förra ägaren ta tillbaka Lumi och jag fick avge löftet att vi skulle bli Lumis sista hem om hon fungerade hos oss.
Självklart fanns det både spott och fräs mellan katterna första dagarna, men Lumi stod på sig och inom en vecka hade hon lagt beslag på både klätterkojan och sovrummet. Pyret sov i soffan och var allmänt sur.
Men därefter har det aldrig varit något bråk dem emellan. De har sovit tillsammans, lekt ihop och utforskat alla nya saker som kommit hem tillsammans.

Ibland har jag undrat om Pyret är för "på" henne, men i nästa sekund är det hon som legat och kurat bakom en dörr för att hoppa på honom och leka.

Lumi har alltid varit skeptisk till att gå ut, och man har inte fått henne utanför dörren om inte Pyret gått före. Lumi har varit nöjd med att ligga i trädgården, tugga på grässtrån och titta på grannarna när de går förbi.
Pyret däremot, han vill gå på promenader, klättra i träd och jaga fjärilar i buskarna -inte helt lätt med sele, koppel och ägare efter sig.

Men om man tagit ut Pyret, för att gå en promenad med honom, och lämnat Lumi hemma så har hon blivit jätteledsen. Hon har sprungit mellan lägenhetens fyra utgångar och bara jamat och jamat till dess att Pyret kommit hem igen.

Jag hoppas att ni, när ni läser det här, inser att vi faktiskt har haft koll på våra katter och dragit slutsatser om saker och ting efter att ha studerat hur de beter sig i olika situationer.

Lumi var en väldigt god vän, och faktiskt även familjemedlem, för oss.

Det gör oerhört ont att få höra att vi tagit beslutet enbart för vår egen skull, när det inte alls är så.
Hade jag varit egoistiskt och tänkt på mina egna känslor i första hand så hade Lumi varit kvar här, instängd i ett tomt rum de veckor sambon kör till Skåne och det hade antagligen gett henne ännu mer ångest och stress.

                                                       


Alla dessa bilder är från 2009 men är i blandad ordning.

Vila i frid älskade Lumi 

/Kastrullhäxan  

Ett recept för er som egentligen gillar tacos men som ändå vill ha lite variation.
Detta är också en soppa som många barn och ungdomar uppskattar samtidigt som det inte känns för modernt för oss vuxna.

Du behöver:

till ca 4 portioner

Köttfärs  ca 500g  (personligen gillar jag nötfärs men det är ju en smaksak)
Hackad lök
Tacokrydda (jag brukar använda två påsar)
En buljongtärning (kött- eller kalvbuljong)
En burk krossade tomater

En burk majs

Tärnad potatis (4-5 st)

Börja med att bryna färsen och sedan löken. När färsen fått färg tillsätter du tacokrydda, krossade tomater, vatten och buljongtärningen. Häll i potatisen och låt koka till potatisen är färdig. Krydda efter smak och behov. Tillsätt majsen på slutet, strax före servering.

Detta serveras lämpligen tillsammans med créme fraiche och mjukt vitt bröd (gärna varmt) med smör och ost.
Om man vill kan man använda créme fraiche med örter.

Smaklig måltid!

Tänkte bara slänga in ett snabbt inlägg här idag. Mest för att tala om att jag lever.
Jag är stor, tung, trött och har allmänt ont i kroppen.
Göte roar sig så gott han kan där inne, men det börjar onekligen bli trångt och ibland trycker han så att det gör ont.

