Alldeles nyss fick jag se en gammal status som jag skrivit på Facebook för ett år sedan.

Så här stod det:

Håll min hand
Kryp nära intill
och viska i mitt öra
Att jag är trygg

Ligg nära intill
Håll om mig
och låt mig känna
värmen från din kropp

Rör mig långsamt
Tryggt och stilla
Låt mig höra
dina lugna andetag

Låt mig somna
under ditt täcke
med din arm som skydd.
I morgon är nog världen lite bättre...

Plötsligt slog det mig att det är ett år sedan jag fick diagnosen måttlig depression.

Det är ett år och några dagar sedan som jag "vaknade upp" i min bil ute på E4an och insåg att jag satt och planerade ett självmord.

Det var riktigt otäckt och känslan var ungefär som när man varit under vattenytan för länge och kommer upp och har fått en kallsup.

Jag klarade av att köra hem och skrev sedan ett något kryptiskt inlägg här på bloggen och många, många reagerade.

För att göra det här inlägget lite mindre långt, så kan jag säga FY   hur dåligt jag har mått!

Då, när jag mådde sådär, så blev jag inte rädd om jag tappade fästet med bilen när jag var ute och körde. Idag blir jag alldeles kall inombords bara vid tanken.

Nu finns det bara en väg ut, och den är UPPÅT!

Tack till alla er som funnits för mig under den här tiden. När jag varit som svagast har jag behövt er, och ni har funnits! TACK! 

Nä... nu ska jag grejja lite med andra saker. Ha det fint!

/Kastrullhäxan  

Bara för att jag har börjat krypa upp ur mörkret och orka mera och verka mer framåt så är det inte ok att belasta mig med en massa grejjer och tvinga mig att ta tretusen beslut.

Nej, nej, nej, gott folk. Lite får ni faktiskt försöka styra upp själva!

För övrigt vet jag att jag varit usel på att uppdatera här på ett tag. Men det mesta som skett i mitt liv senaste tiden har handlat om Jum-Jum.

Han har ju varit mer eller mindre halt och blev tillslut jättedålig och det visade sig vara en hovböld som sprack upp.

Vi lyckades få på en sko, men tyvärr tappade han den och är halt igen, dock på bättringsvägen. (och han har fått dit skon igen)

Vi lyckades i alla fall, mellan halt-period 1 och 2, ta oss till utställninge med honom och skrapade ihop ett silver och 36p. Något som vi är supernöjda med med tanke på att han vilat i drygt 5 veckor.

  Originalbilden är tagen av ml189 på Bilddagboken, men det är jag som redigerat den. Underbar, inte sant!

Jag har hittat ett program på nätet där man kan redigera bilder. Superskoj!

Jag har gjort massvis, bla två stycken som numera pryder väggen i vårat gästrum:

Och så har jag skrivit ett reportage om hästens foder (handlar om grovfoder) till DalaGästrikes FFs medlemstidning. I det reportaget finns bl denna bilden med:

  Ungefär 6 månader emellan. Visst ser man en tydlig skillnad!?

Nä... Nu börjar klockan närma sig kväll, jag är trött, hästen ska matas och jag ska helst hinna duscha innan läggdags.

Jag kan lite snabbt bara uppdatera om att jag är kvar i Söderfors och stormtrivs där. Det är helt annorlunda mot Tierp och jag har själv också förändrats. Jag känner mig mer positiv, glad och inspirerad att göra saker när jag kommer hem!

/Kastrullhäxan  

Hon är ingen spegelbild av mig
Men hon är min vän

Hon har miljoner drömmar
Som hon sparat en och en

Hon kan gömma sig i en värld
Vara svår att nå

Men jag vet att hon finns nära ändå
Hon lägger huvudet i mitt knä
Och vill somna där

Jag måste tala om det nu,
Säga som det är

Jag ska resa långt bort syster
Men jag vet du följer efter
För dina drömmar når mig

Liten ängel, du och jag
Så lika men ändå som natt och dag
Du är en del av mig

Liten ängel, du finns kvar
Låt inget krossa drömmarna du har
De lever, de lever kvar

Hon kan inte vara den jag är
Men hon kan förstå

Fast hon redan saknar mig så
Låter hon mig gå

Jag ska resa långt bort syster
Men jag vet du följer efter
För dina drömmar når mig

Liten ängel, du och jag
Så lika men ändå som natt och dag
Du är en del av mig

Liten ängel, du finns kvar
Låt inget krossa drömmarna du har
De lever, de lever kvar

...............................................

