Ringde i förra veckan till hälsocentralen eftersom jag upplever att jag inte längre fungerar på min medicin. Grejen är den att jag inte fungerar utan min medicin heller. Så det är bara att inse att jag behöver hjälp och inte alls är frisk än!

Idag var första tiden de hade, och jag kände att det inte var så akut så jag har hankat mig fram på en miniminidos av min gamla medicin.

Och nu efter besöket så vet jag inte riktigt vad jag väntat mig.

Alltså, jag hade ju hoppats på en annan medicinering, och det fick jag också... Men jag kände mig också väldigt... typ granskad, eller hur man ska uttrycka det.

Jag fick berätta att som jag berättat i telefonen förra veckan och förklara hur jag avslutat min medicinering. Alltså ganska tvärt och inte med nedtrappning som man ska...

Jag berättade att jag känner att jag inte är riktigt framme vid målet än, utan fortfarande behöver lite stöd av medicin (jag vill inte, men det är bara att inse fakta, jag måste medicinera för att fixa det här).

Jag berättar att jag inte känner mig direkt deprimerad, men lite nedstämd (man kan ju undra vad skillnaden är, för det är nog egentligen ingen. Det är bara jag som tänker deprimerad som när jag var som djupast) och då säger han:

"Jag vet vad felet är. Du har avslutat din medicinering för fort och inte trappat ner som man ska. Det var smart att höra av dig nu och inte senare för du kommer bli deprimerad igen"

Han sa det med en bestämd men vänlig stämma, men ändå kändes det som om han gett mig en örfil.

Jag vet att man inte ska avsluta medicineringen så tvärt som jag har gjort, men anledningen till att jag slutat är att jag inte klarar av att ta den eftersom jag blir en mindre bra människa då. 

Det är ju också anledningen till att jag söker hjälp, för om jag inte får den nu utan sjunker tillbaka ner i hålet jag just klättrat upp ifrån så kommer jag ge upp.

Jag vet att det låter pessimistiskt och t.o.m egoistiskt, men det är nog det närmaste sannignen som jag kan komma.

Allt skit jag kämpat mig igenom, allt dömande av mitt mående och mig som person (för även om det mesta varit inbillat så har det funnits vissa saker som varit helt och fullt sanna) och min medicinering -det fixar jag inte en gång till!

Jag är ju på väg upp nu och vill fortsätta, jag kan se att det finns anledning att leva, att kämpa och orka liiiiiite till nu.

Jag har förståelse för att livet inte är spikrakt och att när jag känner att världen rämnar så är det depressionen som talar -verkligheten står kvar där utanför. Möjligen är den något förändrad, men den är fortfarande kvar!

Allt det vill jag inte bara släppa nu för att jag inte fungerar på min medicin!

Och vet ni vad? Läkaren frågade MIG vilken medicin vi skulle skriva ut!

Jag är ingen läkare, jag vet inte ett skit om mediciner. Jag kan bara tala om hur jag mår och reagerar på medicinen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tro om detta. Om tre veckor ska jag höra av mig och berätta hur det går med medicinen. Vi får se hur det blir med allt, annars får jag fråga min chef om länshälsan kan hjälpa mig igen.

För övrigt fick jag lämna ett litet blodprov. Ett sånt där stick i fingret ni vet...

Jag har inte berättat det här på bloggen, men som barn blev jag hemskt sjuk under en period och fick lämna väldigt mkt prover och låg med dropp och lite sånt där smått och "gott". (Jag gick bl.a igenom ett ryggmärgsprov)

Under den tiden blev jag inte trodd när jag sa att det gjorde ont att få antibiotikan i "ingången" som satt på armen. Om jag inte minns helt galet (ni ska vet att det här är 16 år sedan + att jag låg i väldigt hög feber) så fick jag antibiotika en eller 2 ggr/dag och stick i fingret skulle tas 4 ggr/dygn (vilket innebar att de väckte mig mtt i natten)

INGEN trodde mig när jag sa att det gjorde ont, fast jag grät och var helt galen och skrek så jag säkert väckte flera barn som låg inlagda.

Det visade sig senare att den lilla "nål" (som inte alls är någon nål utan mer som en liten plastflärp) som satt inne i min arm var av och liksom vibrerade när de gav mig antibiotika. Konstigt att det gjorde ont eller?

Under den här tiden har folk hållt fast mig för att få ta prover och/eller ge medicin (vilket jag kan förstå, jag var någonstans svävande mellan liv och död och ingen visste vad det var för fel och de var ju tvungna att försöka hålla mig vid liv) och det har verkligen skärmt mig.

Så idag, 16 år sedare, sitter jag i stolen i labbet och blir alldeles kall. Det isar in i från och ut och hjärtat bultar något så vedervärdigt på mig. Usch!

Ärligt talat så tycker jag bättre om provtagning i armen (även om jag inte gillar det heller) men det går i alla fall bättre och bättre hela tiden.

Nu ska jag läsa ignom bipacksedeln på min nya medicin och invänta sambon som strax kommer hem.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan