Tänk att det är hela tre veckor sedan som Julie föddes. Det går grymt fort!

Julie äter numera massor, gärna tätare än vad som varit ordinerat och ibland känns det som om man bara matar och matar och matar...
Men det lönar sig! I tosdags var BVC här och vägde henne och då vägde hon 3320 gram och har alltså passerat sn födelsevikt med råge!

Jag skriver fortfarande upp vad hon äter men känner mig så mkt lugnare och tillfreds. Inget trugande med flaskan och hon verkar glad och nöjd i övrigt också.

Idag har vi varit till Västanå med Jum-Jum. Sambon hoppade 50 och 60cm och vann båda sina klasser. KUL!  
På slutet fick han till och med lite fart på den lille gule ponnyn.

Julie var såklart med men sov mest i sin vagn. Det känns jättebra att ha med sig henne och eftersom vi är en aktiv familj så kommer hon få vara med i fortsättningen också. Det här var första gången som Julie åkte in i ett annat län för övrigt.

Sen har det hänt lite annat smått och gott. Bl.a blev jag uppringd av en snubbe som gav mig en gratis tandborste. Det har visat sig vara så lagom gratis... Så där verkar det som jag måste dra in konumentverket och börja bestrida fakturor och greja. Underbart med oseriösa företag.
Jag brukar vara schysst och svara på undersökningar och liknande, men from nu är det slut på det!

Nåja, det är tur att man har familjen att glädjas åt i alla fall!
 

/Kastrullhäxan  

Här hemma känns det som om allting handlar om mat. Och då om Julies mat.
Hon behöver ju gå upp i vikt och vi har kämpat stenhårt med hennes ätande, först med amning och tillägg och sedan blev det sondmatning och amning och numera är det flaska som gäller.

Jag har suttit och känt hur jag trugat i henne droppe för droppe, jag har kämpat och ibland har i alla fall jag känt mig ganska svag.  Men så bestämde jag mig för att inte se till varje mål hon äter, utan istället se till varje dygn och det har fungerat mycket bättre!
Och idag hade hon ätit lite mer än sin normala dagsgiva redan när hon hade en måltid kvar (som hon nyss fått och satt i sig). Så nu börjar vi närma oss nästa nivå, men det går långsamt framåt!

Eftersom jag inte ammar henne (och det kan man väl tycka vad man vill om. Jag är dock inte intresserad av att höra några predikningar om värdet i amning. Det finns skäl till att jag valt att sluta amma henne och där med anser jag diskussionen avslutad) så pumpar jag ur brösten och ger henne i flaska.

I morse valde jag att börja pumpa det bröst som har sämst produktion och lagom till det börjar komma igång så känner jag att jag blir blöt på magen. Då har det andra bröstet blivit "stimulerat" och hoppat igång av sig själv och börjat läcka... Så i fortsättningen ska jag nog se till att börja med det lite bättre bröstet.   

 
Såhär glad blir Julie när hon orkar äta en hel portion!  

/kastrullhäxan  

Idag blir Julie två veckor. Helt otroligt hur fort tiden går, framförallt nu sen vi kommit hem.

Julie har redan hunnit vara till stallet, men hon sover mest när vi är där, firat midsommar hos goda vänner till oss och varit till mataffären. Allt gör hon med samma glans och lugn.

Jag antar att det som är högst prioriterat att läsa om just nu är Julie.

Vi kämpar på med matningen av henne och ibland känner jag mig nästan lite överdriven när jag räknar och funderar, men i slutänden är det för Julies bästa. På tisdag kommer de från BVC och gör ett hembesök och då ska hon nog vägas. Det ska bli jättespännande att se om hon har gått upp i vikt. Det är ju nämligen vårt mål då hon tappade en hel del vikt när hon drabbades av gulsoten.

Idag postade jag lite brev med bilder på Julie. Bland annat så ska min farmor få bilder på henne.

Min farmor är gammal och vi har inte planerat att åka ner något till henne nu i sommar. Och antagligen åker vi inte ner i vinter heller då vi tycker att Julie är för liten för såna långa resor.

Igår förmiddag kom ett bud förbi med en jättefin liten bukett till oss. Det var från min gamla granne i Fjugesta. Jag ringde henne häromdagen och berättade att vi fått en liten flicka och hon blev så glad. Det är också en äldre tant med diverse krämpor och jag tror att beskedet om att Julie kommmit till världen gjorde hennes dag så mycket ljusare.