Den här låten har jag fastnat lite grann för nu.

Sofia Källgren – Liten ängel (Promise me)

Åter igen måste jag sända ett extra varmt tack till min hovslagare!

Alltid hjälpsam, svarar på frågor och vill hästens bästa.

Att jag alltid lyckas få problem på helgerna och ringer en lördag eftermiddag spear ingen roll, min hovslagare svarar ändå.

Och kan han inte komma och hjälpa oss så får jag råd på telefon.

Idag åkte han en extra sväng ut till oss för att titta på min halta fjordhäst.

Nu var det en hovböld, men hästens lidande var inte mindre för det.

Men efter att min hovis varit där så hade jag genast en mer avslappnad och nöjd häst än innan.

Tusen tusen tack för allt hjälp vi fått, för alla goda råd och för att du du fortfarnade svarar i telefon fast jag alltid lyckas ringa när du är på travet eller bortrest!

Och tack för att du är så superbra med hästarna, aldrig ett ont ord, vare till eller om dem!

Du är GULD värd!

Tack Yvonne för att vi får möjlighet att låna Mulle utav dig.

Han och Stefan verkar trivas jättebra ihop och det blir mindre och minre bråk för varje dag som går. Nog har Mulle sina åsikter alltid, men det verkar som om han börjar förstå att det inte är någon idé att trilskas för att få igenom dem.

  För varje dag som gå så ser jag de här två växa tillsammans, utvecklas och ha roligt -precis som vi hade tänkt från början.

Det syns att Stefan och Mulle trivs bra tillsammans och att de gillar samma saker. Stefan är aldrig rädd att släppa iväg Mulle på en snabbare galopp, och Mulle är helt med på att man ska sakta av efteråt utan att vara stark eller dumma sig på något sätt.

Om de ska hoppa två hinder som står på en raksträcka så manar Stefan på Mulle emllan hindren, och plockar sedan försiktigt in honom några galoppsprång innan nästa hinder så att Mulle både får sträcka på sig och ha roligt, men också möjlighet att trycka ifrån och vara stark i bakdelen i varje språng.

Och mot hindren bjuder Mulle alltid!

Efter varje ridpass streckar Stefan Mulle och det har gett resultat, han är redan mjukare och kangöra sina rörelser högre. Dessutom tycker han numera att det är himla skönt! När Stefan lyfter frambenen börjar Mulle vispa med mulen och vill klia tillbaka! Men än är det en bit kvar innan han är lika mjuk som Jum-Jum!

Hoppningen verkar vara bra för Mulle, dagen efter är han lösgjord som aldrig förr och pig och glad. Stefan har joggat med honom (i grimma och grimskaft) dagen efter träning och det är då en mycket glad och nöjd Mulle som hänger på och travar efter honom.

Han vet sin plats, ibland är det nästan så att Stefan tror att han tappat honom, för han drar aldrig i grimskaftet, stannar inte och försöker äta eller drar hemåt. Han travar glatt på efter Stefan med öronen framåt.

      Tack så jättemkt att vi får låna och förvalta den här hästen, möjlighet att utvecklas tillsammans och bara ha roligt ihop!

För Stefan är det här guld värt och Mulle har blivit en väldigt god vän till honom.

  Myluck ox

1997

Garanti ox - Bomarc ox

Jag har en del att fundera på nu känner jag.

Dels är det mitt arbete. Jag vet att jag pratat om det till och från, men jag har nog aldrig riktigt klargjort hur det är med allt. Jag vet inte om jag bör göra det heller så här offentligt...

Jag har dock funderingar på om jag ska stanna eller söka mig vidare.

Och att jag är på en annan arbetsplats (men med samm arbetsgivare!) just nu är en del av den funderingen.

Jag jobbar kvar där en vecka till och då har trycket ökat med lite i taget. När jag återvänder till min ordinarie arbetsplats v.34 så är det full fart + lite till som gäller.

