Nu kanske mitt liv är på väg ner i en svacka igen. Jag vet inte riktigt själv, men jag tar en dag i taget och försöker att bara bena ut saker och ting, en i sänder.

Dock har jag förstått att det är dags att slå ner på tempot igen.

Häromdagen parkerade vi bilen på parkeringen för att vi snart skulle ha den igen. Gissa om jag sedan blev paff när jag inte hittade bilen i garaget?

Då har jag ändå gått förbi bilen på parkeringsplatsen, men jag hade bara i huvudet att jag skulle hämta bilen och den BRUKAR ju stå i garaget.

Jum-Jum fungerar tydligen jättebra i sina nya skor. Han har inte visat någon ömhet alls och nu när han dessutom blev klippt och slipper bli så svettig vid minsta ansträning så är han superpigg. Vi har fortfarande saker att jobba med, men vi har äntligen hittat en ganska bra komminaktionskanal. Visst blir det missförstånd ibland (mest för att jag inte kan tyda honom tillräckligt) men det har verkligen artat sig på ett positivt sätt.

Vi gör det mesta vi kan komma på, och han finner sig i allt mitt tok. Jag skulle rida barbacka häromveckan och hade spänt ett fårskinn uppe på hans rygg. Det gled givetvis åt sidan när jag klättrade upp, så jag fick snällt kana bakåt  sätta mig på hans rumpa och fixa till det. Och han står snällt och låter mig hållas. Det är tacksamt!

För övrigt har jag hittat ett nytt ställe att sätta reflexerna, tror ni att de syns bra där?

Här kan ni också se klippningen. Valde att klippa där han svettas som mest. Själv var jag och jobbade när han blev klippt (en stallkompis hjälpte mig) men fick sedan sms om att allt gått bra. Det vara bara på slutet som han tröttnat på att stå still. Men han var inte rädd för klippmaskinen eller så och det är ju toppen!

Jag är SÅ sugen på att gå vidare med hans inkörning nu!

Jag ska försöka komma iväg och träna dressyr snart igen. Men den hårdare träningen ute i skogen verkar det som om min sambo får sköta. Det är verkligen jättetrist att erkänna det, men min kropp är tydligen inte redo för att fara runt i skogen och släppa iväg i full fart. =(

Jag får väl lulla runt i skritt och trav och träna på annat istället.

Katterna mår i alla fall bra (peppar peppar).

Häromdagen fick de bägge agera fotomodeller. Ibland tycker jag att det är roligt att leka med kameran och någon enstaka bild kan ju tom bli bra.

Lumi är en riktig sjusovare. Och då inte bara på morgonen, utan så fort någon närmar sig en säng. Och framåt tiotiden på kvällen kommer hon och vill valla in oss i sovrummet så att hon får gosa.

Och går man och lägger sig kommer hon inom tre röda och kollar bästa läget för gos!

Men jag ville ju ha en katt som var kelig, och som spann så fort man tog i den, och det har jag ju fått i Lumi. En sjusovare och kelgris i samma katt!

Pyret sover också gärna på morgonen. Han är en riktig nattkatt som sitter o vakar i fönstren. Han har ju dessutom lyckats smita ut en gång i veckan här så han har fått blodad tand. Det gäller att se sig för när man öppnar dörren för han kommer som en raket!

Dock är han ju världens mys när han väl kommer och vill gosa. Då vill han ligga på bröstet en stund och bli kliad på magen. Ingen söver mig så gott som Pyret. Jag vet inte hur många gånger vi somnat i soffan tillsammans.

En bild på Pyret som jag gillar. Han är jättesnäll, men på bilden ser han så otroligt grym ut. Denna bild har jag för övrigt lagt som skrivbordsunderlägg på datorn.

Det händer ju att de busar, det händer dagligen. Och då gärna tillsammans. De kan jaga varandra upp och ner i möblerna en stund och det dundrar i golvet när de springer. Tur att vi bor på bottenvåningen!

Ofta är det Lumi som får nog, då hoppar hon in i sin koja och tar skydd och Pyret övergår då till att patrullera istället.

För övrigt är det stambyten i området som gäller. De håller på i första huset nu, där min svärmor bor, så vi har haft svärmor som inneboende här i över en vecka.

Våran lägenhet kommer att fixas i början på mars. Tur att vi har svärmor att gå till när vi ska duscha osv.

den 28e ska jag på 30-årsfest. Det ska bli kul. Jag har inte en aning om vad jag ska ta på mig. Blir väl min svarta klänning "som vanligt" Den är iofs fin, men det skulle vara trevligt med nåt nytt också.

Håret och ögonbrynen måste fixas innan det.

Den 12e är det SingStar (tror jag) med mina kära vänner i folkets hus igen. De tillställningarna uppskattar jag. Roligt att umgås med så trevliga människor!

Och den 17 var det personalfest med jobbet. Givetvis är sambon i Helsingborg då så jag måste hålla mig nykter och köra hem. Men det får jag väl ta då.

På jobbet är jag visst lika uppskattad fortfarande, det känns verkligen jätteskoj! I helgen när jag kom tillbaka efter rasten sa en kollega: "Vi pratade just om dig, att du är så rolig att jobba med för du är alltid så glad och det smittar av sig! Man blir positiv med dig!"

Och ni arbetskamrater som hittar hit ska veta att jag uppskattar er också. Ni är otroligt duktiga med det ni gör och det händer att jag kommer till jobbet och skäller över någon korkad trafikant, men så kliver jag ut i köket och möter er och genast så blir jag så taggad och pepp!

Vissa dagar vill man ju knappt gå hem för att det är så roligt!

Till andra som undrar vad jag pratar om så kan jag säga att det är inte så himla svårt att bara lägga till ett "tack".

Visst är "Ja" ett svar som inte alls behöver vara otrevligt, men tänk er ett "Ja tack" istället. Det tar ingen energi, det är inte svårt och det gör inte ont, men det skänker så mkt till den som får tacket!

Att man ställer upp den där minuten fast man helst skulle vilja dricka, eller att man tar med sig en extra påse pommes från frysen när man går förbi, det är så lätt att tacka för!