Jum-Jum och Mulle mår bra. De går i olika hagar då Mulle är sällskap åt en stallkamrats häst på hennes bete.
Vi har inte hunnit med någon av dem alls, men som tur är så har vi folk som backat upp oss. Jag har ju C som hjälper mig med Jum-Jum. Helt plötsligt blev det som om hon hade en egen häst! Och jagf år ju inte rida på många veckor än, så hon kan njuta ganska rejält av honom resten av sommaren. (Jag kommer nog dock inte kunna hålla mig från att köra honom tror jag).
Mulle är det en stallkompis som sett efter, och sedan har stallkamraterna lånat honom lite grann. Så han har faktiskt fått jobba lite grann, även om hon börjar få en rund och go mage igen.

Båda hästarna har träffat Julie. Jum-Jum var väldigt nyfiken, medan Mulle mest konstaterade att "Jaha, där var det en bebis." och så var det inget mer med det.

Själv går jag fortfarande omkring med en låst käke efter att jag tog i så på förlossningen. Den gör att jag dras med en del spänningshuvudvärk, men mest påmind om den blir jag ska äta eftersom jag inte kan öppna munnen ordentligt och allt som är lite större bitar måste delas ordentligt, annars går det inte in i munnen alls.

Som ni ser så har jag ändrat lite färger här på bloggen igen och det är givetvis pga Julie.
Nackdelen med att hon är flicka är att jag blir tvungen att dras med en massa rosa prylar! Jag var dock inte så intresserad av att ha det helt och hållet rosa på bloggen, så jag valde lila istället. Hoppas att ni läsare också är nöjda med det.   

Idag skulle sambon fixa med hästtransporten och det slutade med att han hittade ett getingbo i transportens sadelkammare. Han slängde ut det, och fick då ett helt gäng ilskna getingar som påföljd. Givetvis gick han in i stallet och hämtade min sopborste och började veva med... Sambon överlevde, getingarna bor numera utomhus (såvida de inte bygger ett nytt bo i sadelkammaren alltså) och min sopkvast är i två delar eftersom sambon snubblade på den när han flydde i panik.
Vad trodde han liksom? Och ja, jag är en smula ledsen för sopborsten. Det går givetvis att ersätta, men det känns så förbaskat onödigt!

 
Nåja, jag bjussar på en rätt söt bild på familjen i alla fall.

/Kastrullhäxan  

Än så länge är det faktiskt ingen som har frågat men jag tänkte ändå berätta varför vår dotter faktiskt gar fått de namn som hon har.

Jag ville verkligen ha ett namn med begynnelsebokstaven J. Detta för att det är ganska många i min släkt som har begynnelsebokstaven J i sina tilltalsnamn.
Pojknamn var givet från början: Jonas.

Flicknamn var så mkt svårare att komma på och vi har funderat och funderat.
Först var vi inne på Jackie och så har det varit tänkt fram till för bara några veckor sen så jag plötsligt fasnade för Julie.
Jag pratade med sambon och när vi funderat lite så kändes det som rätt namn för oss både om det nu skulle bli en tös. Och anledningarn är faktiskt flera.
I första hand är det faktiskt för att vi blev ett par i juli. Och Julie är ju ett resultat av det, även om hon kom flera år efter att vi blivit ett par.

Sen, något som bara är en bonus, men som är lite gulligt ändå, är att Jum-Jums mamma heter Juliette och kallas just Julie. Det är inte därför vi valt just det namnet, men det är en som sagt en trevlig bonus att Jum-Jum, som faktiskt betyder massor för mig, också fick vara med på ett hörn!

Och vad tror ni? Har Jum-Jum en ny ryttarinna om 10 år???

 
Julie myser med sin pappa efter att ha ätit sin middag utomhus för första gången.

/Kastrullhäxan  

Med risk att det här inlägget blir låååångt...

VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN OCH VÄRLDEN VÅR LILL FLICKA!