I fredags var det lektion på banan och C  provade att rida Mulle. Hon har suttit på honom några enstaka gånger tidigare men det här var första lektionen.
Och ja, Mulle är stel och till en början går han och låtsas att han inte vet vad man vill, men när C fick order om att fortsätta rida Mulle framåt och på det viset få honom att kliva över den där tröskeln så tuffade C till sig och var på Mulle till han faktiskt gav efter. De hade knappast slagit Brink och Briar, men tusan vad nöjd jag var med deras insats. Det var roligt att se Mulle under någon som är lite stadigare i sin sits och ridning än vad min stackars sambo är. (Inget ont om honom, men han har inte erfarenheten än)
 
Vi jobbar fortfarande för fullt med Mulles hull. Jag skäms inte för att släppa honom utan täcke men nog tusan vill jag ha några kilo till på honom innan jag känner mig nöjd. Men tanke på hur han såg ut ett tag i vintras så är han ju helt klart på bättringsvägen nu, men det tar tid! Nu har ju det gröna gräset kommit, men det är ju inte enbart att släppa iväg hästarna på bete eftersom de blir väldigt dåliga i magen av det,

Idag "lurade" jag Stefan att köra Mulle istället för att rida. Jag tycker att det är ett jättebra alternativ till ridningen och Mulle tycker att det är superskoj. Så jag hjälpte honom att sela ut med travsele och speedcart (det var så jag lyckades övertala honom) och sedan åkte jag upp till järnvägen för att finnas till hands om Mulle skulle krångla (det är där det ofta uppkommer problem). Men idag knatade Mulle snällt in efter järnvägen (även om det går låååångsamt) medan Jum-Jum däremot försökte gå åt ett annat håll.
Fy vad han testar C. Jag har sett hur han kör alla fula knep, tex vända bort huvudet och skjuta ut bogen = han blir skitstark och hon orkar inte hålla honom = han kan köra ner huvudet och beta.
Grrr...
Han försöker med mig också, men jag känner ju honom på ett helt annat sätt och läser därför av honom och jag är stenhård. Det är ingen idé att han försöker för jag går på honom med en gång och han vet att det blir mkt jobbigare att tjafsa än att bara göra som jag säger.
Men det är helt otroligt hur en häst kan förvandlas från urmysig och världens snällaste till totalt döv för omvärlden -bara för att det finns EN grästuva på hela gårdsplanen!

 
C på Jum-Jum och sambon i speedcarten efter Mulle. Sambon körde med svart och vinrött idag. Det syns inte på bilden men de hade matchat jättefint!

 
Jag bjuder på en fin bild på Mulle också. Tyvärr lyckades jag lägga in den åt fel håll men det får ni leva med.

Vi skulle ha tävlat igår, men det blev inställt pga ett envist regnande. Nåja, sånt är livet. Sambon och C inväntade solen på eftermidden och gav sig ut då istället. Det blev en tur i Hemlingby och Mulle hade tydligen känts oförskämt fräsch efter fredagens lektion. 

På tisdag kommer mamma och hennes sambo hit några dagar. Jag längtar verkligen fast jag vet att dagarna komm gå fort och de snart åker hem igen.

Nu har jag inget mer att berätta, såvida ni inte vill höra en massa gnäll. Själv tycker jag att ni fått så mkt negativt härifrån sista tiden så nu kan ni för en gångs skull få läsa nåt kul istället.

/Kastrullhäxan  

Vet ni???

Jag har alldeles för mkt "vänner" på min Facebook. Egentligen är det inget fel med det (det är därför jag inte rensat i vänlistan) men det finns några enstaka personer som jag under en tid vägt fram och tillbaka om jag verkligen har någon glädje av som "vän".
Det har mest handlat om onödiga kommentarer bland mina bilder. Saker som inte ens den mest korkade behöver få läsa...
Idag fick jag nog. Det var en kommentar, som visserligen snabbt raderades bort av personen själv i fråga och byttes mot en annan kommentar. Men jag hade redan sett den första kommentaren och eftersom den här personen under en tid legat precis på kanten för vad jag tolerarar och accepterar så försvann även den nya kommentaren i fråga och personen togs bort från min vänlista.
Vi umgås inte, har inget utbyte av varann osv osv... Så nej, jag tar inte skit över internet heller då.