Och jag vet faktiskt inte om jag orkar. Jag har inget facit, men ändå vet jag liiiiite vad som väntar och ärligt, jag vet inte om jag pallar... 

Där jag är nu, där kan jag stå och bara lyssna på "tystnaden", stå och arbeta utan att prata, bara vara i min egen lilla värld med den uppgift jag har just där och då. Och allt känns inte som ett evighetsgöra, redskapen är inte av modell "tvåhandsfattning" och ugnarna är inte större än vad jag är.

Ni undrar varför jag inte kan stanna? Det undrar jag också...

1. Jag vet inte om det finns en tjänst ute än.

2. Jag vet inte om den tjänsten redan är "bortlovad"

3. Jag vet inte om jag kan omplaceras dit.

4. Antagligen förvandlas den här tjänsten från 75% till heltid -orkar jag det + pendla varje dag och hästarna?

.....................................

Jum-Jum är fortsatt halt. Igår var veterinären ute (jag hade sån tur att han hade ärende till vårt stall ändå) och det är liksom ingen tvekan om att hästen haltar, åtminstone inte i trav.

Veterinären kollade när min sambo sprang med honom och Jum-Jum som vilat tre veckor var jätteglad och tog galopp och började busa. Liten då! 

Efter att ha kollat hur han rörde sig så började veterinären klämma och känn, pilla och böja och dra -utan att hitta ett endaste dugg som kan vara fel. Ingen värme i hovarna. Inte ens puls i benen...

Men likt förbenat är hästen 3 gradigt halt på höger fram när han travar (skritt är utan anmärkning)

Så vi är ordinerade två veckor vila till och blir han inte bättre så är det röngten som gäller.

  Ett litet klipp taget med mobiltelefonen. Jag har ingen aning om hur man vänder på dem så ni får titta såhär...

Förr har Jum-Jum varit mitt stora stöd, och nu är han dålig och jag vet inte alls vad jag ska göra. Varje linkande steg är som en kniv i mitt hjärta.

På tisdag kommer hovis som sagt... Hoppas att det ligger en liten sketen hovböld som han kan skära upp och ta väck, eller nåtogt så "enkelt".

Nej... Nu är det dags att jag avslutar det här inlägget. Nästa gång är jag förhoppnignsvis mer positiv.

/Kastrullhäxan  

Under de sista veckorna har jag hunnit fundera en hel del.

Jag har tagit en del beslut och vissa har varit lättare än andra och en del beslut har jag fått ändra.

Jag har bla slutat ta min medicin. Det var helt och hållet mitt eget beslut.

Än så länge fungerar det, men hjälpligt så vi får se hur det blir... Jag funderar på att börja ta en liten dos igen för att orka med ordentligt... Vi får se som sagt.

En annan sak som jag verkligen har öppnat ögonen för är en kompis.

Kontakten har alltid varit lite sporadisk sådär, men jag har ändå tyckt att det har fungerat skapligt...

Sista tiden har det dock dragit iväg "åt lite fel håll" eller hur man ska säga.

När vi väl hörs av så är det för att låna något av varann och jag har inte alltid varit helt nöjd med hur saker och ting lämnats tillbaka. Detta har jag påpekat och då fått "undanflykter" till förklaring. Jag har förståelse för att saker kan hända, men då hör man väl av sig och berättar det? Inte bara lämnar tillbaka grejjerna och låtsas som det regnar och sedan får JAG ta reda på skiten som blev?!

Och numera får jag bara kontakt med den här "kompisen" om jag av någon anledning behövs. Eller om jag ska låna ut något till denne...

(att få tag i kompisen är däremot nästan omöjligt)

Och eftersom jag för länge sedan tröttnat på att känna mig utnyttjad så väljer jag att avsluta den här så kallade "vänskapen".

Det är skittrist för det är inte så länge sedan som jag trodde att vi skulle kunna ha mkt sällskap av varandra och ha riktigt trevligt ihop. Men nej...

Och om du läser det här och inte fattar att det är dig som jag pratar om, så lär du snart upptäcka det. Jag kommer nämligen att göra precis som du, strunta i att svara på SMS och när du ringer. 

Jag är helt enkelt värd något bättre!

/Kastrullhäxan  

  Ni kan vara lugna, allt gick bra!

/Kastrullhäxan