Nu är det så länge sedan som jag uppdaterade att jag inte riktigt minns vad jag redan berättat. Men ni vet säkert att jag redani början av graviditeten hade högt blodtryck och nu sista veckorn ahar det börjat smyga iväg uppåt igen.
Den 29e maj vaknade jag med huvudvärk som hade kunnat spränga berg och en alvedon tog bara udden av en värsta smärtan, så när jag hade varit och lunchat hästarna valde jag att ringa till förlossningen och fråga vad jag skulle göra. Jag fick order om att omedelbart komma in för en kontroll.
För att göra en lång historia kort så fick jag ligga i ett mottagningsrum med en apparat på mig som mätte ev sammandragningar och barnets hjärtljud. Jag fick lämna urinprov och blodtryck. Och givetvis låg jag lite högt så de valde att behålla mig över kvällen. Sent den kvällen blev jag hemsläppt i alla fall.

Den 1a juni hade jag blodtryckskontroll hos mödravården, och givetvis låg jag högt i tryck och barnmorskan ringde till förlossningen för att rådfråga. Jag hade varken huvudvärk, ont i magen eller protein i urinen men de ville ändå att jag skulle komma för kontroll. Så det var bara att åka hem och hämta BB-väskan och sedan åka till förlossningen. Där hade de MASSOR att göra och jag fick vänta nästan en timma innan någon hade tid med mig.
Ingen fara för min del dock. Denna gång blev jag inlagd över natten och de valde att börja medicinera mot mitt höga blodtryck. Först fick jag en tablett Trandate, trots att jag sa att jag reagerar konstigt på dem. De ville i alla fall prova och jag somnade efter att jag tagit den, sov i ungefär en timma och vaknade sedan och skakade okontrollerat. I ungefär 30 minuter lyckades jag hålla kontroll på mig själv men sedan blev ångesten så stor inombords att jag var tvungen att ringa på personal.
Jag reagerar så konstigt på Trandate, skakar, känner mig svimfärdig och får sån ångest att jag skulle kunna göra något dumt. Men nu har jag provat Trandate två gånger och aldrig någonsin mer!
Det beslutades att jag skulle få vara kvar över natten för observation och jag fick också prova en annan medicin mot blodtrycket. Dagen efter blev jag hemskickad.

Den 4e juni hade jag ny blodtryckskontroll och även denna gång låg jag högt i tryck. Nytt samtal till förlossningen som ville ha in mig. Även denna gång blev jag inlagd över natten.
Jag skulle egentligen varit till familjehälsan för ett stödsamtal, men det blev inställt som ni förstår...

Det pratades om en igångsättning av mig, men efter att ha undersökt mig beslutade de att skicka hem mig istället med ordinationen VILA. Hur jag skulle kunna vila mer än vad jag redan gjort visste jag inte, men så länge jag bara låg i sängen och stirrade i taket så höll sig trycket under kontroll...

Jag åkte hem och misstänkte att vi snart skulle ses igen.

och mycket riktigt, jag hade blodtryckskontroll igen den 8e. Då hade jag klivit upp, ätit frukost och gått ner till bilen innan de tog mitt tryck och ändå hade jag ett tryck på 160/110. Det räckte med att barnmorskan ringde förlossningen och sa mitt förnamn så sa förlossningen åt henne att skicka dit mig.

Åter igen undersöktes jag och det var bara markant mer "moget" än sist. Men nu beslutades att jag skulle sättas igång. Bebis var klar inne i magen och skulle må bäst av att komma ut. Så jag fick en tablett som skulle få det hela att mogna och vanligtvis får man inte värkar av de här tabletterna -men det fick jag!
På natten beslutade läkarna i samråd med mig att jag skulle få sova så jag fick smärtstillande och sov faktiskt riktigt gott.

   
Rejält på tjocken kan man säga!

9.15 på morgonen den 9 juni undersöktes jag igen och det beslutades att jag skulle få en ballong uppkörd och uppblåst för att öppna mig. De sa visserligen att det skulle gå fort, men de stoppade upp ballongen ungefär 9.30, fyllde den och när den nästan var full gjorde det SKITONT och jag skrek som en stucken gris. Läkaren blev lite fundersam då det inte ska göra ont (det är givetvis obehagligt, men hon hade nog inte varit med om att någon skrek som jag gjorde) och hon tittade på min sambo och frågade om det verkligen gjorde sådär ont. Hur ska han veta det?!
Tre minuter senare ramlade ballongen ut och så drog förlossningen igång.