Ni får gärna tycka att jag är dum och egoistisk. Det känns som om jag funnits för andra hela livet, men nu är jag tvärfull med gravidhormoner och istället för att sitta här hemma och koka så tar jag bort kommentarerna och låtsas som om det regnar istället.

Jag kan säga att jag inte under hela mitt liv mött så många idioter som jag tycker mig möta nu under graviditeten. Det är säkert färgat av hormonerna som sprutar ur öronen på mig, men så är mitt liv just nu. Jag kan inte göra så mkt åt det, utan får försöka acceptera läget och leva med det.

För övrigt kan jag upplysa om att den lill* är fullt aktiv där inne och jag är galet sugen på apelsiner.
Jag såg på ett program igår innan jag somnade (=jag såg inte hela programmet) men där var det någon kvinna som pratade om att barnet känner smak via fostervattnet när det är 7 månader inne i livmodern.
Det hade utförts studier där en del gravida kvinnor fått äta anis (en krydda som har en smak som påminner om lakrits) under graviditeten och när barnen var födda hade man provat att ge dem mat med liknande smak.
De barn, vars mödrar ätit anis under graviditeten visade ingen större reaktion alls utan åt som vanligt. De övriga barnen hade uppvisat beteenden som kan översättas med "BLÄ!".
Så mitt barn kommer att gilla glass, choklad och en massa frukt när det kommer ut! 

 
/Kastrullhäxan  

Här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg, så alla ni som inte orkar läsa/inte tänker bry er/ tänker slänga ur er dumma kommentarer kan klicka på det lilla krysset uppe i hörnet och sluta läsa nu.

Jag har knappt fem veckor kvar till beräknad förlossning och har varit hos föräldragruppen vid tre tillfällen. Vi har pratat förlossning (och efter det kan jag erkänna att jag inte kände mig speciellt sugen på att bli förlöst), smärtlindring och sett film om förlossningen samt första tiden efter att barnet kommit.

Inne i mitt huvud är tankarna ett enda virrevarr och känslorna avlöser varandra hela tiden. Som många av er redan vet så har jag ju inte berikats med graviditeten från 7e himlen och det har tagit väldigt mkt kraft att bara acceptera den situation som jag har.

De här månaderna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och det verkar inte direkt som om saker och ting kommer att bli lättare, utan istället blir jag mer och mer låst i min egen kropp och dess begränsningar.

Och jag kan ärligt säga att det finns tusen saker som jag vill, men jag orkar faktiskt inte.
Jag vill gärna finnas där för andra och ja, ni vet... Men jag kan inte, just nu räcker jag inte till!
I fortsättningen tänker jag ställa frågan en, MAX 2 ggr och om jag inte fått något vettigt svar då då kommer jag helt enkelt bara att köra mitt eget race och så får ni bli sura.

Jag kan ge er några enkla tips:

Om känslan säger: "Jag vill men jag kan/hinner inte" då är svaret nej.
Om känslan säger: "Åh vad skoj. Det passar rätt bra i min kalender" då är svaret ja.
Om känslan säger: "Njae... Är det verkligen något jag vill göra?" så är svaret troligen nej.

Just nu fixar jag inte några "Njae... Vi får se." eller "Jag vet inte om jag kan/hinner". (I det sistnämnda fallet, kolla upp saken och återkom snarast).
Jag har, hör och häpna, faktiskt ett eget liv att styra upp. Ni får gärna vara en del av det men börja inte krångla för det klarar jag inte att hantera just nu.

Jag har bitit ihop. Det känns som om jag bitit ihop i snart sex månader eller nåt. Och nu börjar jag fundera på varför. Mitt liv är inte perfekt, det har aldrig varit det och troligen kommer det aldrig någonsin bli fläckfritt även om alla dagar inte känns kolsvarta och bortkastade.
Biter jag ihop för min egen skull, eller för andras?
Det är mitt liv, och det vill jag gärna vara kapten över i första hand!

/Kastrullhäxan