De ringde på narkosläkaren för att jag skulle få ryggbedövning (jag hade bett om att få allt jag kunde få) och han kom ner men lyckades tyvärr inte få bedövningen att ta. 25 minuter efter att han lagt den skrek jag åt sambon att ringa på personal då jag hade så ont. De gav mig lustgas, förklarade hur jag skulle andas i masken och undersökte mig igen. "Ring narkosläkaren och säg att han inte behöver komma. Han kommer inte hinna för under värkarbete är hon öppen 8 cm." sa barnmorskan.

Jag behöver inte ta alla detaljer här, men 12.55 är vår lilla Julie född och allt hade gått bra. Jag som varit så rädd för smärtan hade fixat förlossningen med enbart lustgas och ett kanonfint stöd av personal och min sambo.
Mellan två krystvärkar hade jag vänt mig, tittat helt vimmelkantigt på sambon (som trodde att han skulle få höra något riktigt elakt) och sagt: "Du... Jag älskar dig..." 
Julie vägde 3086g och var 48cm lång. Vi hade ingen aning om könet, även om jag under sista veckan börjat fundera på om det inte var en flicka ändå. Men vi var så glada och min sambo blev så glad och så stolt!

Vi blev sedan körda till BB och det här är en historia som jag helst vill glömma. Jag tänker inte ta allt här, men tyvärr är jag ganska besviken på tiden vi spenderade där.
Julie var väldigt, väldigt trött och det visade sig ssenare att hon åkt på gulsot och var så svag att hon inte klarade av att äta. Jag är förstföderska och vet inte ett dugg om hur man hanterar ett barn eller hur mkt de äter eller hur länge de ska amma...

       
Julie har mått dåligt av sin gulsot och gått ner i vikt och jag har mått skitdåligt över att Julie är dålig, att jag nte fick i henne tillräckligt med mat och att vara instängd på BB.
Men jag tror inte att jag ska skriva mer om det för jag blir bara uppriven och ledsen.

Det slutade med att en barnmorska kom in till oss på torsdag eftermiddag och sa att de beslutat att Julie skulle få en sond i näsan, så det var bara för oss att ta på oss skorna och följa med henne ner till barnavdelningen där sonden skulle sättas in.
Att hon fick sond var helt rätt beslut och bra, men det togs helt och hållet ovanför våra huvuden. INGEN frågade oss föräldrar vad vi hade för åsikt i frågan...
När vi kom ner till neonatalavdelningen bröt jag ihop för säkert tusende gången den veckan. Meningen var att vi skulle tillbaka till BB och personal från barnavdelningen skulle komma upp och mata Julie genom sonden åt oss, men när läkarna såg mig och i vilket skick jag var, samt min sambo som försökte trösta mig, så beslutade de att omedelbart lägga in oss på neonatalavdelningen istället.

Förutom att Julie kom till världen, så var flytten till neonatalavdelningen det bästa som hänt oss.

Julie fick i sig mat, dels genom att amma lite och dels genom sonden och både jag och sambon fick lära oss att sondmata. Julie behandlades också mot sin gulsot och piggnade till ganska snart.

Hela den här historien slutar i alla fall med att jag tog beslutet att prova att ge Julie nappflaska istället för att amma. Hon klarade inte av att amma tillräckligt för att få ork och jag hade bara ångest över att jag inte lyckades med amningen.

Det beslutet är det bästa jag någonsin tagit. Julie tog flaskan direkt och åt så bra att vi fick i henne en hel portion och då beslutades det att sonden skulle väck! Och när jag visat att Julie klarade av att äta med flaskan så fick vi åka hem.
Julie är fortfarande drabbad av gulsoten och är därmed också inskriven på neo fortfarande. Vi åker och lämnar rover med jämna mellanrum, men jag lovar att jag skulle kunna bära henne till sjukhuset varenda dag om det så krävdes för att hon ska bli bra igen!

Just nu ligger hon i alla fall här intill mig och sover så sött. Hon har ökat upp portionsstorleken och säger själv till när hon är hungrig. Det är en helt annan tjej än den kråkunge jag hade hand om på BB.

Nu måste jag sluta.

/Kastrullhäxan -numera mamma